Regeringskansliets svarta lista över ord och uttryck

Jag hade tänkt att göra ett kort inlägg om Carl Bildts speciella språkbruk, nu häromsistens ska han tydligen ha sagt 

"I det mer eskatologiska tidsperspektivet kommer väl allting att gå till sin ända på ett eller annat sätt."

Jag tror det är tydligen för alla och envar vad vår utrikesminister menar, nämligen att i det superlånga perspektivet kommer vi alla att dö/upplösas/försvinna/muterat till oigenkännlighet. För den nyfikne: eskatologi är läran om de yttersta tingen i olika religioner, dvs apokalypsen, ragnarök, den yttersta dagen, 22 oktober 1884, acharei hayamim, frashokereti osv.

Så, på något vis låter det ju inte så dumt med "eskatologisk" nu när vi lärt oss vad ordet betyder och kanske har vår minister inspirerats av engelskan – jag hittade nämligen en del "eschatological time frame". Faktum kvarstår dock att det är ett mycket märkligt sätt att uttrycka sig på svenska (och att det är tveksamt vad en diskussion om apokalypsen tillför dagens miljödebatt, men det är en annan fråga).

Det här är ju inte första gången Carl Bildt uttrycker sig lite kryptiskt, minns ni det här: ”Sannolikheten för att vi kommer få en fråga om marina insatser tror jag är asymptotiskt sig närmande noll"? Helt korrekt användande av "asymptotiskt" (dvs något som hela tiden närmar sig ett nolll och når fram om oändligt länge, jmf Zenos paradox), men knappast särskilt lämpligt språkbruk i en intervju för allmänheten.

Olika gemenskaper har olika språkbruk, för att kunna tas upp i en viss gemenskap måste man ofta ha tillgång till vissa ord och uttryck. Här kan nog t.ex. Språkrådets texter vara till hjälp för den som inte behärskar det formella skriftspråkets alla regler. Men det gäller också tvärtom, att använda termer och uttryck som inte hör till den gemenskapen kan få en att framstå som distanserad och främmande. Carl Bildts krångliga termer får honom nog ofta att framstå som lite konstig i allmänhetens ögon, även om det kanske är så han tycker att han väljer de absolut bästa orden för att säga det han vill.

I min jakt på fler intressanta yttranden av Bildt snubblade jag över Utrikesdepartementets blogg. Där finns det tydligen två skribenter som har uppmärksammat UD-rotvälska och Kanslisvenska. Tydligen säger de "kan vi ta det bilateralt" när de menar det som oftast heter "kan vi prata om det mellan två par ögon".

Det visade sig att det finns en liten skrift, regeringskansliet har en svart lista! Det är en lista över ord och uttryck som anställda på regeringskansliet bör undvika, särskilt i författningstext. Här kan vi hitta en hel del ålderdomligheter som "eljest" och "stadfästa" men också ord som återfinns i modern svenska men som används lite annorlunda i sk kanslisvenska, t.ex. "äga (part)".

Kul läsning tyckte jag, en del saker de tar upp finns i mitt skriftspråk och känns naturliga för mig- men jag förstår att jag kanske borde överväga att inte använda dem.

Mycket nöje!

p.s. om man är intresserad av begripligt myndighetsspråk kan man läsa om Språkrådets klarspråksarbete här.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Regeringskansliets svarta lista över ord och uttryck

  1. Stefan Holm skriver:

    The end

    Redan tre rader in på sitt inlägg lockar Hedvig till leende. Åtminstone här i väst (inräknat tror jag, Halland, varifrån excellensen stammar) görs skillnad melan ände och ända. Det förra betyder överlag slut medan det senare mer handfast är detsamma som – hm – ryggslut. Dvs. ’allting har en ände utom korven, som har två’ medan man kan  ’dratta på ändan’. Hur visualiserar man då, att gå till sin ända? Nå, utrikesministern har säkert analyserat läget även om Kal och Ada lätt associerar till sitt välkända: ta dej i rôva.

  2. Olof P skriver:

    Jag föreställer mig just ett samtal mellan två ögon, det är också ganska lustigt.
    I övrigt instämmer jag med innehållet  – att anävnda märkvärdiga ord, för att göra sig själv märkvärdig, är knappast ett sätt att underlätta den medmänskliga kommunikationen.

