De återuppståndna gallfåglarna

När jag under mina första levnadsår på 1940-talet bodde med mina föräldrar i söderförorten Johanneshov, brukade vi äta söndagsmiddag på en restaurang åt Hammarbyhållet. Jag uppfattade ställets namn som ett appellativ, alltså ett generellt ord för restaurang, och det blev i mitt språk gallsågel. (Ett annat liknande fall var att jag hade ett ord tärt som betydde 'flicka'. Det kom från namnet Terttu, som min mammas fostersyster hette, och därmed ökade jag alltså antalet finska lånord i svenskan med ett.) Beträffande ordet för 'restaurang' insåg jag så småningom mitt misstag, men har ända till helt nyligen föreställt mig att restaurangen hette Gallfågeln. Jag förstod i och för sig aldrig vad en gallfågel egentligen var för något men det lät som ett mytologiskt eller kanske heraldiskt djur (som måhända lever på galläpplen?). Fast när jag sökte efter namnet på nätet hittade jag i stort sett ingenting — tills jag fick ingivelsen att istället leta efter restaurang Galgfågeln — och mycket riktigt framgick det av flera källor att det fanns en sådan restaurang i Hammarbyhöjden och att dess namn motiverades av närheten till den tidigare avrättningsplatsen. Jag misstänker att mina föräldrar tyckte att det var onödigt att upplysa mig om detta samband. Restaurangen är numera försvunnen, kanske namnet inte var så attraktivt. 

Men historien är inte riktigt slut här. Det visar sig nämligen att ordet gallfågel faktiskt är belagt. År 1997, alltså ganska exakt 50 år efter våra besök på krogen ifråga, kom det ut ett nummer av serietidningen Farbror Joakim som innehöll ett äventyr med titeln "Hemligheten med gallfåglarna". Enligt denna sajt var det en översättning av ett italienskt original betitlat "Zio Paperone e il segreto dei Galli Neri". Den danska översättningen är mer bokstavlig än den svenska: "De sorte haners hemmelighet". Varför den svenska översättaren lät det italienska ordet gallo 'tupp' bli "gallfågel" på svenska är ett mysterium, ett tillägg till deras hemlighet får man förmoda. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till De återuppståndna gallfåglarna

  1. Per Starbäck skriver:

    Jag har inte läst serien ifråga, men det står i Inducks som du länkar till att serien är en Asterix-parodi, så antagligen är skälet att bevara en koppling från fåglarna till gallerna, och att översättaren tyckte det var viktigare än att fåglarna är tuppar.

  2. Östen Dahl skriver:

    Ja, det förklarar förstås saken! Även om det väl inte finns några andra sammansättningar där gall- betyder gallisk?

  3. inga johansson skriver:

    Ljudet från en tupp – tuppen gal,
    har det något med detta ord "gallo" att göra?
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Gallimatias

  4. Steamboat Willie skriver:

    Någon påpekade att det i den Norska översättningen av samma serie talas om de tappra "rallerna"…  Jag antar att "Gall"-fåglar och Galler har med varandra att göra…
    … och om det stämmer att det var Ingrid Emond som översatte det numret av Joakim så vore det ju inte konstigt om hon uppfattade galler-parodin eftersom hon ju även översatt Asterix under flera år…

  5. Östen Dahl skriver:

    Ja, det var väl Pers poäng, att "gall-" syftar på "galler". Och på italienska, liksom på latin, är "Galli" dubbeltydigt: 'galler' eller 'tuppar', det har jag aldrig tänkt på förut.
    Wiktionary ger följande etymologi för gallus 'tupp':
    From *gal-n-o, enlargement of *gl̥H-o, zero-grade of Proto-Indo-European *golH-so (compare Welsh galw (call), English call, Lithuanian gal̃sas(echo), Polish głos (voice), Albanian gjuhë (voice)). Related to glōria.
    Det skulle alltså kunna finnas något ljudhärmande här, men vår svenske etymolog Hellquist ställer sig tvivlande till kopplingen till gallus:
    "möjl. hör också hit lat. gallus, tupp, som dock kanske snarare betyder ’det galliska (djuret)’;"
    …men klart verkar dock att den indoeuropeiska rot som omtalas på svenska representeras av kalla snarare än gala, i enlighet med Grimms lag. För gala har Hellquist inget att erbjuda utanför de germanska språken.

