Den undflyende fria viljan

På Språkförsvarets blogg har Per-Åke Lindblom nyligen kommenterat förslag (sådana dyker ju upp med jämna mellanrum) att överge svenskan för engelska. Det ligger förstås i föreningens natur att inte uppskatta idén.

En del av argumenten är vettiga, och en del lite mer tveksamma. Intressant är dock att man medger att ”De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca”, vilket man väl får anta skulle gälla även ett eventuellt framtida Sverige där befolkningen talar engelska brytningsfritt (just brytningen tror dock Per-Åke skulle finns kvar inom överskådlig framtid). Därmed har man ju på sätt och vis gett förespråkarna rätt i den fråga som står högst upp på deras dagordning, alltså att vi kunde göra kulor på att bli anglofoner. Och då får ju motargumenten begränsas till icke-materiella nackdelar.

Hur som helst är det en sak i argumentationen som jag tycker är ifrågasättansvärd. Det heter nämligen att det finns ”ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk”. För det normala är nämligen att språkbyte äger rum ”under press, på grund av förbud och förföljelse av minoritetsspråk till ren mobbning från majoritetens sida”.

Jag skulle säga att det är lite tveksamt. Visst är det vanligt att (talare av) minoritetsspråk utsätts för förtryck, men frågan är om det inte är vanligare att statsmakterna helt enkelt ignorerar det språk man vill bli av med. Att bara låta marknadskrafterna ha sin gång räcker oftast utmärkt, och jag misstänker att det rent av är ett mer effektivt sätt att ta ett språk av daga. Genom mer subtilt förtryck levererar man inte en explicit fiendebild som minoriteten kan rikta sin frustration mot.

Och då blir ju ju begreppet ”frivillighet” lite svårgripbart. Om jag uppfostrar mina barn på ett annat språk än mitt eget därför att jag tror att det ger dem bättre chanser i arbetslivet, gör jag då ett frivilligt språkbyte? Tja, det är väl lite en fråga om tycke och smak. Det är såklart frivilligt såtillvida att ingen tvingar mig att tilltala mina barn på svenska snarare än på kurdiska, men om samhället hade sett ut på ett annat vis hade jag kanske gjort ett annat val. Samma problem med begreppet ”fri vilja” uppstår ju när vi tittar på andra samhälleliga faktorer, såsom brottslighet eller uttag av föräldraledighet.

Kanske är det ”kollektivt” som är nyckelordet i Per-Åkes argumentation. Men även där kan det vara svårt att dra gränser. Kräver användningen av ordet ett enda gemensamt beslut, så har han nog rätt i att det är ovanligt, men det finns ju massor av exempel på att individer sida vid sida, men utan att rådfråga varandra, fattar samma beslut. Är det då individuellt? Tja, på sätt och vis. Men då undrar jag också hur relevant argumentet är i en diskussion om språkbyte. Är det tänkt att betyda att ”eftersom det inte hänt så ofta är det bergis svårgenomförbart”?

Även om det finns få exempel på att hela folkgrupper eller nationer unisont bestämt sig för att explicit byta språk, så finns det ju massor av exempel på länder som propagerat så hårt för ett visst språk att befolkningen till slut inte kan undgå att fatta vinken, och med tiden uppför sig precis som makten önskar. Singapore – i detta nu inne i språkbyte till engelska — är ett exempel som just nu dyker upp i mitt huvud, men det finns förstås åtskilliga fler.

Hur som helst, min främsta poäng här var att begreppet ”frivillighet” är lite svårhanterligt i sammanhanget.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

32 kommentarer till Den undflyende fria viljan

  1. Stefan Holm skriver:

    Apspråk

    I vårt hörn av världen är nog frivilligheten vid språkbyte helt dominerande. Redan i slutet av 70-talet klagade arbetskamrater från dåvarande Jugoslavien över, att deras barn vägrade tala serbokroatiska (som det hette då) ens hemma. Ett liknande exempel visste en äldre släkting att berätta. Hans kusin hade på 50-talet flyttat till USA och försökte kommunicera med avkomman på ärans och hjältarnas språk. Hon (modern) fick till svar: sluta med det där apspråket (’monkey talk’). Omvänt lär nog inga statliga dekret åvägabringa ett skifte till engelska.
     
    Sedan  ska jag inte ens försöka säga något om den fria viljans natur.

  2. Svar till Mikael

    Mikael Parkvalls inlägg förtjänar en kommentar, som tyvärr inte blir kortfattad.  Inledningsvis vill jag bara påpeka att jag uppskattar hans erkännsamma omdöme att ”en del av argumenten är vettiga”  i mitt inlägg i Språkförsvarets nätdagbok.

    I.

    Jag förstår dock inte hans påstående om att ” De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca…” skulle vara ett ”medgivande” från min sida.

    Det relevanta stycket i mitt inlägg lyder:

    ” Redan idag fungerar det engelska språket som en kassako för engelskspråkiga länder. Tidigare har det sagts att det engelska språket är Storbritanniens näst viktigaste inkomstkälla efter nordsjöoljan; den senare kommer dock att sina. De engelskspråkiga länderna drar ekonomisk fördel av att språket fungerar som lingua franca; exempelvis föredrar utländska studenter att studera den ’äkta varan’ vid universitet i USA, Storbritannien och Australien framför  sekunda kurser på engelska utanför det anglosaxiska språkområdet.”

    Detta argument har jag och andra medlemmar i Språkförsvaret använt sedan länge. Varför? Det är nämligen också riktat mot dem som tror att engelskans frammarsch helt och hållet är en spontan process, ja, t.o.m. beror på egenskaper hos själva språket, och inte inser att det finns aktörer, som medvetet understödjer och driver på utvecklingen.

    ” It is in the general interest of the United States to encourage the development of a world in which the fault lines separating nations are bridged by shared interests. And it is in the economic and political interests of the United States to ensure that if the world is moving toward a common language, it be English; that if the world is moving toward common telecommunications, safety, and quality standards, they be American; that if the world is becoming linked by television, radio, and music, the programming be American; and that if common values are being developed, they be values with which Americans are comfortable (David Rothkopf, “In Praise of Cultural Imperialism”, Foreign Policy, Number 107,
    Summer 1997, pp. 38 -53)”.

    Artikeln har visserligen 26 år på nacken, men säger en hel del om det tänkande som styr stormakters språkpolitik. Alla stormakter, det må vara Frankrike, Storbritannien, USA, Tyskland eller Kina, försöker slå mynt av sina egna huvudspråk, dels på grund av det ekonomiska utbytet men dels också på grund av det politiska och kulturella inflytandet det ger. Samtliga de nämnda staterna har egna språkinstitut, som har till uppgift att sprida landets kultur och respektive språk. Det har naturligtvis också mindre stater, som exempelvis Sverige, men de tävlar inte i samma division helt enkelt. I USA:s fall sker verksamheten via stiftelser, som samarbetar med den amerikanska regeringen, medan det i de övriga fallen sker i statlig regi. Det senaste tillskottet var Konfucius-institutet, som redan för några år sedan hade samma budget som Goethe-institutet.

    Inför detta svar försökte jag hitta statistik på nätet över den amerikanska kulturexporten, som ju är språkberoende. Jag hittade bara statistik från 1992 (d.v.s. efter satellit-tv:s genombrott men före internets genombrott).  Den visade att den engelska språkmarknaden redan då var nästan lika mycket värd som den tyska, japanska och franska tillsammans. I en artikel från Washington Post 1998 sägs det att värdet av den amerikanska kulturexporten överstiger värdet på exporten av fabriksvaror eller jordbruksprodukter. Däremot hittade jag färsk statistik från Kina, som visar att Kinas kulturexport uppgick till 21,73 miljarder dollar 2012, en ökning med 16,3 procent jämfört med föregående år. Men den kinesiska kulturexporten är förmodligen bara en bråkdel av USA:s.

    När Namibia förmåddes att anta engelska som officiellt språk 1990, trots att engelska fungerade som modersmål för endast 0,8 procent av namibierna, var detta ett resultat av vissa aktörers insatser.  Redan 1981 hade det utarbetats ett FN-dokument, som föreslog att engelska skulle bli officiellt språk i Namibia. Texten hade skrivits av tre forskare, en amerikan, en anställd hos British Council och en indier. Texten skrevs efter en internationell konferens med mycket stark amerikansk och brittisk representation (1).  Tanzania är en av de få afrikanska stater, som använder ett inhemskt språk, kiswahili, som undervisningsspråk i grundskolan, och även hade planer på att använda det på gymnasienivå och t.o.m. på universitetsnivå. En kommission föreslog 1982 att kiswahili skulle börja användas på gymnasienivå och fr.o.m. 1991 på universitetsnivå. Men förslaget omsattes aldrig i praktiken. Det stoppades av presidenten, Julius Nyere, med stöd av British Council. Ett av skälen var att engelskspråkig kurslitteratur, som används utomlands, naturligtvis var en viktig inkomstkälla för brittiska förlag (2).

    Det finns andra exempel på språkliga påtryckningar eller medvetna åtgärder. Efter den 11-september utövade den amerikanska regeringen påtryckningar på den saudiska regeringen att den skulle införa mer naturvetenskap, matematik – och engelska – i kursplanerna i undervisningssystemet. Saudier var ju överrepresenterade bland flygplanskaparna. Den som träffat svenska elever som tror att vi har ett jurysystem i Sverige förstår poängen. Efter den amerikanska invasionen av Irak skickade USA, eventuellt via någon stiftelse som Ford Foundation, lärare i engelska till Irak, men det är tvivelaktigt om de amerikanska trupperna kunde garantera dessa lärares säkerhet särskilt länge.

    Mikael skriver också:”… vilket man väl får anta skulle gälla även ett eventuellt framtida Sverige där befolkningen talar engelska brytningsfritt (just brytningen tror dock Per-Åke skulle finns kvar inom överskådlig framtid). Därmed har man ju på sätt och vis gett förespråkarna rätt i den fråga som står högst upp på deras dagordning, alltså att vi kunde göra kulor på att bli anglofoner.”

