F-ordet föranleder förlägenhet

Den amerikanska diplomaten Victoria Nuland, som nyligen blivit Obamas huvudsändebud i Europa, har redan lyckats förolämpa den världsdel hon har blivit sänd till. Det var visserligen i en privat konversation men sådana bör man ju vara försiktig med nuförtiden. I det här fallet var det inte NSA utan ryssarna (enligt vad det påstås) som lyssnade och hörde att hon sa "Fuck the EU!". Det språkligt intressanta här är hur detta återgavs i media. På den förolämpade sidan av Atlanten, d.v.s. här i Europa, verkar betänkligheterna vara betydligt mindre, de flesta nyhetssajter återger yttrandet ordagrant. The Guardian och BBC refererar hela samtalet fast med en varning innan: "This transcript contains swearing". Le Monde översätter för säkerhets skull till franska, vilket kommer det att låta ännu uttrycksfullare: "Que l'UE aille se faire foutre !" Men i Nulands hemland har man ännu inte nått så långt i frigörelsen från gamla tabun, så där skriver man genomgående F— eller F*** eller bara F. Los Angeles Times sätter inte ens ut F-et utan skriver att Nuland "uses a blunt expletive". "Expletive" är ett ord man lärde sig under Watergateskandalens tid (1974). När Nixons samtal i Ovala rummet blev offentliga förekom nämligen uttrycket "expletive deleted" flitigt i transkriptionerna. Nu läser jag i Wikipedia att detta sägs ha varit Nixons egen idé och att expletiverna inte var värre än "Christ" och "hell". Fast kanske "fuck" förekom någon gång också, vem vet? Jag minns att jag blev förvånad över att "expletive" skulle uttalas med betoning på första stavelsen, men nu ser jag i Wiktionary att det brittiska uttalet är som jag trodde det skulle vara nämligen /ɪkˈspliːtɪv/.  

I lingvistiken används som bekant "expletive" för utfyllnadsord som det vi kallar formellt subjekt. Jag är inte riktigt säker på hur de två betydelserna hänger ihop.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till F-ordet föranleder förlägenhet

  1. Avinor skriver:

    Åååå, le subjonctif mitt i en rejäl svordom. Till och med en högst motvillig frankofil som jag smälter.

  2. Johan skriver:

    Tror du inte att kopplingen mellan lingvistiska expletiver och svordomsexpletiver är att svordomar inte heller har ansetts tillföra något till den syntaktiska strukturen?

  3. Stefan Holm skriver:

    Är inte subjonctif något av standard i svärande? Även om svenskar traditionellt har hållit sig ovanför midjan i sina svordomar, så brukar de optativt uttrycka, att det måtte gå åt pipsvängen för någon: Förbannad vare du! Fördöme dig skymning! (Calle Schewen). Nåväl, det förekommer även åt andra hållet: Gud välsigne dig!

    Så ska nämnas det enda fossiliserade uttryck jämte leve (jubilaren!), där jag uppfattar optativ som ännu levande i breda folklager, nämligen ’det vete fan!’ Betydelsen är väl ’det må fan veta’ (underförstått: ’men jag vet det inte’ alternativt ’och det är inte värt att veta’).

    Efter detta vete kan man alternera med t.ex. ’tusan’, ’attan’, ’sjuttan’, ’katten’, ’hundan’, ’skam’, ’skråen’ eller ’gudarna’. Ändå har jag fler än en (två, faktiskt) såväl infödda som allmänbildade bekanta, som stadigt använder det grammatiskt svårtydda ’jag vete fan’. Det låter expletivt.

  4. Östen Dahl skriver:

    Johan, hur det är med den syntaktiska strukturen kan förstås diskuteras. Formella subjekt är ju i allmänhet nödvändiga för att satsen ska bli grammatisk. Däremot bidrar de ju inte till betydelsen. Och möjligen tänker man sig detsamma för svordomar. 

    Stefan, det här med vete fan har vi förstås haft uppe på bloggen, se här. Optativer och konjunktiver beror väl åtminstone delvis på att svordomar ofta ursprungligen har varit besvärjelser — det förklarar ju delvis varför de anses farliga: man åkallar mörkrets makter vilket i värsta fall innebär att de infinner sig. 

  5. Stefan Holm skriver:

    Ja, Östen, frågan om den lede fanen var tämligen väldissekerad i tråden från 2008. Men du undrar i den, vad katten ’katten’ har med saken att göra. Ett hugskott är, att kissemissen utgör sista länken i en sammanhängande kedja av eufemismer enligt följande:

    Börja med satan, som än idag är synonym till fan. Enligt vad man tror om svensk ljudutveckling, så bör denne en gång ha uttalats med även det första a:et ’ljust’, dvs. orundat.

    Då denne – likt annat otyg – inte fick nämnas vid namn, ligger en modifiering till attan inte långt borta.

    Nu är attan åtminstone dialektalt uttal för arton. (Min mormor räknade alltid ’trettan, fjortan …. attan, nittan’ och hon var född 1896 – på ’attnatalet’). Då är nästa modifiering till sjuttan (variant sjutton) nära.

    Är man väl inne på räkneord kan man lika gärna ta i med tusan också. Och varför inte med *hundran, även om jag aldrig hört eller sett detta belagt.

    Men från ett *hundran vore steget kort till hundan, som väl fr.a. vunnit anklang i Sydsverige.

    När vi nu har lämnat räkneorden till förmån för husdjuren kan katten göra entré. Då även med fördelen av en ljudlikhet (assonans) med ursprunget.

    Märk väl, att genom hela kedjan från satan till katten bevaras grav accent. Att det inte blev kattan kan ha sin förklaring i, att det nog satt ganska djupt, att den lede var av hankön.

