Dom är inte kloka dom där ungrarna

Att blanda politik och vetenskap anser många akademiker inom humaniora vara en alldeles utmärkt idé, även om jag själv inte håller med.

Bland annat slutputsar jag på en recension där författaren förklarar sina språkvetenskapliga slutsatser med “If we do not position ourselves politically, we will automatically be positioned by and in support of the dominant discourses of patriarchy, capitalism and racism [...] By pretending to be ‘objective’ and to have a monopoly on truth, too many scholars end up consciously or unconsciously perpetuating and elaborating a mythology of domination”.

Själva slutsatserna är förstås helt uppåt väggarna om man fråga mig, men citerar man Bourdieu tillräckligt ofta, så funkar det i åtskilliga kretsar. Och den som inte är med oss är emot oss.

Det är väl inte direkt nåt att glädjas åt, men en viss balans uppnås åtminstone genom att klokskapen inte är större i andra ändan av det politiska spektrumet.

Här erbjuder finländsk teve ett bra exempel på hur det allt obehagligare politiska klimatet i Ungern mer och mer börjar inkräkta på det akademiska området. Idén är inte ny, och den nämndes här hos oss för ett par år sen. Men om vi får tro YLE fortfar den att göra framsteg i samma takt som den ungerska tokhögern gör det.

Annat var det som vanligt förr. Jag hittar inte uppgiften nu, men jag har sett att ungrarna i högre grad än några andra anmälde sig som frivilliga under vinterkriget 1939/40, vilket nog inte kan förklaras annat än genom språksläktskapet (de flesta av dessa frivilliga kom dock aldrig iväg, varför det var fler svenskar som faktiskt tjänstgjorde). Och det ska väl en del till för de flesta innan man är beredd att ge sitt liv för nåt, men knappt skönjbara språkliga likheter räckte för att skrapa ihop 25000 offervilliga.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

27 kommentarer till Dom är inte kloka dom där ungrarna

  1. Rickard Franzén skriver:

    objektivitet

    Jag kan ingenting om Bordieu men när jag läser om vad han säger om vetenskap och objektivitet på Wikipedia så får i varje fall jag intrycket av att han menar att, är det någonstans objektivitet är möjlig, så är det inom vetenskapen.

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Usch, Rickard, så patriarkal du har blivit. Här finns svaret på hur du borde tänka, och om du inte begriper det, så reloada sidan tills du ser ljuset.

  3. Linnea Hanell skriver:

    Till de där humanisternas försvar

    Det som står i citatet är ju inte att man bör blanda ihop vetenskap och politik, utan att man ska vara medveten om vad man tar för givet och från vilken ståndpunkt man står när man bedriver vetenskap (det är f.ö. ungefär det Bourdieu menar med objektivitet och objektivering, lite annorlunda från den positivistiska definitionen alltså). Poängen är att vad man än gör så gör man det från en (politisk) ståndpunkt, inte att det är en "alldeles utmärkt idé" att blanda vetenskap och politik. Det kunde vara intressant att höra vad som är uppåt väggarna med den slutsatsen.
    En del kanske tycker att det är en alldeles utmärkt idé att blanda vetenskap och politik, vad vet jag, men ortodoxa bourdieuaner torde inte tycka det. Bourdieu själv avskydde i alla fall det han uppfattade som forskare som blandade vetenskap och politik. Han ansåg att de försvagar det vetenskapliga fältet, eftersom de tar över problemformuleringar och perspektiv från politiken. Om detta kan man till exempel läsa i Science de la science et réflexivité och i förordet till den svenska utgåvan av Konstens regler. 
    Bourdieu var för övrigt inte postmodernist. Hans lärljunge Loïc Wacquant formulerar kritiken bra i artikeln "Habitus as topic and tool". Den som googlar kan också hitta en Google-bok som ägnar ett helt kapitel åt Bourdieus förhållande till postmodernismen: http://books.google.se/books?id=TAQ4FXkKEf8C&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false.

  4. Mikael Parkvall skriver:

    Det var antagligen dumt av mej att nämna just Bourdieu. Jag har i sanningens namn aldrig läst honom (även om jag såklart har nån uppfattning om vad han har sagt). Han kanske är en bra karl, men det är extremt sällan jag läst nåt lingvistiskt där han citeras flitigt och som jag samtidigt har upplevt som läsvärt. Kanske är ett ymnigt citerande av Bourdieu och andra tänkare som inte har nån särskild kunskap om språk (varav en del kallar sig postmodernister och helst vill inkludera ord som ”narrativ”, ”dekonstruera” och ”diskurs” på var och varannan rad) ett vettigt komplement till att diskutera språk (även om jag är tveksam även till det), men i min erfarenhet är det alltför ofta ett substitut till att göra det.

    Jag har alltså inte mycket till kritik att rikta mot Bourdieu själv, men däremot en hel del mot dom som tycker att han är det största sen, som det brukar heta, skivat bröd uppfanns.