  3. Östen Dahl skriver:

    Ad podicem

    Det är lite oklart om Stefan vill tillskriva Hedvig eller Carl Bildt formen ända. Hursomhelst kommer formuleringen från de stenografiska anteckningarna från EU-nämnden och vi vet inte om Bildt faktiskt sa så eller om det är stenografens tolkning av vad han sa. Men de västsvenska intuitioner som Stefan uttrycker stämmer inte riktigt med den kodifierade standardspråksnormen. Enligt SAOL finns det två substantiv ända, ett med betydelsen 'en av de två yttersta delarna av ngt' och ett som betyder 'bakdel, stuss'. Det första har pluralformen ändar och alternativformen ände, det andra sägs vara "vard." och har pluralformen ändor. Så det är ingenting konstigt med uttrycket till sin ända. Notoriskt otillförlitliga googlesiffror ger vid handen att till sin ände och till sin ända är ungefär lika vanliga.  Det här är förstås ett av de klassiska dragen som sägs skilja sveamål och götamål: s.k. svaga substantiv brukar få -a i sveamål och -e i götamål och standardspråket gör än si än så. I fornsvenskan var formen på -e nominativ och den på -a "oblik", d.v.s. stod för genitiv, dativ och ackusativ. Ur den synpunkten är a-formen den väntade i det här uttrycket eftersom prepositionen till styrde genitiv. För övrigt hittar man ett ytterligare exempel på lexikografisk prydhet i Hellquists etymologiska ordbok där betydelsen 'bakdel' anges på latin som "podex". (Fördelen med detta är att man får lära sig nya intressanta latinska glosor.)  
    Men nu undrar jag förstås: hur säger du 'podices' i din dialekt, Stefan? 

  4. Östen Dahl skriver:

    Keynes har sagt det enklare

    Ett enklare sätt att uttrycka vad Bildt sa är "In the end we are all dead". Detta brukar tillskrivas den engelske ekonomen John Maynard Keynes, och eftersom de flesta klassiska citat inte har sagts av de som sägs ha sagt dem blev jag lite förvånad att finna att Keynes faktiskt har sagt detta, eller åtminstone nästan: vad han sa var "In the long run, we are all dead." 

  5. Michael Andersson skriver:

    Mellan två ögon

    Håller med Olof P – "mellan två ögon" är riktigt roande, om än omedvetet/oavsiktligt. Alla dessa idiomatiska uttryck, som vi använder schablonmässigt krånglar ibland till språket i onödan när vi råkar blanda ihop dem eller använder dem i fel sammanhang eller på fel sätt. Googling avslöjar att uttrycket är vanligt, även om den fyrtaliga varianten ger fyra gånger fler träffar.
    Denna typ av språkanvändning – att skapa språk genom att i hög grad använda sig av någorlunda välkända schabloner (fasta uttryck) istället för enskilda ord – är något som bl a George Orwell tydligen irriterade sig på och menade utarmade språket i onödan:
    http://www.mtholyoke.edu/acad/intrel/orwell46.htm

    "… prose consists less and less of words chosen for the sake of their meaning, and more and more of phrases tacked together like the sections of a prefabricated henhouse." – ord och inga visor!
    Även den svenska författaren och journalisten Lena Andersson har (i ett Sommar-program) talat om detta och hennes eget språk är i hög grad ett exempel på ett språk där varje ord används för sin egen skull och inte som delar i schabloniserade uttryck. Man får läsa hennes texter med stor koncentration, trots ett mycket enkelt, klart och tydligt språk, för paradoxalt nog blir denna typen av prosa inte alltid speciellt enkel att ta till sig (fast jag antar att det är en vanesak) – den är så koncentrerad och exakt i sin form att man lätt missar budskap. Man skulle kunna likna det vid att skapa språk enligt matematiska principer – kortfattat, precist och elegant…
    Angående Bildts språk så är jag övertygad om att det kommer att skrivas böcker om detta. Det är lätt att ironisera över hans sätt att uttrycka sig och hans sätt att använda språket som ett sätta att dominera, uttrycka auktoritet eller ibland bara förvirra mottagaren. Som en kombination av språket i Grönköpings Veckoblad och det avancerade fackspråket inom någon vetenskaplig domän, ofta ganska pragmatiskt sammanfogat. Fast det får man väl ha respekt för; att skapa ett sådant språk i snabba talspråkssituationer måste vara en intellektuell övning i den högre skolan. Det är ju dock ganska tydligt att språket inte är skapat för mottagarens skull, utan mer för att Bildt själv ska kunna hänvisa till tidigare uttalanden och i praktiken kunna hävda tolkningsföreträde…

