Har skåningarna talat danska?

I senaste numret av Språktidningen, som är så färskt att det inte borde ha kommit ut än (det är nämligen daterat januari 2014), tar Fredrik Lindström upp ett ämne som vi behandlade alldeles nyligen å denna blogg, nämligen attityder till skånskan. Man skulle nästan kunna misstänka att han inspirerats av Lingvistbloggen, men eftersom jag har en viss kännedom om Språktidningens pressläggningstider tror jag att det snarare är fråga om två själar och en tanke. För en del av det han säger måste man emellertid sätta ett litet frågetecken i marginalen.

Fredrik skriver bland annat om försvenskningen av Skåneland (Skåne, Halland och Blekinge) som han betecknar som "bitvis mycket brutal", och det var den säkert. Beträffande språket säger han att gudstjänsterna skulle hållas på svenska, vilket nog stämmer, och att "danska fick man inte längre tala", vilket är om inte direkt falskt så åtminstone ganska missvisande eftersom det ger intryck av att skåningarna tvingades byta talspråk, när de i själva verket nog fortsatte att tala vad de alltid hade talat, nämligen skånska. På den här tiden var myndigheterna sällan så intresserade av hur folk pratade, och även om de hade varit det var möjligheterna att påverka talspråket begränsade eftersom det inte fanns någon obligatorisk skolgång.  

Sen skriver han om det skorrande r:ets spridning i Skåne och säger att det nog från början var ett typiskt överklassuttal. Det har bedrivits en del skorrforskning vid vår institution och om jag minns rätt finns det inte så mycket evidens för att det började med överklassen, men här får de som vet mer eventuellt rätta mig. Att man i Lund inte hör "mycket av vare sig diftonger eller tungrots-r" tror jag är en lätt överdrift. Det finns nog en del yngre infödda Lundabor med bakgrund från Svealand eller Kurdistan som inte har bakre r, men det finns enligt vad jag själv har kunnat observera fortfarande gott om skorrare. Sen sätter Fredrik likhetstecken mellan "Lundaskånska" och "P1-skånska": Här råder tydligen viss förvirring — det är ju skillnad på hur folk talar någorlunda naturligt i Lund och hur skåningar som emigrerat norrut ibland låter, men "P1-svenska" verkar användas om båda.  

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Har skåningarna talat danska?

  1. Stefan Holm skriver:

    Delge oss gärna forskningen vid er institution, Östen, angående det skorrande ’r’-et! Min tro – so far- har varit, att det verkligen var en sociolekt härmande klyket vid Ludvig XIV:s hov i Versailles – den tidens New York. Spridningen gick med överklassen norrut via Tyskland och Danmark upp till våra avkrokar. Karl XII (1682-1718) skorrade enligt källorna. Så gjorde en samlad svensk överklass mellan 1800 och 1900 och därför spred det sig även sakta men säkert bland allmogen från söder mot norr.
     
    Runt 1900 hade dock glamouren runt ancien régime definitivt falnat och ersatts av liberala, socialistiska och demokratiska idéer. Det satte nog sina spår och överheten återgick så sakteliga till sina traditionella tungspets-r. Gustav V (född 1860) använde skorrande ’r’ men hans son Gustav VI Adolf (född 1882) gjorde det inte. Då hade det hos gemene man nått en linje man brukar beskriva från Falkenberg i sydväst upp till Västervik i nordost (utelämnande Jönköping vid Vätterns sydspets). Det sägs, att man än idag kan peka ut gårdsstängslet i Halland (mellan Falkenberg och Halmstad) där gränsen går.
     
    Under 1900-talet blev skorret ett sätt att driva med överheten. I folklustspel och pilsnerfilmer fråm 30- och 40-talen uttalas ’grevar och baroner’ regelmässigt med extremt överdrivna tungrots-r. Ibland hör man t.o.m. ’gvevav och bavonev’ som en markör av att den inavlade överklassen inte kunde säga ’r’ överhuvudtaget.
     
    Annars håller jag med Östen – skånska är skånska och inte nå’n variant av vare sig (Københavns-) danska eller (Stockholms-) svenska.

