Nobelpriset i litteratur — en eurolingvistisk affär

Nu har bloggen legat i träda ett tag på grund av allmän inspirationsbrist så det är dags att generera lite nya inlägg. Nu är det ju nobelpristider så jag tänkte tala lite om ett ämne som jag hade uppe för ett antal år sen, nämligen nobelpristagarnas språk. Då skrev jag om den inte helt betydelselösa grupp litteraturpristagare som skrev på ett språk som inte var deras modersmål. Idag tänkte jag tala om en annan aspekt av frågan, nämligen vilka språk pristagarna har skrivit på. Egentligen blev jag inspirerad av en artikel i DN igår där Axel Björklund beskrev hur han testade om han kunde påverka vadslagningen om nobelpriset genom att satsa en lagom summa på en "svart häst" (och det kunde han), nämligen kenyanen Ngũgĩ wa Thiong'o. I förbifarten nämnde han att Ngũgĩ skriver på sitt modersmål kikuyu. Jag tyckte det skulle vara intressant om Ngũgĩ verkligen fick priset eftersom det skulle vara första gången en författare som skriver på ett afrikanskt språk fick priset (om inte arabiska räknas som ett afrikanskt språk, förstås). Nu blev det inte så men det föranledde mig att fundera över vilka språk som egentligen är företrädda bland litteraturpristagarna, d.v.s. inte deras modersmål, utan de språk de skriver på. Här är statistiken som den ser ut efter dagens utdelning:

arabiska 1
bengali 1
kinesiska 2
engelska 26
tjeckiska 1
danska 3
finska 1
franska 14
tyska 13
grekiska 2
hebreiska 1
ungerska 1
isländska 1
italienska 6
japanska 2
norska 3
occitanska 1
polska 4
portugisiska 1
ryska 5
serbiska/kroatiska 1
spanska 11
svenska 7
turkiska 1
yiddish 1
  110

Här finns en hel del observationer att göra, till exempel att de nordiska språken är rätt väl tillgodosedda, med 14 pristagare. För att inse vad den andelen innebär kan man räkna ut hur många miljoner talare det skulle motsvara om prisen var jämnt fördelade över jordens befolkning. Just när jag skriver detta påstås jorden ha 7184866206 invånare. Det gör ca 914 milj. människor på 14 nobelpris. Men även övriga europeiska språk ligger rätt väl till. Nästan exakt hälften (54 st.) av prisen har gått till talare av germanska språk. Lägger man till de romanska språken (33 st. pris) är man uppe i 78 procent av prisen, och fyller man slutligen på med de slaviska (11 st.) blir det sammanlagt 98 pris eller 89 %. Ytterligare sex pristagare skriver på språk som talas i Eurovisionszonen, så det lämnar bara utrymme för sex fall av klart utomeuropeiska språk, eller ca 5% av pristagarna. Ethnologue säger att europeiska språk talas av 1,6 miljarder människor, d.v.s. lite mer än 20% av världens befolkning, så hur man än ser på saken är det en rätt kraftig överrepresentation. 

Från en något annan synvinkel kan man konstatera att det bara är två pristagare som har skrivit på språk som inte idag är officiella språk på nationell nivå i någon stat (occitanska och yiddish). Man kan också notera att samtliga språk som är företrädda bland nobelpristagarna har litterära traditioner som går tillbaka åtminstone till 1500-talet. Ngũgĩ skulle alltså ha chansen att bli inte bara den första nobelpristagaren som skriver på ett afrikanskt språk utan också den första företrädaren för ett någorlunda ungt skriftspråk (det skapades i slutet av 1800-talet).

Sammanlagt är 25 språk företrädda bland nobelpristagarna, eller annorlunda uttryckt, 7980 språk (igen enligt Ethnologues sätt att räkna) har ännu inte drabbats av något nobelpris i litteratur. Varför ser det nu ut så här? Det finns naturligtvis en rad faktorer som samverkar, och det är inte nödvändigtvis Svenska Akademiens fel. Man kan se att akademien på senare år har gjort heroiska försök att sprida priset över världen, men samtidigt får man konstatera att effekten på språkspridningen har varit ganska marginell. Det är som bekant så att åtminstone hälften av alla språk helt saknar skriftspråk, eller har ett som i praktiken inte används — så där kan man knappast förvänta sig några nobelpris. Säkert finns det många geniala muntliga berättare i de här kulturerna, men åtminstone hittills har de inte fått vara med och leka. Även i de fall när det finns ett skriftspråk, är det oftast inte så sannolikt att en författare som skriver på språket i fråga har en chans att nå ut utanför sin egen språkgemenskap. Svenska akademien innehåller ett antal rätt språkkunniga personer, och de har också kontakter med många andra utanför sin egen krets, men uppenbarligen är chansen att höras genom det globala sorlet större om man skriver på ett stort europeiskt språk. Sen kan man undra hur mycket det handlar om att nobelpriset utdelas på grundval av ett västerländskt perspektiv på vad litteratur ska vara. Men det lämnar jag att avgöra åt dom som förstår detta bättre än vad jag gör. 

