The return of the litteraturkanon

I dagarna har Kristdemokraterna lagt fram ett skolpolitiskt manifest, och här återkommer den gamla björklundska käpphästen att lansera en klassikerlista. Det handlar alltså om att ”Inrätta en klassikerlista med böcker, film, pjäser och musik som alla svenska elever ska ha tagit del av när de lämnar skolan”.

Syftet är framför allt att även de barn som ”inte fötts in i en bildad miljö” ska ges tillgång till litteraturens klassiker, och dessutom menar man att ”I en tid av mångfald och alltmer individualiserad mediakonsumtion ökar behovet av gemensamma referenspunkter”. (Här lyckas jag endast med stor möda undertrycka en politisk kommentar om att man aktivt motverkar just detta genom friskolekramande, med allt vad det innebär av klassegregation).

Så långt kan jag köpa det — så länge vissa saker i samhället sköts gemensamt (genom att rösta bestämmer vi ju gemensamt, om än indirekt, huruvida våra skattepengar ska gå till en motorväg eller ett sjukhus) är det väl vettigt att vi, inklusive arbetarklassens barn, delar viss samhällelig bakgrundskunskap och verklighetsuppfattning. Fast de gemensamma referenspunkterna skulle, vad mig anbelangar, lika gärna kunna utgöras av datorspel, hårdrock och teveserier som av skönlitteratur. Nu nämns i och för sig film och musik i förbigående i citatet ovan, men jag skulle bli förvånad om det som avses där är Lordi och Göta Kanal II.

Men det finns en än mer bekymmersam komponent. Kd hävdar nämligen att ett minskande läsande av klassiker kan ”leda till språklig utarmning, historielöshet och förlorad kunskap om vårt kulturarv”.

Historielöshet och bristande kunskap om kulturarvet, fine. (Även om jag då skulle vara beredd att hävda att Fantomen, Kiss och Fäbodjäntan är minst lika mycket del av det svenska kulturarvet som nånsin Norén, Peterson-Berger och Stagnelius). Men språklig utarmning? Kära Kd, detta är knepigt på så många plan.

För det första finns det ju ingen vettig definition av vad ”språklig utarmning” överhuvud taget är (och för en lingvist är det förstås högst tveksamt om det alls existerar). Men även om det kunde preciseras – är det just genom att läsa Don Quijote eller Utvandrarsviten som jag får ett "bra" språk?

Att vara vass på att läsa är tveklöst en fördel i den samhälleliga konkurrensen, eftersom vårt samhälle är så pass skriftorienterat. Men är just skönlitterär läsning det enda sättet att utveckla sitt språk? Kan jag inte utveckla mitt språk genom helt enkelt att prata med folk? Genom att titta på film? Genom att läsa facklitteratur?

Och om nu svaret är ”nej, enbart skönlitteratur duger” – varför utvecklas då mitt språk bättre av att jag läser böcker som en elitgrupp genom historien ansett vara särskilt bra? Tar jag mig fram bättre i samhället genom att använda språket i den poetiska Eddan än det i Zlatans självbiografi?

Läsaren av dessa rader kan nog gissa vilket mitt svar på den frågan skulle bli.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till The return of the litteraturkanon

  1. Knepigt på så många plan

    Bra skrivet som vanligt. Eftersom du kastar in  "knepigt på så många plan" vill jag bara länka till ett relaterat utbud av (kanske) klassiker:

    http://0.media.collegehumor.cvcdn.com/30/56/466d1b665bdb0902aece6c5de9847d18-this-is-wong.jpg

  2. Mikael Parkvall skriver:

    :)

  3. Rickard Franzén skriver:

    tolkning

    Fast en välvillig tolkning av "språklig utarmning" är kanske att man avser en form av domänbegränsning och sånt som att det ibland är socialt smidigare att säga goddag än tja (och tvärtom). Men det är ju förstås fortfarande högst tveksamt om man behöver klassikerna för detta.