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Jag tror ”skorrforskningen vid vår institution” syfter på mej. Jag bestämde mej en gång för att knäcka gåtan med skorrningens urpsrung, men får nog erkänna att jag inte lyckades något vidare.
    Jag kan nog inte hävda att jag kan bevisa att skorrande inte spreds uppifrån och ner, men det finns inte heller nåra klara tecken på att det skulle vara så vad våra nejder anbelangar – det ser mer ut så i andra länder/språkområden (men även där är det tveksamt i en del fall, och nog direkt osant i en del).
    Likaså kan man inte avfärda en spridning från Versailles, men mycket tyder åtminstone på att det skorrades innan dess i delar av det tyska (möjligen orelaterat till den senare spridningen) och franska språkområdet (i det senare fallet utgör utomeuropeiska dialekter av franska, om vilka jag kan en del, ett viktigt vittnesbörd).
    På kontinenten tycks skorrandet ha spritt sej genom ”hoppande” mellan städer, medan det i Svedala snarare har glidit fram som en skogsbrand. Man kunde kanske förvänta sej att en överklassnorm hade erövrat Stockholm tidigare än Växjö.
    Men jag fick som sagt ge upp mina efterforskningar härvidlag – det tycks inte gå att komma mycket längre än till spekulation.
     
    Annars trodde jag att jag hade lärt dej, Östen, att det elfte budet är att man inte får ifrågasätta nånting som Lindström har sagt eftersom han i svenska folkets ögon besitter mer kunskaper om världens språk än övriga befolkningen sammantaget.

  3. Östen Dahl skriver:

    Ja, det var dig Micke jag tänkte på i första hand, men också på ett par studentuppsatser i ämnet. Vad du säger stämmer med vad jag mindes, men jag tyckte det var säkrast att du sa det själv. Nu hittade jag en uppsats av Gösta Bruce på nätet där han beskriver det här med överklasskopplingen såhär:

    "Det skorrande bakre tungrots-r åtnjöt under lång tid en påtaglig social prestige framför allt i kraft av att sina franska anor. Det användes i vissa högreståndskretsar (Djursholms-r) även klart norr om den ovan nämnda geografiska r-gränsen och var känt som greve-r. Kung Gustav V var en av användarna. … Någon gång under 1900-talet har det skett en omvärdering av de båda r-ljudens sociala prestige, som kanske ytterligare förstärkts efter andra världskriget, så att det bakre r-ljudet tappat i prestige och det främre r-ljudet fått högre prestige. Det är troligtvis denna sociala omvärdering som vi nu kan iaktta effekterna av i förändringen av r-ljudens utbredning."

    Gösta Bruce, som tyvärr inte längre är med oss, var ju en mycket vederhäftig forskare, men jag måste säga att jag skulle vilja ifrågasätta om det finns en koppling mellan "greve-skorrningen" eller "Djursholms-r:et" och den sydsvenska skorrningen. Till att börja med undrar jag hur pass utbredd den var. Det är alltid Gustav V som ges som exempel ur verkliga livet, vilket är lite misstänkt. Jag tycker att om omvärderingen skedde så sent som Bruce menar så skulle det finnas fler kända skorrare från de uppsvenska "bildade klasserna". Det borde ha satt tydligare spår på Östermalm och Lidingö. Hos Albert Engström möter man ganska många "gwevar och bawoner" som framställs som talande på detta vis, men det bör noteras att det då är just adelsmän och högre officerare det handlar om, och att det snarare är förenat med ett löjets skimmer än med hög status. Vad beträffar det fonetiska, så tror jag att stavningen med w eller v återger något som närmar sig en labiovelar halvvokal, det är väl detta Stefan avser med "extremt överdrivna tungrots-r". Ett sådant uttal av r förekommer lite varstans som en individuell egenhet, det är bland annat rätt vanligt i min egen släkt vilket tyder på att det är genetiskt snarare än kulturellt betingat. Nu undrar jag förstås: Stefan, när du talar om en skorrande "samlad svensk överklass mellan 1800 och 1900", vad har du för källa för detta? 

  4. Östen Dahl skriver:

    Nordisk Familjeboks första upplaga från 1889, alltså den period när den svenska överklassen anses ha skorrat, beskriver r-ljuden såhär:

    Den vibrerande kroppen kan vara a) läpparna: labialt r, 

    brukas (efter p) af barn och för att hejda hästar; 

    b) tungspetsen riktad uppåt mot tandlådorna: 

    lingvalt (supradentalt) r, vanligt uppsvenskt r 

    (icke åtföljdt af t, d, s, l, n; tungspetsen kan vara 

    mer eller mindre riktad uppåt, hvarigenom kakuminala 

    och postdentala afarter uppstå); c) tungspenen (och 

    underkanten af gomseglet): uvulart eller postpalatalt 

    (velart) r, t. ex. skånskt r; d) röstbanden: 

    laryngalt r, som finnes i t. ex. danska. För att 

    röstbandens dallring skall gifva ett r-ljud och 

    ej ton, måste vibrationerna ske långsamt: man 

    kommer till detta r-ljud, om man vid uttalet af 

    neutral vokal successivt sänker tonen, tills den 

    upphör. Emedan r-ljudet liknar hundens (Lat. cania

    morrande, kallas r »littera canina». Inom området för 

    (vibreradt) tungspets-r träffas ej sällan personer, 

    som äro ur stånd att frambringa detta ljud; de ersätta 

    det då vanligen med ovibreradt r eller med vokal 

    eller v-artade ljud. Den, som ej från barndomen 

    är van vid uppsvenskt r-ljud. har i allmänhet 

    svårt att lära sig det.

