Är ”zigenare” och ”rom” synonymer?

Bo Löfvendahl menar i SvD:s språkspalt, om jag förstår honom rätt, att även om ordet rom i modern svenska måste betraktas som den "korrekta, neutrala beteckningen" så är ordet zigenare ur historisk synpunkt inte nödvändigtvis pejorativt utan får ses "som en äldre variant av rom, där det historiska sammanhanget får avgöra": "vi har ingen makt över språket igår". Det är lätt att hålla med om detta i princip. Det är viktigt att man inte tror att de människor som tidigare använde ord som idag ses som nedsättande alltid var rasister, i annat fall blir man tvungen att ta avstånd från Martin Luther King eftersom han använde ordet negro.
 
Men riktigt stämmer det ändå inte. Rom och zigenare är även bortsett från eventuella skillnader i värdeladdning inte riktigt synonyma. Under 1900-talet skilde man ganska konsekvent på "zigenare" och de grupper som kallar sig själva "resande" och som tidigare gick under den pejorativa beteckningen "tattare". Går man ännu längre tillbaka i tiden verkar "zigenare" och "tattare" ha använts om vartannat, men i slutet på 1800-talet blev "zigenare" beteckningen på då nyanlända grupper av romer, som senare fick heta "svenska zigenare" när det kom ytterligare nya grupper från Finland och Balkan. De resandes härstamning är omstridd, men majoriteten av dem verkar betrakta sig själva som romer, och eftersom de är (ungefär) lika många som de som kallades "zigenare", blir det ganska missvisande att sätta likhetstecken mellan "romer" och "zigenare", även om det görs också i nyutkomna ordböcker.
 
Löfvendahl nämner också de som har fördomar mot romer kallas antiziganister. Det är lite pikant att stammen i detta ord har samma etymologi som zigenare. Zigenare anses alltså numera vara ett antiziganistiskt ord, man kan då undra om inte antiziganism och antiziganist också borde anses antiziganistiska. Vad det visar är väl bara att ords värdeladdning inte har någon rationell grund och att man inte heller ska hänga upp sig på ords etymologi. "Antisemitism" är ju knappast bättre i det här avseendet; en talare av ett semitiskt språk kan uppenbarligen vara antisemit utan att hemfalla åt självhat.   
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Är ”zigenare” och ”rom” synonymer?

  1. Martin Persson skriver:

    Ska man tolka "Även på andra språk är beteckningar som rom, roma, romani på väg att bli mer allmänna, där man tidigare sagt tzigane, gitano, zingaro, gypsy, Zigeuner" som att ALLA andra beteckningar än rom(a) är att beteckna som pejorativa? Eller är termbytet snarare ett utslag av att man med alla till buds medel vill använda de betecknades egna termer, i stil med att två av de nationella minoritetsspråken officiellt heter romani chib och meänkieli och att somliga håller på och tramsar sig med Moldova, Belarus och Beijing?

    (För övrigt tycker jag att skillnaden mellan "nedsättande" och "kan uppfattas som nedsättande" oftast helt glöms bort i sådana här samanhang.)

  2. Östen Dahl skriver:

    Ja, oftast kommer väl signalerna om att beteckningarna är pejorativa från gruppen själv, och den allmänna meningen är då att sådant bör respekteras. Men ibland är det inte så lätt — det är inte säkert att alla gruppmedlemmar är ense. Till exempel listar Delegationen för romska frågor två "lokala romska föreningar" i Stockholm som har "zigensk" i namnet. Och som antyddes i mitt inlägg så finns det en del resande som inte gärna vill räknas som romer. I Norge är de en egen minoritet under beteckningen "romanifolk/tatere" (!).
    Idén att alla beteckningar måste vara på gruppens eget språk tycker jag mest är fånig.