    Det är inte alls säkert att Sverige skulle göra ”några kulor” på en övergång till engelska. För det första skulle Sverige inte ha någon konkurrensfördel gentemot länder, som har varit engelskspråkiga sedan länge. För det andra skulle Sverige enbart ha en konkurrensfördel gentemot länder, som ännu inte har gått över till engelska. Det är som med devalveringar. När Sverige devalverade på 70-talet, följde oftast Finland efter, och svensk skogindustris konkurrensfördel gentemot Finland var lika med noll igen. Dessutom är det föga troligt att länder, som representerar andra stora språk som Kina, Spanien/Latinamerika, Frankrike, Portugal/Brasilien , arabstaterna, Indonesien etcetera, skulle vilja överge sina huvudspråk inom överskådlig framtid. Jag tror inte ens Indien, där engelskan har status som officiellt språk, skulle vilja göra sig av med de stora inhemska språken, med hindi i spetsen. Dessutom stärks vissa språk som modersmål på grund av den demografiska utvecklingen.  För det tredje finns det en hierarki bland ”engelskorna”; överst återfinns amerikansk och brittisk engelska, nederst jamaicansk. Vissa varieteter som singlish (singaporeansk engelska) platsar inte ens. Sverige skulle troligtvis inte hamna på tio-i-topplistan. Slutligen kan man ”göra kulor” på engelska, även om omgivningen inte övergår till engelska. Svenska låtskrivare var till exempel överrepresenterade bland låtskrivarna i samband med Eurovisionens schlagertävling liksom idag i USA:s musikindustri.  Detta är förmodligen ett konjunkturbetonat fenomen liksom det svenska tennisundret. Det är inte alls säkert att det har något att göra med svenska låtskrivares eventuella exceptionella kunskaper i engelska.

    II.

    Mikael ifrågasätter också mitt påstående att det finns ”ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk”. Jag gav ett exempel, nämligen den lilla folkgruppen yakuu i Kenya, som efter diskussioner på ett möte på 30-talet, kom överens om att överge språket till förmån för massajspråket. Men beslutet visade sig inte vara irreversibelt.  Jag känner till ett annat påstått exempel.  Någon gång på 70-talet skrev tidskriften Kina idag att lifolket http://en.wikipedia.org/wiki/Li_people frivilligt skulle ha beslutat att övergå från hlai http://en.wikipedia.org/wiki/Hlai_language till mandarin. Men denna uppgift var uppenbarligen en propagandabluff, eftersom språket fortfarande uppges ha 750 000 talare.

    Med ”kollektivt och frivilligt” menar jag att en folkgrupp kollektivt har diskuterat och beslutat att byta språk utan yttre påtryckningar. Fallet yakuu uppfyller detta kriterium. Jag utesluter inte att det kan finnas flera exempel.  Jag anser att detta är viktig fråga, eftersom jag nämligen föreställer mig att de som föreslår att svenskarna ska byta språk till engelska har någon slags idé om att detta ska ske på demokratisk väg, genom en övertalningskampanj, folkomröstning eller dylikt.

    När man diskuterar denna fråga måste man utgå från konkreta fall, annars blir det bara en diskussion om definitioner, som inte leder någonvart. Dessutom kan man aldrig bortse från förhistorien, vad som har lett till den uppkomna situationen. När det gäller den amerikanska kontinenten och Australien är det fullständigt uppenbart att den europeiska kolonisationen ledde till en omfattande språkdöd, eller att antalet talare av olika språk kraftigt reducerades. Ursprungsinvånarna decimerades genom krig, smittsamma sjukdomar, deportationer och fördrivning från sina ursprungliga bosättningsområden. Om de föstes ihop på reservat, förhindrades de att utveckla sina språk till skriftspråk och utsattes för tvångsassimilation. Det är först från och med 1960-talet, speciellt under 1990-talet, som denna situation successivt har förändrats.

    Observera att jag aldrig förnekat att språkbyten kan ske frivilligt på individnivå. Det gäller speciellt immigranter, som oftast inte flyttar till ett annat land för att de explicit vill bevara sina språk utan i stället av ekonomiska och politiska skäl. I de flesta fall kommer redan deras barn vara tvåspråkiga och i den tredje generationen är normalt språkbytet fullbordat. Det enkla skälet är att man inte väljer partner i första hand efter språktillhörighet.  Man kan inte slå sig fram i det nya landet på basis av det ”gamla” språket; man konkurrerar med dem som redan talar majoritetsspråket.

    Mikael skriver också:

    ”Även om det finns få exempel på att hela folkgrupper eller nationer unisont bestämt sig för att explicit byta språk, så finns det ju massor av exempel på länder som propagerat så hårt för ett visst språk att befolkningen till slut inte kan undgå att fatta vinken, och med tiden uppför sig precis som makten önskar. Singapore – i detta nu inne i språkbyte till engelska — är ett exempel som just nu dyker upp i mitt huvud, men det finns förstås åtskilliga fler.”

    Jag anser att exemplet Singapore är missvisande av flera skäl. För det första har Singapore haft en auktoritär regim alltsedan självständigheten. Så här skriver Wikipedia:

    ”Singapores politik har, sedan landet blev självständigt 1965, dominerats av People's Action Party (PAP). Utländska politiska analytiker och flera oppositionspartier, däribland Workers' Party of Singapore och Singapore Democratic Party (SDP), har hävdat att Singapore är en de facto enpartistat. Många betraktar statsskicket i Singapore som mer auktoritärt än sant demokratiskt. Reportrar utan gränser rankade, i sitt tryckfrihetsindex 2005, Singapore som 140:e av 167 länder. Det har också hävdats att PAP använder censur, gerrymandering av valmyndigheten och stämningar av oppositionen (för förtal) för att hindra deras framgång. Flera tidigare och nuvarande medlemmar av oppositionen, däribland Francis Seow, J.B. Jeyaretnam och Chee Soon Juan, ser Singapores rättsväsen som vänligt sinnat till regeringen och PAP, på grund av avsaknad av maktfördelning.”

    Dessutom leder Singapore världsligan vad gäller avrättningar per capita. Just det auktoritära styret innebär att man måste ifrågasätta i vilken utsträckning språkpolitiken har utformats i en demokratisk process och om det inte i stället varit fråga om en långt gången social ingenjörskonst över befolkningens huvuden, som får all svensk ingenjörskonst att framstå som en mild västanfläkt.

    För det andra har inte språkplaneringen i Singapore som mål att ersätta de inhemska språken med engelska, inte om man skall tro detta dokument, ”Language planning and policy in Singapore” . Det går naturligtvis inte att utesluta att regeringen i Singapore har en dold agenda och Mikael kanske sitter inne med information som jag saknar.

    Singapore tillämpar en tvåspråkighetspolicy (The Bilingual Policy), vars syfte är att medborgarna skall behärska såväl engelska som ett av de etniska modersmålen, standardkinesiska/mandarin, malajiska och tamil. Den etniska sammansättningen i Singapore består enligt samma källa av 76,8 procent kineser, 13,9 procent malajer och 7,9 procent indier, huvudsakligen tamiler. Ett problem är att de flesta kineser ursprungligen härstammar från Sydkina och talar varieteter som kan ligga långt från mandarin.  Enligt annan statistik har 49,9 procent kinesiska som modersmål, 32,3 procent engelska, 12,2 malajiska och 3,3 tamil.

    Engelska språket har en prioriterad ställning och fungerar som nationens gemensamma språk. Det används av regeringen, företagen och som första undervisningsspråk i skolväsendet, samtidigt som det är obligatoriskt att studera sitt etniska modersmål som andra språk. Myndigheterna använder genomgående engelska och dokument skrivna på kinesiska, malajiska och tamil måste översättas till engelska innan de kan publiceras. Singapores konstitution och alla lagar är skrivna på engelska. Den som vill använda sitt etniska modersmål i en singaporeansk domstol måste anlita tolk.

    Engelskans gynnade ställning har också lett till att engelskan har stärkt sin ställning som modersmål (se ovan). På köpet har det utvecklats ett kreolspråk, Singlish, framför allt påverkat av de kinesiska varieteterna, och som knappast kan påstås fungera som konkurrensfördel gentemot omvärlden.

    Jag betvivlar alltså starkt att den singaporeanska regeringen har som yttersta mål att göra Singapores befolkning enspråkigt engelsk. Det skulle innebära att regeringen ansåg det vara eftersträvansvärt att göra sig av med viktigt språkligt kapital.

    Den kinesiskspråkiga majoriten utgör en viktig länk till Kina, som inom kort kommer att passera USA i fråga om andelen av världens BNP. Den malajiska minoriteten utgör en viktig brygga till Indonesisen och Malaysia, som tillsammans har minst 270 miljoner invånare. Den tamilska minoriteten bildar en länk till Sydindien. Indien kommer för övrigt gå om Kina befolkningsmässigt och det är inte helt uteslutet att Indiens BNP en gång kommer att överträffa Kinas med några decenniers fördröjning. 

    I ”Language planning and policy in Singapore” heter det också:

    ”Policy discourse in Singapore has largely overlooked the fact that the linguistic market consists of permeable boundaries and the value of linguistic capital for each language changes as internal and external factors interact together.”

    Det är inte säkert att den singaporeanska regeringen har förutsett i vilken utsträckning Ostasiens andel av världens BNP kommer att öka – enligt en prognos från The Economist från 28 procent till 48 procent fram till 2050 – och vilka språkliga konsekvenser det har.

    Per-Åke Lindblom

    1) Den som vill läsa en mer detaljerad redogörelse rekommenderas att läsa Birgit Brock-Utnes ”Whose Education For All?”, Africana Books,  sid. 186 – 209 – ISBN 89-91479-09-X.
    2) ”Whose Education For All?”, Africana Books,  sid. 173 – 184 – ISBN 89-91479-09-X.

