Etymologisk tankeflykt

I DN (och för en gångs skull också i nätupplagan) kan man läsa en krönika av Stefan Jonsson med titeln "Den förbannade förorten". Inte helt oväntat föranleds den av de pyrotekniska aktiviteterna i Husby och andra förorter, och eftersom liknande saker har hänt i Frankrike så inspireras Jonsson till en utläggning med utgångspunkt från ordet banlieue som betyder just 'förort'. När jag började läsa tyckte att det verkade intressant och blev impad av att Jonsson ger en uttalsanvisning för ordet i helt korrekt IPA: [bãljø] (hm, fast det kanske borde vara skrivstils-a där? men man ska inte vara alltför petig.) Men sen såg jag att vad Jonsson ägnar sig åt är att finna djupa sanningar med hjälp av ords etymologi, kulminerande i en verbform från sanskrit. Detta kan naturligtvis inte lämnas opåtalat, vi måste hålla ett vakande öga på kultursidorna. Det mesta som Jonsson säger om etymologier är i och för sig korrekt, men de paralleller han menar sig finna till den svenska förortsmiljön är rätt långsökta. 

Etymologin för banlieue är en aning komplicerad: den ursprungliga betydelsen av ban tycks ha varit 'område under någons jurisdiktion', och handlade först om feodala potentaters bestämmanderätt och sedan om kommunala förhållanden, så banlieue var den "bannmil" omkring en stad där stadens regler gällde. Ban är faktiskt ursprungligen ett germanskt ord (som tycks ha betytt ungefär 'påbjuda'), samma som vi har i svenska banna och (förstås) förbanna. De orden har ju fått en annan betydelseutveckling — och det är här som Jonssons tankeflykt tar fart. Banlieue, säger han, betyder alltså "ordhistoriskt" "en trakt vars invånare är lagda i bann, satta i bann eller rent av förbannade". La banlieue är för det mesta osynlig utom när den skymtar "i form av röda banderoller vid horisonten". Banderollerna har nog ingenting med bannandet att göra utan tycks vara diminutiv av ett annat germanskt lånord som också dyker upp i banér och rimligtvis är samma rot som binda och band. (Jag misstänker att det också gäller bandit, men därom tycks det finnas olika åsikter.) Till slut säger Jonsson att "Den gemensamma stammen för alla dessa ord är bhanati, vilket är sanskrit för säga eller yttra. Vad är det banditerna i la banlieue vill få sagt?" Bhanati är nu ingen stam utan en böjd verbform (presens tredje person singularis). Jag misstänker att Jonsson har läst om ordet bann i Hellquists etymologiska ordbok ty han nämner bhánati men inte som ursprunget till bann utan som en annan form härledbar från indoeuropeiska *bhā-. Jag vet inte om Jonsson menar hundraprocentigt allvar med sina etymologiska irrfärder som tycks övergå i vitsighet, men eftersom det i folkdjupen finns ett starkt sug efter visdomens sten i form av berättelser om ords ursprung är det nog en och annan som tar honom ad notam. Dessutom är det en klart försvårande omständighet att han vill få svenska folket att tro att sanskrit är urkällan till orden i europeiska språk. 

Ett annat ord för 'förort' är det engelska suburb. Till skillnad från de europeiska miljonprogramförorterna är ju amerikanska suburbs befolkade av någorlunda välbärgad medelklass och ordet har därför rätt annorlunda konnotationer. "Ordhistoriskt" var det däremot snarast pejorativt: Wikipedia menar att det från början syftade på de lågt belägna stadsdelarna i Rom där de fattigare delarna av befolkningen bodde medan de rika hade lagt beslag på de sju kullarna. Härav beteckningen sub urbe 'under staden'. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Etymologisk tankeflykt

  1. Stefan Holm skriver:

    När man ser det lite grand så här från ovan

    Fornindoeuropeiskans *bha- (’att säga’) låter som en plausibel förklaring till benämningen (banlieue) på de franska städernas förorter – dvs. det område runt en medeltida borg, där en feodalherre ansåg sig, som det heter på modern engelska ’have a say’. Moskoviternas etymologiska databas ger under *bha- :
     
    Proto-IE: *bhā-
    Meaning: to say
    Old Indian: sa-bhā́ f. `assembly, congregation'
    Armenian: ban, gen. -i `Wort, Rede, Vernunft, Urteil, Sache'; bay, gen. bayi `Wort, Ausdruck' (*bhǝti-s)
    Old Greek: phǟmí `sage', pháskō, inf. att. phánai̯, hom. phámen, ipf. éphǟn, inf. phásthai̯, aor. phǟ̂sai̯, pf. m. péphatai̯, ipv. pephásthō, va. pható- `sagen, erklären, behaupten'; phǟ́mǟ f. `Ausspruch, Kundgebung, Gerücht, Ruf, Rede'; phǟ̂mi-s, -ios f. `Rede, Gerede', pl. phḗmata = rhḗmata, phásmata Hsch., hüpo-phǟ́tǟ-s m. `Deuter, Ausleger', hüpo-, pro-phǟ́tōr m. `id.', pháti-s f. `Ausspruch, Gerücht, Kunde', phási-s `id.', phátǟ-s `pseústēs' Hsch., phōnǟ́ f. `Laut von Menschen und Tieren, Ton, Stimme, Aussprache, Rede, Sprache, Äusserung'
    Slavic: *bā́jātī, *bā́jǭ; *bāsnь; *bālьjь
    Germanic: *bō-n-ī(n-) f., *ba-nn-a- vb., *ba-nn-a- m., etc.
    Latin: for (Gramm.), fārī, fātus sum `sprechen', fācundus, -a `redegewandt', fātum, -ī n. `Schicksalsspruch, Orakel, Weissagung; Schicksal, Geschick', fāma f. `Sage, Gericht, Kunde; öffentliche Meinung (Gerede der Leute); Ruf, Leumund; guter und schlechter Ruf', fābula f. `Rede, Gerücht; (erdichtete) Erzählung, Sage, Fabel; Theaterstück'; fateor, fatērī, fassus sum `zugestehen, einraumen; bekennen, kundtun'; fās n. (indecl.) `das göttliche Recht'; nefās `Unrec ht, Sünde'; fascinum n., fascinus, -ī m. `Behexung'; īnfāns, -antis `wer noch nicht sprechen kann'
    Other Italic: Osk faamat `ēdīcit', faammant `ēdīcunt', famatted `ēdīxīt, iussit'; fatíum `fārī'
    Russ. meaning: говорить
    References: WP II 123 f
     
    Referensen på sista raden gäller visserligen Pokornys ordbok med runt 80 år på nacken men det låter rimligt, att det feodala arvet från germansktalande franker kan vara ursprunget till namnet på dagens franska förorter.
     
    Såsom boende högst uppe på Hammarkullen i Göteborg väcker naturligtvis ’suburb’ (sub urbe) tankar. Super urbe (ovanför staden) kan tyvärr inte kopplas till ’superb’ (och om så hade varit, får man tacka mor och far för att man en gång fått lära sig veta hut). Men mina grannar tillhör de minst bemedlade i Götet och nog går tankarna till Strindbergs klassiska ord om motsvarigheten i Stockholm:
    - Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>