Tala med istidingar

Nu har det hänt igen. Ett antal forskare, varav de flesta inte hör hemma på någon lingvistikinstitution, har publicerat en artikel i en prestigefylld tidskrift, som inte har något med lingvistik att göra, där de med användande av statistiska metoder, som de flesta lingvister inte begriper gör påståenden som inom ett dygn dyker upp i alla medier såväl gamla som nya och inom ytterligare ett dygn leder till känsloladdade protester från lingvistikkollektivet. Forskarna ifråga har dessutom namn som verkar väldigt bekanta i det här sammanhanget.

Mark Pagel, Quentin Atkinson,  Andreea S. Calude och Andrew Meade publicerade den 6 maj en artikel i PNAS med titeln Ultraconserved words point to deep language ancestry across Eurasia, där de anser sig kunna bevisa släktskap mellan sju språkfamiljer i Eurasien. De räknar fram sannolikheten för att några av de mest stabila orden i språket ska bibehållas under 15 000 år och kommer fram en modell som de tycker stämmer med de etymologier som tidigare har föreslagits av anhängare av hypotesen om att alla de här språkfamiljerna är släkt. Jag ska inte här försöka argumentera om detta utan vill hänvisa till Sally Thomasons inlägg i frågan på Language Log. Ett klassiskt inlägg i den tidigare diskussionen är Mark Rosenfelders Deriving Proto-World with tools you probably have at home.

I världspressen har påståendena i artikeln (kanske inte helt oväntat) förstärkts genom att man inte bara menar att de 23 ord som där diskuterats är nedärvda från istidens slut utan också att de har bevarat sin yttre form så att vi skulle kunna använda dem för att kommunicera med våra istida förfäder. Washington Post-journalisten David Brown påstår till exempel att yttrandet "You, hear me! Give this fire to that old man. Pull the black worm off the bark and give it to the mother. And no spitting in the ashes!"

skulle vara åtminstone delvis begripligt för en asiatisk jägare/samlare. Nåja, han kan ju försöka med en nutida talare av ett annat germanskt språk som inte har lärt sig engelska och se hur mycket den förstår. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Tala med istidingar

  1. Stefan Holm skriver:

    Osannolik lingvistik

    Gôtt å höra ifrån dig, Östen. Vem vet inte vad brist på inspiration är? Men när ett av dina senaste inlägg refererade till texten på en förpackning med penicillin, kunde  ju en viss oro börja insmyga sig…
     
    Nå, som jag fuskat lite i statistik och sannolikhetslära finns det goda skäl att påpeka skillnaden mellan dessa ständigt sammanblandade begrepp. Statistik är fakta – tex. si och så många procent av alla registrerade bilar i Sverige är av märket Volvo. Sannolikhetsläran å andra sidan bedömer risken för, att utfallet i ett urval kan bero på slumpen. Dvs. utgången i riksdagsvalen är statistik medan opinionsinstitutens mätningar av väljarsympatier är sannolikhetslära (med obligatorisk felmarginal, ’konfidensintervall’ på fackspråk).
     
    Någon statistik från paleolitikum har Atkinson et alt. definitivt inte att tillgå! Ska man beräkna sannolikheten för att ord har nedärvts mer eller mindre ograverade i sju språkfamiljer under 15000 år, måste man, såvitt jag begriper, gå något i den här stilen tillväga:
    1.       Vilka är de, säg, tusen vanligaste orden i dessa sju språkfamiljer (dokumenterade eller rekonstruerade enligt den komparativa metoden)?
    2.      Vilka av dessa kan inte ha varit i bruk före jordbrukets införande?
    3.      Hur många av de återstående uppvisar likheter (eller systematiska olikheter)  mellan alla sju eller bara två av dessa familjer?
    4.      Hur många  kan man räkna bort som onomatopoetiska (mamma, pappa, pippi, kråka, korp, susa, prutta, vina etc.)?
    5.      Hur stor är sannolikheten, att de återstående av ren slump är i någon mån lika i skilda språk (falska kognater)?
     
    Detta – utgående från sannolikhetslärans allra heligaste postulat om ett oberoende slumpmässigt urval (OSU) – har man inte gjort utan börjat i andra ändan och letat med ljus och lykta efter (och tror sig funnit) 23 verkliga eller inbillade likheter (och blundat för den kopiösa mängden olikheter). Detta är väl precis vad den jämförande språkvetenskapen under tvåhundra år värjt sig mot – massjämförelser (heter mass comparison så på svenska?). Den fylogenetiska metod de använt är  ingen generellt accepterad del av sannolikhetsläran utan specifik för (och framgångsrik inom) genetiken – men här använd för att ge massjämförelsen och glottokronologin en mer respektabel dräkt.

