Hur lär man sig egentligen gruppgenitiver?

För ett litet tag tag sen skrev jag ett inlägg om hur ofta, eller snarare hur sällan, ord som vi tycker är lagom vanliga, faktiskt förekommer i språket. Jag avslutade med att säga att den verkligt brännande frågan är hur man egentligen lär sig fenomen som förekommer så pass sällan. Här är nu en bra illustration till detta. I förra veckan höll Kersti Börjars från Manchester en gästföreläsning här som jag tyvärr själv missade eftersom jag var bortrest. Där berättade hon att hon och hennes kolleger hade dammsugit British National Corpus på possessivuttryck (uttryck för ägande) och bland annat hittat exakt fem exempel på det som i svensk grammatik brukar kallas för gruppgenitiv, det vill säga konstruktioner som pojken på gatans boll, där genitiv-s:et bestämmer pojken på gatan snarare än bara gatan.  Ett av de engelska exemplen var China as a whole's economic development. Nu är talspråksdelen av British National Corpus på 10 miljoner ord, så man kan räkna ut att en person som säger 16 000 ord per dag i genomsnitt kommer att yttra en gruppgenitiv en gång var fjärde månad. Om man vågar gissningen att man hör dubbelt så mycket prat som man själv producerar skulle man i så fall få höra en gruppgenitiv en gång varannan månad. Om de förekommer så sällan, hur lyckas ett barn som lär sig språket egentligen räkna ut att gruppgenitiver är acceptabla i språket och inte bara felsägningar? 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Hur lär man sig egentligen gruppgenitiver?

  1. Jon skriver:

    Hur många barn och vuxna känner sig säkra på att de säger rätt när de säger meningar i stil med pojken på gatans boll eller pojkens på gatan boll eller liknande? Jag tycker det verkar vara konstruktioner som man gärna undviker om man kan efter som det är lite förvirrat. Tacka vet jag norskans allt vanligare garpegenitiv: pojken på gatan sin boll.

  2. Rickard skriver:

    fundering

    Givet att man uppfattar nominalfraser, t ex "den gula katten" som en enhet ( vilket väl barn gör rätt tidigt ? ) och att man lärt sig använda vanligt genitiv så verkar det inte så konstigt att man också lär sig att använda gruppgenitiv även om dom är lågfrekventa ? 

    Vad gäller hur man lär sig skilja ut felsägningar så är det väl ( förutom rena tillrättavisningar ) dels så att somligt inte passar in i det mönster man håller på att bygga upp, och där kan ju konflikten vara mer eller mindre tydlig, och sen har det väl betydelse vem som talar.

  3. Östen Dahl skriver:

    Varför gruppgenitiver är konstiga

    Ja, alltså, det konstiga med gruppgenitiver är ju att om att antar att -s är en vanlig böjningsändelse så borde den inte ge sig ut på vift på det sättet. Man kan ju jämföra med en pluraländelse: det heter en smörgås med ost och två smörgåsar med ost — ingen skulle komma på idén att säga två smörgås med ostar.  Men på svenska finns det diverse mindre uppseendeväckande fall av gruppgenitiv som eventuellt kan ses som första steget på det sluttande planet, t ex Gustav den tredjes tid och mormor och morfars hus. Jag vet inte om Börjars & Co hade räknat med sådana exempel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>