  3. Stefan Holm skriver:

    Problemet är inte etniskt utan socialt. Tattare etc. omfattar mer än etniska romer. De ingår i en uråldrig subkultur, omvittnad i äldre västgötalagens famösa ’lekarerätt’, här i fri tolkning:
     
    ’Blir en lekare slagen, ska det alltid vara ogillt. Blir en lekare sårad – den som med giga går, med fela far eller trumma – då ska man ta en otämjd kviga och föra upp på tingshögen. Så ska man raka av allt hår på rumpen och sedan smörja. Så ska man ge honom nysmorda skor. Så ska lekaren ta kvigan om rumpen. En man skall slå till med en skarp piska. Kan han hålla kvar, så ska han ha den goda gripen och njuta den som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla kvar, så får han tåla det han fick – skam och skada – och aldrig be om mer rätt än en pryglad trälkvinna.’
     
    Bakom komiken lyser bondesamhällets förakt för icke bofasta – vår frie odalbonde var säkert en intolerant jäkel. Först 1964 (sic) avskaffades formellt lösdriverilagen, den som gjorde det straffbart i sig att inte ha ett arbete. In på 1800-talet var det även i lag förbjudet för ofrälse att vistas utanför det egna häradet. Undantagna var: (1) Gesäller med gesällbrev; (2) Romer, som dock kunde avhysas efter gottfinnande; (3) Inbyggare i Sjuhäradsbygden.
     
    De sistnämnda hade av hävd idkat hemslöjd och illegalt ’knallat’ runt i riket för att avyttra sina alster, när Axel Oxenstierna fann ännu ett sätt att finansiera 30-åriga kriget: sjuhäringarna fick ett unikt kungligt privilegium för gårdfarihandel på villkor att de först förtullade sina varor i en stad. Så kom det sig 1622, att Borås grundades på en av rikets regnigaste platser.
     
    Dessa knallar hade skapat ett eget ’språk’, månsing, för att utbyta hemligheter inför kunder, leverantörer och ’chronones fogde’. Ute på vägarna stötte de naturligt på romer och andra ’resande’, vilka försörjde sig som skärslipare, förtennare, sierskor, gycklare, tiggare, daglönare etc. Här befruktade (resande-) romani och månsing varann och gav upphov till en räcka varieteter.
     
    Månsing är en salig blandning av svenska, finska, romani, slaviska, latin och allmän rotvälska. Räkneorden 1-10 lyder t.ex. yx, kax, tryx, flis, bemmel, bäxel, buasju, båttaåns, niating, biating.
     
    Med industrialismen kom mycket från romani och månsing att tas upp av (stor-) städernas kriminella och trasproletära kretsar. Så har man på Långholmen hittat en hel del grafitti på dessa idiom. Därifrån tog de sig via arbetarklass (ekenslir och knoparmoj t.ex.) in som slang i svenskan. I ett urval ord på månsing känns flera igen än idag:
     
    Lira (spela), tjacka (köpa), beckna (sälja), paje (rock), holkar (skor), pirka (mössa), kola (resa), kola vippen (dö – dvs. resa över den yttersta branten), koling (resande, tattare), häcka (sova), gänga (gifta sig), tampas (slåss), lattja (roa sig), klämma (äta), pi (dricka), kis (man), krok (kvinna), jonse (pojke), fjälla (flicka), kanis (hund), purko (gris), Eken (Stockholm), Nashäcken (Borås), kosing el. stålar (pengar), snyting (knytnävsslag), tjuring el. provis (kniv), bäng (polis), pan (bröd), fik (kaffe), bött (öl), borst (brännvin), pava (flaska).
     
    Av kamraterna i Nashäckens miljonprogramstadsdel på 60-talet lärde man sig, att polisen hette burebängen. Först senare i livet insågs, att man var uppväxt med ’tattarspråk’ – en mix av (resande-) romani för bofast (buro) och månsing för polis (bäng) – dvs. ’de bofastas polis’.
     
    Resande, zigenare, tattare (täter, tater, tavringar, bonecker på götamål) fann inte ens nåd hos Fröding. Men det är som sagt ett socialt begrepp, inte etniskt, och motsvarar 1200-talets lekare (idag heter det väl nå’t med ’utanförskap’). Det är nog som med de runda orden – vilket man än väljer, så blir det fult. Eller rättare – fulheten bor i våra, buroarnas, hjärnor.