  6. Michael Andersson skriver:

    Förstås inget \"fel\"

    För att förtydliga – i "min" språkvärld är är det förstås inget fel att använda ett uttryck på ett ovanligt sätt. Om inga uttryck någonsin förändras så blir förstås språket än mer stereotypt. Jag borde nog ha skrivit "ovanligt", "atypiskt", "tvetydigt" eller "svårtolkat" i stället för "fel".
    I praktiken tror jag inte att många missförstår frasen, även om den bokstavligen betyder något annat. Jag har ingen uppfattning om hur pass vanlig frasen "mellan fyra ögon" är i svenskan – det känns inte som ett av de allra vanligaste idiomen. Även engelskan och franskan har motsvarande uttryck, så förmodligen finns det i en hel del språk.
    I det långa loppet är det förstås problematiskt om språket innehåller väldigt många uttryck som inte kan tolkas bokstavligen – det krånglar till det för många språkbrukare. I myndighetsspråk och i vetenskapliga sammanhang är det väl lämpligare med klarspråk, medan skönlitteratur och poesi förstås behöver detta stilmedel ("sju sorters mångtydighet").

  7. Björn skriver:

    Den moderna skräcken för "svåra ord" i alla sammanhang, ivrigt härförd av självutnämnda språkkonsulter, leder bara till ett minsta gemensamma nämnare-språk och på sikt en utarmning då allt färre ord används. För egen del beundrar jag skribenter och talare som vågar använda ovanliga ord i alla sammanhang. Om Bildt tjänar eller förlorar på sitt okonventionella språkbruk må vara svårt att utröna.
     
    Det skall också sägas att det sannerligen är möjligt att uttrycka sig dunkelt och obegripligt även med lätta ord.

  8. Michael Andersson skriver:

    Anpassa språket till mottagaren

    Björn: En annan rimlig strategi är att anpassa sitt språk efter mottagaren så att man maximerar chansen att budskapet går fram. Ovanliga ord kan man promovera ändå, men man får då välja situationen med lite urskiljning – ibland har man helt enkelt en publik som inte kommer att förstå eller gripa efter ordlistan.
    Ett annat ord för att beskriva Bildts strategi är arrogans – man ignorerar helt enkelt andras språkliga behov och utformar sitt språk helt enligt sina egna normer. Den yttersta formen av detta skulle man kunna kalla solipsism – att inte erkänna några andra upplevelser än sina egna. I praktiken tror jag mer på att det handlar om makt över situationen och det som sagts, alltså vad jag skrev tidigare. Om Bildt hade varit riksdagsman och beroende av väljarna för att få behålla sin position är det nog ganska klart att det inte är en vinnande strategi – många väljare stöts bort av Bildts språk och stil. Å andra sidan finns där en viss humor i hans torra ironi och även den arroganta tonen har ofta en glimt av humor.

    För övrigt låter det lite konspirationsteoretiskt när du skriver "Den moderna skräcken för "svåra ord" i alla sammanhang, ivrigt härförd av självutnämnda språkkonsulter". Tror du verkligen på detta själv? Det jag tycker man ser idag, som inte tidigare märkts är att myndigheter försöker använda ett lättfattligt språk, till skillnad mot den byråkratvälska som var vanlig för bara några decennier sedan. I övrigt tycker jag att det mesta är som det alltid varit i språket – några ord har tillkommit och några har försvunnit. En skillnad till: för några decennier sedan fanns det i praktiken bara en ganska liten elitgrupp skriftspråksanvändare: journalister, författare och lite högutbildade som under en del av sin arbetstid skrev dokument och rapporter. Idag finns det miljoner svenskar som bloggar, emailar, SMSar och skriver texter i en helt annan omfattning än förr. I praktiken har det nog skrivits mer svenska de senaste tio åren än det sammanlagt skrivits under hela vår svenska historia dessförinnan. De förändringar i vårt språk som detta massanvändande kommer att innebära vet vi ännu inte.