    Här ställs alltså "uppsvenskt r" mot "skånskt r", och "v-artade ljud" beskrivs som talfel. Något överklass-skorr omnämns inte.

  5. Östen Dahl skriver:

    Här finns nu en video där man kan höra Gustav V tala. Onekligen skorrar han, fast det låter mer som normal skorrning än som gweve-r. Men jag undrar lite över hans uttal generellt, om man inte visste vem det var skulle det vara rätt svårt att placera. En del vokalkvalitéer låter lite egendomliga.

    Även speakerns uttal är lite intressant. Det verkar vara en lätt ålderdomlig (ur dagens synpunkt) stockholmska eller uppsvenska som ligger under. Han har konsekvent sammanfall av ä och e, och vid 3:20 hör man ett tydligt syllabiskt n i hestn.

    För övrigt kan man konstatera att "Slusseneländet" ingalunda tog slut med denna invigning 1935. 

    ————-
    Redigerat efteråt eftersom jag insåg att jag blandat ihop de tidigare kungarna.

  6. Stefan Holm skriver:

    Visst kan det vara en fördom, att en samlad överklass skorrade under 1800-talet. Problemet med fördomar är ju, att vi inte är fullt på det klara med att vi har dem – annars skulle vi lägga bort dem.
     
    Mina ’källor’ är Gustaf V, Albert Engström, filmer och folklustspel samt det faktum, att det talades franska vid flertalet europeiska hov på 1700- och delvis 1800-talen. Sedan faktiskt också min morfar, som under 1920- och halva 1930-talet var privatchaufför (med livré och allt) hos friherre Fredrik von Essen på Hellidens slott utanför Tidaholm. Han var en mycket god berättare och alltid, när han skulle återge något, som det fina folket sagt, så kom skorret fram. Vad nu detta har för bevistyngd?

  7. Stefan Holm skriver:

    Det ska kanske påpekas, att jag själv är tillräckligt gammal för att använda det s.k. göta-r:et, dvs. jag skorrar ordinitialt och när ’r’ är långt (dubbeltecknat ’rr’) – annars gäller tungspets-r. I ord som ’rar, ’ror’ och ’rör’ har jag alltså två olika ’r’. En något komisk tungvrickare blir det i mitten på sammansatta ord som ’förrätt’, ’överrock’, ’urringning’, ’kopparrör’, ’Österrike’ m.fl. om jag uttalar dem någorlunda tydligt. (Dvs. det hörs två olika ’r’ direkt efter varandra). Det behöver man nog ha lärt från barnsben för att klara av.

  8. Karin Almbladh skriver:

    Som smålänning i exil (från trakten kring Kalmar nu i Uppsala) har jag då och då fått frågan: "Är du från Skåne?" – mina tungrots-r har man tagit för skånska medan man inte noterat att mina diftonger (som märks fortfarande) är annorlunda än skånska diftonger. Fast jag kläddes av en gång på Dialekt- och Ortnamnsarkivet i U-a. Jag behövde bara säga några få ord för att få kommentaren: "Du är från Kalmar!"

  9. Lugubert skriver:

    Jag har ett vagt minne av en av Gösta Skoglund skolhistorier. En klass skulle åka på skolresa (till Göteborg?) och en unge frågade oroligt magistern "Måste vi prata svenska då?"

  10. Henrik R. skriver:

    De bästa undersökningarna av Skånes språkliga försvenskning torde väl fortfarande vara Stig-Örjan Ohlssons båda böcker – hans avhandling kom väl 78 och den andra delen strax därefter.

    Ett intressant inlägg kan man också hitta här:

    http://www.svd.se/kultur/understrecket/att-gora-svenskar-av-skaningar_911003.svd

    Själv tror jag att de svensk-skånska konflikterna nog inte var så allvarliga som en del låter göra gällande… 

  11. Stefan Holm skriver:

    Under rådande cybertystnad tar sig en evig kommentator friheten att harangera Henrik R:s inlägg liksom den sex år gamla understreckare i Svenskan av Harald Gustafsson, som han länkar till:

    Det är lätt att se våra förfäder i ljuset av våra egna fördomar. Men det är nog så, att det bara är hovet och några få ringar på vattnet utanför detsamma, som före mitten av 1800-talet ö.h.t. betecknat sig själva som ’svenskar’. Från Gustav Wasa och framöver var kronan för gemene man bara någon, som krävde skatteuppbörd och kanonmat till ärofyllda krig.