    Linnéa skrev:

    Det som står i citatet är ju inte att man bör blanda ihop vetenskap och politik, utan att man ska vara medveten om vad man tar för givet och från vilken ståndpunkt man står när man bedriver vetenskap. Poängen är att vad man än gör så gör man det från en (politisk) ståndpunkt, inte att det är en "alldeles utmärkt idé" att blanda vetenskap och politik. Det kunde vara intressant att höra vad som är uppåt väggarna med den slutsatsen.

    Så det står inte att man bör ta politisk ställning? Nä, det står att “If we do not position ourselves politically [så stödjer vi] patriarchy, capitalism and racism”. Sure, det står inte att man måste positionera sig politiskt i sitt förment vetenskapliga arbete, men det står i praktiken att man är ett komplett svin och en genuint genomrutten människa om man inte gör det.

    Om man som inte ser det som en konkret uppmaning att inkludera politiska ställningstaganden, så vet jag inte vad som kan tilläggas. Det kunde ju lika gärna stå ”Jag vill inte uppmana dig att {ge pengar till cancerfonden/prenumera på ”Nationell Idag”/rösta på centerpartiet/leda gamla tanter över gatan}, men om du inte gör det, så är du {pedofil/nazist/bolsjevik/folkmördare}”.

    Skulle du säja att maffian inte hotar den som säjer att ”Det vore väl synn om din affär skulle brinna ner och dina barn dö”? Det är visserligen rent språkligt sett inte samma sak som att säja ”Ge mej pengar, annars bränner jag ner din affär och mördar dina barn”, men på ett pragma-plan är det strängt taget inte möjligt att tolka det på ett annat sätt.

    Om jag har rätt i att upphovsmannen till citatet är övertygad om att jag typ är medlem i Ku Klux Klan och äter mörkhyade barn till frukost (det är bara ett antagande från min sida), så är det naturligtvis sant såtillvida att det är en självuppfyllande profetia. Jag skulle i så fall ”automatically be positioned [...] in support of the dominant discourses of patriarchy, capitalism and racism”.  Av vederbörande. Men det säjer ju inte mer om vederbörande än om mej.

    Om jag påstår att vatten kokar vid hundra grader och att jorden är rund, utan att göra ett tillägg om utsatta barn i Moçambique, så vill jag hävda att det inte automatiskt gör mej till rasist och manschauvinist. För den som håller med mej så långt, brukar standardinvändningen vara att ”det är ju ändå skillnad på naturvetenskap och humaniora”. Jag antar att vi är överens om att lingvistik är humaniora. Och då kommer följdfrågan: Om jag hävdar, låt säja, att adjektiv är en ordklass i svenska, och ger syntaktiska skäl för min ståndpunkt i den frågan – måste jag då ha fotnoter om mäns våld mot kvinnor för att inte vara ”in support of the dominant discourses of patriarchy, capitalism and racism”?

    Om ”nej”, varför måste jag inte det? Det var ju vad citatet som (jag fick intrycket av att) du stödde i praktiken krävde. Och om svaret är ”ja”, så… så… ja, då vet jag inte vad som mer finns att tillägga. Då är vi ärligt talat från helt olika solsystem.

    Problemet är inte att det sker för lite politisk positionering inom språkvetenskapen, problemet är att det sker för mycket. I den ”verkliga världen”, däremot, ser jag mer än gärna mer ideologiskt ställningstagande.

    Kanske har jag därmed skrivit in mej i kategorin ”kränkta vita män” (så rysligt stor ansträngning brukar det trots allt inte kräva), men jag tror att dom båda rollerna (alltså vetenskap och politik, inte vetenskap och kränkt vit man) ska hållas isär. Jag är betydligt mer politiskt intresserad än genomsnittligt, och dessutom är mina sympatier inte i första hand är med extremhögern eller med reaktionära krafter, för att nu använda ett understatement. Men huruvida svenska har adjektiv eller inte har inte, och bör inte, ha med det att göra. Eller har jag därmed automatiskt stött patriarkatet, kapitalismen och rasismen? Borde jag ha en feministisk, solidarisk och ekologiskt hållbar syn på svenskans adjektiv?

    Det är ju ändå humaniora.

    Eller?

  5. svala skriver:

    turaner förr och nu

    1939 var både Ungern och Finland (visserligen i olika stor uträckning) halvfascistiska medlöparländer till Nazityskland. Den gemensamma saken hade kanske en del politiska förklaringar trots allt, även om sådana inte hör vetenskapen till.
     
    Jämfört med Horthytiden är situationen i dagens Ungern ganska lindrig (hur jävlig den än må vara om du råkar vara rom, jude, bög eller historisk lingvist). Det är rätt skevt att du framställer Ungern 1939 som ett exempel på höga demokratiska ideal (eller på framskridna kunskaper i historisk lingvistik bland stridspittarna – det är lite oklart vad du syftar på). En grundläggande idé om finsk-ungersk samhörighet var väl snarast turanismen, som ungefär hade en lika skön (över)människosyn som gamla nationalromantiska fantasier om ariska urfäder. På det gamla goda trettiotalet gick det ju inte riktigt att koppla bort idéer om språk från (van)föreställningar om raslig och kulturell samhörighet.
     
