Kvinnospråk?

I dagens DN (Kultur sid 12) finns en artikel av Torbjörn Petersson med rubriken ”Här talar kvinnorna ett eget språk” (tyvärr har jag inte hittat den i nätupplagan). Av texten framgår att det handlar om något som kallas ”nüshu”, vilket betyder ”kvinnors skrift”, och att det finns ett tiotal kvinnor i Hunanprovinsen i Kina som kan ”sjunga, läsa och skriva” det — däremot nämns det ingenting om att någon skulle tala det. Om man söker på nätet efter information om nüshu så beskrivs det som en stavelseskrift som återger det lokala sinitiska språket i Jiangyongdistriktet i Hunan, och som uteslutande tycks ha använts av kvinnor. Detta är förstås ett intressant fenomen om inte helt unikt — även den japanska hiraganaskriften är en stavelseskrift som från början mest användes av kvinnor. Nüshu verkar alltså vara en skrift snarare än ett språk, med god vilja kan man eventuellt kalla det ett skriftspråk. I varje fall verkar inte rubriken i DN ha någon grund för sig.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Kvinnospråk?

  1. Håkan Rosenqvist skriver:

    Kanske ändå talat?

    >>fast det står i artikeln att språket bygger på den lokala dialekten Chengguan hos minoritetsbefolkningen Yao, vad det nu är – eget språk, eller en variant av något större språk? Och att det upptäcktes 1954 av någon som hörde det sjungas. Håkan Rosenqvist

  2. Rickard Franzén skriver:

    kvinnospråk och bloggeri

    Apropå kvinnospråk och lingvistikbloggar så såg jag just att författaren Suzette haden Elgin har en egen lingvistikblogg som delvis verkar behandla hennes fiktiva kvinnospråk Ladáan. Hon är mest känd ( tror jag ) för ha skrivit om framtida lingvistklaner i trilogin ”Native Tongue” vilken kan beskrivas som en skön blandning av science fiction, lingvistik och feminism.

  3. Mikael Parkvall skriver:

    Re: Kanske ändå talat?

    Men grejen är ju att det talade språket används av folk av allehanda könstillhörighet, och det är bara skriften (snarare än språket som sådant) som är specifikt kvinnlig.

  4. Susanne Vejdemo skriver:

    Elgin har en science-fiction novell om en (kvinnlig, förstås) fältlingvist här: We have always spoken Panglish för övrigt…

    Rörande japanska tecken så slog det mig plötsligt att det nästan säkert finns stereotypiskt maskulina och stereotypiskt feminina handstilar även med kana och kanji… Precis som vi har idéer om att små, snirkliga bokstäver är mer feminina än kantiga, precisa. Detta leder mig till att fundera över om denna genusskillnad är inkorporerat i kalligrafin, där man ju i tusentals år sönderanalyserat hur man ska, bör och kan skriva på olika sätt.

    Jag får se om jag kan få tag på min gamla kalligrafilärare och fråga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>