Dagens gnäll

I aftonens TV4-nyheter var det ett inslag om svenskundervisningen i Finland, och om hur den enligt reportaget fortsätter att ifrågasättas i allt högre grad.

Missförstå mig nu inte, detta är inte ett inlägg där jag vill hävda att ifrågasättarna är helt bakom flötet. Tvärtom, jag förstår dem. Visst tycker jag att det är kul att folk lär sig främmande språk, och inte minst, förstås, om det som studeras är det som råkat bli mitt eget modersmål. Det vore såklart jätteskoj om alla finnar kunde svenska. Minst lika trevligt som om Sveriges Radio hade en Finlandskorrespondent med grundläggande kunskaper i det landets majoritetsspråk (jag talar inte om missade stadieväxlingar – hon intervjuar på engelska när inte offret kan svenska).

Samtidigt är det inte lätt att hitta hållbara argument för att resurser ska läggas på svenskundervisning när ekonomiska resurser och lektionstimmar trots allt är ändliga tillgångar. Finlands befolkning består numera, grovt räknat av 90% finnar och 5,5% finlandssvenskar, och den sistnämnda gruppen tycks aldrig sluta att minska sin befolkningsandel. (Jodå, innan jag drabbas av en finlandssvensk läsarstorm: jag känner till argumenten för ”tvångssvenskan”, det är bara det att jag inte ser dem som oantastliga).

Men det var alltså inte det jag hakade upp mig på, utan min hang-up kommer nu: I det korta inslaget uttalde sig en representant för Sannfinländarna, det nationalistisk/populistiska alternativet på den finländska politiska kartan (Jag uppfattade inte vederbörandes namn, och TV4 tycks inte erbjuda nyheterna nätledes). Denna person sa i teveinslaget (på engelska, givetvis) att Finland var ”det enda landet i världen där majoriteten tvingas lära sig ett minoritetsspråk”.

Och det är tammefan helt uppåt alla tänkbara väggar.

Det finns såklart möjliga invändningar. En är att alla sanningar är relativa, och om påståendet var sant för den person som kom med det, ja då är det sant för honom, och vilka är vi att ta ifrån honom hans upplevelse? (Vi var inne på den diskussionen härominlägget). En annan är att min närmast anala besatthet av att påståenden med sanningsbakgrund är värda mer än sådana som inte har det bara vittnar om min bottenlösa avundsjuka på hur mycket medieuppmärksamhet Fredrik Lindström får.

Men om man nu inte tycker att något av dessa båda argument är helt vattentäta, så följer här lite grundfakta:

Det finns i världen idag 196 allmänt erkända självständiga länder. I 53 av dessa, alltså typ en fjärdedel, finns överhuvud taget inget majoritetsspråk. Och då är det förstås i allmänhet så att skolan inte bara undervisar i ett främmande språk, utan oftast också något annat än barnens modersmål. I ytterligare ett femtiotal finns det visserligen något som är modersmål för mer än halva befolkningen, men det som i vår terminologi motsvarar grundskoleundervisningen bedrivs likväl (helt eller delvis) på ett annat språk.

Och redan där har vi hälften av världens länder som motexempel till sannfinländarens påstående.

Sen har vi förstås länder som vårt eget – det är inte frivilligt att lära sig engelska i det svenska skolsystemet, fastän engelska inte är landets majoritetsspråk. Något i den stilen gäller antagligen majoriteten av de återstående länderna, men men den sajt som normalt jag brukar konsultera för den här sortens saker är knasigt nog nere just för tillfället.

Rent formellt skulle jag gissa att kanske 80% eller så av världens länder är sådana att skolbarnen i en eller annan form ”påtvingas” ett språk annat än deras modersmål. Många tycker antagligen att jämförelsen haltar, eftersom ingen av kvinna född rimligen kan ha något emot att undervisas i engelska. Och sannfinnen kan ju för all del ha haft samma definition om ”världen” som många svenskar, nämligen ”mitt eget land plus den engelsktalande världen plus Thailand, och i värsta fall andra EU-länder”.