     

  3. Mikael Parkvall skriver:

    Om Singapore inte duger för att det är en diktatur, så slänger jag istället in Dominica och S:t Lucia i leken. Dom har varit demokratier sen självständigheten, och har hållit på att byta språk sen dess. De traditionella språket har varit bannlyst i skolor och parlament, men annars inte förbjudet eller förföljt på nåt vis. Folk bara ”fattar vinken”, helt enkelt. Ungefär som nutida svenskar inte gärna talar bred dialekt offentligt, trots att det är ett bra tag sen dialekttalande bekämpades på något mer explicit sätt.
    Min erfarenhet är att det är så som språkbyten normalt ser ut. Just i dessa länder har den språkligt homogena befolkningen (utan att någon invandring ägt rum) bytt till engelska. Men annars är det såklart vanligare att en minoritet byter språk, och även i demokratiska länder minskar de inhemska minoriteterna i stort sett överallt. Man behöver inte förtrycka den oönskade gruppen på något vidaer spektakulärt sätt, och kanske är det rentav mer effektivt att inte göra det.
    Jag sitter inte inne med några specialkunskaper om Singapore (till skillnad från Dominica och S:t Lucia), så jag kan inte bevisa att regeringen helst ser ett språkbyte till engelska – det är bara mitt intryck. Precis som jag har fått intrycket av att Namibia gärna skulle se att alla dess invånare talade engelska som modersmål. Liksom Rwanda, fast där har vi ju återigen att göra med en diktatur, om än en som alla västländer älskar att krama.
    Annars vill jag bara påpeka att singlish inte är ett kreolspråk (för på det området, om något, vill jag hävda att jag har specialkunskaper). 

  4. Stefan Holm skriver:

    Ger inte just våra dialekter syn för sägen, att det är ’marknadskrafterna’ snarare än politiska åtgärder, som styr språkets utveckling: Under den tid skolbarn ivrigt förmanades att lägga bort lokala dialekter, så levde de kvar. Idag, när dialekterna snarare uppmuntras, tynar de bort med vindens fart.
     
    Dialekt-/språkskiften sker inte hos vuxna individer utan generationsvis hos deras tonåriga avkomma. Språket hos de idoler man får i samband med den genetiskt inprogrammerade oppositionslustan mot mossiga föräldrar och annan överhet är nog en starkare kraft än vad vi helst vill tro.
     
    Utan att ha hårda fakta att tillgå har jag inomskandinaviskt en känsla av, att det något mer språkpuristiska Norge och främlingsavoga Danmark är i färd med att få sina språk mer anglifierade än vi, die dummen Schweden, som mer eller mindre gäspar åt ’problemet’.
     
    Kreolspråk däremot är väl resultaten av brutalt våld, där hopsamlade slavar med skilda tungomål fått börja från scratch med en basvokabulär av kommandoord från herrefolkets språk (för att efter bara någon generation skapa ett fullvärdigt mänskligt språk – i mina ögon det tyngsta argumentet för existensen av en universell mänsklig grammatik).

  5. Stefan,
    det gjordes en vetenskaplig undersökning för några år sedan med utgångspunkt från tidningstexter. Den visade att norska texter innehöll fler engelska låneord än svenska, som i sin tur innehöll fler låneord än danska, men skillnaderna var marginella. Om jag hittar undersökningen, återkommer jag.

  6. Östen Dahl skriver:

    Diverse svårhanterliga begrepp

    Trots längden på Per-Åkes första inlägg tar han inte alls upp Mickes främsta poäng, nämligen att "begreppet ”frivillighet” är lite svårhanterligt i sammanhanget", det vill säga att det inte är så lätt att sortera ut vad som är fritt val och vad som är tvång i de komplexa faktorer som styr människors språkliga beteende, och den tillhörande poängen, att man inte heller nödvändigtvis kan skilja kollektivt från individuellt. Om en miljon människor går ut och demonstrerar på gatorna så finns det oftast inget som vi kan kalla ett kollektivt beslut bakom men de enskilda människornas individuella beslut leder till en kollektiv handling. I ett språkbyte över ett par generationer som Per-Åke beskriver kan det vara svårt att överhuvudtaget hitta någon som har tagit ett medvetet beslut att byta språk. Att tonåringar talar ett annat språk än sina föräldrar beror inte bara på deras vilja till uppror (det som Stefan talar om) utan också på att de naturligen talar det språk som finns i samhället omkring dem snarare än det som deras föräldrar talar. 
    Sen måste man rimligtvis skilja mellan det offentliga och det privata språket. Under historiens gång har det regelbundet tagits beslut om att införa eller avskaffa officiella språk; sådana beslut kan ske demokratiskt eller genom diktat. Det är däremot svårare att diktera vilket språk folk pratar vid middagsbordet, då behöver man nog vanligtvis draghjälp från den ekonomiska och sociala utvecklingen.
    (Jag har diskret korrigerat en grammatisk groda i en av de tidigare kommentarerna.) 

  7. Östen skriver:

    Micke, jag tror du får förklara varför singlish – trots vad som med bestämdhet hävdas i Wikipedia – inte är ett kreolspråk. Jag får erkänna att jag inte vet riktigt varför det inte skulle vara det. 

  8. Stefan Holm skriver:

    Om tysk och annan kreol

    Ack ja, att som infödd german missa den svaga adjektivböjningen hos kusinerna är givetvis eine Schande. Tackar och bugar!
    Inväntar gör också jag Mikaels syn på kreoler. Ibland ser jag det användas som synonym till blandspråk överhuvudtaget (tom. engelskan efter den normandiska invasionen – och i så fall är väl vår 'plattyska i tolv dialekter' också det) och ibland begränsat till språk, som mer eller mindre (grammatiskt) startat från noll i europeiska, arabiska, japanska etc. slavkolonier.

  9. Östen skriver:

    Stefan, du behöver inte skämmas för att du inte till fullo behärskar den tyska adjektivböjningen. Du är i gott sällskap med många dumma och mindre dumma svenskar. De olika germanska språk som ännu bevarar skillnaden mellan stark och svag adjektivböjning realiserar densamma på rätt olika sätt. Men en enkel och användbar regel som jag minns från realskolan är att det alltid ska vara -en efter den bestämda artikeln i pluralis, alltså die dummen Schweden

  10. Stefan Holm skriver:

    Lite skäms jag allt, inte minst då jag själv i spontant tal har svag adjektivböjning i pluralis. Arkaiskt finns ännu 'de tre vise männen', världsmästare Ingo sjöng 'här dansar de brede pôjkarna' men 'di fleste' säger numera i motsats till mig 'dom flesta'. (Man kanske är dansk – där heter det ju även framför femininer 'Den lille Havfrue' och 'Den lille Pige med Svovlstikkerne').
     
    Den enda överlevande reliken av svag böjning är väl i appellativer typ Peter den store visavi Katarina den stora. (ryskans Pjotr Velikij och Jekaterina Velikaja – fast där handlar det ju inte om specifikt svag böjning).

  11. Mikael Parkvall skriver:

    Det slår mej nu att vi under den här bloggens snart sexåriga karriär inte har diskuterat mitt absoluta favoritämne, kreolspråk, annat än i förbigående, men nu blir jag därtill nödd och tvungen.
     
    Egentligen är frågan om det är jag som ska behöva förklara varför singlish inte är en kreol – jag tycker snarare att bevisbördan åligger den som hävdar det. Som Stefan mycket riktigt påpekar eller antyder har såväl engelska som svenska kallats för kreoler, och med en sådan implicit definition blir ju ”kreol” närmast synonymt med ”språk”, och en sådan åderlåtning av den terminologiska verktygslådan ser jag ingen poäng med.
     
    Nå, det korta svaret på frågan varför singlish inte är en kreol är att den inte visar några tecken på att huvudsakligen vara sprungen ur en pidgin.
     
    Det längre svaret är att den (om än med viss variabilitet) innehåller det mesta av det grammatiska maskineriet i engelska. Där finns exempelvis suppletiva kopulaformer, kasusböjda pronomina, do-omskrivning och verb med avljudsböjning.
     
    En referensgrammatik  som finns på vår bibbla listar tex följande verbformer av tre verb:
    * is, are, was, were, being, been, be
    * climbs, climb, climbed, climbing, climbed
    * write, wrote, writing, written, write, writes
     
    Och ur samma källa hittar vi följande exempelmeningar ur ett talspråkskorpus:
    * Actually, you father leads a good life, he wakes up at ten o’clock, goes to office at twelve o’clock…
    * And we haven't got back together, you know
    * She was the one who taught me, I told you right?
    * Do you still want them?
    * What do you want me to say?
     
     
    Jag kan inte se att detta skulle representera något annat än en dialekt av engelska, och håller man fortfarande inte med mej, så får man allt argumentera för sin sak.

  12. Östen Dahl skriver:

    Mer om singlish

    Wikipedia beskriver singlish som ett kontinuum akrolekt-mesolekt-basilekt-pidgin.
     
    Jag förmodar att den bok Micke hänvisar till är 
    Lim, L. (2004). Singapore English: A grammatical description. Amsterdam: John Benjamins Pub. Co.
     
    Jag har just nu bara tillgång till delar av den via Google Books men vad jag kan utläsa där är att den beskriver vad som i boken kallas "colloquial Singapore English (CSE)" men det noteras också att vår gamle doktorand Umberto Ansaldo kallar samma varietet "mesolectal Singapore English" eller "mesolectal Singlish". Det finns uppenbarligen betydligt mer basilektala och eventuellt "pidginlika" varianter än vad man ser i Mickes exempel från boken. Wikipedia ger de här exemplen:   
     
    Acrolect ("Standard") This person's Singlish is very good.
    Mesolect Dis guy Singlish damn good eh.
    Basilect ("Singlish") Dis guy Singrish si beh zai sia.
     
    Men utan att vara insatt i alla detaljer håller jag med om att hypotesen att singlish har driekt utvecklats ur en pidgin åtminstone verkar ge en alltför enkel bild av en komplex verklighet.

  13. Stefan Holm skriver:

    Ur barnamun skola sanningar komma

    Min bild av kreoler präglades redan 1983, när julinumret av Scientific American damp ner i brevlådan. Den innehöll en artikel, Creole Languages, av Derek Bickerton, som jag föll pladask för. Den kan man inte läsa på nätet utan att pröjsa men denna Wikipedia-artikel följer Bickertons resonemang.
     
    Han tyckte sig se en för kreolspråken gemensam grammatik runt hela klotet. Den förklarade han med att barn till pidgintalande slavar genom ett medfött sinne för ’mänsklig’ grammatik gav deras pidgin en sådan. Han fann också en påfallande likhet med de ’fel’, som barn före fem års ålder gör mot sina modersmåls formella grammatik, innan de blir rättade av omgivningen.
     
