Hör Gutasagan till den svenska litteraturen?

Ebba Witt-Brattström, som numera är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet skriver i DN (här och här) om rikssvenskarnas "självgoda" förhållande till den finlandssvenska litteraturen. Bland annat tycker hon att det är "bort i tok" att densamma i Kungliga bibliotekets katalog hamnar i Suecanasamlingen där det ska ingå "litteratur om Sverige och svenska förhållanden utgiven utomlands". Och med den formuleringen kan man kanske hålla med henne.  KB:s Johannes Rudberg menar dock att denna samlings syfte enligt regeringens instruktion är att samla "utomlands utgivna publikationer med svensk anknytning”, vilket ju inte är riktigt samma sak och stämmer med vad som står på Suecanas webbsida. Men Ebba Witt-Brattström tycker att även denna kategorisering är förgriplig. Det är dock inte klart om felet är att vi vill göra de finlandssvenska författarna till svenskar eller att vi inte vill det: hon säger både säger att vi obekymrat och dumdrygt "annekterar…en handfull stjärnor…vilka oombedda blir ett slags nästansvenskar" och att vi med "självbelåtet förmynderi" låter "kusinen från landet" titta in "när vi storsvenskar ändå bjuder diverse utsocknes på fika". 
 
Detta var nu egentligen bara en bakgrund till vad jag egentligen tänkte ta upp, nämligen den retoriska fråga som Ebba Witt-Brattström ställer i sin första artikel: "Vad är svensk litteratur om inte litteratur skriven på svenska?" Poängen här är förstås att litteratur skriven på svenska i Finland är svensk litteratur. Men svaret är faktiskt inte lika självklart som den retoriska frågeformen antyder. Visserligen hittar man just den här definitionen på flera ställen, till exempel i svenska Wikipedia. Men exempelvis Kulturrådet, en statlig myndighet som bland annat ger stöd till översättning av svensk litteratur har till exempel en annan uppfattning:
 
Med svensk litteratur avses litteratur skriven på svenska eller på något av de nationella minoritetsspråken och som är utgiven i Sverige.
 
Och om vi går till den engelska versionen av Wikipedia, artikeln "Swedish literature", får vi veta att
den handlar om "literature written in the Swedish language or by writers from Sweden". I en fotnot påpekas att även författare som skrev på latin brukar tas upp i svenska litteraturhistorior. 
 
En konsekvent tillämpning av språkkriteriet skulle utesluta böcker skrivna på latin, forngutniska, samiska, meänkieli och älvdalska, liksom Strindbergs En dåres försvarstal och vid en strikt tillämpning till och med Frödings värmländska dikter. Men nu går det inte att säga att den ena eller andra definitionen är den riktiga. Adjektivet "svensk" har ju flera betydelser; det kan handla både om något som är anknutet till landet Sverige och något som är på eller är relaterat till svenska språket. Så "svensk litteratur" borde rimligtvis kunna tolkas på båda sätten, och vill man undvika att trampa någon på tårna bör man nog göra som i engelska Wikipedia och använda vad logikerna kallar en disjunktiv definition, alltså inkludera allt som uppfyller åtminstone ett av de två eller flera möjliga villkor. Och bäst vore kanske om man sa "svenskspråkig litteratur" om det är det som åsyftas. 
 
Men frågan får en extra knorr om vi fokuserar på det som diskussionen gällde från början, nämligen den svenskspråkiga litteraturen i Finland. När vi talar om Finland har vi på svenska två adjektiv att välja på: "finsk" och "finländsk". Här bör vi kunna undvika tvetydigheter: "finsk litteratur" är litteratur på finska och "finländsk litteratur" sånt som är skrivet i Finland eller av finländare oberoende av språket. Men vad nog inte alla som är noga med distinktionen mellan "finsk" och "finländsk" vet är att den inte kan göras på finska, eftersom båda adjektiven motsvaras av ett och samma finska ord, nämligen "suomalainen". Följaktligen dyker tvetydigheten upp igen, när man ska tala om finsk/finländsk litteratur på finska. Om man söker på "suomalainen kirjallisuus" i finska Wikipedia hänvisas man till artikeln "Suomen kirjallisuus", vilket tämligen entydigt står för "Finlands litteratur". Men andra meningen i artikeln lyder:
 
Suomalainen kirjallisuus on kirjoitettu pääasiassa suomen ja ruotsin kielillä, mutta siihen kuuluu myös varhaisempia latinankielisiä teoksia sekä pohjoissaameksi kirjoitettua kirjallisuutta.
 
vilket uttyds som
 
Den finska litteraturen är huvudsakligen skriven på finska och svenska, men hit hör också tidigare latinspråkiga verk samt litteratur skriven på nordsamiska. 
 
Med andra ord är den finlandssvenska litteraturen samtidigt både "svensk" och "suomalainen", beroende på vem man frågar. Det är nu egentligen helt i sin ordning, men visar att Ebba Witt-Brattström bör vara något mindre snabb när hon formulerar sina retoriska frågor. 
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Hör Gutasagan till den svenska litteraturen?