  2. Östen Dahl skriver:

    Till försvar för Pagel et al.

    Nu får jag nog ta Pagel et al. i försvar. De har ju valt ett antal ord bland dom som brukar anses vara stabilast, och dom menar att man på grundval av historiska data kan bestämma deras genomsnittliga livslängd. Antagandet är då att ord som 'jag' och 'du' är ungefär lika vanliga och lika stabila oberoende av hur samhället ser ut. Då får man alltså dom ord som är dom sannolikaste kandidaterna för att överlevt sen istiden och man ska också kunna räkna ut hur sannolikt det är att dom har gjort det. Hur det är med alla andra ord i språket och vilka av dessa som är onomatopoetiska är då ganska irrelevant. Jag har svårt att se hur ett oberoende slumpmässigt urval skulle hjälpa upp situationen. – Men det finns många andra saker som är problematiska och som bl.a. Sally Thomason tar upp, till exempel att de etymologier man utgår ifrån är ganska skakiga. Hon påpekar också att det bara är sex eller sju av orden som har överlevt från urindoeuropeiskan till engelskan, vilket antyder att det är något fel någonstans med de halveringstider man antar. 

  3. Östen Dahl skriver:

    Vid närmare eftertanke

    Fast… det där om att 'jag' och 'du' skulle vara lika vanliga och lika stabila oberoende av samhällstyp stämmer nog inte alls, när man tänker efter. I språken i Öst- och Sydöstasien är det vanligt att man har ett helt gäng "pronomen" som kan användas om talare och lyssnare beroende på deras inbördes relationer och graden av formalitet i situationen. Dessutom klarar man sig i stor utsträckning utan några pronomen alls. Så i ett sånt språk är det lätt att tänka sig att 'jag' och 'du' i själva verket är ganska instabila. 

  4. Stefan Holm skriver:

    Ben och sen

    Inte för ett ögonblick tvekar jag om, att vi alla genetiskt har en gemensam moder i Afrika. Knappast heller om att språket – från Australiens aboriginer till Amerikas indianer – ’på något sätt’ är nedärvt. Men att försöka spåra detta via våra så snabbt föränderliga idiom måste vara fåfängt besvär. Du nämner orden jag och du. Visst, de kommer nog en gång från Lucy. Men bara under den relativt  korta tid, som t.ex. anglosaxare och svenskar levat åtskilda, har de ju splittrats i ja & du resp. aj & jo. Och vad säger du om finskans minä & sinua eller  turkiskans ben & sen? (De senare kan ju den hugade koppla samman som labial + nasalodental resp. frikativa + nasalodental för att hävda den ural-altaiska hypotesen…).
     
    I vart fall håller i denna fråga inte försöken att hämta argument ur sannolikhetsläran. Min mattelärare på gymnasiet förargade sig alltid över ekonomernas sätt att använda sig av infinitesimalkalkylen (derivator och integraler) och nog hade han rätt såtillvida, att ingen av dem hittills har lyckats prestera någon vettig förutsägelse om framtiden. Lingvistiken står sedan 200 år på betydligt fastare grund och kan dra nytta av naturalian men man måste säga ifrån, när det verkar skena iväg.

  5. Östen Dahl skriver:

    Jag, az eller uk?