    Till egenheterna hör t.ex. att tempus, modus och aspekt uttrycks med partiklar och syntaktiskt alltid i denna ordning. Vidare fann han dubbla negationer, (som hos barn: ’nobody don’t like me’), aldrig omvänd ordföljd i frågesatser (barn: ’you can fix this’ i stället för ’can you fix this’) etc.
     
    För något år sedan hittade jag Mikaels gedigna arbete i ämnet på nätet men idag får jag inte fatt på det. Minns jag rätt, så svalde han inte Bickerton med hull och hår men hade ändå respekt för Hawaii-kollegans resonemang.  I vart fall reagerar jag mot att räkna språk, som tappat t.ex. böjningsmönster till kreolerna. Tvärtom ser jag dem som språk, som fått en struktur från i stort sett ingen alls. Det diskvalificerar i mina ögon inte bara engelska och svenska utan även singlish. Men som framgår av engelska Wikipedia (där Parkvall rekommenderas för dem, som vill ha 'a more recent view'), så divergerar uppfattningarna om, vad som är en kreol.

  14. Mikael Parkvall skriver:

    Egentligen skulle kanske detta ha en egen tråd, eftersom det är rejält avämnes, men på nåt vis tar det emot (fånigt, jag vet – det är ju ändå vår blogg) att starta en om det som ligger mej så varmt om hjärtat.

    @Östen: Kontinuum är såklart alltid problematiska. Men man bör komma ihåg att engelska ännu inte (men det är en tidsfråga) är majoritetsspråk i Singapore, och åtskilliga talare har det alltså fortfarande som L2. Och då blir det såklart alltid variation. En del talare producerar förstås rejält risig engelska, och även om det är viktigt för mej att skilja mellan å ena sidan en pidgin och interimspråk, så finns det såklart likheter, och ibland kan det vara svårt att skilja dom båda åt.

    Det är förstås att hårdra det en smula, men vi skulle ju inte vilja uttala oss om svenskans natur på basis av Ulla-Britt Kotsinas grekiske informant (tillika make, såvitt jag förstår). Det finns otvivelaktigt folk i Singapore som pratar en engelska som i mycket liknar en pidgin, men jag har inte sett några exempel på vad som skulle kunna kallas medlemmar av en engelsk talargemenskap som inte (om än variabelt) uppvisar dom flesta av dom grammatiska finesser som engelskan har. Ditt basilektala exempel ser förstås också lite mer basilektalt ut genom att innehålla ord av icke-engelskt ursprung, och det är (som du vet) i min världsbild helt frikopplat från pidginstatus. En pidgin behöver inte vara blandad (=mer blandad än vilket annat språk som helst), och är det ofta(st) inte heller.

    Samtidigt var förstås inte mina exempelmeningar (mycket riktigt ur just den bok du nämner) helt slumpmässigt valda heller, det får jag väl erkänna. Men min bedömning kvartsår – jag har fortfarande inte sett nått singaporeanskt som jag vill kalla en pidgin (med engelskt ordförråd, ska jag kanske tillägga, eftersom en pidgin-malajiska tidigare var lingua francat i stan, och ännu används, om än i minskande utsträckning).

    @Stefan: Bickertons beskrivning av hur kreoler uppstår har fått rejält på tafsen sen 80-talet, och typ ingen tror på den längre. Däremot kan man nog med visst fog sägas att jag och mina närstående tillhör en liten grupp som tycker att han i alla fall var *nånting* på spåren, och att han inte *bara* talade i nattmössan. En rysligt skärpt kille, även om han hade fel i mycket (och har svårt att erkänna det).

    Angående min avhandling på nätet så har den kanske försvunnit, men skulle man behöva nåt jag har skrivit, så kan man såklart mejla mej och få en elektrisk kopia.

    Jag håller med om att kreoler bäst beskrivs i termer av att dom skapat struktur utifrån (nästan) ingenting alls, men det förutsätter att man tror att dom härstammar ur pidginspråk. Jag anser att det finns mycket goda skäl att anta just det, men på senare tid har majoriteten av kreolister inte bara börjat frågasätta det, utan rentav med emfas förneka det. Enligt detta synsätt förhåller sej tex haitiska till haitiska såsom franska förhåller sej till latin, dvs det är bara ett regelrätt dotterspråk. I mina ögon är denna inställning mer politiskt än vetenskapligt grundad, men det skulle kreolisterna själva såklart inte hålla med om. Jag är ju part i målet, gubevars.

    Men för att få fram just den poängen (att kreolerna har pidginbakgrund) måste man ju fokusera på reduktion, även om man fralldel kan tycka att den därpå följande expansionen är det riktigt fräsiga. Och expansion kan man ju inte prata om ifall man inte är överens om den föregående reduktionen.

  15. Stefan Holm skriver:

    Helt överens Mikael. Pidginisering måste vara raketens första steg. Men det räcker inte för att förklara en hyfsat ensartad struktur hos kreoler världen över. Att i gammal god europeisk stil förklara haitisk kreol för ett franskt dotterspråk och underförstått hålla kreolspråk generellt för entartete Sprachen, är både tossigt och oanständigt.
    Kreolernas grammatiska struktur kan teoretiskt ha tre rötter. Den kan vara: (1) hämtad från kolonialspråket; (2) hämtad från slavarnas språk eller; (3) en innovation. (En mix är såklart också möjlig). Det för mig nervkittlande med alternativ (3) är, att det kan vara en ledtråd i frågan om det mänskliga språkets väsen och uppkomst. Den som härvid rynkar på näsan åt isolerande språk och kallar dem ’primitiva’ har en grannlaga uppgift att förklara Kinas exempellösa framgång på sistone (eller Englands efter det fornengelska formsystemets sammanbrott).
    Så långt jag begriper kan språkliga lagar, i motsats till naturvetenskapliga, inte falsifieras av bara ett motexempel. Om äpplet en enda gång inte föll ned i huv’et på Newton utan uppåt, så finge vi j-vl-gt mycket att fundera över. Men orden gem, giffel, geisha och gibbon hindrar oss inte från att hävda palatalisering av ’g’ i tryckstark stavelse framför främre vokal (utom ’u’) som en svensk språklag.
    Detta gör på sitt sätt språkvetenskap klurigare än t.ex. fysik. Det går att hitta ’motbevis’ till snart sagt varje tes. Något så intimt knutet till den egna identiteten som språket gör det svårt för både proffs och lekmän (som mig) att hantera utan fördomar. Låt oss ändå hoppas, att ättlingar till såväl slavhandlare som slavar kan stå över dessa och föra kunskapen framåt.

  16. Östen tycker inte att jag diskuterar Mikaels påstående att "begreppet ’frivillighet’ är lite svårhanterligt i sammanhanget".  Jag anser att Östen har fel, eftersom jag diskuterar frågeställningen utifrån konkreta fall – i det första inlägget fallet Singapore.

    Man måste komma ihåg att de som förordar att svenskarna borde  överge svenskan till förmån för engelskan, det må vara Marian Radetzki,  Joakim Jardenberg och Fredrik Wass (de båda senare omnämnda i mitt första inlägg), försöker övertyga läsarna om att Sverige borde genomföra ett kollektivt och frivilligt språkbyte. Detta kan bara ske genom ett riksdagsbeslut eller genom en folkomröstning. Jag har svårt att se något annat sätt.

    Mikael har slängt ut ytterliga några kort på bordet, men även de är lankor liksom Singapore. Dominica och S:t Lucia har fattat beslut om att engelska som officiellt språk och Rwanda har beslutat att ersätta franska som första undervisningsspråk med engelska.

    I inget fall kan Mikael redovisa något officiellt dokument, någon program- eller avsiktsförklaring, i vilket det framgår att respektive regering avser att fasa ut de inhemska språken och förpassa dem till historiens sophög. Han laborerar uppenbarligen med antagandet att engelskan i dessa fall kommer att expandera på de inhemska språkens bekostnad. Han kan ha rätt i detta antagande, men han kan också ha fel. Men det är fortfarande att antagande, som saknar bevisvärde. I dagsläget är det alltför lättvindigt att underskatta motkrafterna, speciellt som t.o.m. många lingvister numera engagerar sig i hotade språks överlevnad – se bl.a. denna artikel av Leena Huss och Éva Á. Csató. När en folkspillra som yaaku i Kenya kan komma på idén att kontakta lingvister för att få hjälp med att revitalisera deras språk, så tror jag att många andra folkgrupper kan komma på samma idé. Under min tid som svensklärare använde jag en lärobok i svenska, i vilken det hävdades att korniskan (i Cornwall) dog ut i slutet på 1700-talet. Detta är inte längre sant. Idag har 557 personer korniskan  som huvudspråk (”main language”), vilket rimligen måste betyda att det används i hemmet; totalt finns det 3500 talare av språket. I folkräkningen 2011 uppgav 73 200 människor sig ha en kornisk identitet.

    Det första initiativet till att revitalisera korniskan togs redan 1904, men det är först under de senaste decennierna som rörelsen har skjutit fart:

    “A process of unification was set about which resulted in the creation of the public-body Cornish Language Partnership in 2005 and agreement on a Standard Written Form in 2008.[20][21] In 2010 UNESCO altered its classification of Cornish, recognising that its previous label of 'extinct' was no longer accurate.[6] This was seen by Cornish speakers as a milestone, turning the language from a state of undergoing revival, to being revived.
    The modern-day Cornish language is a successfully revived language with a number of speakers that is slowly increasing, and is becoming more visible in Cornwall as local government and business are encouraged to make use of the language as part of revitalisation efforts.” (Se Wikipedia)

    Givetvis är det lokala språkentusiaster som har varit drivande i denna process.

    Rwanda har tre officiella språk, franska, kinyarwanda och engelska. Även swahili används i Rwanda. Beslutet att ersätta franska som första undervisningsspråk med engelska ser jag som en hämndaktion från tutsiregeringens sida mot Frankrike för att den franska regeringen hade stött den huturegering, som hade organiserat folkmordet på fr.a. tutsi i Rwanda. Rwandas Patriotiska Front (RPF), som störtade huturegeringen i mitten av 90-talet, hade dessutom haft sina baser i Uganda. När Paul Kagame, Rwandas president, besökte Sverige för något år sedan, visade SVT också reportage om språksituationen i Rwanda. Ingenstans framkom det att regeringen hade för avsikt att försöka eliminera de inhemska språken.