När det gäller EU-länder är det så att alla kräver att skolbarnen studerar något annat än modersmålet. Oftast är detta såklart engelska, men inte alltid (det finns en hel del EU-dokumentation om den saken, tex här).

Men till och med i vår närmiljö påtvingas småfolket annat än engelska. Flamländare måste plugga franska, irländare iriska, och islänningarna drabbas av danska, även om det sedan ett femtontal år inte längre är det första främmande språket. För att nu inte tala om de stackars luxemburgarna som (förutom engelska) måste plugga såväl tyska som franska. (Och de irisktalande utgör en betydligt mindre befolkningsandel på Irland än vad finlandssvenskarna är i Finland).

Utanför vår nacke av skogen kan också nämnas länder som Schweiz och Kanada, även om de är lite eljest genom att federalismen är sådan att reglerna skiljer sig från en landsända till en annan. Man skulle förstås även kunna nämna nynorsk i Norge, ett land som till och med en sannfinländare har hört talas om, och möjligen rentav respekterar. Nya Zeeland har vacklat lite, och maori verkar inte vara obligatoriskt nu, men jag har åtminstone träffat en typ jämnårig person därifrån som minsann intygade att hon inte låtits välja maori-undervisning, utan bara bibringats den utan att tillfrågas.

Finland har en extremt storsint politik gentemot sitt största minoritetsspråk (så generös av svenskan formellt sett inte är ett minoritetsspråk utan bara ”det ena inhemska språket”). Det borde väcka avund bland andra länder, och det skulle göra mig lite ofrivilligt stolt om jag vore finländare samt (vill jag gärna tro) tacksam om jag vore finlandssvensk. Men fullständigt ohört av är det inte direkt att den uppväxande generationen måste studera något annat än modersmålet i skolan. Det gäller majoriteten av världens länder. Och inte heller är det direkt unikt att något annat än modersmålet eller engelska står på schemat.

 

PS: Eftersom vissa delar av vår läsekrets är känslig på det området: Ja, det finns ett par rysligt konspikuösa och salienta och i högsta grad medvetna anglicismer i det ovanstående. Just idag propsade de av ingen särskild anledning alls på att bli använda.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Dagens gnäll

  1. Sune finlandssvensk skriver:

    Tack för intressant blogg!

    Bra iakttagelse där!
    Det är inget nytt att många Sannfinländare ser världen utgående från sitt hörn (vem gör inte det?!) och inte alltid är påläst i sina uttalanden… Hoppas hen från inslaget läser din blogg.
    Vill också uppmärksamma dig på att långt i från alla finlandssvenskar är för obligatorisk undervisning i svenska. Det är SFP:arna som härjar på om tvånget och att vi dör ut om inte finnarna i Tohmajärvi pluggar svenska två timmar i veckan… Många av oss andra förstår att uppskatta vår överdimensionerade särställning som minoritet (tack historien!) – och vi lever i nutiden där en levande tvåspråkighet fungerar bra i de områden där det finns både finnar och finlandssvenskar. Frivillighet i språkundervisningen!!! Så, då hade denna lilla finlandssvenska läsarstorm blåst över ;)
    Ser fram emot att följa din blogg, som var en ny upptäckt för mig! 

  2. Östen Dahl skriver:

    Sidemål m m

    Ett näraliggande exempel på ett land där majoriteten måste lära sig ett minoritetsspråk är Norge där alla måste lära sig att både läsa och skriva bokmål och nynorsk. Tvångssvenskan motsvaras där av "sidemålstvang" och argumenten för och emot är förvånande lika dem man hör i Finland. Det har förstås inte varit brukligt att kalla nynorsk ett minoritetsspråk, men det samma gäller ju svenskan i Finland. 
    Sen har sannfinländarnas verklighetsbeskrivning en motsvarighet på andra kanten där man vill låta påskina att det annars aldrig förekommer att ett språk som är officiellt på nationell nivå inte är obligatoriskt för alla i landet. Det stämmer nu inte heller. Flamländarna måste visserligen lära sig franska, men vallonerna slipper nederländska om de inte har lust med det. Det finns säkert åtskilliga liknande exempel. 
    För övrigt försökte stavningskontrollen byta ut "bokmål" mot "blomkål". Kanske några "målmenn" skulle vilja göra det också.

