Futuralt besserwissrande

I senaste numret av Språktidningen och även här på nätet skriver Sara Lövestam om futurum i svenskan. Närmaste bestämt argumenterar hon för att det finns, trots vad det står på Wikipedia och vad alla besserwissrar säger. Detta är förstås något som jag har svårt att lämna okommenterat, om än med risk att hamna bland besserwissrarna.

På ett sätt är det lite svårt att argumentera mot vad hon säger, för hennes beskrivning av svenskans rätt invecklade sätt att tala om framtiden är tämligen korrekt. Och jag kan hålla med henne så långt att man kan diskutera om konstruktionerna ska+infinitiv och kommer att+infinitiv ska betraktas som ett slags futurum eller inte. Men nånstans blir det ändå fel i hennes resonemang. Rubriken till artikeln  är "Visst kan svenskar också tala om framtiden". Visserligen är det möjligen inte hon själv som har valt denna formulering, men den pekar på var felet är någonstans. Det är väl ingen som har påstått att vi inte kan tala om framtiden! Men det är ju inte riktigt samma sak som att ha futurum i språket. I svenska har substantiv olika former för singularis och pluralis, där man väljer pluralis när man talar om mer än en sak. Vissa språk har också en särskild dualisform som används när man talar om två saker. Naturligtvis kan vi också markera antalet två, till exempel genom att använda just ordet två. Men det betyder förstås inte att svenskan har dualis (eller för den delen de ännu ovanligare trialis och kvaternalis). Särskilt konstigt blir det om man säger som Sara gör i artikeln att futurum kan uttryckas av presens. Poängen är att futurum inte är detsamma som framtiden, eller ens ett sätt att tala om framtiden, utan ett grammatiskt sätt att markera att man talar om framtiden — och presens kan visserligen användas för att tala om framtiden men kan knappast sägas markera att man gör det. (Jag ser nu i Wikipediaartikeln om futurum att man där uttrycker sig på ett liknande sätt — det står att "presens används även i futurumkonstruktioner – exempel: 'på tisdag äter jag tidig lunch'". Den meningen handlar visserligen om framtiden men någon futurumkonstruktion kan man inte kalla den för.)

Mitt svar på frågan om svenskan har futurum eller inte är att svenskans framtidsmarkeringar är mindre grammatikaliserade än i många andra språk, vilket bland annat innebär att de sällan är obligatoriska.  

Sara jämför svenskars "ständiga behov av att markera framtid" med det faktum att engelsmän kan behöva kissa, trots att de inte har något adjektiv som motsvarar vårt kissnödig. Jämförelsen haltar en aning — det borde ju i så fall vara fråga om engelsmäns behov att tala om sin kissnödighet, och faktum är att det finns sätt att göra det även på engelska (fast inte just med ett adjektiv) vilket framgår av följande citat från Urban Dictionary:

The feeling you get when you have to go to the bathroom.
"Nature's callin" or "nature calls" is usually how nature's call is said in a sentence.
Guy #1: Dude, where you going so fast? 
Guy #2: Nature calls!

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Futuralt besserwissrande

  1. Sara Lövestam skriver:

    Hej! Jag håller med om analysen angående presens. Det är därför jag skrev "uttrycka futurum" och inte "futurumform", men förstår att även den formuleringen kan diskuteras. Min krönika är av det mer kåserande slaget, och jämförelserna med kissnödiga engelsmän är snarast till för att roa läsare. Jag tänkte mig att formuleringen "I'm peey finns inte" skulle räcka för att en läsare skulle se kopplingen till uttrycksmöjligheterna i språket.

    Att presens finns med i uppräkningen av sätt att uttrycka futurum, får vi härleda till mitt andraspråksperspektiv (för mig som sfi-lärare är det naturligt att inkludera alla våra tre vanliga sätt att uttrycka framtid), men jag håller självklart med dig om att den grammatiska diskussionen om futurum handlar om "ska" och "kommer att". Där kunde jag ha varit tydligare.

    Och du har helt rätt i att jag inte valt rubriken själv.

  2. Stefan Holm skriver:

    På min förhistoriska tid lästes grammatik redan i 5-6:e klass. Då grammatikaliserade man hela verbparadigmet. Minns jag rätt, så sade läroboken så här:

     

    Infinitiv: dricka

    Presens: dricker

    Imperfektum: drack

    Supinum: har druckit

    Pluskvamperfektum: hade druckit

    Presens particip: drickande

    Perfekt particip: drucken, drucket, druckna

    Futurum simplex: skall dricka

    Futurum exaktum: skall ha druckit

    Konditionalis simplex: skulle dricka

    Konditionalis exaktum: skulle ha druckit

    Imperativ: drick!