    Kinyarwanda är inget litet språk, eftersom det talas av runt tolv miljoner människor. Enligt min uppfattning borde regeringen i Rwanda i stället beslutat att införa kinyarwanda som första undervisningsvisningsspråk och behandlat kolonialspråken som främmande språk. Många afrikanska språkvetare hävdar att det är en avgörande förutsättning för att kunna höja bildnings- och kunskapsnivån i staterna söder om Sahara att undervisningen i första hand sker på de inhemska språken, särskilt i grundskola och gymnasium.

    I mitt första svar till Mikael skrev jag:

    ”Dessutom kan man aldrig bortse från förhistorien, vad som har lett till den uppkomna situationen.”

    Både Dominica och S:t Lucia är exempel på detta. Innan den spanska ”upptäckten” av Västindien beboddes dessa öar av indianfolk som arawaker och kariber. Dessa folk försvann eller decimerades kraftigt på grund av krig och fr.a. sjukdomar. Detta var det första språkbytet. På Dominica lever dock fortfarande 3000 kariber, eller 2,9 procent av befolkningen (d.v.s. en större befolkningsandel än samernas i Sverige), i ett reservat  på 15 kvadratkilometer. Det betyder att Dominica lika lite som S:t Lucia har en etnisk homogen befolkning. Karibättlingar lever också på Amerikanska Jungfruöarna, St. Kitts & Nevis, Antigua & Barbuda, Guadeloupe, Martinique, S:t Lucia (2 procent), Grenada, Trinidad, Aruba liksom på St. Vincent. Kariberna i karibterritoriet försöker återuppliva sin kultur. Om det även innefattar språket, är oklart. Det andra språkbytet skedde då afrikanska slavar forslades över till Dominica och S:t Lucia. Slavägarnas taktik var alltid att splittra upp de afrikanska slavarna för att förhindra att de bildade sammanhållna etniska grupper. Slavarna var tvungna att lära sig slavägarnas språk för att kunna kommunicera med varandra; ur detta pidginspråk uppstod så småningom ett kreolspråk.  Den stora majoriteten av befolkningen är ättlingar till dessa slavar. Som inhemska språk på Dominica anger Wikipedia franska (?) och antillisk kreol, som är baserad på franskan. Detta berodde på att Frankrike övertog ön från Spanien och innehade den till 1763, då den överlämnades till Storbritannien. Hur många som talar engelska, franska eller antillisk kreol framgår inte av engelska Wikipedia. S:t Lucia blev brittiskt först 1814; ön har en större befolkning än Dominica, men en mindre andel av afrokaribisk utsprung. Engelska har förmodligen fungerat som administrativt språk på Dominica i 250 år och i nästan 200 år på S:t Lucia. Ändå har ett kreolspråk baserat på franska överlevt på de båda öarna fram till dags dato. Ett tredje språkbyte har alltså inte inträffat ännu och det är för tidigt att skriva ut dödsattesten.

    Mikael skriver att han ” har fått intrycket av att Namibia gärna skulle se att alla dess invånare talade engelska som modersmål.” ”Namibia” – vad då? Namibias regering, Namibias folk, alla namibier han har träffat?  Mikael måsta ha slarvat iväg den formuleringen.

    Jag passar t.v. på frågan om singlish är ett kreolspråk eller inte; det är egentligen inte mitt bord och diskussionen riskerar att utvecklas längs ett stickspår.

     

  17. Östen Dahl skriver:

    Svårgripbart

    Per-Åke, någon av oss har nog inte förstått vad Mikael menade med "svårhanterligt" och "svårgripbart". Min tolkning av hans "främsta poäng" är att det är svårt eller omöjligt att klassificera språkbyten som frivilliga eller tvångsmässiga eftersom det oftast handlar om en kombination av mer eller mindre explicita påtryckningar från omgivningen, både från myndigheter och från folk man kommer i kontakt med, och individens egen bedömning av vad som är mest fördelaktigt för den själv eller dess barn. Din diskussion av Singapore gick inte alls in på detta begreppsliga problem. 

  18. Mikael Parkvall skriver:

    Östen har alldeles rätt i att han förstår min poäng såsom den var avsedd att tolkas, medan Per-Åke inte ser ut att ha gjort det.
    Ett par saker tycker jag är alldeles särskilt märkliga i hans resonemang. En är att det är en sjusärdeles stor kontrast mellan hans (och Språkförsvarets) inställning till språkdöd på hemmaplan och utomlands. När det gäller Sverige går man i taket av att ett teveprogram eller en turistkampanj eller liknande har fått ett engelskt namn. Som jag förstår det anser man att svenskan på sikt hotas av detta.
    Men när det gäller utrikiska sitsar visar man i min ögon samma gränslösa naivitet som folk i tvåspråkighetsbranschen alltsom oftast gör. Typ: ”Språket X är inte dött, för det finns minsann ett par tandlösa gamlingar som ännu kan det, och en hel skolklass har numera lärt sej att räkna till fem på det gamla språket. Så nu har det vänt, och det finns ingen anledning till panik”.
    Detta är givetvis en smula karikerat, men hur mycket egentligen? När ett land som Dominica börjar närma sej slutet på en språkbytesprocess menar Per-Åke att jag ”laborerar uppenbarligen med antagandet att engelskan i dessa fall kommer att expandera på de inhemska språkens bekostnad”. So much for karikering. Det där är liksom snarast svårt att parodiera.
    Det är, påpekar Per-Åke, ”för tidigt att skriva ut dödsattesten” för kreolfranskan på Dominica. Jovisst, språket är såklart inte dött än, men finns det något som tyder på att det inte skulle gå hädan snart? Knappast. Det lärs typiskt inte av barn, och även folk som kan det använder det i mindre och mindre utsträckning. Hur många exempel finns det i världshistorien på att ett sånt språk har repat sej och gjort comeback? Inte många. Visst kan man ifrågasätta induktion som epistemologisk princip, men faktum kvarstår att i minst 99% av alla fall där ett språk varit i detta läge har det försvunnit kort därefter.
    ”I dagsläget är det alltför lättvindigt att underskatta motkrafterna, speciellt som t.o.m. många lingvister numera engagerar sig i hotade språks överlevnad”, säger Per-Åke. Men fortfarande kvarstår är det ju så att på varje solskenshistoria (och hur många är dom bortom hebreiska och möjligen korniska och några enstaka till?) går det hundratals fall där bevarandeinsatser inte har haft någon praktisk effekt. Jag skulle snarare säja det direkt motsatta: motkrafterna överskattas snarast i diskussionen.
    Den andra delen av Per-Åkes resonemang som jag tycker är skum är denna: Det finns nästan inget fall där ett land frivilligt (vad nu det betyder) har bytt språk, utan språkbyten sker typiskt genom förtryck av den ”felspråkiga” gruppen. Jag föreslog ett par kandidater som möjligen kunde klassas som ”frivilliga”. Men dessa räknas inte, eftersom jag inte kan ”redovisa något officiellt dokument, någon program- eller avsiktsförklaring, i vilket det framgår att respektive regering avser att fasa ut de inhemska språken och förpassa dem till historiens sophög”. Då blir ju frågan, hur sannolikt är det, rent aprioristiskt, att vi skulle hitta ett land som på det sätt som Per-Åke efterlyser, förklarat krig mot sitt inhemska språk, men som sen inte vidtar åtgärder för att förtrycka det? Alltså, dom länder som jag nämner gills inte eftersom det vi inte kan hitta bevis för nån språklig Wannsee-konferens, och om vi kan peka på sådan dokumentation, så gills det inte heller, eftersom det då inte längre är fråga om frivillighet.
    Självklart finns det inga svarta svanar om vi säger att svanar som råkar vara svarta inte kan räknas i sammanhanget.
    Mer typiskt är nog en nutida situation är nog snarare en där myndighetspersoner bedyrar hur viktiga nationalspråken är för landet, men där alla deras göranden och låtanden i praktiken motverkar dessa syften. Sydafrika, exempelvis har en i teorin framsynt politik, med elva i teorin likställda officiella språk, men samtidigt är det ingen tvekan om att vissa är mer jämlika än andra. En representant för Sydafrikas konstitutionella råd sa i slutet av 1990-t att "we in the ANC do not believe in ethnic languages", och man får inget pris för att gissa vilket av landets elva officiella språk som inte är ”etniskt”.
    I det läget är det inte ägnat att förvåna att landets invånare genomskådar den officiella politiken, och inser vad som gynnar dom bäst. Har den sydafrikan som byter till engelska gjort det frivilligt eller inte? Frivilligt såtillvida att ingen tvingat hen till språkbyte, men ofrivilligt därigenom att andra krafter (vare sej vi nu ser det som en konspiration eller som ett emergent fenomen) har krattat manegen för bytet.
    Det är rimligen ungefär så som ett eventuellt språkbyte i ett framtida Sverige också skulle gå till. Det kommer högst sannolikt aldrig att klubbas igenom ett riksdagsbeslut Marian Radetzki-style. Däremot kan man tänka sej (märk väl att jag inte påstår att detta kommer att hända, utan bara att det är ett tänkbart scenario) där svensk-och engelskspråkig infrastruktur fungerar parallellt under en tid, men där föräldrar inser/antar att det gynnar deras barn att sätta dessa i engelskspråkig skola. (Den vägen har vi ju faktiskt redan anträtt). Statsmakten skulle, om den så önskade, kunna påskynda en sådan process genom att se till att engelskspråkiga skolor och massmedier fick bättre ekonomiska förutsättningar. Till slut skulle svenska befinna sej i samma situation som dialekter och minoritetsspråk gör hos oss idag, nämligen att en läpparnas bekännelse från alla rättrådiga människor talar om hur viktig dess fortlevnad är, medan alla politiska beslut antingen motverkar denna fortlevnad, eller bara representerar en låt-gå-politik som i slutändan får samma resultat.
    Två mindre detaljer, slutligen:
    1) Per-Åke påpekar att befolkningen på Dominica inte var etniskt homogen, men det påstod jag heller aldrig. Jag skrev ”språkligt homogen”, eftersom dom kariber han nämner sedan länge tappat sitt språk, och därmed inte längre utgör en egen språkgrupp. (Däremot glömde jag i hastigheten att det finns en liten kreolengelsktalande grupp i nordöstra delen av landet, men den är så liten och geografiskt och politiskt isolerad att den i praktiken är irrelevant för det nu pågående språkbytet.
    2) Att jag skrev om vad ”Namibia” ville var måhända slarvigt, men jag tror man får anstränga sej för att inte inse att det var landets styrande jag avsåg. Och regimen är, såvitt jag förstår, tillsatt genom demokratiska val.