  4. Björn skriver:

    Utan att låta mig svepas med i allt för politisk argumentation, så är väl idén med just klassiker att de bestått tidens tand? Det ligger ju i sakens natur att dessa klassiker när de ursprungligen uppstod förekom jämsides med andra alster, som idag fallit i glömska.
    Om gemensamma referenspunkter skall vara gemensamma även över tid sett, och inte bara i den ögonblicksbild vi lever i, bör de ha några år på nacken, och varför inte välja det bästa (se ovan)?
    Om vi sedan håller oss till litteratur, så är det väl inte kontroversiellt att påstå att den kan hålla högre eller lägre språklig klass. Gott språk är varierat, undviker upprepningar, har god uppbyggnad och så vidare. Var gång man öppnar en bok bildar man sig snabbt en uppfattning om språkets kvalitet. Vi vet alla att man med träning kan lära sig skriva bättre, vi har kanske t.o.m. själva genomgått en sådan utveckling. Och kanske upplever vi att vårt språkbruk påverkats till det bättre av litteratur vi läst eller saker vi hört. Om språket i sig kan utarmas eller ej kan vi kanske lämna därhän, men nog kan en individs språkbruk utvecklas under rätt betingelser.

  5. Mikael Parkvall skriver:

    Jag skulle nog säga att rätt många av klassikerna mest är klassiker för att de är klassiker. Vi dyrkar dem därför att farmor och farfar gjorde det, snarare än för att de har ett varierat språk. Och, som sagt, ett varierat språk kan man såklart tillägna sig på en massa andra vis.

  6. Björn skriver:

    Må så vara, men det är ju därför de utgör gemensamma referenspunkter, och därför de är bättre sådana än Fantomen eller Lordi. Och detta oavsett deras eventuella litterära kvalitet, vilket jag betraktade separat. Alltså: finner man det värdefullt med sådana gemensamma kulturella referenspunkter är klassiker det bästa valet, dels för att man delar dem även med tidigare generationer, och dels för att de redan visat sig fungera som gemensamma referenspunkter (annars skulle de inte vara klassiker). Av dessa skäl är klassikerna de bästa gemensamma referenspunkterna även oaktat deras eventuella övriga kvalitéer. (Och oaktat att en kanon ändå måste innehålla ett urval av klassiker, och detta urval är knepigt hur övertygad man än må vara om klassikers förträfflighet.)
     
    Det här med att exponera skolelever för gott språk har jag hållit utanför argumentationen ovan. Visserligen kan man begrunda en kanon även med denna ambition, men kanske måste urvalet då se annorlunda ut. I mitt förra inlägg var jag otydlig med att jag gjorde åtminstone två skilda observationer.

  7. Mikael Parkvall skriver:

    För all del, jag köper att exponera barnen för klassiker i kulturarvssyfte (snarare än språksyfte). Däremot tycker jag att man även ur den vinkeln kunde vara lite mindre vördnadsfull, och erkänna att de åtminstone delvis är klassiker just för att många har exponerats för dem, snarare än enbart pga inneboende kvalitéer.

  8. Östen Dahl skriver:

    Jag gerna sute der ute

    En uppenbar invändning mot idén om klassikernas nödvändighet för språket är att många av dem är såpass gamla att deras språk inte längre kan uppfattas som något att ta efter. Till exempel:
    Nu är det höst, 
    stormande häfver sig hafvets bröst. 
    Ack, men hur gerna jag sute 
    ändå der ute!
    Den här texten var kanon åtminstone när jag gick i gymnasiet. Alla kan väl placera den?

  9. Ulla skriver:

    Nej!

    Skall gärna erkänna att jag inte kände igen raderna. Nu vet jag (tack google). Så jag lyckades alltså gå igenom grundskolan och gymnasiet 1971-1983 och ämneslärarlinjen i svenska och engelska 1985-1989 utan att få läsa dessa fina rader. Rim is da shit i poesi, om ni frågar mig!
    Och så sympatiserar jag med Björns kommentarer.

