De verkliga språkpoliserna

Nu när vi nyligen talade om språkpoliser här på bloggen finns det anledning att uppmärksamma Anne Markowskis artikel i Språktidningen om de verkliga språkpoliserna, de som finns i Litauen. (Liksom en del andra som skriver i Språktidningen har Anne ett förflutet på vår institution, närmare bestämt som min assistent.) Hela artikeln finns att läsa på nätet. För oss språkanarkister är det delvis hårresande läsning. Man kan i princip få böta om man gör fel på litauiskans sju kasus — visserligen inte om man gör det vid köksbordet men om det görs i offentliga sammanhang. Läs själva! 

Litauiska språket är central för litauernas nationella identitet. Det har gjort en imponerande comeback — i Nordisk Familjeboks uggleupplaga från 1912 beskrivs det som ett närmast utrotningshotat språk som bara talades på landsbygden. 1909 hade Litauens nuvarande huvudstad Vilnius eller Vilna som man tidigare sa på svenska en befolkning på ca 200 tusen personer, varav 38% polacker, 37% judar, 21% ryssar och — 1,2 procent litauer. Idag är Vilnius i varje fall till det yttre en enspråkig litauisk stad. I Språktidningen sägs att Litauen under mellankrigstiden var "delvis självständigt", bakom detta lite kryptiska påstående döljer sig att delar av nuvarande Litauen tillhörde Tyskland och Polen — bland annat just Vilnius, som alltså låg i Polen. 

Till det här med identiteten hör att man gör ett rätt stort nummer av litauiskans ålderdomlighet. Onekligen låter en del ord ganska likt de stjärnförsedda former som komparatisterna brukar postulera för urindoeuropeiskan. Man kan förstås undra om det gör att språket blir extra värdefullt, men det finns ju paralleller — isländskans status höjs en del av att den anses vara "rena fornnordiskan". Lite hänger det förmodligen på vilken status språkfamiljen ifråga har. Finskan verkar inte heller ha ändrats överdrivet mycket under de sista tretusen åren eller så men urfinsk-ugriskan har en mindre framträdande plats i filologernas medvetande. 

Anne kallar urindoeuropeiskan "protoindoeuropeiska", en beteckning som tycks breda ut sig. Men prefixet ur- lurar i vassen. Samma nummer av Språktidningen innehåller en artikel med titeln "Urkul med Bertila", om Bertil Almqvist, en figur från min barndom som nu verkar att ha fått en renässans tack vare SVT:s kommande julkalender som bygger på hans böcker. I hedenhösarnas neolitiska urvärld började nästan allting på ur-, där fanns både Ur-Tiki, Urjork, urokeser och hunden Urax. Så kanske urindoeuropeiskan får en ny chans? Eller tänker SVT underhålla oss med Proto-Tiki och Protojork? 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till De verkliga språkpoliserna

  1. Stefan Holm skriver:

     
    Varför bara proto- och ur-? Är inte fornindoeuropeiska (fieur) det man oftast sett i svensk litteratur? Proto- är förstås kopierat från engelskan och ytterst från grekiskans ord för ’först’ eller ’ur-’. Men ur- låter å andra sidan lite väl definitivt i mina öron – som om språket hade uppstått ur tomma intet.
     
    Vad jag sedan förstått, så är moderna komparatister skeptiska till, att något språk (sanskrit, antik grekiska eller litauiska) skulle stå närmre det språk (eller kluster av besläktade dialekter), som vi kallar fornindoeuropeiska, än övriga familjemedlemmar. Arkaismer såväl som innovationer återfinns överallt.
     
    Så är t.ex. satemisering och grammatiskt futurum hos verbet hittepån i litauiskan. Vidare är dess accentförhållanden klart förklarbara sambaltoslaviskt men inte mer fornindoeuropeiskt än norsk och svensk tonaccent enligt gängse rekonstruktion. Larry Trask hävdade med emfas, att det korta ’o’, [w], som fanns i fornspråket, har överlevt i engelskan allena (han kunde ha lagt till den rurala dialekten just där Halland, Småland och Västergötland möts).
     
    Alltså: Varningsflagg, när någon gör för mycket väsen av det egna lätets ursprunglighet. Samma fenomen är i schwung i t.ex. hinduiska nationalistkretsar eller hos ättlingar till förmenta ’illyrier’ i Albanien och Rumänien.