  4. Hanna skriver:

    Gudarna ska veta att det talas nedsättande om romer och resande, men visst finns det en romantik kring dem också..? Eller kanske har det inte så mycket med verklighetens romer och resande att göra, utan mer med någon sorts frihetsdröm som de ibland får symbolisera..?
    Det finns en låt med Håkan Hellström som nog är ett bra exempel på vad jag menar — den heter "Zigenarliv dreamin" (!). Efter några rader om att rulla ut på vägen utan planer konstaterar han att han
    "Diggar det här
    Men glömmer sen
    Jag är bara zigenarliv dreamin"

    Tycker mig ha hört många exempel på engelska också, men det enda jag kommer på på rak arm nu är ur Leonard Cohen's "So long Marianne": "I used to think I was some kind of Gypsy boy before I let you take me home" — otroligt oklart vad som menas med det, men har själv alltid tolkat "gypsy" som en symbol för både frihet/självständighet och rot-/hemlöshet här.
    Jag tror att detta också kan skrivas in i den där romantiken som jag försöker sätta fingret på: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2210747/21st-century-Gypsies-New-Age-Travellers-adopt-horse-drawn-caravans-love-Facebook-long-solar-powered.html  Vad jag kan förstå kallar man i reportaget dessa människor "gypsies" baserat på deras livsstil — de har alltså inget med romer att göra rent etniskt. I reportaget framställs det ju också som att de har brutit upp från ett annat liv genom att göra allvar av sitt "zigenarliv dreamin".

    Någon som kan förstå vad jag är ute efter? "Zigenaren" som nån slags positiv populärkulturell symbol för frihet och oberoende, utanförskap men ur en positiv synvinkel…

  5. Östen Dahl skriver:

    Men Stefan, det finns väl inte någon klar gränslinje mellan vad som är etniskt och vad som är socialt? Etniciteten är ofta (liksom fulheten)  i betraktarens öga (eller hjärna), och i och med att de resande under lång tid har betraktats och betraktat sig som en egen grupp som är skild från majoritetsbefolkningen, så får de en etnisk karaktär. Att jämställa dem med medeltidens lekare är inte helt oproblematiskt. Jag undrar också varifrån du har uppgiften att det inte var tillåtet att vistas utanför sitt härad. Ett sådant förbud kräver rätt stora polisresurser för att kunna övervakas och skulle ställa till många praktiska problem. Däremot skulle man ha inrikespass när man var ute och reste, även om man kan misstänka att inte alla brydde sig om att skaffa sig ett sådant.
    Hanna har förstås rätt om zigenarromantiken. Men den var alltid dubbelbottnad, som man kan se i romanen Singoalla. 

  6. Stefan Holm skriver:

    Rätt Östen: det var inrikespasset, lösdriverilagen och förbudet att driva handel utanför städer (eller på auktoriserade marknader), som jag slarvigt sammanfattade som ett förbud mot att vistas utanför det egna häradet. Statarsystemet var den sista praktiskt kvarlevande reliken av detta. Men parallellen med lekarna är väl uppenbar: en utifrån kommande, en som inte är ’en av oss’, en främling? Denna i grunden sociala olikhet är det lätt att rationalisera som etnisk eller religiös – och i förlängningen rasmässig. Och det är vi alla överens om att rida spärr mot.
     
    Däremot blir man ju bara trött på dem som slår över åt andra hållet. Stör mig likt Martin på ivrarna för Moldova, Belarus och Beijing. I konsekvensens namn borde man kanske döpa om Lappland till Sameland och lappskojs till sameskojs?
     
    Fast det har ändå en historisk aspekt: varför säger vi idag inte Danzig, Stettin och Königsberg? Och Strasbourg, Alsace och Lorraine – vad är det för jävla  grodätarklyk? Straßburg, Elsass och Lothringen heter det väl (liksom Venedig, Florens och Neapel)? Dock har jag funnit det rationellt att numera bruka Istanbul, Novgorod, Jerusalem, Afrika och Amerika framför Miklagård, Holmgård, Jorsala, Blåland och Vinland.

  7. Bengt Carlsson skriver:

    Nu har ju inte lapskojs någonting med samer att göra. Rätten finns i olika variationer (kulinariskt och stavningsmässigt) i ett flertal länder i norra Europa, men etymologin tycks vara osäker. Tyskarna aktar inte för rov att toppa den med rollmops eller matjessill (den lågtyska varianten).