    Under senmedeltiden, på ’Arns tid’, då slagen mellan kongen i København och diverse pretendenter på vår halvö stod i Västergötland, gav säkert inbyggarna därstädes blanka den i vem som vann, bara de fick leva i fred. Under Wasa själv visar Västgötaherrarnas uppror (1529),  Klockupproret (Dalarna 1531-33), och inte minst Dackefejden (Småland 1542-43), att ’svensk’ var ett icke-begrepp. Det sena 1600-talets skånska bönder (liksom klerker och adelsmän) såg troligen saken på liknande sätt.

    Vad gäller språket, så argumenterar Östen (för tre år sedan) på Århusuniversitetets språkblogg för, att det nog å ena sidan var dialektalt splittrat i Skandinavien men att det å andra sidan fanns en (eller flera) elitdialekter. Det låter rimligt: Å ena sidan har vi ju än idag från standardspråket starkt disparata dialekter i fr.a. Norge och Sverige. Å andra sidan visar runtexterna (även den äldre futharken) på ett tämligen gemensamt (skrift-)språk.

    Så det är bara att hålla med Östen i hans startinlägg till denna tråd, att skåningarna ’fortsatte att tala vad de alltid hade talat, nämligen skånska’.

    Summa summarum: låt oss inte förblindas av vår egen tids kulturella fördomar. Somliga påstår, att vi lever i en tid av nationalstatens svanesång (en parentes i historien) till förmån för ’regionernas Europa’ eller en helt globaliserad värld. Fråga inte mig om svaret.

    Men vi ska heller inte tro, att våra förfäder var genetiskt skilda från oss. Den uppfattningen har man lätt kunnat få, när även språkhistoriker talat om ett indoeuropeernas Urheimat, ariska erövrare till häst, kungar och krigare, av vilka Marija Gimbutas fredliga ureuropeer förslavats. Nej – de var nog som vi, vilka med Ferlins ord bara får gå där dag efter dag, som vi med förgrämda anletsdrag.

  12. Henrik R. skriver:

    Så är det!

     

    Och så vill jag också citera Ulf Teleman, som avslutar sin studie av r-fonemets historia i svenska så här: "Det man kan lära sig av en studie som den här är hur osäker grunden är för många av de språkhistoriska påståenden som tas för givna i generation efter generation av språkvetare, påståenden som egentligen inte är sanna utan bara sannolika och ibland kanska bara möjliga:"

  13. Stefan Holm skriver:

    Gott, Henrik, men jag håller fortfarande Ludvig XVI, som lågoddsaren (ytterst) bakom det sydsvenska skorret. Att det sedan dröjt sig kvar, kan kanske förklaras som en särartsmarkör snarare än en danicism. Jämför med diftongerna! I övriga Norden (Island, Norge, Gotland) är de lätt spårbara bakåt i germanskan. Men de sydsvenska är bara – ’egna’ (om än spridda ända upp till södra Västergötland).

    I de medeltida Själlandslagen, Äldre Västgötalagen eller (fragmenten av) Skånelagen och Smålandslagen finns inte tillstymmelse till diftongisering. Det måste bara vara ett hittepå från 1700-talet och troligen då en markör av särart (gentemot Stockholm och København).

    Så Teleman i all ära –  med absolut visshet vet vi givetvis ingenting – men nå’t alldeles speciellt är det med skånskan, som gör att mina kolleger på andra sidan brofästet av Øresundbron finner den svårast av alla svenska dialekter att begripa (finlandssvenskan upplever de som lättast).

    Men jag har svårt att förstå ’svenskar’, som klagar. Skånskan är i mina öron 100-procentigt begriplig – och därtill ganska välljudande. Säkert är det med glimten i ögat, som IFK Göteborgs supportrar på Ullevi brukar välkomna Malmö FF med banderollen Welcome to Sweden.

  14. Gunnar H skriver:

    Lenin skorrade sina "r" vilket framgår t.ex. av detta klipp https://www.youtube.com/watch?v=lzf3FRSbEUk. Hur förhåller sig detta faktum till teorin om ett överklass-Я? Den som lyssnar noga hör även att l:en är vokaliserade… Inte undra på att det gick som det gick… 

  15. Pingback: Det skorrande R:et som överklassfenomen – Sacrebleu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>