  19. Stefan Holm skriver:

    Det ena du vill, det andra du skall

    Inom oss alla finns en önskan om, att inget må förändras i denna Guds vackra värld. Det gäller natur, stadsmiljöer, sedvänjor, moral, produktutbud, relationer, … – och gubevars språk. Själv vurmar jag (affektmässigt) för, att min fäderneärvda västgötska dialekt ska leva vidare men jag kan ärligt talat inte (förnuftsmässigt) komma på ett enda rationellt eller logiskt svar på frågan varför.
    Affärsmän känner till detta dilemma: På fiskblocket står det ’Fångad i Nordatlanten’. Men där står inte, att den därefter flugits tur och retur Sydostasien för att fileas, förpackas, frysas in och se’n tillbaka för att utbjudas till attraktivt pris i frysdiskarna. De ävensom nordatlantiska ’handskalade’ räkorna är förvisso handskalade men av flinka fingrar i Nordafrika. Med dig som läser detta vågar jag slå vad en tusing, att du i detta nu inte har en enda klädpalta på dig, som inte är tillverkad i Asien. Men det står Svensk Design, Gina Tricot eller Oscar Jacobsson i linningen. Min lokale (nysvenske) grönsakshandlare har färska jordgubbar mitt i smällkalle vintern. ’Var fan har du fått dom ifrån?’ frågar jag. ’Från Ecuador!’ kommer det rappa svaret. En vän till min yngre son upplyste efter en resa söderut om, att grekisk mat smakar bättre i Sverige än i Grekland – lyckligt ovetande om, att all ’exotisk’ mat vi fattat tycke för först har passerat New York för att anpassas till västerländsk smak.
    Medan folket och intelligentian som bäst håller på att diskutera, om vi vill ha globaliseringen eller ej, så är den sedan länge oåterkalleligen här – ofta dock förpackad i en kostym, som tilltalar våra småskaliga fördomar.
    Därför är det inte med lätt hjärta jag invänder mot dig, Per-Åke. Affektivt känner jag detsamma men inser, att de utrotningshotade språken över tid inte har en suck. De låga varupriserna är det tunga artilleri med vilket den (bourgeoisien) skjuter ner alla kinesiska murar, heter det i manifestet. Men stå på er i Språkförsvaret! Ni behövs och kan se till, att det oundvikliga sker under bevarandet av värdigheten för människor – till skillnad från vilka de enskilda språken faktiskt är umbärliga.

  20. Östen Dahl skriver:

    How corny is Cornish?

    Med anledning av att Per-Åke tog upp korniskan har jag försökt uppdatera mig om hur det egentligen går med återupplivningen av detta keltiska språk. Det är inte helt lätt eftersom informationen tenderar att vara en aning vag och också motsägande (ett vanligt fenomen i de här sammanhangen). När Per-Åke säger att 557 personer har korniskan som huvudspråk, så handlar det om samma källa som anges i nästa meningen, alltså folkräkningen 2011, och det betyder alltså att det är vad personerna ifråga säger själva. Man måste nog sätta ett frågetecken för vad detta egentligen innebär. Tidigare uppskattningar har gått ut på att antalet personer som har någon form av behärskning av språket är cirka 300, av vilka 100 talar flytande. Detta uppgavs fortfarande i en Europarådsrapport från 2007 och citeras utan avståndstagande av Dave Sayers i en färsk artikel i "Language Problems & Language Planning" (som bygger på hans doktorsavhandling om korniskans situation), men Wikipedia talar om en undersökning från 2008 där antalet flytande talare, hm, personer som behärskade språket flytande, skulle vara 2000. Dessutom citeras en uppgift om att 300 000 personer åtminstone kan några ord på korniska, som att "Kernow" betyder "Cornwall". (En stor del av svenska folket är förmodligen medvetna om att Finland heter "Suomi" på finska, men det tas vanligen inte till intäkt för att de skulle behärska finska.) Hursomhelst undrar jag om de 557 personerna verkligen alla talar korniska dagligen och stundligen, jag misstänker att det snarare handlar om att de vill manifestera sin lojalitet med språket. — Annars står det mest på webbsajterna om svårigheterna att komma överens om hur man ska stava språket, det var tydligen mest förhoppningen om statliga bidrag som till slut fick de stridande parterna att komma överens. Det står också lite vagt talat om barn som har vuxit upp med korniska, det är i och för sig inte märkvärdigare än att det finns modersmålstalare av esperanto, men jag tenderar att vara överens med Geoff Pullum i hans skeptiska inlägg på Language Log för ett antal år sen om korniskans framtidschanser
    "Givetvis är det lokala språkentusiaster som har varit drivande i denna process", säger Per-Åke. Det är kanske inte så "givetvis", de som är mest entusiastiska är nog ofta folk som kommer utifrån. Sayers citerar ett diskussionsinlägg på nätet med anledning av ett förskoleprogram som startades av en fransyska och sköttes av en lärare från Wales:
    "Pretty much sums up the state of the Cornish. The reinvented language being taught to the kids of middle-class, ex-London hippies, by a Welshman and a French woman, and of course the taxpayer footing the bill for this indulgence."

  21. Stefan,
    tack för att du uppmanar oss i Språkförsvaret att stå på oss! Men jag tycker förstås att du är onödigt pessimistisk om svenskans – och också om andra språks – framtid.

  22. Östen,
    jag förstår faktiskt inte varför Pullum (2005) lägger ner så mycket energi på att dödförklara försöken att återuppliva korniskan. Det är väl bra att det finns idealister som vill lägga ner tid på att återuppliva ett språk? Eller menar Pullum att det är fråga om skojare och bedragare?  Onekligen har korniskförespråkarna haft vissa framgångar, eftersom de har fått stöd från lokala myndigheter och politiska företrädare och genom att UNESCO 2010 tog bort karakteristiken ”utdött språk”. Stödet illustreras av denna rapport:

    “The Cornish language, Kernewek, is a key indicator of Cornish national identity.
    Cornish, Welsh and Breton, developed from an indigenous British language, and were mutually intelligible in the early medieval period. Cornish and Welsh developed differently as the British-speaking population became separated by an English (Anglo-Saxon) speaking population.

    In 2005 the UK Government included Kernewek under Part II of the European
    Charter for the Protection of Regional or Minority Languages and recognised the importance of the Cornish language ‘for Cornish identity’.

    There are no official statistics for the number of people who speak Kernewek today. Conservative estimates put the number of fluent speakers at around 300, and those with some knowledge of the language at between 4,000 and 5,000. The Cornish language finds expression through place and personal names across Cornwall. “ (Cornish National Minority Report 2 - förmodligen från 2010)

    Etnisk identitet brukar sitta i ”struphuvudet och bakhuvudet”, ibland bara i bakhuvudet.

  23. Mikael Parkvall skriver:

    Jag tror inte att vare sej Pullum, Östen eller jag tycker att det är nåt särskilt fel med språkbevarare eller språkupplivare. Men både dom och folk som kommenterar deras verksamhet tenderar att vara mer än lovligt naiva – försöken lyckas nästan aldrig, och det som i alla fall gör mej lite besviken är att man inte låtsas om detta faktum. Dom sedvanliga överoptimistiska uttalandena riskerar trots allt att vilseleda lättlurat folk.

  24. Östen Dahl skriver:

    Instämmer med Micke. Optimistiska uttalanden bör alltid granskas kritiskt, även om de syftar till att understödja en god sak. Arbetet för den goda saken måste bygga på en korrekt beskrivning av verkligheten, annars riskerar man att det kommer surt efter. Det är inget fel i att ha studiecirklar i manx och korniska, men det är inte riktigt samma sak som att man har återupplivat språken. 

    För övrigt skulle jag gissa på att den etniska identiteten sitter i limbiska systemet, som är ungefär mitt i hjärnan. Bakhuvudet är väl snarast syncentrum?

  25. Stefan Holm skriver:

    Om svenskans framtid är jag inte alls pessimistisk, Per-Åke. Den tillhör trots allt de 10-15% största språken på jorden och ligger än högre, när det gäller produktion av skrivna alster. Men man måste ha sinne för realiteter: ’Folkets’ val av talspråk rår inte ens gudarna på och det lär besegla såväl älvdalsmålets som korniskans öde.
    Annat är det med elitens servila slickande av angloamerikanska likars onämnbara delar. Där kan och ska ni i Språkförsvaret fortsätta att hugga med all kraft, ty ni har ’folkets’ stöd. Att inom såväl offentlig som privat verksamhet ge precis allting en engelsk benämning, vittnar bara om vår elits krumryggsmentalitet och får hos vanliga dödliga ett löjets skimmer över sig. I t.ex. livsmedelsbranschen, där jag huserar, kallas det redan av morsan lärda, att man ska tvätta händerna och ha rena kläder på sig för ’Code of Practice’, högtidligt förkortat ’COP’ (i talspråk ’kôppen’). Exemplen på dylikt är legio. Dvs. till skillnad från i fallet med korniskan så har ni här genuint folkligt stöd.

  26. Mikael Parkvall skriver:

    Inte bara de 10-15% största språken, Stefan, utan de största 2%. Bara i termer av modersmålstalare. Bland de översta promillarna om vi räknar skrift och liknande "offentlig" användning.

  27. Stefan Holm skriver:

    Gott, Mikael, du knäppte mig på det område jag är allra maligast över – att kunna räkna. Vi behöver alla, av kvinna födda, påminnas om vår dödlighet.

