Är knappen oi?

Det har blossat upp en diskussion på DN:s Namn-och-Nytt-sida angående det norrländska bruket av prefixet o-. Diskussionstråden är ganska lång och vindlande, från "det obestridligen oftast oanvända ordet" äring 'årsväxt' till oäring, som sades vara ett norrländskt ord för 'missväxt', men sedan påstods vara vanligare i södra Sverige — och därefter vidare till användningen av o- i norrländskan i allmänhet. Lage Sandgren i Kvissleby pekade på konstruktionen han har okommit men tillade att det inte är belagt att man skulle säga Knappen är oi. Det sista påståendet vållade våldsamma protester, med hänvisning till Birger Normans dikt "Hördd" från samlingen "Utanikring" (1976):

Oföre i farsta. Ostäda. Odiske. Ovädre. Sänga obädde.
Otvätte, okamme å oraka. Skjorte oknäfft. Krägan opåtejen. Böxen opresse. Strompen ostoppe. Skona oborste. Å ena hängselströppen oi

DN:s läsekrets delade nu upp sig i två falanger, den ena som hävdade att uttrycket minsann var genuint och den andra som menade att det nog inte var helt allvarligt menat av Norman. Själv skulle jag nog sätta ett frågetecken i kanten för oi. De dialektforskare som nämner uttrycket brukar vara rätt skeptiska. Inte helt oväntat har frågan varit uppe till diskussion i media förr, till exempel av Viveka Adelswärd, som fick kritik av sina läsare för att hon spred föreställningen att uttrycket var genuint, och av Fredrik Lindström, som citerar det utan några förbehåll.

Konstruktionen han har okommit är dock helt äkta och finns nu belagd och karterad här. Den betyder inte riktigt samma sak som han har inte kommit utan är förenad med en viss förväntan på att handlingen ska äga rum, alltså ungefär liktydigt med 'han har inte kommit än'. Därmed anknyter den till ett vanligt fenomen i språk världen över, nämligen en särskild form eller konstruktion som kan etiketteras 'inte-än-tempus'. Exempel på mera välkända språk där man hittar ett sådant tempus är swahili och indonesiska. Målen i Övre Norrland är alltså i gott sällskap.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Är knappen oi?

  1. Stefan Holm skriver:

    Prefixet o- har väl skilda betydelser i vårt språk. I ord som osann, oviktig, otrevlig, ovetande och olovandes (med adjektiv och presensparticiper) står det för ’inte’. I ord som odjur, oljud, otyg och oskick (med substantiv) står det för ’obehaglig’ eller ’oönskad’. Men vi har även ’inte-än-tempus’  i t.ex. oupptäckt, otydd, otolkad, oanvänd, oprövad, oförstådd och oanalyserad (med perfektparticiper). Man kunde kanske kalla det expectativum, om man funne något språk, där det vore grammatikaliserat

    Parkvall kanske kunde lägga till ett kapitel i sin bok om att lagom bara finns i Sverige och att eskimåernas har etthundratjugofjorton ord för snö: ’ O-’ är nog inte så särskiljande för norrländskan, som Fredrik Lindström önskar. Detsamma gäller säkert för fenomen i alla dialekter, inklusive min egen kära västgötska.. Vi är inte så egna, trots allt – Chomsky visste bättre.

  2. Östen Dahl skriver:

    Jag vill nog ifrågasätta att standardsvenska har ett inte-än-tempus. Det är skillnad på norrländska uttryck som Jag har ostäde och dom exempel som Stefan ger. I dom svenska exemplen kommer förväntningen inte från konstruktionens betydelse utan från användningskontexten. Om jag ska skicka ett brev och frågar efter ett oanvänt frimärke så finns det förstås en förväntan att frimärket kommer att användas, men en frimärkssamlare vill ha ostämplade och oanvända frimärke för att sätta i ett album för evärdelig tid. Frimärket upphör inte att vara oanvänt när det så småningom blir ogiltigt. Men i norrländskan är det alltså valet av Jag har ostäde snarare än Jag har int städe som antyder att städningen förväntas. Det bör då inte gå att fortsätta Det är ju din städvecka . (Någon infödd talare får avgöra om det här stämmer.)

  3. Stefan Holm skriver:

    Jo, att kalla o+perfektparticip för inte-än-tempus var att tänja lite långt på betydelsen. Själva namnet ’perfekt’ anger, att en handling är avslutad eller fullbordad. Sätter man ett o- framför, så är den inte men bör vara möjlig att avsluta/fullborda. Det är förvisso inte riktigt samma sak, som att den kommer att bli eller att man ens önskar, att den ska bli det.

     

    Men ett olösligt problem (o+adjektiv) har något definitivt över sig till skillnad från ett olöst  o+perfektparticip), som andas lite ’inte-än’.

     

    Och skulle en teoretiskt möjlig svensk konstruktion som ’olösning’ (o+substantiv) dyka upp, så vore det väl om en felaktig eller tosig sådan.

  4. Valdeut skriver:

    Jag vet inte om o+perfektparticip nödvändigtvis uttrycker att något faktiskt är möjligt att utföra. Vi förväntar oss väl att det mesta är möjligt åtminstone i teorin, så om inget annat sägs antar vi nog gärna att "ett olöst problem" kan komma att lösas i framtiden. Men man kan väl mycket väl säga saker som att "fysikens lagar medför att problemet för alltid kommer att förbli olöst" eller varför inte "det här problemet är både olöst och olösligt". Jag skulle säga att o+perfektparticip är ganska neutralt vad gäller möjlighet.

    Det är väl snarare så att det är olöslig som explicit uttrycker omöjlighet. Suffixet –lig när det fogas till en verbrot brukar så vitt jag kan se betyda ungefär 'möjlig att' (ofta synonymt med –bar): ätlig (ätbar), böjlig (böjbar), rörlig, undviklig etc. Så det är givetvis så att ett o– i dessa fall ger betydelsen 'omöjlig att'.

  5. Stefan Holm skriver:

    Det är givet, att om man låter tre futurala attribut som: ’för alltid’, ’kommer att’ och ’förbli’ föregå ordet olöst, så har man berövat det varje möjlighet av möjlighet. Det finita verbets tempus är såklart avgörande. Åt andra hållet kan man säga, att preteritumsatsen ’problemet var olöst’ förvandlar möjligheten till en realitet – underförstått är det löst idag. Således får jag begränsa min (spontana) observation till att gälla presens.

    Men detsamma gäller nog suffixet –lig. Som barn hörde jag: Tre ting är omöjlia – bita säk i röggen, fluga te månen och träta med käringer. Åtminstone ett av dessa har ju visat sig vara inte alls omöjligt.

  6. Valdeut skriver:

    Jag tror inte det är tempuset som är avgörande, det avgörande är sammanhanget. Vi kan ta följande exempel:

    "När kalle lämnade in sitt matteprov var fem av tio problem olösta. När läraren såg detta eldade han upp provet."

    Här drar vi nog inte alls slutsatsen att problemen är lösta idag eller ens att de är möjliga att lösa (provet finns ju inte kvar – vi får anta att han var den enda som skrev det och alla inblandade glömt bort frågorna). Poängen är att konstruktionen var o+perfektparticip mycket väl kan användas i situationer där det av sammanhanget framgår att handlingen inte är utförd idag eller ens möjlig att utföra. Därför vill jag nog hävda att konstruktionen i sig är ganska neutral i förhållande till detta.

    Angående vad som är omöjligt, där är det väl helt enkelt så att det du fick höra som barn inte var sant…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>