    Presens konjunktiv: dricke

    Imperfektum konjunktiv: drucke

     

    Så gammal är jag dock inte, att vi fick lära oss böja efter genus och numerus. Men nog har det runnit mycket vatten under broarna sedan dess: Vi har bytt namn på imperfektum och konjunktiverna; Presens konjunktiv (optativ) har vi helt och imperfektum konjunktiv nästan avskaffat; Vi har ’avgrammatikaliserat’ de oböjda formerna; Sist men inte minst har vi som ett slutsteg förklarat grammatik öht. för ett onödigt ont, som skolelever inte kan ha någon nytta av.

  3. Östen Dahl skriver:

    Hej Sara! Tack för din snabba reaktion, egentligen är vi nog ganska överens. Men om man nu ska hålla tungan rätt i mun så är verbet "uttrycka" överhuvudtaget lite farligt. Jag skulle nog undvika både "uttrycka futurum" och "uttrycka framtid" för att beskriva vad presens gör. Tänk på könsneutrala pronomen, som finskans hän eller det nypåhittade svenska hen. De kan användas istället för det maskulina han eller det feminina hon, men jag tror du kan hålla med om att det blir konstigt att säga att de uttrycker maskulinum och femininum, när poängen är just att de inte indikerar könet på den man talar om. På samma sätt är presens i svenskan rätt neutralt i förhållande till distinktionen mellan nutid och framtid. En mening som "Jag kommer" kan syfta på vilken tidpunkt som helst i nuet eller det kommande.  Och vi kan ju säga "tala om framtiden" i stället för "uttrycka framtid/futurum", det är kanske till och med lättare att förstå för en sfi-elev som inte har hunnit så långt i sina svenskstudier. 

  4. Avinor skriver:

    Supinum: har druckit

    Det där är väl ändå perfekt(um)? Supinum är väl bara druckit, utan har.

  5. Stefan Holm skriver:

    Tja, Avinor, jag refererade bara ur minnet min folkskolegrammatik. Den gäller förvisso inte idag. På engelska åtminstone skulle nog druckit  (utan ’har’) kallas för perfect. Men det vi fick lära oss på 60-talet var mer ett försök att pressa in den svenska grammatiken i ett mönster från latinet. Själva ordet supinum lär betyda ’tillbakaböjd’ och har en helt annan funktion i latin.

    Historiskt är druckit samma form som drucket, dvs. perfekt particip neutrum. Men detta har uttalats –it i sveamål och –et i götamål och kom att fossiliseras som supinum resp. perfekt particip i standardspråket. (Våra förfäder sade förmodligen aldrig ’han har gått’ utan i stället ’han är gången’). Än idag får förmodligen lärare rätta västgötska skolelever, som skriver ’vi har drucket’ och uppländska dito, som skriver ’vinet blev druckit’ (om nu dagens lärare har snappat skillnaden).

    Vi fick lära oss mycket dumheter men dagens elever tycks å andra sidan inte få lära sig någonting alls. Sång- och kristendomslektionernas ’vi äro musikanter och I ären jordens salt liksom terminsavslutningarnas (i kyrkan) Herren välsigne oss och bevare oss, Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig, Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid (och hur det nu fortsatte) hade åtminstone det goda med sig, att när man stötte på begrepp som genus- och numerusböjning eller optativ, så fattade man direkt vad det handlade om.

  6. Östen Dahl skriver:

    Om supinum har Avinor rätt, förstås. I engelsk grammatik är drunk perfekt particip och has drunk perfekt. Användningen av termen "supinum" beror nog snarast på att man saknade en bra beteckning för den här formen och då tog en som råkade vara ledig i svenskan.

  7. Martin Persson skriver:

    Stefan, det är andra gången på kort tid jag ser skrivas om genus och verbböjning med västgötsk koppling. Kan du lösa mig ur min förvirring? Var kommer grammatiskt genus in i bilden?
    Trevlig lista i det tidigare inlägget, för övrigt. Dit konditionalis simplex är väl det som också kallas futurum preteriti och ditt konditionalis exaktum lystrar också till futurum exaktum preteriti. Tror jag. Det har säkert funnits fler termkluster att ösa ur.

  8. Stefan Holm skriver:

    Genus var lapsus, Martin! Utöver numerus var det så klart 1:a, 2:a & 3:e person jag hade i huvudet men etiketterade uppåt väggarna. Verbböjning efter genus får vi väl gå till ryskans  preteritum för att hitta.