PS. Ngũgĩ wa Thiong'o bör nog omtalas som "Ngũgĩ" och inte som "wa Thiong'o" som Axel Björklund gör i sin artikel. Se till exempel denna Wikipediaartikel på kikuyu. "wa Thiong'o" verkar vara ett patronymikon, och "wa" ser ut som en possessivpartikel. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Nobelpriset i litteratur — en eurolingvistisk affär

  1. Jan-Olof skriver:

    Även om hälften av världens språk kanske har ett skriftspråk så betyder det väl i dom flesta fall att nån entusiastisk missionär eller lingvist har skrivit språket och att några av talarna har lärt sej att läsa och skriva det. Sen är det väl om jag minns rätt också så att medianantalet talare bland världens språk ligger runt 6000, så ganska många språk faller rimligtvis ifrån i nobelprissammanhang av rent numeriska skäl.
    Om man tittar på handböcker för bibliotekarier och andre llknande skrifter så brukar dom innehålla 200-300 språk, vilket nog är en rimlig (fast något hög kanske) uppskattning av hur många skriftspråk som verkligen används i nån större utsträckning. Då har sådär en tiondel av dom fått nobelpris, vilket kanske inte är så dåligt i alla fall.

  2. Östen Dahl skriver:

    Allt det som Jan-Olof säger är helt riktigt. Nu var inte min huvudpoäng (även om det kanske kan läsas så, vilket i så fall är mitt fel) att det bara finns 25 språk företrädda bland nobelpristagarna. Man kan kanske inte begära att det ska bli så många fler med tanke på att det bara är 110 personer det handlar om. Men även om man säger att det antalet möjliga språk bara är 200-300 så är det till att börja med i sig en poäng — något som ofta glöms bort i debatten om språklig mångfald, det vill säga att den överväldigande majoriteten av alla språk inte är i närheten av att bli "samhällsbärande" som det brukar heta. Sen är fördelningen av prisen väldigt sned även om man bara räknar med de här språken, som jag försökte visa. Plus att försöken till globalisering av priset ofta inte leder till att fler språk blir representerade. Det finns till exempel tre pristagare som kommer från Afrika söder om Sahara, samtliga skriver på engelska. Likaledes är de två pristagarna från Karibien engelskspråkiga. – Men som sagt, detta är inte nödvändigtvis kritik mot Svenska Akademien utan återspeglar snarare hur världen ser ut. 

  3. Stefan Holm skriver:

    Man kan roa sig med att jämföra antalet litteraturpris med antalet talare av språket, som gav priset. Det ger ett index över hur ”gynnat” ett språk varit. Så här ser det ut (andel pris dividerat med andel talare):
    Isländska                           268
    Svenska                             54,6
    Jiddisch                             43,2
    Norska                               41,3
    Danska                               35,0
    Occitanska                         31,9
    Franska                              13,4
    Finska                                13,1
    Hebreiska                          12,3
    Tyska                                  10,1
    Grekiska                             10,0
    Tjeckiska                            6,90
    Polska                                 6,70
    Italienska                           6,41
    Ungerska                           5,30
    Engelska                            5,07
    Serbokroatiska                  4,41
    Ryska                                 2,02
    Spanska                             1,77
    Turkiska                             1,29
    Japanska                            1,07
    Bengali                               0,34
    Portugisiska                       0,32
    Arabiska                             0,29
    Kinesiska                           0,11
     
    (Jo – jag vet, att jag ”särat” på de skandinaviska språken men inte på arabiskan, kinesiskan och serbokroatiskan).
    Redan en hastig titt på denna ”topplista” visar, att den gynnar små språk på storas bekostnad (om inte skulle Salka Valka vara världshistoriens oöverträffade mästerstycke). Men givet detta säger den ändå ett och annat:
     
    1) De nordiska språken (och kanske de båda judiska) är oförskämt gynnade.
    2) De icke-europeiska språken (utöver hebreiskan) bekläder platserna 20, 21, 22, 24, och 25.
     
    Precis som Östen säger, är detta ingen kritik mot Akademien utan en spegel av historien sedan 1901. En jämförelse av antalet pris per språk med bokutgivningen per dito skulle säkert uppvisa större korrelation. Men ser vi tabellen ovan i ljuset av dagens föränderliga värld och i ljuset av vad som inte finns där, måste vi fråga oss: när kommer koreanerna, filippinerna, vietnameserna och indoneserna eller litteraturen på hindi, persiska, zwahili och ukrainska?
     
    En helt annan femma är, att valet av pristagare med nödvändighet måste vara en subjektiv (smak-)sak. Det dröjer ju liksom per definition hundra år, innan man kan avgöra, vad som är en klassiker och inte.

  4. Östen Dahl skriver:

    Stefans påstående att nobelpriset gynnar de små språken måste väl modifieras lite: det gynnar vissa små språk. Och ur statistisk synpunkt är det inte så konstigt att det blir så eftersom de enstaka pris som hamnar på små språk kommer just dessa språk att se orimligt gynnade ut. I den tidigare nobelprisdiskussionen nämnde jag den karibiska nationen Saint Lucia som skryter med att ha världens högsta nobelpristagartäthet, eftersom de har två pristagare på en befolkning som är i nivå med Uppsalas. Men grannöarna som inte har någon pristagare är förstås väldigt missgynnade. 

  5. Stefan Holm skriver:

    Även ur Akademiens historiskt eurocentristiska perspektiv finns orättvisor: Inomgermanskt är kanske frisiska, färöiska och afrikaans lite udda men var är holländskan? Kan man på detta frikativa läte bara måla tavlor och odla tulpaner? Bland de större romanska språken saknas rumänskan. Kan det vara för att landet inte har några kurorter vid Medelhavet? Rörande slaviskan vore väl ett pris till Ukraina politiskt korrekt, även om ’lillryska’ författare historiskt valt att skriva på (’stor’-) ryska? Och vad säger alla, som tronar på minnen från fornstora dar om, att de baltiska språken saknas?
     
    Det finns allt luckor att fylla, innan man börjar bry sig om de övriga fem miljarderna av vår art.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>