Skåningar som mobbad minoritet

På insändarsidan i dagens DN har "Johan i Bromma" skrivit:

Är det numera krav på att reportrar på Sveriges Radio måste prata skånska?

Man kan undra vad Johan i Bromma egentligen har för problem med skånska, om han tycker att det är svårt att förstå eller bara att det låter räligt. Men man kan också fundera över att det tydligen fortfarande anses acceptabelt att säga sådana saker om svenska dialekter, i synnerhet skånska (detta talade vi om redan 2007). Försök byta ut "skånska" mot "med arabisk brytning" och känn efter hur det låter. Skåningar anses förmodligen vara en ofarlig kategori att uttala sig fördomsfullt om. Fast vem vet, kanske Köpenhamnspolisen har ett hemligt register över alla skåningar som har besökt Danmark i berusat tillstånd inklusive alla deras släktingar intill tredje och fjärde led. Då ligger även jag illa till eftersom min farmorsfar kom från Göinge. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Skåningar som mobbad minoritet

  1. Stefan Holm skriver:

     


    Nu ska jag inte falla i fällan och ifrågasätta den dominans den fåraktiga stockholmskan (bäää…) har i riksmedia utan bara vara positiv och säga, att det är en njutning att höra alla varieteter av svenska (och av mänskligt språk över huvud taget). Vad gäller skånskan, så förlåter Brogrens från 1997 tom. att de snodde det allsvenska guldet från Västsverige i år:
    http://www.youtube.com/watch?v=USh-6hYJ8YM
    (Förlåt, men det är nå't vajsing med såväl länkningen som att kunna skicka kommentarer öht.).


  2. Östen Dahl skriver:

    (Jag har städat bort en del tomrader från Stefans kommentar.) 

    Nu är det väl så att skånskan inte är vilken dialekt som helst. Även som regional standardspråksvariant är den klart mer särpräglad än de flesta andra sådana. Jag tror att alla svensktalande vet (eller tror sig veta) hur skånska låter (även om de kan ha svårt att skilja den från andra sydsvenska varianter) och även folk som lär sig svenska i vuxen ålder brukar notera att skåningar låter annorlunda. Man kan säga att skånska är den enda allvarliga konkurrenten i Sverige till mälardalskan som talspråksnorm; i Skåne talar även adeln, med rötter i den danska feodaltiden, skånska och gör inga större försök att anpassa sig till någon centralsvensk norm. Sen är Skåne inte heller vilket landskap som helst; där bor en åttondel av Sveriges befolkning och traditionellt har Skåne ansetts vara ett rikt landskap. Tidigare brukade man säga att alla politiker i Sverige var skåningar (nu är det alltså reportrarna), jag vet inte hur pass sant det var, men det fanns onekligen några stycken (Per Albin m.fl.) Så jag tror att skåningarna paradoxalt nog har setts som ett slags reservstockholmare, d.v.s. en grupp som drar på sig negativa attityder för att de beter sig som om de stod över andra människor. Ett visst stöd för detta kan man få om man googlar på "dryg" i kombination med namn på olika svenska regionala identiteter. Stockholmarna framstår då som klart drygast men skåningarna kommer inte långt efter. Göteborgare och norrlänningar får också en del dryghet påklistrad men andra kategorier som västgötar och skaraborgare (där hör du Stefan!) i stort sett aldrig tycks associeras med denna egenskap. Härav kommer också, misstänker jag, den negativa inställningen till skånska språket. Jag uppmanade i mitt inlägg till att byta ut "skånska" mot "arabisk brytning", men nu undrar jag: kan ni tänka er en insändare som frågar exempelvis: "Är det krav numera på att alla sportjournalister ska prata göteborgska?" Förmodligen skulle reaktionen bli "Nej, men det skulle ju vara trevligt om det vore så…"

  3. Stefan Holm skriver:

    Visst är det märkligt, hur sega fördomar är. Allt Östen säger stämmer med mina. Men hur stämmer de med verkligheten?
     
    Dryga stockholmare kontra roliga göteborgare? Så hm-hm heller. De flesta stockholmare jag kommit i kontakt med har större humor än de ’goa gubbar’ man stöts och blöts med till vardags. Bakom de närmast tvångsmässiga ordvitsarna stöter jag på ett surmulet släkte. Men just den dagliga kontakten kanske är orsaken plus att min stockholmska bekanstskapskrets inte utgörs av rikets maktelit
     
    Skånska som ett slags’halvdanska’? Danskar har jag genom yrket mycket kontakt med och de anger unisont skånskan som den obegripligaste av svenska dialekter – Øresundsbron till trots. Min teori är, att skånskan historiskt sett är en shibboleth för att markera särart. Under flera hundra år var det ju skamligt nog så, att talade du svenska, så slog köpenhamnskungen ihjäl dig och talade du danska, så gjorde stockholmskungen det. Håller man sedan fast vid sin shibboleth, så är det väl lätt hänt, att man uppfattas som ’dryg’ och då ligger det i sin tur nära till hans att man spelar med.
     
    Inbundna norrlänningar? Nja, initialt kanske, men säger man bara något avmätt om nollåttorna i Fjollträsk, så är isen bruten. I min värld är det svårare att få folk från delar av det mörkaste Småland att lätta på hjärtat.
     
    På tal om Småland: en gång under tidigt 70-tal var jag inne på ett ’lastbilschaffisfik’  (sådana fanns då) i huvudstaden och växlade några ord med kassörskan vid betalandet av kaffet och mackan med stekägg och falukorv. Infödingen bakom mig i kön kunde inte hålla sig utan utbrast glatt – hurru, e’ru från Smålan’? Igenkännandet avtar med avståndet – själv erkänner jag villigt, att det krävs ansträngning för att skilja uppländska från sörmländska.
     
