”Men vad ska man ha grammatik till egentligen?”

Vad är poängen med att ha undervisning i sitt modersmåls grammatik? Det kan man fundera på när småtimmarna närmar sig.

Jag vill så gärna dela med mig av ett förtjusande stycke ur "Igelkottens elegans" (orig: L'Élégance du hérisson) av Muriel Barbery, den svenska översättningen (av Marianne Öjerskog och Helén Enqvist). Det är ett lite långt stycke – men tro mig det är värt det. 

Vi får följa brådmogna Paloma, en av bokens huvudgestalter, på en fransklektion (sida 161-164). Franska är Palomas modersmål.

"Det är inte klokt och se elever som är så odugliga i grammatik" tillade hon [franskläraren] och tittade på Achille Grand-Fernet. Jag gillar inte Achille, men jag var överens med honom när han ställde sin fråga. Den var naturlig. Dessutom blir jag chockad när en språklärare slarvar med infinitivmärket. Det är som en sopgubbe som glömmer soporna. "Men vad ska man ha grammatik till egentligen?" frågade han. "Det borde ni veta", fick han till svar av Madame-jag har-faktiskt-betalt-för-att-lära-er-det. "Faktiskt inte" svarade Achille, uppriktigt för en gångs skull, "ingen har någonsin brytt sig om att förklara det för oss". Madame Maigre [franskläraren] drog en djup suck som betydde något i stil med "Måste jag alltid utsättas för så dumma frågor?! och svarade: "Grammatiken är till för att man ska tala och skriva väl."

Då trodde jag att jag skulle få en hjärtattack. Jag har aldrig hört något så idiotiskt. Och därmed menar jag inte att det är fel, jag menar att det verkligen är idiotiskt. Att säga till tonåringar som redan kan tala och skriva att det är det grammatiken är till för, det som att säga till någon att man måste läsa toalettens historia för att kunna kissa och bajsa rätt. Det är totalt meningslöst! Om hon ändå hade visat oss med exempel att vi behöver kunna ett antal saker om språket för att kunna använda det väl, varför inte, det är en förutsättning. Om man till exempel kan böja ett verb i alla tempus slipper man göra fel som får en att skämmas inför  andra under en finare middag ("Jag skulle kunna kommit tidigare men jag tadde fel väg"). Och om man ska skriva en inbjudan enligt konstens alla regler till ett litet partaj på Versailles är det väldigt praktiskt att känna till kongruensreglerna för adjektivattribut: man besparar sig "Käre vänner! Skulle ni vilja komma till Versailles i kväll? Vi skulle bli så glad. Markisinnan de Grand-Fernet." Även om madame Maigre tror att det bara är det grammatiken är till för…. Vi kunde uttala och böja ett verb innan vi ens visste att det var ett verb. Och det kanske kan hjälpa att veta det, men jag tror inte att det är avgörande.

Personligen tror jag att grammatiken är en ingång till skönheten. När man talar, läser eller skriver känner man på sig om man har uttalat en vacker mening eller om man håller på att läsa en. Man har förmågan att känna igen en vacker formulering eller en vacker stil. Men när man lär sig grammatik får man tillträde till en annan dimension av språkets skönhet. Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i all sin nakenhet på något sätt. Och det är då det är  underbart, för man tänker: "Vad bra det är gjort, vad det är vackert!", "Vad det är starkt, fyndigt , rikt och subtilt!"

[…] Grammatiklektionerna har alltid varit efterkonstruktioner och eventuellt terminologiska förtydliganden. 

[…] Så jag sade till madame Maigre: "Inte alls, det är en totalt förenkling!". Det blev alldeles tyst i klassen […] "Jo", sade jag, " har man läst Jakobson inser man att grammatiken är ett ändamål i sig och inte enbart ett medel: den är en ingång till språkets struktur och skönhet, inte bara en grej som är till för att man ska klarar sig i societetslivet".

En tolvåring som vet vem Jakobson är, det är inte varje dag man hör om en sån! Men vad är det Paloma är ute efter? Jag tolkar det som att hon menar att det inte är ett produktivt sätt att motivera elever att lära sig sitt modersmåls grammatik när de, uppenbarligen, behärskar sitt modersmål redan.

Vad är egentligen poängen med undervisning om/i sitt modersmål? Vad är "grammatik" här?

Det finns, som bekant, olika tolkningar av vad som menas med "grammatik". Jag kan föreställa mig tre olika betydelser i det här sammanhanget.

1. Den samling regler som hör till en viss språkvarietet, den eftersträvansvärda omarkerade standardskrivdialekten. Alltså den varietet som man måste behärska i samhället om man ska kommunicera mer främlingar utan att tappa ansiktet. Förmodligen ingår här även en stil att skriva som försöker hantera skriftens kontextlöshet och relativa informationsbrist i jämförelse med tal. 