  1. Karin Almbladh skriver:

    Man kan jämföra med vad som tas in i Nationalbibliografin (producerad av KB). Där förtecknas bokproduktionen i Sverige oavsett språk. Kolla via Libris: svenska dominerar som språk men där finns inte bara minoritetsspråken utan också arabiska, persiska, thai, mandinka. tigrinja …

  2. Jr skriver:

    Om en person introducerade sig som professor i fransk eller engelsk litteratur skulle jag tolka det som fransk-, respektive engelskspråkig litteratur. 

  3. Östen Dahl skriver:

    Svar till Jr: Jo, det är säkert en riktig tolkning i många fall, men alldeles självklart är det inte. I The Short Oxford History of English Literature från 1994 är det lögn att hitta ens de kändaste amerikanska författarna och titeln på The Cambridge History of English and American Literature antyder att amerikansk litteratur inte räknas in i den engelska. Däremot "annekterar" man gärna skotska, walesiska och iriska författare. Jag tror att det här håller på att ändras, det finns alldeles för många som vill ifrågasätta denna typ av "självbelåtet förmynderi" för att det ska gå att fortsätta med den.

  4. Karin Almbladh skriver:

    Som svar på frågan om hur man skall betrakta forngutiska och älvdalska (liksom andra svenska dialekter) är Nationalbibliografins svar entydigt: de betraktas som svenska, vilket framgår av språkkodning och klassifikation.

  5. Östen Dahl skriver:

    Jag nämnde forngutniskan eftersom t.o.m. nordister som annars är ovilliga att ge dialekter språkstatus brukar tycka att den kan ses som ett eget språk. Lars-Erik Edlund skriver i Natonalencyklopedin:
    ”Forngutniskan uppvisar sådana avvikelser gentemot fornsvenskan (och forndanskan) att den brukar betraktas som ett självständigt nordiskt språk.”
    Om man ska gå på hur avvikande språket är, borde även många andra varieteter inom det svenska språkområdet kvalificera sig som egna språk. Men jag misstänker att det avgörande för nordisternas bedömning är att forngutniskan är tämligen väl representerad i skrift. Samtidigt anses de nutida gutavarieteterna vara svenska dialekter, trots att de också ses som en fortsättning av forngutniskan. 

  6. Martin Persson skriver:

    Jag får väl tacka för att du hade kommatecken efter "nordister" och "språkstatus", Östen.

  7. Stefan Holm skriver:

    Ska man följa min skoltids rigorösa kommateringsregler, borde Östen skrivit:
    Jag nämnde forngutniskan, eftersom t.o.m. nordister, som annars är ovilliga att ge dialekter språkstatus, brukar tycka, att den kan ses som ett eget språk.
    Dvs. fullständiga satser (med både subjekt och predikat) samt upprepningar skulle separeras med skiljetecken eller konjunktioner. Regeln var väl inspirerad av naturvetenskapernas krav på exakthet men kunde få ett löjets skimmer över sig i praktisk tillämpning. Om det är bättre idag, när man ska kommatera "som man känner för", vet jag inte.
    Det är lika knivigt som en exakt definition av "svensk litteratur".

  8. Östen Dahl skriver:

    Martin, jag förmodar att den adekvata reaktionen på ditt inlägg är att tacka dig för att bisatsen innehåller en negation. 

  9. Martin Persson skriver:

    Ehum, ja. Det saknades förstås ett inte i mitt tack. För att inte förbrylla mer än nödvändigt: Vi är nog rätt många nordister som definitivt tycker att älvdalska är ett språk, vilket du rimligen är medveten om.
    God jul.

  10. Östen Dahl skriver:

    Jo, det är förstås så att en hel del nordister sympatiserar med tanken på att älvdalska kan betraktas som ett språk och detta faktum bör inte skymmas av att några andra visar ett hårdnackat motstånd. Nu vill Martin uppenbarligen inte propagera för de gamla kommateringsprinciperna som orsakade röda markeringar även i mina skoluppsatser. Snarare är han ute efter principen om att endast "icke-nödvändiga" bisatser ska markeras med komma — en princip som när jag gick i skolan bara gällde för engelska, inte för svenska, men som numera rekommenderas även av svenska språkvårdare. En anglicism som definitivt innebär en vinst för svenska språket, skulle jag vilja hävda, även om jag kanske själv inte tillämpar den konsekvent alla gånger. 

  11. Stefan Holm skriver:

    Den här tråden har visat, att frågorna äro legio: Vad är svensk litteratur? Vad är ett språk kontra en dialekt? Hur ska man kommatera? Vad är en ’icke-nödvändig’ bisats? (Den, som plitade dit en sådan, lär själv ha ansett den ’nödvändig’).
     
    Det handlar väl om, att språkets lagar och regler likt de juridiska är hittepån till skillnad från naturlagarna, som finns där, vad vi än tycker. Nåja, vissa språklagar tycks objektiva åtminstone som tendenser eller sannolikheter: t.ex. att velarer som ’k’ och ’g’ oftare palataliseras än att motsatsen sker eller att vi eftersträvar att tala så ekonomiskt som möjligt (men att detta når en gräns, när mottagaren inte längre förstår, vad vi säger).
     
    Med detta sagt kan jag köpa ’alla’ svar på frågorna ovan men skulle samtidigt välkomna en konsensus. En sådan skulle kräva ett öppet sinne och kompromissvilja från såväl pre- som deskriptivister. Som Jyske lov, Upplandslagen, Karl XV och polisen i Island säger: Land skall med lag byggas – men inte utan medborgarnas hörande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>