Svårt att medvetandegöra tyst kunskap

Dagens språkfrågor i DN anknyter direkt till diskussionen i anslutning till föregående inlägg. En läsare har problem med de och dem och konstaterar att regeln att byta ut de/dem mot vi/oss inte alltid funkar, till exempel i exemplet Skäm bort dem små. Sofia Malmgård svarar att det finns två olika slags de, och att när de fungerar som bestämd artikel kan det aldrig kan bytas ut mot dem. En annan läsare undrar över om jättevälkommen ska skrivas som ett eller två ord. Anna Antonsson ger rådet att säga ordet högt — då hör man att det uttalas som ett ord, inte som två. Men jag undrar om folk i allmänhet kan säga på rak arm om ett uttryck uttalas som ett ord (med sammansättningsaccent) eller som två (med frasaccent), det krävs förmodligen en del träning och att man har några standardexempel att jämföra med. På liknande sätt har många svårt att identifiera akut och grav accent i svenska ord även om de inte har några som helst problem att skilja dem åt i uttalet.

Vad alla dessa svårigheter (liksom också engelsktalandes problem med svenska verbformer) illustrerar är att det ingalunda är oproblematiskt att medvetandegöra sin tysta eller implicita kunskap om språket, den som man använder när man talar sitt modersmål. I synnerhet verkar det vara så att man inte utan vidare kan utvidga eller generalisera en distinktion som man gör i sitt modersmål till en företeelse som man stöter på i ett främmande språk. Och i det här sammanhanget fungerar det svenska skriftspråket som ett främmande språk.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Svårt att medvetandegöra tyst kunskap

  1. Stefan Holm skriver:

    Det är med språk som med att cykla. Har vi en gång med viss möda lärt oss det, så kan vi det livet ut. Men ingen av oss (utom fysikerna) vet vad vi egentligen gör eller kan förklara det med ord.
     
    Vad vi gör i språket skulle vi däremot kunna beskriva, om vi blott hade språkkunskap på skolschemat inkluderande grammatik och fonetik. Idag är inte ens terminologin allmängods (sammansättnings- resp. frasaccent eller subjekts- resp. objektsform t.ex.) och hur ska man då kunna förklara vad det är?

  2. Pär Bordsjö skriver:

    Det här var ett spännande inlägg; särskilt slutklämmen är klart tänkvärd. 
    Med passning till föregående kommentar vill jag mena att det är med språk som med bordsskick. Och för att göra en potentiellt lång passus kort (vissa bemedlas hemifrån, andra ej o.s.v.) kan man säga att vissa avvikelser från våra gemensamma uppfattningar om äthyfs anses rätt mycket allvarligare än andra. Så även med avvikelser från den språkliga standarden. Vad språkfrågorna i inlägget har gemensamt är att de hör till de mest stigmatiserade. Kort sagt är de ofta emblem för låg bemedling (ang. bildning, klass, smak o.s.v.) Det följer av det att många vill ha kvar de svårigheter som särskiljer. "Jag har lärt mig, då ska du". Och när det gäller mer professionella resonemang om de/dem hör man ofta att alternativet "dom" (som ju är ett säkert tips) skulle förstöra folks uppfattning om subjekt och objekt, eller att det vore taskigt mot talare av vissa dialekter. Klart suspekt, anser jag, fast det beror ju på vad språkråd ska syfta till.
    Men helt oavsett (detta gäller både bords- och språkskick) så upprättas ett slags standard som s.a.s. gäller för det mesta och för de flesta. Ut ur munnen med kniven! Och normen att sammansättningar skrivs ihop är rätt stark. Så i folkbildningssammanhang uppstår då problemet att man vill hjälpa folk göra rätt, för att sådant folk annars uppfattas som korkade av annat folk som inte behöver hjälp på just denna punkt. Och där undrar jag om inte det som står i inläggets rubrik är den bittra sanningen för alla som behöver pedagogisera all sorts tyst kunskap, inte bara om språkråd. Den som själv fått kläm på något kan ju ibland tvingas vara lite svepande där det ska förklaras för någon annan, inte minst när man inte själv vet varför man vet det man vet. Och jag har själv inget bra tips för den som lära sig skriva ihop. Det där med att försöka uttala är kanske det bästa vi har. Eller att uppmuntra rätt folk att börja särskriva medvetet. 

  3. Stefan Holm skriver:

    För mig är det inte hela världen om folk stoppar kniven i munnen eller särskriver. Men just för deras skull, som kan bli sedda över axeln för att uppvisa ”emblem för låg bemedling”, vore det nog bra, om orientering i etablerade regelverk gavs i skolan. Trots allt betyder ”ett bordsskick” och ”ett bords skick” inte samma sak.
     
    Annars tror jag inte saker blivit värre. Det är lätt att glömma, att de senaste femton åren är unika i vår historia såtillvida, att ”vanligt folk” för första gången kunnat publicera sig offentligt och i masskala. Där man förr fick leta efter soldatbrev, dagböcker och folkskoleuppsatser, brusar nu hela cyberrymden av allmogeprosa.

  4. Vän av oordning skriver:

    Vad är du vill egentligen, Pär? Eftersåm såmlija har problem  me och skriva; tycker du att vi ska strunnta i och upp rättholla någon slaks  norm för hur  skriftspråket ska se ut?
    Personligen tycker jag det är dags för en dom-reform, men det är alltså din allmänna inställning jag undrar lite över. "För dem som inte kan skriva så bra är det faktiskt kränkande med skrivregler, så låt oss avskaffa alla skrivregler!"

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>