2. De(n) modell(er) av termer och sammanhang som vi konstruerat, dvs språkvetenskap (verb, diates, pluskvamperfekt, partiklar, satser). Denna grammatik har samma förhållande till språket som läran om anatomi har till kroppen – vi kan använda kroppen/språket likafullt utan denna kunskap, men om vi behöver denna grammatik/termer/modell ska prata om vadspråk/kroppen är och hur den/det fungerar. (2) är försök att förstå och förklara (3).

3. Det regelsystem som vi alla har inom oss och som är individuellt – den där känslan som "skär"i öronen när någon säger en stenen. Vi delar vår grammatik med andra, vi ingår i olika talargemenskaper, men vi har inte exakt, exakt samma språk som någon annan. 

Paloma verkar vara intresserad av (1) och (2). (3) är snarare vad hon uppfattar som den kunskap som eleverna redan har, det som grammatikundervisningen är en "efterkonstruktion" av. (3), eller snarare; stabila sammanslutningar av (3) är lingvistikens studieobjekt.

Jag är inte lärare eller lärarutbildare, jag är intresserad av hur språk fungerar, hur de varierar över världen, situationer och tid. Jag inbillar mig inte att undervisning i modersmål är till för att skapa nya små lingvister (även om det givetvis vore trevligt).

Om man läser Skolverkets kursplan för Svenska i grundskolan verkar det som att de också är ute efter 1 och i viss mån 2. Skolverket talar också om allmänbildning inom vårt litteraturarv och källkritisk granskning. Det finns också en del formuleringar om att utveckla elevernas förmåga att "formulera egna åsikter" och tilltro till sin egen kommunikativa förmåga samt förmåga att anpassa sig till mottagaren.

Vidare verkar skolverket uppmuntra en undervisning som innehåller mer än en målvarietet, eleverna ska anpassa sig till olika situationer – inte bara den mest formella skriften.

Jag tycker det låter som ganska bra mål – ouppnåeliga, men bra. I synnerhet ifall lärare är tydliga med att det är det de sysslar med. Annars blir det, som Paloma påpekar, mycket svårt att motivera elever att läsa sig till synes godtyckliga regler som inte har någon direkt funktion för dem.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Men vad ska man ha grammatik till egentligen?”

  1. Stefan Holm skriver:

    Om nyttan av nytta

    Frågan Hedvig och Paloma väcker tillhör de stora och eviga. Under min skoltid hette det ständigt: Vad har vi för nytta av det här? Det enkla svaret är ingen alls, om man blott ser till (den omedelbara) nyttan.
     
    En hunds enda intresse för ett köttben är att han kan gnaga på det. Men se vi kan därutöver inte låta bli att, utan synbar nytta, väga, mäta och analysera benet på alla upptänkliga sätt och det är detta som gjort, att vi förutom att ha förökat oss också uppfyllt jorden och blivit dess oinskränkta härskare. En obändig nyfikenhet och evig undran över världsalltet, vadan och varthän är vår arts unika (och ’onyttiga’) signum.
     
    Att döma av språket hos många jägare/samlare, så lär de inte ha haft någon ’nytta’ av att räkna längre än till tre. (För att hanka sig fram idag behövs kanske också lite aritmetik och procenträkning.) Men vidare insikter i matematik kan inte bara kan producera raketforskare utan ge oss alla bättre totalgrepp om världen. Vi får sinne för proportioner, avstånd, ytor, sannolikheter etc., kan genomskåda demagoger, krämare och spelbolag och bidrar till ett totalt sett förnuftigare samhälle. Så är det med all den lätta börda att bära, som kallas kunskap, inklusive förment meningslös grammatik.
     
    I Skolverkets kursplan ser jag inte ordet grammatik överhuvudtaget. I en mening för årskurs 7-9 nämns visserligen ’ordklasser och satsdelar’ men fokus tycks ligga på praktiskt språkbruk och ’nyttan’ har alltså segrat.
     
    Grammatik är bara kunskap om språket – visst. Men i min värld är det just, vad skolan bör lära ut. Använda det kan vi ändå, som Paloma påpekar. Alltså varför grammatik? Du ska lära dig den för att du kan, för att du är människa och inte en hund, är det raka svar skolan borde våga stå för i stället för att falla i farstun för den framför nästippen liggande nyttan. Denna kan gärna bemötas med Ferlins ord om kunskapsförakt:
     
    Professorn var gammal och tankspridd,
    professorn var närapå blind.
    Men somliga ha inga tankar
    att sprida för väder och vind.
     
    Så tig då, ni flinande åsnor,
    kryp in i de tält ni bebo,
    och läs i er dagliga tidning
    och ät och håll tyst och håll ro!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>