Amerikas svar på P1-skånska

Här finns en artikel (passande nog i tidskriften The Atlantic) om ett lite märkligt språkligt fenomen, nämligen vad som kallas "the mid-Atlantic accent". Man kan också läsa om det i Wikipedia här. Vad det handlar om är att det i USA fram till andra världskriget ansågs "fint" att ha ett uttal som närmade sig brittisk engelska. Det är detta halvbrittiska uttal som man hör i gamla Hollywoodfilmer, och det finns exempel på det i artikeln som jag länkade till. Det här föranleder åtminstone två reflektioner. En är att det inte är så konstigt att amerikanskt uttal så länge har haft en låg status åtminstone bland engelsklärare när inte ens amerikanerna själva tyckte att det dög. Den andra är att svenska folket under första hälften av 1900-talet måste ha fått en egendomlig uppfattning om hur amerikansk engelska lät, eftersom de flesta mest kom i kontakt med den via just Hollywoodfilmer. 

Men det är förstås också lite märkligt att det första exemplet på en talare av mittatlantiska som ges i artikeln är den svenska skådespelerskan Ingrid Bergman. 

Även president Roosevelt talade på detta vis, vilket kan avlyssnas på Wikipedia

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Amerikas svar på P1-skånska

  1. Stefan Holm skriver:

    Mittatlantiskan illustrerar väl bara, att ekonomiska (och därmed militära, politiska, kulturella etc.) muskler är avgörande för språkens öden – om än med viss eftersläpning. Före andra världskriget var USA ingen global stormakt medan åtminstone bilden av Storbritannien som en sådan ännu levde kvar. En bekant, som gick i skolan hos britterna på sextiotalet, har berättat, att i deras kartböcker var ännu halva jordytan rosafärgad, dvs. ingick i imperiet.
     
    Kriget ändrade ju detta och förflyttade snabbt mittatlantiskans tyngdpunkt rejält västerut. Många av örikets inbyggare gnisslade säkert tänder, när deras egna ätteläggar började sjunga I can’t get no satisfaction eller The last time med ’ä’ i can’t och last (dubbel negation i den förstnämnda apropå en nylig tråd).
     
    Så både Ingrid Bergman och Mick Jagger var nog barn av sin tid och besatta av att tala/sjunga ’fint’. O tempora o mores (o tider, o seder) sade redan Cicero.

  2. Kenneth N skriver:

    Youtubeklippet "Development of Broadcast Standard US English" med William Labov  behandlar lite grann samma sak (och bjuder även det på tal av FDR).

  3. Östen Dahl skriver:

    Länken bör vara den här. Men tack för tipset! Labov är förstås auktoritet nummer 1 i den här frågan. En känd typolog i min bekantskapskrets blev en gång mycket upprörd när jag sa att FDR försökte tala brittisk engelska — FDR hade bara en "icke-rhotisk dialekt", påstod han. (Lingvisten själv talar en rhotisk* dialekt från norra England.) Men Labov säger explicit att det inte bara handlade om det. 
    *Rhotisk = med bevarade r-ljud

  4. Pingback: Städad amerikanska? | LINGVISTBLOGGEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>