    Skönt att vi kommit längre än så idag.
     
    Att antikommunismen stått stark sedan den ungerska antidemokratiska högerns maktövertagande 1920 kanske också bidrog till att det fanns ungrare ville upp till sovjetisk-finska fronten.
     
    Så visst finns det andra förklaringar, även om dessa är utomlingvistiska, så att säga.
     
    Wikipedia har för övrigt en artikel om Ungerns Finlandsfrivilliga: http://en.wikipedia.org/wiki/Hungarian_volunteers_in_the_Winter_War
     
     
     
     
     
     
     
     

  6. Linnea Hanell skriver:

     
    Några nerslag. Om det skulle vara så att den icke-reflexiva språkvetenskapen endast ägnade sig åt att fråga om adjektiv är en ordklass i svenskan, så skulle det vara en ganska tråkig vetenskap, men kanske inte en fascistisk eller patriarkal sådan. Eller ja, det kan man säkert hitta någon som kan hävda på ett övertygande sätt, men jag kan ändå böja mig till att hålla med dig om att det inte är ondskefullt.
     
    Men man ska veta att vetenskap ofta kommer ut i samhället, till exempel via media. Det är väl det författaren vill säga i den biten av citatet som du har bytt ut mot "så stödjer vi": om inte vi är medvetna om vårt ställningstagande (för ett ställningstagande finns alltid) när vi formulerar våra frågor så vilar våra resultat på politiskt gungfly och kan användas till stöd för rasistiska, patriarkala och andra osköna strukturer. Det innebär inte att forskaren i sig är rasist eller manschauvinist. Denna idé kan man väl också kritisera om man vill, men då är det i alla fall det man ska kritisera.
     
    Ta t.ex. min kollega som forskar om tester för andraspråkstalare i svenska – när hon bedriver sin forskning måste hon vara medveten om att det finns riksdagspartier som suktar efter stoff som kan stödja argumenten för språktestning för medborgarskap. Och bara för att det inte är ett problem som kan lösas med ett positivistiskt "gör så här"-recept så betyder det inte att det är omöjligt att värja sig för det. 
     
    Så kritiken handlar om sådant som att fråga sig varför den här frågan är värd att besvara, vad man förutsätter när man ställer den här frågan, hur frågeformuleringen och dess potentiella svar kan användas av andra. För du har ju rätt, det vore ju helt sjukt om man skulle behöva lägga till en fotnot om mäns våld mot kvinnor när man diskuterar svenska adjektiv! (Orsak: irrelevant.) Och för att ändå ytterligare en sväng hänga kvar i Bourdieu, som för övrigt är mycket läsvärd: för honom handlar de här frågorna inte så mycket om att hålla sig politiskt säkrad, utan framför allt om vetenskaplig kvalitet. Och det torde väl åtminstone intressera oss alla.
     
    I allmänhet vill jag hävda att kritik från positivisthåll påminner mig en hel del om din upplevelse av verk som citerar Bourdieu, för jag fastnar nästan alltid i ett fruktlöst övertygandeförsök om att en viss diskussion behöver föras för sin egen skull, även när det knappast går att hoppas på något snajdigt svar i stil med "Sätt in en fotnot om mäns våld mot kvinnor så löser sig allt". 

  7. Mikael Parkvall skriver:

    @Svala:

    Det var absolut inte min mening att framställa 1939 års Ungern som ”ett exempel på höga demokratiska ideal”. Stridpittar då funkade gissningsvis till stor del som stridpittar idag. Min poäng var bara att något så rysligt abstrast som språkligt släktskap (på den tiden formulerades det kanske i högre grad som ”rasmässigt släktskap”, men det var ytterst ändå baserat på språkliga kopplingar som låg rätt många tusen år tillbaks i tiden).

     

    Men det var absolut inte tänkt att glorifiera de finlandsfrivilliga ungrare vilkas bevekelsegrunder kan tänkas ha varit nånting bortom att försvara ett demokratiskt samhällssystem mot ett totalitärt. (Och just nu lämnar jag därhän alla tänkbara dubier kring huruvida ett så förhållandevis ädelt syfte berättigar en till att döda medmänniskor).

    PS 1: Jag gillade skarpt att se ”rom, jude, bög eller historisk lingvist” i samma uppräkning. :P

    PS2: Jo, jag kollade förstås på Wikipedia, men där hittade jag bara hur många som faktiskt tjänstgjorde, och där var ungrarna inte så många, utan svenskarna var fler än alla andra nationaliteter tillsammans. Det som jag är säker på att jag läst, men inte hittade (ens på Wikipedia, där jag som vanligt trodde att jag hade sett det), var att det var så pass många fler ungrare som erbjöd sina tjänster. Alltså att man inte i något annat land i lika hög grad var beredd att offra sitt liv för Finland, även om det inte kom att bli så. Det var det som jag tyckte tydde på att  det abstrakta språksläktskapet påverkade tokviktiga val i folks liv. Även om det mycket väl kan ha varit grumliga rastankar (i kombination med äventyrslusta och ärelystnad) som rörde sej mångas huven.

