Funderingar om språkkonst, konstspråk och hemliga laster

"The urge to invent languages is as old and persistent as language itself." (Okrent 2009, 11-12)

J R R Tolkien, känd för de flesta som författare till Sagan om Ringen och känd för lingvister som fader till flera konst-språk (konstruerade språk, eng. conlangs) som alviska Quenya och Sindarin, träffade en gång en okänd man på en tråkig presentation i armén som ingen av dem riktigt lyssnade till. Plötsligt muttrade mannen med ett drömskt leende "ja, jag tror att jag ska markera ackusativkasus med ett prefix!" och Tolkien förstod genast att han hade stött på en med-entusiast som i hemlighet hade råkat avslöja sig! Efteråt var det svårt för Tolkien att få kollegan att berätta nåt mer alls om det konstspråk som han uppenbarligen roade sig med att konstruera.

Tolkien beskriver mötet med mannen i essän A Secret Vice, som handlar om konstspråk som språkkonst. Själv såg han konstspråk som en konstform, full av skönhet och nya upptäckter, men han skriver också att han och andra skapare alltid var lite osäkra på om det här var något som vuxna människor de borde lägga sin tid på. Det fanns ingen möjlighet till status eller pengar när det gällde att hitta på nya språk, konstnären kunde inte ens göra födelsedagspresenter till släktingar med det. Han jämför det med poesi – att skriva poem är en aktivitet som går mot samvetet och plikten, arbetet med poesi görs på timmar som "borde" höra till att allmänbilda sig, eller att arbete för brödfödan.

Likväl fortsatte han, och skapade många konstspråk, av vilka de två mest kända och mest kompletta är Quenya och Sindarin. Dessa språk har dessutom påhittade skriftspråkSenare språkkonstnärer har förvandlat de få fragment av dvärgarnas Khuzdul och orchernas Svarta Språk som finns i hans böcker till fullödiga språk – olika varianter används exempelvis av svenska lajvare (se Vejdemo 2010) och filmskapare i Hollywood.

Quenyaskrift

Ovan: Quenya skrivet med tengwar och latinska bokstäver. Bildursprung:"Quenya Example" by TigerTjäder – English Wikipedia. Licensed under Public Domain via Commons – https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Quenya_Example.svg#/media/File:Quenya_Example.svg

Tolkien fascineras av vad som driver språkkonstnärer, som han själv, att skapa nya språk. Han skiljer också noga på lägre nivåer på språkkonst (barns konstspråk som mest går ut på att byta ut ord, mot medvetna skapares konstnärliga handling i att designa grammatik och språkljudssystem). Han konstaterar i essän att även om det är svårt att ta reda på hur många språkkonstnärer som finns, så har han själv träffat på många. Det är något lättare i internets tidsålder – det finns många forum och websidor där entusiaster träffas (exempelvis Mark Rosenfelders Language Construction Kit), visar upp sina språk och ber om råd och tips om hur de ska få till olika delar av grammatiken. Efter att konstspråk uppmärksammats mer av Hollywood – för att ta några exempel som nyligen varit på tapeten: na'vi i Avatar (skapat av Paul Frommer), klingon i Star Trek (skapat av Marc Okrand, se även Wahlgren 2004), dothraki i Game of Thrones, trigedasleng i post-ap tv-serien The 100 (båda skapade av David J Peterson) – så har det skrivits flera böcker OM fenomenet med konstspråk, som From Elvish to Klingon: Exploring Invented Languages (Adams 2011) eller In the Land of Invented Languages: Adventures in Linguistic Creativity, Madness, and Genius (Okrent, 2010). Men fortfarande, liksom på Tolkiens tid, betraktar de flesta det som mer av en hobby än faktisk konst.