  6. Ulla skriver:

    Ursäkta att jag går ifrån ämnet här, men måste få fråga er lärde: är det verkligen frågan om anglicismer i denna artikel?
    http://www.svd.se/kultur/anglicismer-sa-in-i-norden_8474908.svd

  7. Daniel Eriksson skriver:

    Michiel de Vaan skriver 2008 så här om teorin som Hellquist föredrog: ”Theoretically, the bird could have been denominated 'the Gaulish one' (Gallus), but there are no indications that chicken were regarded as having come from Gaul.” (Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages, s.v. gallus.) Men tydligen är kopplingen till den urindoeuropeiska ordrot som Wiktionary föreslår inte heller oproblematisk: ”[f]ormally [...] there are difficulties”.
     
    de Vaans slutkläm är ”[s]ince the root represents a sound, and is attested only in Slavic, Gm. and Italo-Celtic, it might reflect an onomatopoeia *gal-”. Jag är inte säker på hur det ska förstås. Menar han att *gal- är en urindoeuropeisk rot, att den är post-indoeuropeisk men gemensam för de tre familjerna eller att den är förlatinsk?

  8. Stefan Holm skriver:

    För att röra till det ytterligare: OEDs redaktör hänför ‘kalla’ (och även ‘klaga’) till en ieur-rot och ’gala’ till en annan. Under den förstnämnda får han med tuppen och under den andra näktergalen:
     
    call (v.) Old English ceallian "to call, shout," less common than clipian; replaced by related Old Norse kalla "to cry loudly," from Proto-Germanic *kallojanan (cf. Dutch kallen "to talk," Old High German kallon "to call"), from PIE root *gal- "to call, scream, shriek, shout" (cf. Sanskrit garhati "bewail, criticize;" Latin gallus "cock;" Old High German klaga, German Klage "complaint, grievance, lament, accusation;" Old English clacu "affront;" Old Church Slavonic glasu "voice," glagolu "word;" Welsh galw "call").
     
    yell (v.) Old English gellan (Mercian), giellan (West Saxon), class III strong verb (past tense geal, past participle gollen), from Proto-Germanic *gelnanan (cf. Old Norse gjalla "to resound," Middle Dutch ghellen, Dutch gillen, Old High German gellan, German gellen "to yell"), extended form of root of Old English galan "to sing" (source of the -gale in nightingale); from PIE *ghel- "to cry out, shout, sing."

  9. Daniel Eriksson skriver:

    Just i fallet yell tror jag att Hellquist är visare än Online Etymology Dictionary. Varken Oxford English Dictionary (s.v.) eller Etymologisch woordenboek van het Nederlands (s.v. gillen) från 2005 vågar härleda något urindoeuropeiskt stamord.
     
    Gissningsvis saknas säkra kognater utanför de germanska språken, och Online Etymology Dictionary har sannolikt fått sin rekonstruktion från den semantiskt stundom något vidsynte Pokorny. Hans ickegermanska material består av (1) ett indoariskt ord för 'modig, beslutsam', (2) ett litauiskt ord för 'svan' samt (3) de grekiska orden χελιδών och κίχλη.
     
    Om härledningen av χελιδών 'svala' säger Beekes ”hardly credible” (Etymological Dictionary of Greek, s.v.) och om κίχλη 'trast' att ”the initial variation points to a Pre-Greek word” (ibid., s.v.). Pre-Greek syftar här på ett tidigt, okänt icke-indoeuropeiskt språk.

  10. Stefan Holm skriver:

    Sannolikt rätt, Daniel. Särskilt som ’gala’ samgermanskt tycks ha betytt ’sjunga’, som i Nightingale/Nachtigall eller i Eddans galdrar (sånger). Även ’galen’ hör enl. SAOB hit i betydelsen: utsatt för (troll-) sånger, dvs. förhäxad, förförd. Även om tuppen gal, så är det inte mycket till sång jämfört med näktergalens utan mer att han kallar till uppstigning i hanegället. Kanske har latinet lett till en sammanblandning och påföljande betydelseskridning från sjunga till skria av vårt moderna gala. (Hur galliska barder lät kan jag inte uttala mig om).
     
    Sedan Julius Pokornys standardverk (1959) har det runnit mycket vatten under de etymologiska broarna och du menade väl, att hans tolkningar idag anses något vidlyftiga, även om han förvisso även var vidsynt.

  11. Daniel Eriksson skriver:

    Ja, tack det låter ju bättre!
     
    Förresten menar nog de Vaan att gallus är en specifikt latinsk eller italisk nyskapelse. Han tillhör den falang som anser att urindoeuropeiskan inte hade något *a-fonem. Alltså skulle inte *gal- kunna vara en urindoeuropeisk rot. Och eftersom det, vad jag förstår, inte finns någon samstämmighet om att germanska, slaviska, keltiska och italiska språk skulle ha utgjort en egen undergrupp, bör det väl betyda att de Vaan heller inte hävdar att *gal- skulle vara gemensamt för de famlijerna. Jag vet inte om det här resonemanget håller, men om det gör det och de Vaans härledning dessutom är riktig, så skulle lat. gallus och sv. kalla alltså inte vara besläktade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>