    Fördomar har vi alla – låt oss be till högre makter att bli kvitt dem!
     
    (Hrrm – jag hade tänkt länka till engelska Wikipedias artikel om 'Shibboleth' liksom till svenska dito om 'I mörkaste Småland' men det gack inte – jag misstänker att det är Microsofts december-uppdatering av mitt operativsystem, som ligger bakom).

  4. Henrik R. skriver:

    En viktig skillnad mellan dialekter och språk är att man i princip inte kan bli diskriminerad på grund av sin dialekt. För några år sedan var det en stockholmare som sökte jobb i Trelleborg, men han blev nekad på grund av sin stockholmska. De skånska kunderna hade negativa associationer till denna språkart, menade företagaren. Stockholmaren anmälde fallet, men fick beskedet att stockholmare inte täcks av diskrimineringslagarna. Och som Östen vet så sa rektorn på Älvdalens skola vid sitt terminsinledningstal som avslutning: "Och så vill jag inte höra älvdalska på min skola – det är så fult." Detta var 2006. Hade rektorn sagt kurdiska eller finska i stället för älvdalska så hade det nog blivit rubriker i pressen, men nu blev det ingen nyhet.

  5. Martin Persson skriver:

    "[I] Skåne talar även adeln, med rötter i den danska feodaltiden, skånska och gör inga större försök att anpassa sig till någon centralsvensk norm", säger Östen.
    Det är förstås inte riktigt sant. Om jag nu ska tro på den pågående forskningen i ämnet (dvs mig själv) har det nere i Skåne skett en mycket stor anpassning till centralsvenskan, i alla fall på det fonologiska området. Återstående uttalsskillnader ligger i stort sett uteslutande på ett fonetiskt ytplan. Jag tror det dags för lite IPA:
    Dialekt, sydskånsk: [ˈœʉdoˈʁœøgaˈpʰeiba]
    Rikssvenska: [ˈʉ̟ːtoˈɹøːkaˈpʰiːpa]
    Regiolekt, sydskånsk: [ˈœʉtoˈʁœøkaˈpʰeipa]
    Vad vi ser är alltså ett för all del påfallande fonetiskt avstånd, men ser man till de underliggande formerna (om man nu tror på sådana), ser man att regiolekten (den utjämnade dialekten) är identisk med standarden.
    Alltså: De skånska talarna har gått från
    /ʉdorøgapiba/ (eller hur man nu väljer att analysera det)
    till
    /ʉtorøkapipa/, dvs precis som i standarden.

  6. Östen Dahl skriver:

    Okej, jag får formulera om mig lite så att det blir rätt. Naturligtvis är "ädelskånskan" ganska långt från de "genuina" skånska dialekterna och precis som Martin säger är den närmare den standardsvenska normen. Men samtidigt är det som han också säger ett påfallande fonetiskt avstånd. Jag tror man kan formulera det så att ädelskånskan är ett slags skånskt läsuttal av standardsvenska och är på detta sätt jämförbart med finlandssvensk "högsvenska" eller det som tidigare i Norge kallades "dannet dagligtale", alltså en slags danska med norskt uttal. Poängen är då att när man en gång har upprättat detta uttal som regional norm så håller man sig där.

  7. Östen Dahl skriver:

    Ett intressant påstående i sammanhanget finns på danska Wikipedia, artikeln "Skånsk":
    "Skånsk udtale er stadig nærmere dansk end svensk udtale."

  8. Stefan Holm skriver:

    Läser jag Martins IPA rätt, så har regiolektarna på Skånes slott och herresäten lagt bort det specifikt danska: tonande konsonanter intervokaliskt och i ordslut. Men de har behållit det specifikt skånska: diftonger (och tom. triftonger). Tyder inte det på, att särartsmarkören lever kvar till skillnad från i åtminstone mitt västmellansvenska område? Låt vara att prosodin är en annan historia – den gör vi oss svårare av med ens med ansträngning.
     
    Men folkligt finns de danska dragen kvar. Då en av mina svagheter är fotboll har jag hört aversionen från supportrarna till Helsingborgs IF mot konstgräs, när de på Borås Arena till melodin av 'My darling Clementine' sjunger: Köb en traktor, köb en traktor, köb en traktor å lida fröu – om vi spaelar ubbå konstgräs, kommer fodbollen å döu.
     
    Detta ser jag som ett hjärtlöst negligerande, av att Sverige enligt Riksförbundet Svensk Trädgård (f.d. Sveriges Pomologiska Förening) är indelat i klimatzoner, som gör det omöjligt att på lika villkor hålla en gräsmatta grön året om. Där du i zon I kan odla persikor, får du i zon IV vara glad, om ditt päronträd överlever vintern. Är det för övrigt någon, som anar en koppling mellan klimatzonerna å den ena sidan och inbyggarnas kaxighet/dryghet kontra tystlåtenhet å den andra? 

  9. Gunvor Andersson skriver:

    En gång på 70-talet lyssnade jag på ett spännande föredrag om yngre stenålder av en ung arkeolog från Lund. Jag var mycket intresserad och hängde vid hans läppar. Men oj vad svårt det var! Jag missade att hänga med när ett ord slutade och nästa började. Det var väl diftongerna kanske. Var helt utmattad efter föredraget. Var det malmöitiska? Sedan dess har jag samarbetat med flera trevliga lundabor och inte haft några problem alls att förstå deras språk. Det låter så gulligt när de pratar om far och mor till exempel.
    Och klimatzonen – ja den får de allt betala för – med elpriset!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>