    Att listan över verbformer var 'trevlig' styrks väl av att man kommer ihåg den efter alla dessa år. Den funkade uppenbart för mig som något att haka upp det svenska verbet på. Dagens unga borde få något motsvarande 'trevligt' för att få bort giftstämpeln på ordet grammatik. 

  9. Valdeut skriver:

    Verbgenus (eller genus verbi) är väl också ett äldre namn på diates (eng. voice eller diathesis, fast vissa författare verkar skilja dessa två termer åt), det vill säga skillnaden mellan aktivum och passivum (m.fl.). Detta har ju ingen koppling till substantivens genus, så  det är väl klokt termen inte används idag.

  10. Tom skriver:

    Det är väl så att termen "futurum" just används om en form som har en viss funktion, nämligen den funktion som går ut på att via verbet peka ut posterioritet relativt en referenspunkt, vilken oftast men inte alltid sammanfaller med talögonblicket.

    Utifrån detta perspektiv blir det enkelt att inse, precis som Östen Dahl säger, att svenskan saknar futurum, d.v.s. en form för denna posterioritetsfunktion, men att svenskan naturligtvis äger lingvistiska möjligheter att uttrycka densamma.

    Sara Lövenstam blandar ihop futurum – som lingvistiskt begrepp -, med (extralingvistisk) framtid, och det är väl i sig inte konstigt att det bir så för personer som inte är så insatta i frågor av det slaget.

    Jag måste säga att jag ständigt förvånas över hur tvärsäkert folk uttalar sig om saker och ting, som de inte har studerat, som de knappt kan någonting alls om, men det är väl så, som tydligen Mark Twain ska ha sagt, att "med okunskap och gott självförtroende, så är framgången säkrad".

     

    /Tom

     

     

  11. Tom skriver:

    Jag skulle vilja fråga en sak:

    Det här med "han är längre än jag" respektive "-än mig" brukar det ju skrivas/talas om till höger och vänster, när det gäller rätt/fel språkbruk, och numera verkar det råda närmast fullständig enighet bland språkvårdare om att såväl än jag som än mig är ok. Gott så.

    Vad jag har tänkt på är detta med komparativa konstruktioner med än, när verbet är transitivt. Då blir väl ändå nominativ/ackusativ-böjning av det personliga pronomenet betydelseskiljande (?)

    Om vi tar t.ex. :

    1) Han känner hunden bättre än jag (där "jag" de facto är subjekt)

    så kontrasterar det ju helt, såväl avseende form som funktion, mot:

    2) Han känner hunden bättre än mig (där "mig" de facto är objekt)

    I 1) tolkar jag det som att ellips föreligger avseende 'känner hunden'  (i bisatsen) och i 2) avseende 'han känner' (i bisatsen).

    Jag har tittat i Hultmans Svenska Akademiens Språklära men har inte funnit någonting om saken. Känner någon till om det har skrivits utförligt om denna sak, och i så fall var? Lästips gällande detta vore uppskattat!

    Vad jag är ute efter här är att det blir lite konstiga signaler man sänder ut när man s.a.s. säger att än jag och än mig betyder samma sak, när de bara, i så fall, skulle göra det blott i det enskilda sammanhanget, alltså med kopula +än+personligt pronomen.

    Sen är jag lite osäker på om det egentligen är transitionen som är grejen. Tar man ett verb som "spela": De spelar bättre än vi/oss, så är knappast fall 2) aktuellt, vilket väl beror på att man inte kan 'spela någon'. Det skulle tyda på att det snarare är verbets diates det handlar om.

     

    Jag är inte så insatt i denna fråga men skulle vilja bli. Som sagt, de som kan hänvisa till källorm känn er manade!

     

     

     

  12. Stefan Holm skriver:

    Språkregler är inga naturlagar utan snarare ett slags sedvanerätt. Det är det faktiskt talade, som styr reglerna och inte tvärtom. Därför vill jag bara ge dig ’historiskt’ rätt, Tom.

     

    Kasusböjning är sedan länge borta ur svenskan utom vad gäller just pronomen, vilka är ganska seglivade i språket. Substantiven böjer vi idag bara i genitiv (även i de talrika stående uttrycken efter prepositionen till: till havs, skogs, sängs, bords, orda, handa osv.). I övrigt har oftast ackusativen tagit över: vi använder ju inte den äldre nominativen hunder eller hundr utan just ackusativen hund. Denna process tycks nu ha börjat nagga våra pronomen i kanten.