  8. A.N. skriver:

    skämskudde

    Summerar man detta inlägg och dess kommentarer, kan man konstatera att skribenten har fel om Ungern och jättefel om Bourdieu. En kort recension, apropå temat, kunde vara att inlägget är icke-eftertänksamt på samtliga punkter. På tal om att "den som inte är med oss är emot oss": Inlägget passar inte så bra på en blogg vars motto är att vara alltigenom bästvetande. 

  9. Östen Dahl skriver:

    Inlägget passar inte så bra på en blogg vars motto är att vara alltigenom bästvetande.

    Nej, men inlägget har inte heller gjorts på en blogg med ett sånt motto. Vi har inget motto och anser oss ingalunda vara alltigenom bästvetande. Ett bra motto vore det som Sokrates påstås ha sagt: ἓν οἶδα ὅτι οὐδὲν οἶδα, d.v.s. 'jag vet att jag inte vet någonting' men eftersom en av de saker vi inte vet är om Sokrates verkligen sa det här så är det kanske bättre att avstå även från detta. 

  10. Mikael Parkvall skriver:

    @Linnéa:

    Att det vore tråkigt om språkvetenskap enbart ägnade sig åt morfosyntaktiska (och fonologiska, och fonetiska, och lexikala, osv) problem skulle kunna uppfattas som nedvärderande mot vår yrkeskår, men vi kanske ska lämna det därhän tills vidare.

    Det finns dock flera saker som jag har problem med när det gäller den vetenskapssyn som (jag upplever det som att) du företräder, nämligen hur den kan användas av andra.

    Du skriver att din kollega som forskar om tester för andraspråkstalare i svenska ”måste vara medveten om att det finns riksdagspartier som suktar efter stoff som kan stödja argumenten för språktestning för medborgarskap”.

    Där skiljer vi oss. Jag tycker inte att vetenskapsmannen (om uttrycket ursäktas) ska ta hänsyn till det. Forskningen ska lägga fram fakta som är så objektiva som det överhuvud taget står i mänsklig makt att åstadkomma. Hur dessa sen används politiskt är en fråga för just politikerna. Våra folkvalda. Som forskare ska jag inte förvränga mina forskningsresultat av rädsla för att sverigedemokraterna kan tänkas uppfatta dom som gefundenes fressen.

    Och det är där som vi har vi en tämligen avgrundsdjup skillnad mellan din och min vetenskapssyn. Du nämner att vetenskapens landvinningar kan missbrukas, vilket såklart är sant. Det kan all kunskap, inklusive sådan som inte produceras vid akademiska institutioner.

    Din kollega ska högaktningsfullt strunta i hur hennes forskningsresultat kan missbrukas. Forskarens uppgift är att kartlägga hur världen ser ut, och hen är förhoppningsvis bättre skickad att göra det än vad valfri svennebanan är, inte för att hen är en bättre människa än svennebanan, utan för att hen har ägnat en stor del av sitt liv åt att just detaljstudera just denna del av verkligheten.

    Om din kollegas forskning påverkas av hennes rädsla för att ljusskygga krafter ska sätta tänderna i hennes resultat, ja, då påverkas ju min uppfattning om forskningen. För om det är så forskning går till, hur kan jag då veta om jag kan lita på hennes kolleger – kanske finns det sverigedemokrater bland dom som försöker vrida resultatet i motsatt riktning? Om man har helmysiga åsikter och vill låta dessa färga av sej på ens vetenskapliga produktion, då måste man ju tillåta att folk med obehagliga åsikter agerar likadant. Och hur ska då den utomstående som inte har ägnat hela sitt liv åt problemet ifråga veta vem som har rätt? För det krävs ju egna insikter som man som vanlig dödlig inte kan ha i alla frågor. Och i slutändan kan jag inte lita på nån forskning alls.

    Och detta gäller inte bara sånt som uppenbart har bäring på samhället. Man kan ägna sig  ”morfosyntaktiska (och fonologiska, och fonetiska, och lexikala, osv) problem” och fortfarande få höra att slutsatsen inte är politiskt korrekt. En med mej identisk person har upplevt det åtskilliga gånger.

    Sen kan jag hålla med om att det är ett problem, som du påpekar, att många diskussioner verkar ” föras för sin egen skull”. Varför ska någon hålla på med behandlingen av suppletion i fornturkmenska när barnen i Biafra svälter? Jag menar inte att ironisera, utan jag tycker på riktigt att det är problematiskt. Men det problemet gäller såklart allt vi alls tar oss för – varför dricka bärs på en uteservering när jag skulle kunna borra brunna i Sydsudan, varför skriva inlägg på en blogg när vi skulle kunna bekämpa våldtäkter i Kongo? Jag har inget svar på det, men jag grubblar – på riktigt – över det i tid och otid. Men där sitter vi i ju samma elfenbenstornsbåt allihop – ingen av oss ägnar huvuddelen av vår vakna tid åt att vända världen på rätt köl.