  10. Pingback: The return of the litteraturkanon | LINGVISTBLO...

  11. Björn skriver:

    Östen: dels kan det nog vara både allmänbildande och språkligt berikande att ställas även inför inaktuella stilarter. Dels kunde man anpassa sitt kanonurval därefter, om man vill fokusera på språkliga aspekter. Det finns ju långt mer klassiker än det får plats i en grundskolekanon. Nu tror jag inte att vare sig du eller Mikael förespråkar att allt gammalt inget duger bara för att det är gammalt à la fundamentalistisk modernism, och gör man inte det kan man kanske även se ett värde i att skolan rustar elever till att förmå både taga sig igenom och till sig äldre texter. Därmed osagt om en litteraturkanon är det bästa medlet därför.

  12. Björn skriver:

    Mikael: problemet med att erkänna att klassiker är klassiker enkom för att de råkat bli det är att det inte duger i nutidens debattklimat. Sådant skulle attackeras med jämlikhetsargument av samma slag som republikaner gärna drabbar kungahuset (inte monarkin) med. I modern diskussion tillåts hävd aldrig som argument för någonting, utan måste omedelbart ifrågasättas. Faktum är att det väl var precis vad du gjorde i själva inlägget…

  13. Östen Dahl skriver:

    Klassiska pekoral

    Jo, Björn, jag håller med om att det är bra att bekanta sig med äldre tiders språk, men frågan gällde om försummelse av klassikerna skulle leda till språklig utarmning. Och då var mitt argument att det är svårt att ta arkaiska språkformer som modell för hur man själv ska uttrycka sig, i varje fall om man är en genomsnittlig skolelev utan ambitioner att skriva arkaiserande pastischer typ Röde Orm.
    Sen är Frithiofs saga, som citatet alltså var hämtat ifrån, enligt min personliga mening ett klart exempel på en klassiker som är klassiker mest för traditionen bjuder det. I rätt stor utsträckning låter det inte mycket bättre än vad erkända pekoralister som konditor Ofvandahl brukar åstadkomma:
    Idunas barm är rik, och skönt
    han hoppar under silke grönt;
    jag vet ett silke, der det hoppar
    ljusalfer två med rosenknoppar.
    (Han är alltså Idunas barm; de två sista raderna handlar om Ingeborgs dito.)

  14. Stefan Holm skriver:

    Jämställda klassiker

    Att klassiker, Björn, skulle ’attackeras med jämlikhetsargument’, är väl ändå att ta i? Skulle du idag kunna skriva om, hur din  mor gör sig till h-ra med din fars mördare? Skulle du kunna skriva om, hur en kvinna får sin man att (motvilligt?) begå de mest bestaialiska seriemord? Skulle du kunna skriva om, hur en mans kärlek till sina döttrar  besvaras på det vedervärdigaste sätt? Du skulle bli hudflängd  i ett samhälle, där ondskan är en egenskap förbehållen män medan kvinnorna är lidande, värnlösa offer.
     
    Mer efter 400 år kan vi  acceptera, att det finns ondska hos båda könen – den ena  högljudd, brutal, rå och öppen, den andra  förslagen, tyst, smygande och beräknande.  Men får jag  ändå rekommendera klassikerna Hamlet, McBeth och King Lear?

  15. Mikael Parkvall skriver:

    Vill vi frövrigt exponera det uppväxande släktet för pekoral, så är väl Fänrik Stål ett toppenval.

  16. Avinor skriver:

    När jag gick på högstadiet i mitten av nittiotalet märkte jag att mina femtiotalistföräldrar citerade Runeberg: "men hjärtat det var gott" och så vidare. Nyfiken på vad det där handlade om uppsökte jag skolbiblioteket i min sjuttiotalsbetonggrå högstadieskola i en mellanstor svensk stad och frågade efter Fänriks Ståls sägner. Den fanns det inte ett enda exemplar av. Bibliotekariens svar var ett likgiltigt "nä, varför skulle vi ha den?"
    Pekoral eller inte, jag kommer inte ifrån känslan av att ha blivit snyltad på ett kulturarv. Om det görs med måtta är kanonrörelsen en rimlig reaktion på ett kulturellt långt sjuttiotal som nog blev lite väl långt.