  2. Östen Dahl skriver:

    Nej, Stefan, "forn-" och "ur-" är inte likvärdiga, och "fornindoeuropeiska" är knappast en vedertagen term. "Forn-" används normalt om äldre belagda stadier av enskilda språk, t.ex. "fornsvenska", "fornengelska", "fornhögtyska" o.s.v. "Ur-" används om det (för det mesta bara antagna) gemensamma moderspråket för en viss språkfamilj (eller gren av en språkfamilj), t.ex. "urgermanska", "urslaviska". "Forn-" motsvarar "Alt-" på tyska och "Old" på engelska; "ur-" är "Ur-" även på tyska och som sagt "proto-" på engelska. Annars har du nog rätt i en hel del av det du säger, fast den litauiska accenten är visserligen omtvistad men dock närmare relaterad till urindoeuropeiskan än den skandinaviska ordaccenten som inte har mer än drygt tusen år på nacken. Och "w" finns väl inte bara där du placerar det utan i en hel massa svenska dialekter (Halland, Bohuslän, Ovansiljan, stora delar av Norrland)? 

  3. Stefan Holm skriver:

    Din distinktion mellan ur- och forn- skapar system i det hela. Det blir väl till att med psykologhjälp försöka bekämpa sina negativa vibbar inför Urheimat, Urgermanisch osv.
     
    Dock undrar jag lite över dina ord om, att ’den skandinaviska ordaccenten … inte har mer än drygt tusen år på nacken’. Det gäller förvisso (den respiratoriska) tryckaccenten, dvs. framflyttandet av utandningstrycket till första stavelsen. Hade den skett tidigare under årtusendena efter att – enligt din f.d. assistents precisa angivelse 3700 f.Kr. – då urindoeuropeiskan splittrades upp, så hade vi ju haft en vokalreduktion i ur-/forngermanskan, som hade gjort gallehushornets ’hlewagastiR’, ’holtijaR’, ’horna’ och ’tawido’ osannolika.
     
    Men detta säger väl ingenting om (den kromatiska) tonaccenten (akut/grav)? Varför skulle den vara ett nytt påfund i norska och svenska? Och varför svarar då akut accent konsekvent mot stød (glottisstopp) i danskan och grav accent mot frånvaron av stød? Snarare tyder detta, samt runnordiskan, på en bevarad tonaccent i ur-/forngermanskan. Respiratoriskt tryck på första stavelsen i germanska – och lettiska! – kan vara ett resultat av kontakter med talare av finsk-ugriska medan bevarande av tonaccent i skandinaviska, baltiska – och serbokroatiska! – kan vara arkaismer.
     
    En tredje variant utgör ryskan och slovenskan, vilka i likhet med litauiskan har mobil tryckaccent (även inom paradigmen) men saknar tonaccent. Förunderliga äro Herrens vägar men på nå’t sätt har baltiska, slaviska, germanska och finsk-ugriska polat ihop historiskt sett.

  4. Gunvor Andersson skriver:

    Så det kan inte vara så att det räcker att kalla urspråket "urindoeuropeiska" och att "protoindoeuropeiska" är ännu ett steg längre bakåt – om man kan gissa sig vidare (Jag har nog glömt det mesta, det är över fyrtio år sen jag studerade vid den underbara, nu så sorgligt nerlagda institutionen för  "Sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkvetenskap" på Landeriet vid Korsvägen)

  5. Östen Dahl skriver:

    Angående den skandinaviska tonaccentens ålder: det kan hända att tusen år är lite i minsta laget och jag är ingalunda expert på detta men det jag kommer ihåg om den indoeuropeiska accenten får mig att tvivla på att det finns något samband. Så vitt jag minns såg systemet väldigt annorlunda ut. Att vårt system är ungt ser man på att de flesta flerstaviga ordformer med akut accent är det av något identifierbart skäl som att de varit enstaviga (som vatten) eller att det funnits en ordgräns (som bestämda former) eller att de är senare lån. Alltså var tydligen en gång grav accent huvudregeln. Men om detta bör man fråga någon historisk fonolog såsom akademiledamoten Tomas Riad. 
    Gunvor, jag har också studerat vid den institutionen fast tio år tidigare, tro det eller ej. I byggnaden huserar numera en inrättning kallad Församlingsfakulteten. Men det är en parentes. Beträffande din fråga så är nog "proto-" och "ur-" synonymer i det här sammanhanget. Om man ska gå bakom urindoeuropeiskan så får man ta till andra prefix, lämpligen "för-", alltså "förurindoeuropeiska" eller "förindoeuropeiska". På engelska blir det då "pre-" och på tyska "Vor-". När jag rotade i det här hamnade jag på en tysk lärobok "Indogermanische Sprachwissenschaft" där man gör ännu fler distinktioner. Den tyskkunnige kan grubbla över följande påstående:
    "Chronologisch steht das "klassische" Urindogermanische in der Mitte zwischen den Vorstufen (Vorurindogermanisch, Frühurindogermanisch) und den nachfolgenden altindogermanischen Einzelsprachen."