     

    @A.N.:

    Om ”skribenten” avser mej, så är det enda jag har sagt om Bourdieu ovan att ”Han kanske är en bra karl”. Vad är fel med det? På vilket sätt är han inte en bra karl? Berätta, vettja!

    Och om jag har fel om Ungern, varför undanhålla oss din kunskap om situationen där?

  11. Östen Dahl skriver:

    Jag skulle hålla med Linnea att det är bra att vara medveten om hur ens vetenskapliga resultat kan tolkas och ev. utnyttjas i politiskt eller annat syfte. Någon gång kan det också vara befogat att hålla tyst om ett resultat om det är klart att det skulle leda till katastrofala konsekvenser om det kom ut. Men generellt håller jag med Micke om att sanningen bör komma fram även om den är obehaglig.

    När det gäller objektivitet blir det problematiskt om man menar att den överhuvudtaget inte kan existera och därför inte heller är värd att eftersträva. Och citationstecknen om 'objective' antyder att författarna till citatet i Mickes inlägg menar just detta. Konsekvensen blir då att var och en har sin egen sanning och det enda sättet att argumentera för eller emot en tes är att den är bra eller dålig relativt till våra värderingar.

  12. svala skriver:

    i den bästa av världar

    @parkvall
     
    Visst är det helt ok att tycka att forskare ska köra sitt race (i sina elfenbenstorn). Det är ju knappast ovanligt. Men tittar man tillbaka på hur jävla snett det gått i vissa fall så borde man ju kanske fråga sig ifall det funkar att fortsätta på det viset. Chris M. Hutton har skrivit en hel del om vilken roll resultat och idéer från den jämförande indoeuropeiska språkforskningen fick för den ideologiska apparaten i Nazityskland. Jan Blommaert, Johannes Fabian och andra har skrivit om vilken roll deskriptiv lingvistik fick i de koloniala projekten i Öst- och Centralafrika. Utan att gå in närmare på vad dessa författare pratar om så kan man i alla fall konstatera att de varken hävdar att merparten av dessa indoeuropeister och fältlingvister var nazister, slavdrivare eller liknande. Däremot bidrog de ändå i någon mån till dessa projekt, vare sig det ville eller inte.
     
    Så det blir ju inte en fråga om att studera morfologi eller borra brunnar i Sudan, utan en fråga om att fundera på vad man gör när man studerar morfologi och vad ens forskning kan få för konsekvenser. Att skjuta över ansvar på poltiker (oavsett partifärg) är ju just sånt som kan leda fram till den sortens kassa situation du gav exempel på (Ungern).
     
    Och apropå s.k. politisk korrekthet, så är väl det också något som ligger lingvister varmt om hjärtat? Redan på grundkurser i lingvistik lärs det ju ut att alla språk är lika bra o.s.v. Att vara punkig och köra sitt eget race, oavsett hur samhället i övrigt ser ut, är en fin tanke. Men vem beter sig egentligen på det sättet? Vilken forskare skulle egentligen vilja göra det? 
     
    All forksning kan leda till en massa skit, men om man inte tror att man har något ansvar i vad som händer utanför tornet så kommer man nog heller aldrig vara intresserade av att torka upp omkring sig. Med tanke på att väldigt många sanningar visat sig ha ett bäst-föredatum (innan de visar sig vara inte "fullt så enkla") så kanske det också är klokt att inte prata om obehagliga sanningar som inte får förtigas.
     
     
     
     
     
     

  13. Martin Persson skriver:

    Svar till Svala

    Men vaff…
    Det är väl inte ett utslag av politisk korrekthet att hävda att alla språk är lika bra? Du hävdar alltså man säger så på grundkurserna i lingvistik för att man är en ängslig fegis snarare än för att man helt enkelt tycker det är rent trams att påstå att språk A är bättre än språk B? Eller om du nu sitter på sanningen, kan du väl berätta vilka språk som är bättre än andra. I så fall är vi enormt intresserade av vilka kriterier som skulle fungera för att faktiskt kunna bevisa något sådant.
    Vidare, att forskare skulle ha ett ansvar är kanske sant, men å andra sidan kan man bara ha koll på strömningar i samtiden. Har man också ett ansvar för vad framtida politiska stollar kan tänkas dra för slutsatser av ens forskning? Darwin kunde ju inte gärna förutse vad Hitler skulle koka ihop, till exempel.

    Då hade du kanske suttit här med en massa kreationistisk forskning. Med lite tur på ett bra språk, som till exempel latin?

    Det är lika bra vi skiter i all forskning, så är vi på säkra sidan.