  17. Björn skriver:

    Stefan: Jämställdhet avsåg jag inte, men jämlikhet var ändå ett illa valt ord, då jag syftade på att till varje pris betrakta de litterära alstren som likvärdiga. Inställningen att Röde Orm minsann inte är bättre än Fantomen, och om den inte är det skall den heller inte ha företräde in i en litteraturkanon. Jag inbillar mig att kristdemokraterna bakom manifestet vet att det i samhällsdebatten inte duger att förespråka klassikers större betydelse över Fantomen på grundval av hävd och tradition, och därför försöker man därtill finna "rationella" argument som även progressiva modernister skall ha svårt att snacka bort. (Som i och för sig må ha viss styrka.)

  18. Stefan Holm skriver:

    Hönan eller ägget?

    Själv tillhör jag den absolut sista årskullen, som (i Borås) hade Kristendomskunskap på schemat samt fick läsa Fänrik Ståls sägner i folkskolan. Så angående en kanon kan jag med den gamle fänriken säga, att därom kan jag ge besked, om herrn så vill ty jag var med. Visst kan jag röras till tårar av åtskilliga passager i såväl Bibeln som hos Runeberg. Men varför? För att det är stor litteratur?
     
    Njae – orsak och verkan är nog tvärtom. Det handlar om prägling och betingning. Det faktum att vi fick högläsa ur just dessa skrifter gjorde dem ’tidlösa’. Orsaken till att vi läste dem var i sin tur, att överheten från Gustav Vasa och framåt fann det gagneligt för sin maktutövning att bibringa folket budskapen i fråga. På samma sätt skulle varje kanon med nödvändighet bli ett urval med avsiktlig eller oavsiktlig propagandistisk funktion.
     
    Dessutom håller jag med Lars Forsell om, att vi inte har någon större skönlitterär prosa att skryta med. Vi har ingen Shakespeare, Cervantes eller Dostojevskij.Forsell tyckte (kanske i egen sak), att vi däremot har poesi, som skulle tillhöra världslitteraturen, vore svenskan blott ett större språk. Jag får faktiskt hålla med även där.

  19. André skriver:

    Det största problemet med en litteraturkanon är att förespråkarna allt som oftast argumenterar för att den ska vara obligatorisk i sin helhet och som konsekvens därav blir väldigt snäv i urval och begränsad i antal (det måste ju vara rimligt att hinna trycka i sig alla kanonböcker under högstadiet).
    En bred kanon där man ska känna till verken, berört deras inflytande, samt ha läst några (valfria inomkanons-) smakprov skulle nog kunna gynna en språklig/kulturell bredd (att sammanhangssätta OA och Kellerman, Det går an och Under det rosa täcket, Stagnelius och Anyuru o.s.v.) känns som ett bättre alternativ.
    Tyvärr blev detta bara en snabb kommentar, men ska försöka återkomma.

  20. Peter skriver:

    Medvetet missförstånd

    Men nu får ni ju ger er. Det fungerar ju faktiskt så att mer läsning "utvecklar ens språk" i någon mening. Och visst, det är kanske allra viktigast att man läser någonting.
    Men tanken på en litteraturkanon betyder vad jag förstår inte att man ska förbjudas att läsa andra saker. Man kan tänka sig en undanträngning av annat läsande – men då återstår att bevisa att det som undanträngs är mer värt. man kan tänka sig att obligatorisk läsning skulle ge en motreaktion, men då ska man kanske ta bort den mer oreglerade läsning som finns i svenskundervisningen?

    Som 11-åring tvingade jag min far att gå igenom hans gamla Hermodskurs i studentsvenska, inklusive läsande och analyserande av stora delar av Fänriks Ståls sägner. Det har jag aldrig ångrat.

  21. Mikael Parkvall skriver:

    @Peter: Det utvecklar rimligen ens språk att exponeras för språk, men det kan ju ske på många sätt. Jag är inte övertygad om att den okritiska vurmen för (viss) skönlitteratur har rimliga proportioner.

  22. Pingback: Anonym

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>