  8. Martin Persson skriver:

    Då väntar åtminstone jag med viss spänning på vad som händer när någon känner sig föranledd att tala om de romer som inte betecknas som "resande" (utom förstås i det där polisregistret). Jag gissar på att den ganska moderna sammansättningstypen med två identiska led kommer att användas: Romrom.

  9. Stefan Holm skriver:

    Det verkar vara ett allmänmänskligt fenomen, att folk har fått namn efter antingen vad de själva kallar sig eller vad grannarna har kallat dem. I det förstnämnda fallet tycks den egna dialektens ord för ’vi’, ’folk’, ’människa’ eller ’land’ vara det naturliga. Såväl rom som same kan härledas på det viset.
     
    I fallet med grannarnas benämning kan givetvis vad som helst förväntas. Lapp tros komma från finnarnas benämning på sina grannar (lappalainen), vars ursprung i sin tur är dunkelt. Våra språkliga förfäder kallade dem för ”finnar” medan dagens finnar som bekant kallar sitt land Suomi. Samerna kallar sig sámi eller sápmi, vars grundbetydelse lär vara ’land’ (och enligt vissa besläktat med balto-slaviskans motsvarande ord – jfr. ryskans zemlja=land).
     
    Zigenare är omstritt medan gypsy etc. i flera europeiska språk kommer av ”egyptier”, varifrån någon fått för sig att de kommit.
     
    Vad gäller oss själva (Sverige, svensk) kan båda förklaringsmodellerna appliceras. Svear är klassiskt en egenbenämning och kommer från ett i urgermanskan från fornindoeuropeiskan nedärvt pronomen, *svi, med betydelsen ’vi (själva)’ och med en kvarleva i vårt moderna reflexiva ’sig’.
     
    Men det kan också vara andras benämning på dem, som efter en klimatförsämring i skarven bronsålder / järnålder gav sig av för att svedja ny mark, där jungfrulig sådan samtidigt höjde sig ur Littorinahavet i nuvarande Mälardalen. Enligt SAOB finns dialektala varianter som ’svedja’, ’sveda’, ’svida, ’svea’ och ’svia’ vitt spridda med samma grundbetydelse (=bränna, brinna).
     
    En sådan ’grannbenämning’ skulle korrelera med den, som kanske samtidigt gavs dem, som vid nämnda klimatförsämring sökte sig norrut, tog den ’norra vägen’, dvs. Noreg > Norge (Norway, Norwegen).
     
    I alla händelser gör man nog klokt i att låta folk själva bestämma, hur de vill benämnas.  Om de inte frivilligt går med på något annat vill säga:  medborgarna i supermakten i väster finner ju sig i att tilltalas efter en italiensk krämare – Amerigo Vespucci.

  10. Björn skriver:

    "I fallet med grannarnas benämning kan givetvis vad som helst förväntas. Lapp tros komma från finnarnas benämning på sina grannar (lappalainen), vars ursprung i sin tur är dunkelt. Våra språkliga förfäder kallade dem för ”finnar” medan dagens finnar som bekant kallar sitt land Suomi. Samerna kallar sig sámi eller sápmi, vars grundbetydelse lär vara ’land’ (och enligt vissa besläktat med balto-slaviskans motsvarande ord – jfr. ryskans zemlja=land)."

    Är inte "sámi" härledd ur samma uraliska rot som ovan nämnda "suomi"?

  11. Stefan Holm skriver:

    Ursprunget till Suomi är 'okänt' enligt Wikipedias artikel om Finland. Tre hypotetiska alternativ ges: Det första är den baltiska stam *zemē med betydelsen 'land', som jag nämnde. Varianter på detta används av finnarna även om estniska, samiska, lettiska och litauiska. (Ryssland däremot heter Venäjä och kommer av folknamnet 'vender').
    Det andra är en indoeuropeisk stam besläktad med latinets homo, alltså 'människa'. Det tredje skulle vara det inhemska suo, 'kärr' eller 'mosse'. Men det låter för mig lite väl långsökt och självspäkande, att några skulle benämna sig själva som 'mossfolket'. Vi får nog leva med detta som en öppen fråga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>