     

  14. Björn skriver:

    Visst kan man som forskare fundera på vad ens resultat kan komma att få för politisk användning. Men når man slutsatser man inte trivs med kan lösningen inte gärna vara att bli en dålig forskare som manipulerar sina resultat och sviker vetenskapliga ideal, nej, då bör man nog hellre säga upp sig och finna en annan födkrok.
     
    Börjar man a priori bestämma sig för vad man i sin forskning bör komma fram till i försök att påverka dess nyttjare, då är det varken forskning eller vetenskap man pysslar med längre.

  15. svala skriver:

    @martin p
    Alla har sina motiv. En del hävdar att det är ett änglsigt uttryck för feg politisk korrekthet att påstå att exempelvis en dikotom uppdelning av kön är trams. En del hävdar attt en dikotom uppdelning av kön är rent trams för att de tycker att de tycker att alternativa förklaringarna om kön är rent trams. Vem är en fegis? Det är kanske inte så intressant, men pratar man om poltisk korrekthet så har man kommit jävligt långt ifrån vad vetenskap ska handla om, nämligen att ta reda på hur saker och ting är beskaffade.
     
    Säg att du tycker att wolof, warlpiri eller khoi är lika bra språk som svenska till en sverigedemokrat så får du se vem blir beskylld för att vara poltiskt korrekt. Säg det till en nynazist – och stå på dig – så är i varje fall inte du en ängslig fegis.

  16. Mikael Parkvall skriver:

    @Svala:

    Om man nu inte kan skjuta över till folkvalda politiker hur forskningsresultat ska användas, på vilka grunder har då forskarna, som inte är folkvalda, mandat att avgöra vilka sanningar som ska undanhållas folket? Det får du mer än gärna svara på.

    Och annars kan jag bara hålla med Martin i det han skriver. Att lingvister säjer att ”alla språk är lika bra” har inte med politisk korrekthet att göra, även om jag antagligen skulle tro det om jag inte var lingvist själv (och jag har nog trott det också). Anledningen är helt enkelt att vi antar att så är fallet för att ingen har visat att nåt språk skulle vara bättre än nåt annat, och att vi tycker att bevisbördan åligger den som kommer med såna anspråk.

    Och varför skulle en sverigedemokrat vara bättre skickad att avgöra om svenska är bättre än wolof än vad en lingvist är?

  17. svala skriver:

    @parkvall
    Frågan är väl ifall man bör släppa ifrån sig (i dubbel mening) forskningsresultat och sedan lugnt titta på vad poltiker och/eller folket gör med dem. Slutar ansvar vid publikation eller ska det övergå i någon slags inblandning i vad som händer därefter? Och då är vi tillbaka där vi började.
     
    Grejen med politisk korrekthet är ju att man kan sätta den etiketten på allt som man inte gillar. Och när det gäller vad som är sant eller ej, eller på vem bevisbördan kan tänkas ligga, så är det inte så viktigt när man väl börjat peka finger. Är du inte ute efter att ta reda på vad som är sant (som att det är helt irrelavant att jämföra svenska och wolof med avseende på braighet) så blir det också helt oviktigt vad som är sant eller har vetenskapligt stöd. Därför kan det vara viktigt att inte tro att allt blir ok bara vi har bra forskning med cleana resultat. Ingen som skulle få för sig att hävda att din forskning var ett uttryck för politisk korrekthet hade ändrat uppfattning bara för att du skulle råka ha rätt. Alltså är det kanske bra att försöka ta med den poltiska dimensionen av vetenskap i kalkylen: forskare påverkar politik, politik påverkar forskning. Hur hanterar man detta? Kanske med lite explicit inblandning i det politiska…?

  18. Stefan Holm skriver:

    Hav förtröstan!

    Håll isär vetenskap och politik! Det första går inte att stoppa, då det med Spinozas ord ligger i själva vår varelses väsen att vilja se tingen under evighetens synvinkel (sub specie æternitatis). Det andra har hittills alltid dels existerat (åtminstone så länge vi haft en skriven historia) och dels sökt argument ur det första.
     
    Ikonen inom modern lingvistik, Noam Chomsky, hävdar som bekant existensen av en universell grammatik (vars enda rimliga förklaring är att språket finns hårdkodat i våra gener). Här skruvar modern västerländsk behaviouristisk vänster på sig, då den känner en motvilja mot att något andligt öht. skulle vara genetiskt  Å andra sidan skulle samma vänster kunna se Chomskys slutsatser som ett argument för, att all men are born equal (och  att alla språk är likvärdiga). Chomskys politiska åsikter (i grunden desamma som mina), känner en hel värld men inte tusan inleder han sina lingvistiska arbeten med att ’positionera’ sig med dem!
     
    Så förfäras ej du lilla hop. Forskningens framsteg i sig verkar sakta men säkert mot ’patriarkat, rasism och kapitalism’ men det för inte saken ett tuppfjät framåt att skrika ut detta inom vetenskapen. Det kan (och ska) man göra inom politiken – och det framgår ju av YLE-programmet Mikael länkade till, att de magyariska språkvetarna är måttligt roade av Jobbiks stolligheter.