  9. Stefan Holm skriver:

    Uti ändanom

    Mitt enda ’fonografiska’ minne av västgötskt podices är, när mormor i TVs barndom suckade över, att di visa’ ännera i nå’t program. Det svarar mot standardspråkets ’ändorna’. I bestämd form skildes annars mellan i siste ännen och sätta säk på äen. Dvs. singular och plural av podex korrelerade inte, vilket väl får tillskrivas ordets noa-natur.
     
    Annars har Östen givetvis helt rätt i, att ände och ända i modernt språk är lika utbytbara som t.ex. timme och timma.
     
    Till huvudtemat här vill jag annars säga, att Carl Bildt på denna (enda) punkt känns som en frisk fläkt i en politikerkår, som annars unisont krälar i stoftet för journalisterna och är vettskrämda för att säga nå’t politiskt eller språkligt inkorrekt. Han lärde nog ett och annat av sin antagonist Olof Palme och kanske av il maestro själv, Gunnar Emmauel Sträng, som inga bläckskitare knäppte nötter med utan som satte båda tummarna innanför hängslena och sade – typ – om redaktör’n nu tar det lugnt, så ska finansministern förklara sammanhangen för honom….

  10. Avinor skriver:

    Jag tycker också att förenklingsivern i svenskan har gått för långt och har lett till utarmning av språket. En utrikesminister kan förväntas uttycka sig för en bildad allmänhet och de som tillhör den bör väl ändå begripa ord som "eskatologisk" och "asymptotisk". Varför skall allt anpassas till dem med lägst utbildningsnivå?

  11. Stefan Holm skriver:

    Allt är inte relativt

    Avinor har en poäng. Den svarta lista från regeringskansliet Hedvig länkade till över ord, som bör undvikas, har ett löjets skimmer över sig. Ett månne vällovligt syfte får motsatt effekt och legitimerar s.a.s. ett konserverande av okunnigheten (och därmed underklassens position som underklass). Stimulantiat när jag var ung löd: Slå upp det du inte förstår i en ordbok! Idag kan man väl enkelt säga: Googla! – man behöver inte ens investera i en encyklopedi.
     
    Däremot tycker jag det finns skäl att rida spärr mot slarviga lån från de ’prestigefyllda’ naturvetenskaperna. Bildts bruk av asymptotisk är väl invändningsfritt men när ord som energi och momentum - på svenska ’rörelsemängd’ (massa x hastighet) – används inom politik, psykologi, ockultism och andra discipliner kan man bli lite trött.
     
    Värst i klassen är det sedan 100 år populära uttrycket allting är relativt och den relativism, som står stark inom rättsväsende, moral, politik, ja snart sagt överallt (inte heller lingvistiken är obesmittad). Utan tvekan fick detta sin ”energi” och sitt ”momentum” av Albert Einsteins speciella (1905) och allmänna (1916) relativitetsteori. Einstein själv ångrade av detta skäl senare i livet, att han inte namngav den som han först hade tänkt – Invariansteorin. Det märkvärdiga han hade funnit var nämligen det, som (i motsats till tid och rum) inte är relativt utan absolut och oberoende av betraktaren – nämligen ljushastigheten i vakuum.

  12. Arktos skriver:

    Relativitetsteori

     
    Å, dessa plötsliga möten mellan “de två kulturerna”. Mera sånt!
     
    Hastighet är ett relativt begrepp. Det klargjorde Galilei för snart 500 år sedan. Allt gick bra så länge han tillämpade sitt resonemang på hästar, vagnar och fartyg men när han utsträckte det till himlakroppar, typ Solen och Jorden, blev han censurerad och dömd till husarrest på livstid. Redan på 1930-talet började dock katolska kyrkan beklaga detta.
     
