Jag kan talar som en lolkatt?

Alla har säkert sett bilderna av de ogrammatiska katterna:

…men det intressanta är att det grammatiska fel som katten på bilden gör är detsamma som många engelsktalande brukar göra när de talar svenska — det vill säga de använder presens istället för infinitiv (jag ska arbetar och liknande). Det har länge förundrat mig att de finner det så svårt att skilja de här formerna åt. Det går att förstå när det gäller talare av icke-rhotiska dialekter — för dem är ett r i slutet av ett ord inte betydelseskiljande så de uppfattar förmodligen ha och har som allofoniska varianter. Men även rhotiska talare gör detta, fast de har distinktionen i sitt eget språk och finner det otroligt komiskt när katten på bilden inte klarar av den. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Jag kan talar som en lolkatt?

  1. Olof skriver:

    De flesta talare hoppar ju över det finala /r/:et helt och hållet så det är kanske inte konstigt att det uppstår förvirring? D.v.s. ”arbeta” i ”Jag arbetar på Ica” och ”Jag ska arbeta i morgon” låter likadant i normalt talspråk. I alla fall i min dialekt.

  2. Ceiling Cat skriver:

    Ett tips är att läsa "översättningen" av Gamla och Nya testamentet till lolcat-språk. Det är väl mest en blandning av ursprungliga lolcat-citat och allmänna internetreferenser, men ganska kul. T.ex. har vi John 3:16 i följande form:
     
    "So liek teh Ceiling Kitteh lieks teh ppl lots and he sez 'Oh hai I givez u me only kitteh and ifs u beleeves him u wont evr diez no moar, kthxbai!'"

  3. Edvin skriver:

    Jag vet inte om det är ett fonetiskt problem i första hand när engelsktalande gör det felet på svenska.  Jag är aktiv på ett forum för folk som lär sig svenska, rättar mångas inlägg där, och även i text är användande av presens istället för infinitiv (och det omvända) väldigt vanligt bland nybörjare.  Det kanske snarare handlar om att engelskans presens väldigt ofta sammanfaller med infinitiven?

  4. Östen Dahl skriver:

    Jag tror det finns rätt stor variation i uttalet av r i slutet av svenska ord. Framför en annan konsonant försvinner det relativt lätt, men jag undrar om det stämmer att de flesta hoppar över det för jämnan. Om någon säger "Han arbeta", tolkar jag det antingen som preteritum (d.v.s. "Han arbetade") eller som en pidginiserad variant av svenska. Men det är klart att de faktorer som Olof och Edvin nämner bidrar till de engelsktalandes förvirring. Vad som förvånar mig är emellertid att de verkar finna det verkligt svårt att fatta när det ska vara det ena och det andra, eftersom man ju har distinktionen också i engelskan. –  Att jag kom att tänka på det här just nu beror på att Micke Parkvall i pentryt tog upp det här med svenskars svårighet att skilja mellan "de" och "dem", som på sitt sätt är ett parallellfall. Distinktionen mellan subjekts- och objektsform finns ju för andra pronomen och ingen tycks ha några problem med "jag" och "mig", men ändå framstår skillnaden mellan "de" och "dem" som ett totalt mysterium för många. 

  5. Martin Persson skriver:

    Ja, ingen skulle säga han arbeta prevokaliskt eller yttrandefinalt i presens, utom i somliga nordliga varieteter.
    Till de redan nämnda förklaringarna kanske vi kan lägga att engelskan inte gärna har öppna a-ljud, förutom före just /r/, vilket verkar spilla över på inlärarsvenskan.

  6. Martin Persson skriver:

    Jag råka(r) ha ett par exempelmeninga(r) kring /r/-bortfall liggande.
    1) Rakel och en harr ville skära kakor.
    I 1) kan inget /r/ någonsin falla i normal stockholmska.
    2) Jag tänker på barpallen och sockerkakan.
    Inget 2) kan alla /r/ falla. Regeln är ungefär "/r/ kan falla om det är kort OCH prekonsonantiskt." Det räcker inte om bara ena förutsättningen är uppfylld.