     

    Vart det tar vägen är svårt att sia om. I fallet större än jag/mig har objektsformen börjat ta för sig medan det är tvärtom med jag såg han/honom igår. Kanske är nominativen på väg att ta över rena dativ- och ackusativuttryck medan objektsformerna bibehålls efter en preposition – vilket än uppenbart uppfattas som? I åtminstone ofullständiga satser är det så även efter andra konjunktioner: Men hon då? och men henne då? betyder ungefär samma sak. Invändningen att detta är satsförkortningar faller på, att vi inte vet, vad det i så fall är förkortningar av. Man ser ibland argumentet han är större än jag (är) men det finns ingen principiell invändning mot han är större än (vad fallet är med/vad man kan säga om) mig.

     

    I fallet de/dem råder rena kaoset, just därför att ingetdera av orden används i det normala talspråket utan är ersatta av det gemensamma dom. (Dialektalt finns distinktionen di/dom men det är en annan femma).

     

    Vi diskuterar detta idag men om någon eller några generationer kommer våra efterlevande att undra över oss. Någon gång under historiens lopp har nog någon t.ex. förargat sig över, att ordet används i betydelsen ta emot istället för det ’riktiga’ lämna bort. Som i Äldre Västgötalagens famösa ’Lekarerätt’: tha skal hanum fa sko nysmurdhæ, vilket betyder ’då skall (man) ge honom nysmorda skor’. Omvänt kan nog någon idag tänka: ’sicka knäppgökar – dom menade ge men sa !’

  13. Östen Dahl skriver:

    Eftersom Toms fråga är avämnes och dessutom gäller vad som är rätt och fel i språket, tror jag att jag avstår från att försöka besvara den. En anmärkning till Stefan dock: när man säger att kasusböjningen har försvunnit ur svenskan "utom vad gäller just pronomen, som är ganska seglivade i språket" så låter det som om pronomen var marginella undantag. Men i själva verket innehåller en ganska förkrossande majoritet av alla transitiva satser i talspråket ett kasusböjt pronomen. Det är nog därför de är seglivade och jag misstänker att de kommer att klara sig ett tag till.  

  14. Tom skriver:

    Östen Dahl:

    - Ja, min fråga är "avämnes".

    - Nej, frågan handlar inte om rätt/fel utan om hur man bäst kan beskriva den språkliga verkligheten när det gäller denna sak.

    När det gäller komparativa satser med "än", och lingvisten/språkvårdaren/läraren etc., säger att 'än jag' och 'än mig' (om vi nu ska inskränka oss till första person) har 'samma valör/betyder samma sak', då är ju vederbörande ute och cyklar eftersom hen då blott inskränker sig till en enda lingvistisk kontext, nämligen kopula+adjektiv+"än"+personligt pronomen (…är äldre än jag/mig).

     

    Det finns ju andra konstruktioner, där än jag/än mig, INTE betyder samma sak.

  15. Stefan Holm skriver:

    För att bli lite inomämnes – vad tycker du om futurumuttryck som: regeringen kommer lägga en proposition, dvs. utan vare sig att efter kommer eller fram efter lägga? Själv känner jag avsmak. Men vad båtar det, när det är dagens faktiska svenska? Alla infödda förstår vad som menas liksom de är fullt kapabla att tolka kasusformer efter ’än’ i skilda kontexter. Sancho Panza är i det avseendet klokare än dem :-(, som umgås med tankar på att likt riddaren av den sorgliga skepnaden dra ut i världen för att slåss mot väderkvarnar.

  16. Östen Dahl skriver:

    Till Tom: Ja du började ditt inlägg med att tala om rätt och fel och vad alla språkvårdare är överens om så… I just den här frågan är det också knepigt att hålla isär nivåerna. I en avlägsen forntid, så där på 1960-talet, förelåg det en klar skillnad mellan talspråksbruket och skriftspråksnormen, och den brukade motiveras med en del teoretiska resonemang, som just att "större än dig" är en ellips av "större än du är". Men mot detta kunde anföras att acceptansen var större för "större än sin bror", vilket ju borde vara lika fel. Och egentligen finns det ju inget tvingande skäl att förvägra än prepositionsstatus. Så man kan väl säga att språkvårdarna med en suck gav med sig. Fast vad det hela visar är egentligen att såna här språkriktighetsargument inte sällan är efterrationaliseringar, man försöker bevisa att ens eget språkbruk följer logiskt av några högre principer. Ur språktypologisk synpunkt så är ingenting absolut nödvändigt, det finns språk som tyska som fungerar enligt äldre svensk modell och språk som polska där ordet för 'än' är en otvetydig preposition (od som styr genitiv i alla väder) — och ryska där man kan välja mellan den tyska modellen och att sätta det jämförda elementet i genitiv utan någon markör framför. Beträffande dina exempel med transitiva verb så kan man väl konstatera att de är ganska lågfrekventa - men om man rotar på nätet så ser man att objektsformen förekommer "i den språkliga verkligheten" fast det enligt vad du säger borde vara subjektsform. Här är ett par rätt tydliga exempel:

    … henne (och jag vet att det är lite svårt för någon annan att göra det, jag är inte dum), och det är ingen annan som känner henne bättre än mig.

    på bloggen så är dem där direkt – experterna som genom skärmen tydligen känner min häst bättre än mig som suttit på hennes rygg i 5 år.

    Så, ja, det kan nog bli missförstånd ibland — men icke desto mindre förekommer detta språkbruk.

    Till Stefan: jag hade också svårt för "kommer" utan "att" i början, men har vant mig. Jag är mest förvånad över hur fort det har slagit igenom. 

  17. Stefan Holm skriver:

    Kommer kontra kommer att: För egen del hade jag nog svårare med lägga ett förslag i stället för att lägga fram det. Det var trots allt något seriöst och övervägt med att föra fram till presidiet/podiet/ordföranden sitt förslag för att få det behandlat.

    Men man kan inte entydigt skylla på en vilja att förkorta/förenkla uttryck. Varför har i så fall starta ersatts av starta upp? Kan det bero på en gammal gubbe vid namn Michael Philip Jagger?

  18. Tom skriver:

    "Jag äter mer än honom". överhörde jag för en kort tid sen, på ett matställe.

    Det lät lite…tja, ekivokt sådär.

    Hur som helst, vad jag mest är ute efter är att få tillgång till forskning på detta ämne (om det nu finns).

     

  19. Jan Wiklund skriver:

    Nu förstår jag inte riktigt (och jag syftar på ursprungsartikeln): är en form en form bara om den uttrycks genom ett suffix och inte när den uttrycks genom ett prefix? För visst är "ska" i uttrycket "ska gå", till exempel, farligt nära att utvecklas till ett prefix? Liksom "kommer", särskilt när det tappar bort det obehövliga "att"? 

  20. F skriver:

    Till Jan Wiklund:

    "Farligt nära" ett prefix skulle jag inte kalla det. I huvusatser kommer ju bland annat både subjektet (då det inte står i fundamentet förstås) och alla satsadverbial emellan "ska" och "göra".

    (1) Imorgon ska jag göra det.

    (2) Ska du göra det imorgon?

    (3) Jag ska inte göra det.

    Nu har vi väl inget riktigt bra prefix i svenskan att jämföra med som jag kan komma på (dvs. ett prefix som uttrycker tempus), men exempelvis prefix som "miss" i "missbruka" och "upp"  i "uppfatta" beter sig inte så här:

    (4) *Förra mandatperioden miss de folkvalda brukade sitt förtroende

    (5) *Miss de folkvalda brukade sitt förtroende?

    (6) *De folkvalda miss inte brukade sitt förtroende.

    (7) *Igår upp jag fattade vad du sa.

    (8) *Upp du fattade det där?

    (9) *Jag upp inte fattade att hunden tuggade på min sko.

    Vilka tecken tyder på att "ska" skulle vara på väg att utvecklas till ett prefix, menar du?

     

     

     

  21. Jan Wiklund skriver:

    Tja, det används ju som ett sådant? Ungefär som engelska "gonna". Används ett ord som markör av ett annat kommer det så småningom att klibbas alltmera på. Hur det går till berättar Guy Deutscher om i The unfolding of language, det verkar vara en rätt obönhörlig process. 

  22. F skriver:

    Ja, det jag efterfrågade var alltså ett argument för att just "ska" används som ett prefix. Självklart finns sådana processer; men det som jag funderade på var på vilket sätt distributionen för "ska" är liknande den för ett prefix exempelvis. Ett exempel eller annan data som tyder på att bruket håller på att förändras skulle hjälpa. Det är oklart för mig vad du menar med att ett ord används som markör. Vilka är de faktiska tecknen på att "ska" skulle övergå från att vara ett hjälpverb till att vara ett prefix? 

    Min poäng med exemplen i min föregående kommentar var att "ska" beter sig som ett fritt morfem på så sätt att det mycket tydligt kan (och i exemplen jag gav MÅSTE) stå självständigt, medan en vanligt (för att inte säga nödvändig) ingrediens i definitionen av termen "prefix" är att det är ett bundet morfem.

     

     

     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>