  3. Johan F skriver:

    Finland har en extremt storsint politik gentemot minoritetsspråket svenska

    Men den extrema storsintheten verkar också vittna om att svenska språket haft extremt stor betydelse för Finland. Först för att hela landet och samhället ju kom till på svenska eller med arbete som gjorts på svenska som grund. Sedan för att svenska som nationalspråk var en extremt bra hjälp när man ville lyfta fram  Finlands nordiska tillhörighet som ett skydd mot Sovjetinflytande. Inget av detta är väl längre oantastliga och hållbara argument. Det nordiska argumentet föll ihop när Sovjetunionen föll ihop. Och även om det vore jätteskoj om alla finnar ville lära sig svenska för att de tänker på landets historia håller väl inte det kulturhistoriska argumentet heller så bra nuförtiden. Men det allra vanligaste debattknepet hos Sannfinländare är att jämföra med Sverige med någon form av rättviseargument – där behöver minsann ingen lära sig finska. Visst är det betydligt mer rättvisande att jämföra med situationen i Belgien, Irland och Island, som den här bloggen gör! Hur man än motiverar det är det väl ändå språkets kulturhistoriska värde för landet som är orsaken till iriska, danska och franska (men tydligen inte flamländska) som obligatoriskt skolspråk i de länderna?

  4. Östen Dahl skriver:

    Tröga system

    "Kulturhistoriskt värde" är kanske inte rätt uttryck i det här sammanhanget. I Irlands fall handlar det uppenbarligen om språkets roll för den nationella identiteten eller självbilden. Iriska är så att säga varje irländares "riktiga" modersmål. När det gäller Belgien så hade franskan om jag har förstått saken rätt tidigare en stark ställning som "de bildades språk" även i Flandern. Franska har ju också först nyligen tappat sin tidigare ställning som världsspråk i klass med engelskan. Så det är kanske naturligt att man fortfarande tycker att det är viktigt att kunna franska — man har ju också Frankrike som granne. Det finns säkert också en tröghet i systemet, man lär sig det man alltid har lärt sig och det gäller förmodligen också Island. 

  5. Johan F skriver:

    Nationalhistoriskt värde?

    Ett alternativ, om nu kulturhistoriskt värde är ett tokigt ord, vore att tala om nationell betydelse, om språk som varit av stort värde för nationens tillblivelse. För där hittar man genast intressanta likheter och skillnader mellan språksituationen i Finland och den i Irland, där iriskan haft mer symbolisk än praktisk betydelse för nationen, Belgien, där vallonerna försåg landet med både franska språket, ekonomisk styrka och kulturell prestige, och Island, där väl isländskan levde starkt som talspråk och litteraturspråk men nationen, staten och politiken inrättades på danska. Men där också, i likhet med Belgien och till skillnad från Irland, skol- och kulturspråket fortsätter att vara till stor praktisk nytta, för islänningar i kontakt också med Norge och Sverige. Språken lever kvar i skolsystemets tröghet för att de har eller haft nationalhistoriskt värde. Skillnaden gentemot Finland, både när det gäller praktisk nytta och nationell identitet, är intressant att fundera på, men att jämföra med Sverige när det gäller "nationella minoritetsspråk" blir så lätt orättvis. Men nationell är inte heller ett riktigt bra ord?

  6. Mikael Parkvall skriver:

    En skillnad mellan Sverige och (flera av) dom länderna är väl att de alla haft intresse av att distansera sej från ett annat land/språk Nåt sånt behov har inte funnits i Sverige sen Gustav Vasas tid. Men om vi frigjort oss från dansken senare kanske nån form av ovansiljansmål eller samiska tvingats på skolbarnen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>