  28. Östen,
    du tolkade detta uttryck alltför bokstavligt: "Etnisk identitet brukar sitta i 'struphuvudet och bakhuvudet', ibland bara i bakhuvudet." Uttrycket har jag hämtat från Jan Myrdal. Det betyder bara att etnicitet först och främst är fråga om språktillhörighet och kulturell identifikation. Vanligtvis sammanfaller de båda, men det går utmärkt att betrakta sig själv som irländare utan att kunna iriska. Schweizare kan ha ett av fyra språk som modersmål och ändå se sig själva som schweizare.

  29. Östen Dahl skriver:

    Noga räknat sa Jan Myrdal så här, kanske inte helt neurolingvistiskt korrekt, men utan att använda begreppet etnicitet (rubriken var "Leve den svenska nationen!"): 

    "Liksom det språk Olaus Petri skrev sitter oss i struphuvudet sitter den Lutherbibel han och hans bror Laurentius Petri översatte oss i bakhuvudet vare sig vi vill eller inte."

     

  30. Mikael kritiserar ett par saker i ett tidigare inlägg av mig:  

    ”En är att det är en sjusärdeles stor kontrast mellan hans (och Språkförsvarets) inställning till språkdöd på hemmaplan och utomlands. När det gäller Sverige går man i taket av att ett teveprogram eller en turistkampanj eller liknande har fått ett engelskt namn. Som jag förstår det anser man att svenskan på sikt hotas av detta. Men när det gäller utrikiska sitsar visar man i mina ögon samma gränslösa naivitet som folk i tvåspråkighetsbranschen alltsomoftast gör.”

    Mikael tycks mena att Språkförsvaret gör alldeles för mycket på hemmaplan och för lite på bortaplan. Jag tycker att han blandar bort korten.

    Språkförsvaret försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion, förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse.  Språkförsvaret verkar i Sverige. Frågan om hotade språk och språkdöd inryms – liksom inlärning av främmande språk, minoritets- och invandrarspråk -  i det andra benet, mångspråkigheten. Orsaken till att vi ”går i taket” för att ett tv-program eller en turistkampanj får ett engelskt namn, är att vi ser det som ett uttryck för de små stegens tyranni, att varje sådan namngivning leder till att svenskans status försvagas. Vi vill helt enkelt förhindra det scenario, som Mikael själv skissar:

    ”Däremot kan man tänka sej (märk väl att jag inte påstår att detta kommer att hända, utan bara att det är ett tänkbart scenario) där svensk- och engelskspråkig infrastruktur fungerar parallellt under en tid, men där föräldrar inser/antar att det gynnar deras barn att sätta dessa i engelskspråkig skola. (Den vägen har vi ju faktiskt redan anträtt).”

    Språkförsvaret är varken optimister eller pessimister vad gäller språkutveckling utan realister. Det betyder att vi ser språk som en kampfråga. Jag har skrivit om detta tidigare i Språkförsvarets  nätdagbok – se ”Vad är mest realistiskt angående svenska språkets överlevnadsmöjligheter?”.

    Vem kunde 2001 förutse att SVT skulle sända ”Värsta språket” 2002 med Fredrik Lindström, att Språkförsvaret skulle bildas 2005 och att Lingvistbloggen och Språktidningen  skulle se dagens ljus 2006? Vem kunde 2001 föreställa sig att Sverige skulle anta en språklag 2009? Vem kunde förutse webbomröstningar 2012 om ”East Sweden” och ”Umeå Christmas Market”, där nästan 90 procent av 4000 röstande ”gick i taket”! Gå till Språkförsvarets huvudarkiv och se hur många dokument före och efter 2005 som har lagts ut! Fördelningen är ett utmärkt mått på hur språkintresset har vuxit de senaste åren i Sverige.

    Nu påstår Mikael att Språkförsvaret visar en ”gränslösa naivitet” när det gäller ”utrikiska”, läs små, hotade språk. Det gör vi inte alls. I en artikel, ”Det går att förhindra språkdöden”, i Fjärde Världen 2010 skrev jag:

    ” UNESCO förutspår att enbart 10 procent av världens språk kommer att överleva de närmaste 100 åren och har därför samlat de hotade språken i en atlas på nätet. Atlasen innehåller 2400 av världens språk, som redan är i överhängande fara för att dö ut. Nu måste man naturligtvis ta alla sådana prognoser med en nypa salt, eftersom en prognos till exempel inte kan förutse vilka motåtgärder som dessa uppgifter kan leda till, både bland de berörda och bland myndigheter, språkvetare och språkvänner. Men språk dör faktiskt ut och ibland vet man också vem den sista talaren var. Det gällde eyak i Alaska för två år sedan och det gäller också aka-bo.”

    Och vidare:

    ” Det går att förhindra språkdöden. Företrädare för hotade språk måste kämpa för sina språks överlevnad; utan kampvilja från deras sida, är språken förlorade. Men storsamhället och företrädare för större språk måste också upphöra med all repression och alla trakasserier gentemot minoritetsspråk och i stället inta en generös attityd och t.o.m. aktivt understödja de hotade språkens överlevnad. På hemmaplan gäller det t.ex. vissa samiska varieteter, som är starkt hotade, på grund av storsamhällets tidigare repression eller arrogans. Idag finns det sent omsider en minoritetsspråkslag i Sverige och regeringen har också nyligen avsatt tre miljoner för revitaliseringsinsatser. Det är en början.”

    Jag uppfattar att den stora skillnaden mellan mig och Mikael inte gäller tillståndet för små och hotade språk utan att Mikael har gett slaget förlorat vad gäller de små språkens överlevnadsmöjligheter. Språköverlevnad är en kampfråga; det är en korrekt vetenskaplig inställning enligt min uppfattning. Jag vet inte om det hjälper att ta upp konkreta exempel, men här är ytterligare ett från Kalifornien:

    ”For thousands of years before Western settlers arrived, the Yurok thrived in dozens of villages along the Klamath River. By the 1990s, however, academics had predicted their language soon would be extinct. As elders passed away, the number of native speakers dropped to six.

    But tribal leaders (obs lokala språkentusiaster – min anm.) would not let the language die.
    Last fall, Eureka High became the fifth and largest school in Northern California to launch a Yurok-language program, marking the latest victory in a Native American language revitalization program widely lauded as the most successful in the state.
    At last count, there were more than 300 basic Yurok speakers, 60 with intermediate skills, 37 who are advanced and 17 who are considered conversationally fluent.”

    Yurok är inte det enda indianspråket som revitaliserats i USA. Medborgarrättsrörelsen på 1960-talet spred sig också till de olika indiannationerna, som inledde kampen för sina rättigheter, kultur och språk. Det intressanta är att antalet indianer i USA har ökat kraftigt, inte enbart på grund av hög nativitet utan också på grund av allt fler står för sitt indianska påbrå.

    Självfallet kommer många språkgrupper i världen att försvinna utan kamp. Hur många är omöjligt att förutsäga. Men om en språkgrupp tar upp kampen, så finns chansen att detta sprider sig som ringarna på vattnet. Tack vare internet sprider sig också nyheter och olika initiativ snabbt runtom i världen. Dessutom är internet och datateknologi utmärkta hjälpmedel för att revitalisera språk och förhindra språkdöd.

    Det finns organisationer i Sverige, som bevakar ursprungsfolkens situation, inkl. språk, som t.ex. Fjärde Världen. Det finns t.o.m. en organisation, Folk & Språk, som bidrar till finansiera bibelöversättningar till skriftlösa språk. Det är inte fy skam, eftersom många språk har begåvats med ett skriftspråk först i och med en bibelöversättning.

    Språkförsvaret försöker så gott vi kan bevaka utvecklingen för små, hotade språk. Det sker genom olika sektioner på vår webbplats som ”Majoritets- och minoritetsspråk”  , ”Mångspråkighet/Hotade språk”, ”Minoritetsspråk i Sverige och Norden”, ”Minoritetsspråk i Europa”  och ”Hotade språk”.

    Däremot kan naturligtvis inte Språkförsvaret inte utarbeta någon konkret plan för hur världens alla hotade språk skall kunna räddas. Då skulle vi verkligen ta oss vatten över huvudet.

    II.

    Den andra delen av mitt  resonemang som Mikael tycker är skum är denna:

    ”Det finns nästan inget fall där ett land frivilligt (vad nu det betyder) har bytt språk, utan språkbyten sker typiskt genom förtryck av den 'felspråkiga' gruppen.”'

    Jag vill påminna Mikael om att han ursprungligen ifrågasatte detta påstående i Språkförsvarets nätdagbok:

    ”För det tredje finns det, såvitt jag vet, ytterst få historiska exempel på att folkgrupper kollektivt och frivilligt har bytt språk. Det finns ett fall från Kenya, nämligen yaaku.”

    Påståendet var riktat mot de svenska debattörer som har förespråkat att svenskarna skall inse nyttan av att byta språk från svenska till engelska. Syftet med deras argumentering måste vara att detta språkbyte skall ske frivilligt och kollektivt.  Jag kunde naturligtvis ha skrivit exempelvis ”medvetet och uttalat”.  Om man som yaakufolket inkallar ett möte, diskuterar frågan och sedan beslutar att överge sitt språk, så handlar man ytterst medvetet och uttalat. Men eftersom företrädare för yaaku för några år sedan tog kontakt med europeiska lingvister för att revitalisera språket, visar det att alla yaaku egentligen inte var överens om beslutet, speciellt som det finns modersmålstalare kvar.

    Inget av de exempel som Mikael har lanserat uppfyller detta krav. Det gäller Singapore, Dominica, S:t Lucia, Rwanda, Namibia och Sydafrika.  Engelska är antingen officiellt språk eller första undervisningsspråk (som i Rwanda) i dessa stater. Vissa av dem som Singapore, Namibia och Sydafrika tillämpar t.o.m. officiellt en mångspråkighetspolitik.