Därför är det uppfriskande när motsatsen sker. Leo Marko Englund är en konstnär som gett ut boken Postpost – en bok om definition. Boken är full av språkkonst – mycket medvetet inte ett fullödigt språk, utan enskilda tecken vars utseende är ”en perfekt motsvarighet till en aspekt av världen”. Marko Englund arbetar inte med ljud, utan med form – han skapar en egen skrift och förklarar hur varje tecken uttrycker en viss betydelse, förstärker den med sin form. På samma sätt som vem som helst kan skapa ett eget alfabet, ett eget språk eller en egen teckning, så finns det en skillnad i konstnärlig höjd när någon har lagt ner mycket möda på det, och det har Marko Englund gjort.

Det är intressant när man tittar på tecknen och ser återkommande element, precis som man gör när man fascineras av ett främmande språk man inte kan, och börjar dra paralleller och försöka förstå sig på systemet.

Betyda-01

Ovan: Tecknet för BETYDA i Postpost

 oeversaetta2

Ovan: tecknet för ÖVERSÄTTA i Postpost

Men till skillnad från många konstspråk så försöker inte Postpost främst att skapa ett logiskt, dekonstruerbart system. Det finns återkommande mönster, men det är svårt att skapa logiska tabeller. På samma sätt som poesi är mest njutbart av de som verkligen förstår språket poemen är skrivna på, så är också Postpost förstås, skapat som det är i en specifik västerländsk kultursfär, mest intressant för de som förstår den sfären. Tecknet för att längta, att älska alluderar till ett hjärta, exempelvis, och samma alludering finns i tecknet för MÖTA. När man tittar på tecknet för MÖTA och tecknet för LÄNGTA ÄLSKA börjar man fundera över dessa begrepps relation till varandra, enbart för att de är så lika teckenmässigt, men med små variationer: vad säger variationerna dig? Älskande är inte lika inkluderande som att möta någon, men för att på riktigt möta något behövs det kärlek? Framgångsrik språkkonst får oss att fundera över världen.

Moeta-01

ovan: Tecknet för MÖTA i Postpost

LangtaAlska-01

Ovan: tecknet för LÄNGTA ÄLSKA i Postpost

 

När jag tittar på Postpost vill jag skapa fler egna språk. Konsten ligger kanske mer i skapandet än i framvisandet. Hur skulle tecknet för LIVET eller DÖDEN, se ut, om du skapade det? Hur skulle du motivera tecknens olika delar? Jag känner hur entusiasmen flödar, oanade möjligheter, kreativiteten väcks för denna "hemliga last", som ju varken bör eller behöver vara hemlig och verkligen inte är en last.

 

REFERENSER

Adams, Michael. 2011. From Elvish to Klingon: exploring invented languages. Oxford: Oxford University Press.

Marko Englund, Leo. 2014. Postpost en bok om definition. Författares bokmaskin: Stockholm.

Okrent, Arika. 2009. In the land of invented languages Esperanto rock stars, Klingon poets, Loglan lovers, and the mad dreamers who tried to build a perfect language. New York: Spiegel & Grau. http://site.ebrary.com/id/10386233.

Rosenfelder, Mark. The Language Construction Kit. http://www.zompist.com/kit.html

Tolkien, JRR. Unknown Date. A Secret Vice. http://idiom.ucsd.edu/~bakovic/tolkien/secret_vice.pdf

Vejdemo, Susanne. 2004. Anpassningsstrategier i lajvspråk. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf;jsessionid=qteqltD7tInltJ-TakmdOdy_Wm1vHYB5Shq3Q4gP.diva2-search7-vm?pid=diva2%3A586965&dswid=9906

Wahlgren, Y. 2004. Klingon as Linguistic Capital. https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1355045&fileOId=1355046

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Funderingar om språkkonst, konstspråk och hemliga laster

  1. Jan Wiklund skriver:

    http://www.rickmor.x10.mx/essays.html – Essays on artificial languages

    Författaren roar sig med att göra det hela på ett vetenskapligt vis.

  2. Jonas Söderström skriver:

    Kan ni fixa den så man kan prenumerera?

    Jag får ett felmeddelande när jag klickar på rss-symbolen.

    :)

    /jonas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>