  19. Linnea Hanell skriver:

    Sanning och objektivitet

     
    Även om jag är främmande för positivismens kunskapsideal kan jag hålla med Östen om att det blir något problematiskt att helt avfärda koncept som sanning och objektivitet. Vi bör nog orientera både våra liv och vår vetenskap efter förutsättningen att någon typ av sanning finns, och att objektivitet är något att sträva mot. 
     
    Däremot tror jag inte att sanningen består i små paketerade fynd som jag som forskare kan plocka upp från verkligheten, studera ett tag och sedan rapportera om. Man kan inte beskriva verkligheten så som den är beskaffad – det är den alldeles för komplex för. I stället väljer man ut en del av verkligheten och tittar på den från en bestämd ståndpunkt. Så på samma sätt som det är problematiskt att helt avfärda sanningen som koncept är det också problematiskt att utan vidare slå fast vad som är sanning.
     
    Mikael frågar sig varför en sverigedemokrat skulle vara bättre skickad än en lingvist att avgöra om svenska är ett bättre språk än wolof. Förlåt inslagandet av den öppna dörren, och saltandet i såret också för den delen, men Bourdieu sysslade trots allt med vetenskapssociologi. Hur kan en lingvist vara bättre skickad än en vetenskapssociolog att avgöra vad som är bra vetenskap? Och jag ska ta detta en tur till för att bespara övriga skribenter det onödiga i att ödsla sin replik på att säga det fullkomligt uppenbara: vad som är bra vetenskap kan inte vara en definition som en enda människa sitter inne på. Det finns god och dålig vetenskap, anser jag i alla fall, och jag tror att vi alla här skulle vara överens om åtminstone några kvalificeringar. Men ett påstående om exakt var gränsen går kommer aldrig uppnå status av sanning – oavsett hur länge någon skulle forska om saken.
     
    Detta får kanske en del att tänka på konceptparet subjektivitet och objektivitet. Vad som är bra och dåligt är något som typiskt brukar kallas för en subjektiv bedömning, och forskningen, anser många – tja, i princip jag själv också – bör inte syssla med sådana bedömningar. På så sätt strävar jag alltså efter objektivitet i vetenskapen: det finns frågor som är för lite objektiva för att vara intressanta som forskningsfrågor. Men det är med objektiviteten på samma sätt som med sanningen: bara för att den är värd att sträva mot kan vi inte räkna med att någonsin nå fram till den. 

  20. Rickard Franzén skriver:

    ?

    @Hanna. Måhända har jag inte förstått dig men jag har svårt att se det faktum att vetenskapen aldrig blir färdig* som ett argument mot något av det Parkvall och Östen säger ovan.
    * Vi kan i varje fall inte avgöra det.
    Och angående frågan om inte en vetenskapssociolog är bättre lämpad att avgöra vad som är god vetenskap  än… så förutsätter, och hoppas,  åtminstone jag att de flesta forskare – oavsett område – förstår vad som utgör god vetenskap

  21. Linnea Hanell skriver:

    @Rickard
     
    Om du läser min kommentar igen kanske du kan få bättre kläm på både mitt namn och vad jag faktiskt sa.

  22. Rickard Franzén skriver:

    @Linnea

    Linnea ska det vara – jag ber om ursäkt för slarvet där . Jag tog fasta på vad du skriver i andra stycket i den senaste kommentar där jag tolkade detta om att en liten del av verkligheten inte är hela verkligheten (min formulering förstås) som ett uttryck just för det jag skrev ovan. Sen kan det ju förstås bli lite konstigt när man pratar om forskningsresultat som (absoluta) sanningar. Finns det en samstämmighet inom forskarvärlden så handlar det snarare om att " så här långt tyder allt på att det förhåller sig på det här sättet med fenomenet X ".  Som jag ser är nog det största problemet hur media i sin sensationslystnad och/eller okunskap rapporterar om forskningsresultat. Det skulle inte heller skada med lite vetenskapsteori grundskolan.

     

  23. Mikael Parkvall skriver:

    Kanske närmar vi oss varandra, Linnea och jag. Sanningar tror jag finns, men just vilka sanningar vi väljer att gräva fram, och i vilket ljus vi ser dom, det beror förstås på vilka vi är. Så helt opartisk står bortom mänsklig förmåga att vara.
    Men objektiviteten ska likväl eftersträvas, även om den inte helt kan uppnås. Och det som provocerar mej är när folk inte ens försöker (som i mitt citat ovan), eller när folk för politiska syften medvetet gör avsteg från den principen (vilket jag tyckte det lät som om det var lite varning för i ditt exempel med kollegan, invandrarundervisningen och sverigedemokraterna).
    Men det låter definitiv som om vi är mer överens nu än  vad det lät som häromdan.
    Vad Bourdieu beträffar är det fullt möjligt att han är en hejare på att avgöra vad som är bra vetenskap. Fortfarande kvarstår ju faktum att jag inte har kritiserat honom, och hela tiden varit öppen med att jag inte läst honom. Så den öppna dörren var väl lite väl öppen i just det här fallet… (För att citera dej själv: Om du läser min kommentar igen kanske du kan få bättre kläm på vad jag faktiskt sa).