  6. Stefan Holm skriver:

     
    Wessen ger tumregeln, att ord, som kom ut ur den nordiska synkopen (stavelsereduktionen) c:a 550-800, som enstaviga har akut och som flerstaviga grav accent. Flerstaviga idag med akut accent har blivit det senare genom en agglutinerad bestämd artikel (hus-et, hund-en), genom en inskottsvokal (vatt-e-n, het-e-r) eller genom inlån.
     
    Grav accent innebär ju en final tonhöjning för att markera ordslut och när orden blev enstaviga ersattes den med en enkel akut (stigande) ton i svenskan och med finalt ’Knacklaut’ i danskan.
     
    Dessförinnan bör, som Östen påpekar, grav  tonaccent ha varit huvudregeln. Denna i sin tur har jag – rätt eller fel – sett förklarad som en utjämning via Verners lag av ’förurgermanskans’ från urindoeuropeiskan nedärvda system med (minst) två tonaccenter. Dvs. både det skandinaviska och det baltiska betoningssystemet har sina rötter i urindoeuropeiskan utan att vara identiska med dennas. Det var vad jag menade med att litauiskan i sig inte nödvändigtvis är uråldrigare än nå’n annan dialekt i familjen.

  7. Östen Dahl skriver:

    Nu blir diskussionen lite utdragen här, men var det inte så att urgermanskan i princip hade skrotat det indoeuropeiska accentsystemet till förmån för en generell betoning på första stavelsen? Så om man sen inför en ny tonaccentdistinktion, blir det inte lite tomt att säga att den hade rötter i det gamla systemet?

  8. Stefan Holm skriver:

    Jo, det drar iväg, det här.  Mina tankar härrör från en artikel jag läste på nätet för ett antal år sedan – på tyska dessutom, vilket i sig är en felkälla för mig. Resonemanget var ungefär detta:
     
    I urindoeuropeiskan var ordet för ’fader’ *pHtér och för ’broder’ *bhréHter. (Jag vågar mig inte på några indexsymboler, så ’H’ står för den laryngeal, som brukar betecknas H2 och enligt vissa var ett bakre sje-ljud , och ’bh’ för ett aspirerat ’b’). Verners lag var enligt artikeln inte ett kronologiskt senare komplement till Grimms lag utan tvärtom det första steget i skiftet från indoeuropeiska till germanska. Grimms lag, som bl.a. ändrade ’p’ till ’f’ i fader, var enligt samma källa ett senare steg.
     
    Verners lag och flyttandet av accenten till första stavelsen måste vidare ha varit samtidiga och betingat varandra. De gjorde att fadern övertog både tryck- och tonaccent från brodern, dvs. utjämnade dem till en enhetlig, nämligen grav (eller ’hysterodynamisk’, som det hette i artikeln – vad nu det betyder). I denna mening skulle rötterna finnas i det gamla systemet.

  9. Aron Junker skriver:

    En kort kommentar bara, även om diskussionen seglat iväg åt sitt eget håll:
    Hysterodynamisk är en mycket specifik term inom indoeuropeisk språkforskning. Det handlar om en av fem rekonstruerade kategorier (deklinationer, om ni så vill, de brukar benämnas accent-avljudsklasser) av substantiv och adjektiv, utefter hur betoningen faller inom paradigmet. För de hysterodynamiska gäller att betoningen ligger på suffixet i starka kasus och på ändelsen i svaga. Övriga kategorier är proterodynamiska (betoningen flyttar mellan rot och suffix), amfidynamiska (betoningen flyttar mellan rot och ändelse), akrostatiska (betoningen ligger fast på roten, men avljudsstadiet ändras), och så de tematiska som introducerar ett helt nytt system. Man kan även stöta på termer som proterokinetisk, hysterokinetisk och amfikinetisk. (De sistnämnda kan även kallas holokinetiska - det skall inte vara lätt att tränga in i det här elfenbenstornet!).  Att ett ord byter accent-avljudsklass har alltså intet att göra med den senare germanska innovationen att betona första stavelsen generellt. Dessutom, ifall orden för 'fader' och 'broder' skall ha påverkat varandra i det hänseendet måste det nödvändigtvis ha skett efter att Verners lag haft sin gång – skillnaden mellan just de två orden är ju det tydligaste exemplet på denna lag eftersom samma suffix *-ter- utvecklats olika för de båda orden, vilket gav tyskans vater och bruder.

  10. Stefan Holm skriver:

     
    Tack Aron, för utredandet av en räcka begrepp, som jag stöter på titt och tätt i artiklar av språkhistoriker. I sakfrågan om urgermanskans dunkla upphov har jag egentligen inget att tillägga. Det som dock fångat mitt intresse är en diskussion om kronologin i övergången från indoeuropeiska till germanska och som behandlas i bl.a. denna tyska Wikipedia-artikel om Verners lag. (En förkortad engelsk version fås genom att klicka på ’English’ i artikelsidans vänsterspalt).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>