    Det språk som lever farligast är naturligtvis kreolfranskan på Dominica och S:t Lucia. För att säkerställa dess överlevnad måste det inte bara användas som dagligt umgängesspråk utan även som skriftspråk. Därvid är det viktigt att invånarna känner stolthet över sitt eget språk och ser fördelarna med en särskild identitetsmarkör:

    “While the islands of Dominica and Saint Lucia are officially English-speaking, there are efforts in both countries to preserve the use of Antillean Creole, as well as in Trinidad & Tobago and its neighbour Venezuela. In recent decades, it has gone from being seen as a sign of lower socio-economic status, banned in school playgrounds, to a mark of national pride. (http://en.wikipedia.org/wiki/Antillean_Creole)”

    Det finns t.o.m. författare som från de Små Antillerna som skriver på kreolfranska.

    Ingen av de ovannämnda regeringarna har mig veterligt uttryckligen uttalat att de avser att ersätta de inhemska språken med engelska och genomföra ett fullständigt språkbyte. Jag tror inte heller att någon av dessa regeringar inom en rimlig framtid kommer att fatta ett sådant beslut, än mindre tillkännage det i form av ett dokument. Det skulle med stor sannolikhet leda till motreaktioner och organiserat motstånd. Detta står naturligtvis inte i motsättning till att det finns krafter inom den ekonomiska och politiska eliten i respektive länder som har målsättningen att förpassa de inhemska språken till historiens sophög. Det står heller inte motsättning till att det finns människor i dessa länder, som tror att de tjänar på att bli enspråkigt engelska (som de flesta amerikaner). Regeringar, som bedriver en låt-gå-politik vad gäller språkplanering, kan mycket väl bädda för engelskans frammarsch inom olika domäner, utan att vara medvetna om att detta är konsekvensen av deras politik. Den tesen drev Språkförsvaret till exempel i ”Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan”.

    Sydafrika tillämpar som sagt en mångspråkighetspolitik. Den sydafrikanske språkvetaren Kwesi Kwaa Prah säger om utfallet av denna politik:  

    “Post-apartheid South Africa had inherited a lop-sided linguistic scenario and proceeded volubly through these constitutional provisions and other government initiatives to dismantle the structure of the racist and unsavoury inheritance. African languages were officially elevated to the status of national languages, but a decade and more after the end of the apartheid regime, the equality of the nine African languages with English and Afrikaans remains more on paper than in reality.

    In South Africa as indeed the rest of Africa, language policies need to move from being
    pious articles of faith enshrined in constitutions and policy documents by inconsequent
    ruling elites. If Africa and Africans are to make progress in social, economic, political
    and cultural development they will need to pursue these policies at the level of active
    practice. (The Language Question. The Struggle
    between English and the other Official and Unofficial Languages (South Africa)
    )”

    Många afrikanska eliter, som behärskar koloniallandets språk, engelska, franska eller portugisiska, ser detta också som ett klassmärke som skiljer dem från den stora massan eller ger dem ett försteg  (se franskan i 1600- och 1700-talets Europa). Därför brinner de inte för att introducera de inhemska språken som undervisningsspråk, höja deras status till vetenskapliga språk eller använda dem i officiella sammanhang. Dessutom understödjer självfallet främst USA, Storbritannien och Frankrike kolonialspråkens ställning i Afrika, särskilt söder om Sahara.

    Jag ifrågasätter naturligtvis inte alls induktion som ”epistomologisk princip”. Men induktion är aldrig absolut säker. Det är en sak att utifrån ett antal observationer om tusen vita svanar dra slutsatsen att alla svanar är vita. Så fort man observerar en svart svan, falsifieras ju slutsatsen. Du måste modifiera slutsatsen till att nästan alla svanar eller de flesta svanar är vita.  Det här exemplet har jag själv använt i filosofiundervisningen i 25 år.

    Det är en helt annan sak att uttala sig om hur många språk som kommer att dö i framtiden.
    För det första är språk, språkspridning och språktillbakagång mycket komplexa fenomen och som inte följer några naturlagar. Det kan inte jämställas med enkla observationer av antalet svanar. Språksituationen  på den amerikanska kontinenten före och efter 1492 skiljer sig radikalt. Men kunde den europeiska erövringen och kolonisationen förutses och uppträdde den med någon slags regelbundenhet? Det kunde lika gärna ha blivit Kina som upptäckte den amerikanska kontinenten, eftersom Kina genomförde transoceana upptäcksfärder under första halvan av 1400-talet.

    För det andra innebär varje påstående om kommande språkdöd en förutsägelse om framtiden.  Det är kroniskt svårt att göra prognoser.  Klimatologer anser att det sker en global uppvärmning. De exakta orsakerna till de pågående klimatförändringarna är föremål för omfattande forskning, men de flesta klimatforskare anser det mest troligt att växthusgaser från mänskliga aktiviteter har orsakat merparten av den temperaturökning som skett sedan industrialiseringen inleddes. Men hur mycket kommer jordens medeltemperatur att öka? Olika klimatmodeller sammanfattade av FN:s klimatpanel (IPCC) förutspår en fortsatt uppvärmning fram till år 2100 med mellan 1,1 och 6,4 °C, en mycket stor variation. Syftet med dessa prognoser är självklart att ta reda på den globala uppvärmningen är självförvållad eller inte, vad den exakt beror på och hur eventuella klimatförändringar till det sämre kan förhindras.  Om effektiva motåtgärder sätts in, kommer klimatförsämringar kanske aldrig att inträffa.  Det är dock omöjligt att sia om vilka motåtgärder världens regeringar  kommer att enas kring, vilka som de kommer att genomföra på egen hand eller om vissa regeringar helt enkelt kommer att ställa sig vid sidan om. Om den globala uppvärmningen huvudsakligen beror på externa faktorer, är också i princip alla motåtgärder meningslösa.

    Vad är syftet med alla prognoser om kommande språkdöd? Är syftet att slå larm och uppmuntra till motåtgärder för att förhindra denna utveckling? Eller är syftet att man skall se denna utveckling som oundviklig och att ingenting behöver göras? Är den lika oundviklig som solaktivitet eller vulkanutbrott? Tillämpad vetenskap är aldrig värderingsfri och sker inte i ett vacuum.

    Min uppfattning är att det är oundvikligt att många språk kommer att försvinna, om ingenting görs. Och man bör göra något.

    Per-Åke Lindblom

    P.S. Rubriken är en fri översättning av ett yttrande från Napoleon Bonaparte.

     

  31. Stefan Holm skriver:

    Det är lätt att hålla med Per-Åke, när han avslutar sitt senaste inlägg med: Min uppfattning är att det är oundvikligt att många språk kommer att försvinna, om ingenting görs. Och man bör göra något.
     
    Men precis som med klimatet eller arters utdöende är frågan, vad man över tid kan göra. Varifrån kom den babyloniska språkförbistringen från början? Jo, under merparten av vår existens som språkbrukare har vi levt som jägare/samlare i små isolerade grupper. De förändringar från generation till generation, som sker i alla språk, påverkade då andra idiom i mycket ringa utsträckning. Än idag är det främst människor, som intill modern tid levt på detta sätt, som ser sina språk dö ut.
     
    Men så kom jordbruket, handeln, städerna, upptäcktsfärderna, nationerna, industrialismen, imperialismen, elektriciteten, tåget, flyget, telefonen, satelliterna, internet…. – och krympte planeten. Det kan inte annat än reducera antalet dialekter. Allt handlar ytterst om ekonomi och teknologi.
     
    På det konkreta planet är det barn och ungdomar, som står för språkets framtid. Och vad styr dem? Jo – hur ska jag snacka för att: få ett jobb / impa på motsatt kön / framstå som världsvan och inte som en bonnläpp / chatt(r)a med folk i andra länder? Mot detta kämpar gudarna förgäves. Insatser för språkbevarande kan säkert bromsa språkdöden (och jag är beredd att bidra) men aldrig stoppa den.
     
    Jämförelsen med klimatet är nog inte så tokig. Till solaktivitet och vulkanutbrott kan läggas de troligen än viktigare Milanković-cyklerna och plattektoniken (vi skandinaver är på väg åt nordost med 2-3 cm om året). Kanske bidrar vårt eldande med kol och olja samt kornas fisande?
     
    Men hur realistiskt är det att neka någon enda av de sex miljarder vi utgör ljus, värme och en bil? Och kor vill nog ingen vara utan! Som (nästan) ensam art på jorden kan vi äta (nästan) allt: kött, fisk, skaldjur, ägg, frukter, bär, nötter, frön, rötter, spannmål – allt utom gräs! Men till den ändan har vi den fantastiska uppfinningen kossan, som förvandlar gräset till de underbaraste filets Mignon och camembertostar – inte vill vi väl neka afrikaner, asiater och latinamerikaner detta?
     
    Nej, inför klimat- såväl som språkförändringar är det viktigaste att det oundvikliga blir bra för människorna. Min invandrartäta stadsdel har under senare år tagit emot folk från Afrikas horn. Varför? Pga. krig och religiösa motsättningar? Skitsnack! Bakom det hela ligger en flera decennier lång torka (’när krubban är tom bits hästarna’) – dvs. en klimatförändring. På samma sätt borde fokus riktas mot att hjälpa de människor jorden runt, som kan fara riktigt illa av t.ex. stigande havsnivåer i st.f. ett hycklande flagellantiskt fördömande av grannens SUV-bil.
     
    Därför är jag för bevarandet av språk. Flertalet kommer inte att överleva men språkförsvar gör tillvaron uthärdlig för de människor, som (likt de flesta av oss) sorgset får se sin invanda värld falla samman. Våra affekter (mellanhjärnan) får oss att blicka bakåt medan förnuftet (pannloberna) trots allt får oss att blicka framåt. Erik Gustaf Geijer hade säkert noga tänkt igenom saken, då han skrev Framåt! – så är hans ödes bud / och i djupet finns som uti himlen Gud. Om Strindbergs klarsyn är jag mer tveksam men håller ändå med om, att Här rivs för att få luft och ljus / är kanske inte det tillräckligt?

  32. Mikael Parkvall skriver:

    Jag försökte skriva en kommentar här för nåra dar sen, men det var nåt tekniskt vajsing. Så för den som bryr sej, så fortsatte diskkussionen i detta ämne istället på Per-Åkes (Språkförsvarets) blogg:

    http://sprakforsvaret.bloggagratis.se/2013/07/30/10060475-man-kastar-sig-ut-i-striden-och-ser-hur-det-gar/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>