    3) En torrboll med humor.

    I 3) kan alltså inget av /r/:en falla.
    (Retroflektering är en annan historia.)  

  7. Edvin skriver:

    Finns det verkligen folk som eliderar /r/ i barpallen?

  8. Stefan Holm skriver:

    Kanske är det en generationsfråga men jag håller helt med Östen om, att /r/-lösa verbformer indikerar preteritum. Så även i ord där böjningsmönstret vacklar, typ: ja röka inte på hele dan igår.
    Håller också med Martin i hans exempel på /r/-bortfall. De gäller även i västra delen av riket, även om jag kan ge Edvin halvt rätt i att just bapallen nog är en kombination av hastigt tal och att ordet befinner sig mitt i meningen (plus kanske att man befinner sig just på en barpall ).
    Däremot är väl mixandet av de och dem inget 'mysterium'? Det måste vara talspråkets dom, som spökar. Det är heller inte något unikum pronominalt. Man kan höra och se även meningar som slå han på käften eller hon ska man inte reta. Kanske har det att göra med talspråkets (väl inte enbart västgötska) lyssna på'n! resp. lyssna på'na! (med ärorika rötter i fornspråkets ackusativer han resp. hana). 

  9. Martin Persson skriver:

    Edvin: Det är nog mycket riktigt så att /r/ normalt realiseras i barpallen, men jag räknar ändå med en strykningsmöjlighet som saknas i Rakel och en harr ville skära kakor. Vad sägs om svårflörtad?
    Stefan: Att det är talspråkets dom som ställer till det står utom tvivel. Det eventuellt mystiska är varför den faktiskt behärskade kasusdistinktionen i övriga personer uppenbarligen är fullständigt otillgänglig i tredje person plural.

  10. Stefan Holm skriver:

    Martin: har nog nämnt detta tidigare men även jag upplevde 3.p.pl. som speciell, när jag i första klass skulle högläsa och kom till 'de'. Eftersom jag aldrig hade hört ordet läste jag 'dä' (troligen associerande till talat 'det') och blev rättad av fröken. I min värld fanns så långt bara 'di' eller 'dôm'. Kanske är det så, att 'de' inte funnits i någon talad huvuddialekt. Just där är väl 3.p.pl. unikt – och kanske i någon utsträckning han/hon, där oblikt (dativerna) honom/henne konkurrerat med (ackusativerna) -(e)n/-na?

  11. Ulla skriver:

    Hur är det med svenskan i Finland? Jag har en känsla av att man där uttalar 'de' och 'dem' mer som de stavas, men är inte säker.

  12. Östen Dahl skriver:

    Ulla, det här är ett ämne som vi har haft uppe flerfaldiga gånger, jag orkar inte leta reda på alla länkar nu. Men kortfattat: det är riktigt att man inte säger dom i finlandssvenska, men subjektsformen uttalas di, inte de, liksom på de flesta andra ställen där man har skillnaden mellan subjekts- och objektsform kvar, vilket ända till nyligen var större delen av det svenska dialektområdet, inklusive Mälardalen.

  13. Marit J skriver:

    Det är inte enbart engelsktalande andraspråksinlärare av svenska som tenderar att ha presens efter modalverb. Det är ett drag som är typiskt för all andraspråkssvenska, oavsett vilket förstaspråk talaren har. Och omvänt är det inte så ovanligt att skandinaver också har lite för många finita former när de pratar engelska, som t.ex. "I did'nt went" istället för "I didn't go". Om jag skulle försöka ge en förklaring, så verkar det som man inte riktigt uppfattar finitheten i hjälpverbet, och man tar därför med en tempusmarkering på huvudverbet också. Jag tror i alla fall inte att förklaringen finns i fonologin.

  14. Lugubert skriver:

    Instämmer med Marit om förstaspråkspåverkan. Jag ser ibland felet i skrift från en flerspråkig person i min närhet med kantonesiska som nr 1. Jag kan däremot inte påminna mig att jag hört misstaget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>