    Eftersom hastighet är ett relativt begrepp, borde det i vägtrafikförordningen anges vad man egentligen menar med en hastighetsbegränsning på t ex 50 km/h. Ingen skulle väl komma på tanken att man menar något annat än fordonets fart relativt vägbanan, men ändå: “Goa konstapeln, på våra breddgrader rör sig jordytan åt öster med en fart av drygt 800 km/h. Här kan man tala om fortkörning! Genom att jag nyss körde i 100 km/h åt motsatt håll har jag i själva verket kompenserat en stor del av detta ofog.” 
     
    Att ljusets hastighet i vacuum uppfattas som lika stor av varje betraktare (hur man än rör sig relativt ljuskällan!) är inte något som Einstein fann. Det är ett av de grundläggande postulat han införde för att få sin teori att gå ihop. Kolossalt kontroversiellt! Från och med nu finns varken något absolut rum eller någon absolut tid (som i Newtons system). Vår beskrivning av världen blir också rimligare om vi slutar betrakta rum och tid som oberoende storheter och i stället tänker oss att världen tilldrar sig i en rumtid. 
     
    Lyckligtvis fungerar Newtons system utmärkt för alla beräkningar som avser vanliga jordiska färdmedel, även flygplan och rymdraketer. Det är först när det handlar om farter som närmar sig (eller överstiger) någon procent av ljushastigheten som Newtons system ger för stora fel medan Einsteins system har visat sig fungera väl.
     
    Förresten är acceleration absolut.
     
    [Källa: Starka minnen från Fysikums översiktskurs “Relativitetsteori” sommaren 2011. Kursen ges även i år med början den 19 juni.]

  13. Stefan Holm skriver:

    Vi får la hålla oss tillämnes

    I ett försök att komma tillämnes, Arktos, ska jag inte peta i dina formuleringar rörande fysiken. Det var överförandet av begreppet relativitet mellan ’de två kulturerna’ jag utgick från.
     
    Pendelns slag inom lingvistiken från preskriptivism till deskriptivism inspirerades nog till dels av ett allt är relativt-tänk. Inte så, att forskningen skulle vara särskilt drabbad men hur är det, när deskriptivismen filteras ner genom samhället? När för halvtannat decennium sedan sönerna kom hem med grundskoleuppsatser, där såväl stavfel som grammatiska dito lämnats okommenterade i en anything goes-anda, så började man undra.
     
    Guskelov är de tider borta, då samiska barn bestraffades för att ha talat modersmål på skolrasten, då dialekter till varje pris skulle nötas bort eller var de facto förbjudna i Sveriges radio. Men idag är det ju inte överheten utan ’folket’, som i språkspalter och frågelådor undrar, hur något ’egentligen’ ska heta.
     
    Som flertalet i min del av landet säger jag ’la’ i st.f. ’väl’. Båda varianterna är väl / la lika ärevördiga och torde utgöra varsin halva av ett ursprungligt ’välan’. Ändå tycker jag, att dagens skolelever ska lära sig att skriva ’väl’ – av det enkla skälet att det är etablerad standardsvenska och att språket väsentligen är ett kommunikationsmedel, där sändare och mottagare har allt intresse i världen av att  vara samkodade.
     
    Väl inne på kommunikationsmedel kan jag ändå klämma in lite fysik. Vi har åtminstone en idag vardaglig mackapär, som är beroende av Einsteins ekvationer: Utan dem skulle en GPS leda dig vida vilse. Däremot står ljushastigheten bara för 0,25 sekunder av den fördröjning vi ser, när Rapport-studion talar direkt med sina utrikeskorrespondenter. Det är våra jordiska omkopplingsenheter (switchar), som är den största boven i det dramat.

  14. Pingback: Asinina översättningar | LINGVISTBLOGGEN

  15. Jan Wiklund skriver:

    Moderaterna har ändrats sen 1980

    Under kampanjen före folkomröstningen om kärnkraft 1980 publicerade en skämtare en falsk affisch för linje, dvs den som moderaterna stödde. Den förde fram parollen "Vi skola ändå alla dö" – och det blev ett jävla liv. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>