  24. Linnea Hanell skriver:

    Ja, men likväl skiljer i oss i praktiken, för det som provocerar mig mest är när forskaren framstår som nöjd med sin grad av objektivitet, och därför slutar problematisera sin position. 
     
    Du har missförstått det jag sagt om min kollega, och jag tror att roten till missförståndet är idén att det skulle finnas en neutral punkt varifrån någon forskning kan bedrivas. Det tycker jag att min kollegas projekt tydliggör, och det var därför jag exemplifierade med det, men nu ångrar jag mig. Hade jag vetat att det skulle riktas kritik mot den forskare jag tog som exempel hade jag självklart tagit mig själv som exempel i stället, och inte någon som inte är med i diskussionen för att kunna försvara sig (och jag vet för lite om det här projekt för att jag ska kunna stå för försvaret). 
     
    Visst finns det exempel på forskning där politisk övertygelse står i vägen för den vetenskapliga kvaliteten, och det är väl ett sådant exempel där vi alla som deltagit i den här debatten skulle kunna vara överens. Från positivistiskt håll skulle man kanske säga att problemet är bristande objektivitet, medan till exempel jag och kanske Svala snarare skulle påtala bristande reflexivitet. För det resonemang man normalt vill aktualisera i uttalanden som liknar det du citerade i inlägget, eller i sådana som ackompanjeras med en (möjligen skenbart slentrianmässig) referens till Bourdieu, är ju – som mångfaldigt sagt – själva motsatsen till det du kritiserar: man vill visa att man är medveten om och öppen för en problematisering av den position varifrån man betraktar sitt forskningsobjekt. För – som också sagts – någon position har man; någonstans står man. 
     
    Men visst: använder man ett sådant uttalande för att stänga utredningen om sin egen position, då är det så klart inte mycket värt. 

  25. Mikael Parkvall skriver:

    Men vad är det som säjer att jag och mina gelikar är nöjda och inte problematiserar vår position? Det faktum att vi inte skriver explicit att vi gör det? Men det hindrar ju inte att vi sitter hemma på kammaren och tänker på såna saker. En god forskare (och för övrigt en tänkande människa i största allmänhet) reflekterar självklart på den typen av spörsmål, men jag ser inte varför dyrbart spaltutrymme regelmässigt ska ägnas åt det, på bekostnad av intressanta forskningsfynd.

  26. Stefan Luoto (alias Holm) skriver:

    Humbug eller hopp

    Utan att veta ett vitten om aktuell forskning runt språktester vågar jag påstå, att dylik bara kan svara på frågor som: Mäter testet det vi vill testa? Hur tillförlitligt är utfallet? Vilka faktorer påverkar resultatet? Men ingen kan med stöd i vetenskap säga, om vi ska eller inte ska använda sådana tester. Sker så, är det forskarkollegers rättighet och skyldighet att med Dickens säga: ’You’re a humbug, sir’.
     
    Det är lika lite ett vetenskapligt spörsmål som, om vi ska eller inte ska ha kärnkraft,  jobbskatteavdrag, vargar, höghastighetståg etc. Det är politiska frågor, en smaksak så att säga. Det vetenskapliga faktum, att jag i min arvsmassa har mer gemensamt med en somalisk man än med en svensk kvinna (tom. min egen syster) har givetvis inte den bittersta bäring i debatter om vare sig invandring eller jämställdhet.
     
    En forskare bör dock vara medveten om problemen med att hantera politiker, media och allmänhet. Journalister älskar att sticka mikrofonen under näsan på sakkunskapen och fråga: ’Kan du garantera, att det är ofarligt att’ – säg – ’äta äpplen’? Svaret är ju nej! Kan jordgubbar sprida hepatit, så kan nog även (obesprutade) äpplen det. I kvarteret där jag bodde under tonåren dog vaktmästaren efter att ha satt en bit äpple i halsen och kvävts (och hur det gick i Edens lustgård ska vi bara inte tala om…).
     
    Fusk har alltid funnits inom forskningen och även i övrigt goda vetenskapsmän har väl svårt att inte utnyttja den aktning de åtnjuter för att dra politiska slutsatser eller uttala sig i frågor de inte är experter i (argumentum ad verecundiam). Vissa fack är mer utsatta, då de ligger nära politik, ideologi eller religion (som ekonomi, sociologi, etnologi, delar av biologin m.fl.). I dessa fall är det inte längre vetenskap (utan argumentum ad populum) och det måste, som sagt, kolleger i branschen ha kurage att stå upp och säga. Men kasta för guds skull inte ut barnet med badvattnet. En med etiska regler reglerad vetenskap är trots allt den hoppets lilla fågel, som efter allt annat jävulstyg ändå flög upp ur Pandoras ask.

  27. Pingback: Dagens gnäll | LINGVISTBLOGGEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>