    Eufemismer finns ju för hela det bibliska batteriet: Helvetet blir häcklefjäll, helskotta, henkute; hin håle blir fanken, fanders, fasen, fasiken, håken, bövelen och som adjektiv jäkla, jädra, jämra, jumla (fast det sista är misstänkt likt finskans Jumala och då är det motpolen som avses); frälsaren själv blir jösse, jisse, jöskotta m.fl.

    Det var väl av fruktan för domedagen och prästen samt hänsyn till frommare delar av menigheten som denna katt- & råttalek med orden frodades.

  6. Östen Dahl skriver:

    Dina hypoteser har något grandiost över sig, Stefan. Det finns förstås andra förklaringar till en del av eufemismerna. Man kan finna en hel del guldkorn i SAOB:s artiklar om de här orden – de rekommenderas till läsning. Att räkneord förekommer i svordomar är väl inte så märkligt, de gjorde det möjligt att referera till ett antal farliga entiteter på en gång och därmed förstärkte de effekten. I SAOB hittar man till exempel den här vackra ramsan från 1700-talet: Hvad attan siu tunnor tusende gråkattor säijer han nu? Gråkattorna menar de anonyma lärde bakom ordboken kommer in på grund av att katten ansågs vara en magisk och farlig varelse, dock något ofarligare än djefvulen själv får man förmoda. SAOB erbjuder dock även mera direkt referens till vederbörande, som i detta yttrande från 1610: Du skall få Siutusend dieflar och wij wele lathe springa digh öfwer En klinge.  

    För övrigt har jag akut accent i katten även när det används som kraftuttryck. Är det månne regionalt? Någonting skumt är det med svordomar och grav accent: det kända skånska uttrycket fy for sören har grav accent. Uttrycket förekommer även i Danmark fast danskan saknar tonaccent. Vem Sören var är oklart. 

  7. Martin Persson skriver:

    Jag skulle gissa att katten med svordomsgrav accent (accent 2) är ganska utbrett. Och att fy for Sören har acc2 i Skåne stämmer förstås (men jag vet tyvärr inte hur Sören uttalas som personnamn). Till listan kan vi för all del lägga fan , som gärna får något som påminner om acc2, sin enstavighet till trots. (Cirkumflexaccent är en term som ligger lockande nära att ta till här, eller så jämför man med tredje tonen i mandarin?)

  8. Stefan Holm skriver:

    Mansnamnet Sören har jag aldrig hört annat än akut uttalat. Det grava fan är väl egentligen tvåstavigt – faan. Grav accent till skillnad från akut kräver väl en andra stavelse att hamna på. Inte för inte kallas den ibland tvåstavighetsaccent (eller double tone accent på engelska). Den akuta tomten blir enstavig i obestämd form men den grava måste bli tvåstavig.

  9. Östen Dahl skriver:

    Men med cirkumflexaccent brukar man mena just en ordmelodi på ett enstavigt ord som tidigare varit tvåstavigt. Det förekommer i diverse svenska dialekter som har bortfall av slutvokal. Så Martins förmodan är nog riktig.  

  10. Stefan Holm skriver:

    Jo, jag förstår, men det kan vara en dialektfråga. I Wikipedias artikel om ordaccenter i svenskan (vem som nu har skrivit den) sägs det uttryckligen, att ”alla de ord som har grav accent har minst två stavelser”. Det sägs också, att den grava accenten i ”sydsvenska, gotländska och dalmål” bara har en tontopp till skillnad från i ”Västsverige” och ”Stockholm”, där den har två. Kanske gör det, att jag definitivt uppfattar interjektionen faan som tvåstavig (och grav både fonetiskt och semantiskt).

  11. Östen Dahl skriver:

    Alldeles riktigt, Stefan, men nu var det alltså inte grav utan cirkumflex accent det handlade om. 

  12. Stefan Holm skriver:

    Cirkumflex accent förvisso. Men frågan är, vad det är? Det tycks beteckna olika fenomen i olika språk. På nordisk botten förmodar jag, att det t.ex. är Rune Westerlunds avhandling om dialekten i Rödåliden du tänker på. Men han säger, att forskarvärlden är delad och informanterna i studien själva osäkra på, om deras uttal ska ses som ett enstavighets- eller tvåstavighetsdito. I det förra fallet är det kanske en egen nordisk fonetisk typ, i det senare väl snarare lokala varianter av akut resp. grav. Westerlund är i alla fall hoppfull om, att frågan ska kunna avgöras med modern teknik i laboratoriet.

  13. Martin Persson skriver:

    Nå, om jag nu inte missat något är det så att Westerlund förvisso önskar sig klargörande tonkurvediagram (sid 62), men det löser ju inte frågan om hur många underliggande stavelser det är i orden. Den frågan är nog snärjig att lösa på labaratoriell väg, eftersom det är en abstrakt fonologisk fråga och inte en fonetisk sådan.
    Tack för lästipset.

  14. Valdeut skriver:

    Tydligen har många kaukasiska språk, exempelvis Abchaziska, två optativer där den ena främst används för förbannelser och välsignelser. Så har de också en betydligt större nyproduktion av sådana uttryck än vi har i svenskan.

    Johan: Ungefär så. Kanske inte specifikt att de inte tillför något till den syntaktiska strukturen, men säkert kommer användningen av expletive för svordomar av att de ansetts tomma och betydelselösa. Explētīvus på latin betyder väl ungefär ’som är utfyllnad’.

  15. inga johansson skriver:

    http://www.youtube.com/watch?v=pfxI37BajMI

    Tjeckiska sången Lachtani blir pinsamt rolig på esperanto

     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>