     
    Det finns ju en del forskare som har försökt rekonstruera "Proto-World". Men Pagel et al. hör inte till dom. Det är nog ingen lingvist som hävdar att man inte kan rekonstruera släktskapsrelationer mellan språk, men den stora frågan är hur långt tillbaka man kan gå — alltså hur långt tillbaka det fortfarande finns en klar "signal" i jämförelsematerialet. Stefan nämner engelska och svenska pronomen som exempel på hur fort ord kan förändras. Fast "aj:jag" och "jo:du" är ju inte riktigt parallella. I [ai] och jag är ju riktiga kognater medan you [ju:] har trängt sig in på du-släktingen thou's plats. Så här ser vi två saker: 1) att besläktade ord kan se rätt olika ut; 2) att andra personens pronomen inte är så stabila som man kanske får intryck av hos Pagel et al. Både jag och I antas gå tillbaka på ett urindoeuropeiskt *eg-, som visserligen är märkligt oförändrat i nynorska och isländska (åtminstone i skriften) men för övrigt har avläggare som kan se ut ungefär hur som helst. Bara i Norden hittar vi (bland annat) norrbottniska I [i:], nordnorska æ, älvdalska [i:g], danska [jai],och [jæ ] i diverse dialekter, och i romanska språk t.ex. franska je [ʒə], spanska yo och portugisiska eu. Latin hade som bekant ego. Litauiska har och lettiska es. Ryskans ja och bulgariskans az ser inte så lika ut, även om det ryska ordet verkar bekant för oss svenskar. Längre bort i tid och rum hittar man aham i sanskrit och uk i hettitiska. Nu har vi god kunskap om de mellanliggande stadierna, men utan dem är det frågan om vi skulle kunna fastställa släktskapen mellan az, je och uk. Omvänt är frågan vad vi kan dra för slutsatser av att hitta exempelvis pronomen i två eventuellt besläktade språk som båda börjar på dental . Det vill säga det handlar inte bara om att besläktade ord kan se väldigt olika ut utan också att obesläktade ord kan råka se lika ut. Då borde vi ha hjälp av sannolikhetsresonemang som är byggda på ordentligt empiriskt underlag. Men det här är ett problem som Pagel et al. tar rätt lätt på.   
    Ett konkret fall av detta har vi i de finska pronomen som Stefan nämner (fast av någon anledning ger han partitivformen av sinä). De är slående lika vad vi hittar på många turkspråk, till exempel uzbekiska där 'jag' och 'du' heter men och sen. (Att 'jag' börjar med b som i turkiskan verkar mindre vanligt.) Men åtminstone första personen är också misstänkt lik de indoeuropeiska förstapersonspronomina på m, t.ex. svenska mig. Visar det här att uraliska och indoeuropeiska språk och turkspråk är besläktade? Det är inte uteslutet att de här pronomina har ett gemensamt ursprung; initialt m verkar höra till de mer stabila ljuden så det kan ha hängt med rätt länge. Men det går knappast att leda i bevis. För övrigt läser man i Wiktionary att 'jag' heter mina både på estniska och zulu, men på tatariska, turkmeniska, ujguriska och sumeriska och mi på bislama, etruskiska, ga, marathi (långt i), skotsk gaeliska, tok pisin, walesiska, yoruba, !kung, och, skyndar jag mig att tillägga — esperanto. Här ingår alltså flera språk som inte hör till Pagels eurasiatiska storfamilj. 

  6. Stefan Holm skriver:

    Komparera mera

    Källmaterialet hos Pagel et al. kommer från Moskvauniversitetets Tsentr komparativistiki (Centrum för komparativa studier) med den för tidigt bortgångne Sergej Starostin (1953-2005) som portalfigur. Deras arbeten i sökandet efter ett euroasiatiskt eller nostratiskt urspråk är, vad jag har förstått, internationellt erkända och följer strikt den komparativa metoden.
     
    Denna metod bygger på, att systematiska likheter eller ännu hellre skillnader mellan språk kan styrka inbördes släktskap mellan dem. Lite banaliserat – det faktum, att engelskans ’ear’ och svenskans ’öra’ båda innehåller ett ’r’ bevisar ingenting. Men när man hittar en systematisk skillnad – ö/e(a) – i bröd, bröst, dröm, död, höna, höra, löv, röd, ström osv. så vågar man dra en slutsats om släktskap.
     
    Men vänner av ’mass comparison’ gör tvärtom. De plockar ut ett enskilt ord och ser, om de kan hitta något likartat över språkfamiljsgränserna. Det svär mot den komparativa metoden så som jag lärt känna den, då felkällorna är stora, många och förrädiska – tex:
     
    1.       I kognatletandet brukar man vara generös (med viss rätt). Konsonanter anses jämförbara, om de är labiala (p, b, m, f, v), dentala (t, d, n, s, z, sj, zj, tj), velara (k, g, ng, ch) eller likvida (l, r). Även rejäla skutt i munhålan som palatalisering av ’k och ’g’ i satemspråken eller vårt eget ’tjyss’, där kusinspråken har ’küss’ eller ’kiss’, får duga. Vokaler bryr man sig än mindre om – främre/bakre eller rundade/orundade. Lägger man till detta, att ordrötter överlag är en- eller tvåstaviga, så blir de inte så värst många. Följden blir en ganska hög sannolikhet att hitta ’kognater’ – om man vill.
    2.      Lånord kan inte uteslutas – t.ex. mellan indoeuropeiska och uraliska. Finskans ranta (som i Lappeenranta – Villmanstrand) anses vara ett inlån av det indoeuropeiska ord, som vi uttalar strand (och på litauiska heter krantas enligt Google translate). Här kunde man lätt lura sig själv, då begreppet (och därmed ett ord för) strand bör ha varit vanligt hos alla tidiga postglaciala euroasiater.
    3.      Som jag nämnt tidigare: ljudhärmande (onomatopoetiska) ord, kan ofta antas lika över språkgränserna. Pagel et al. har tex. med (engelskans) ’bark’ bland sina 23 uråldriga ord. Nu har jag inte slagit upp deras rot i The Tower of Babels databaser men nog ser just detta misstänkt ut.
    Att sedan beräkna sannolikheter utifrån ett enstaka värde (dvs. extrapolera) är milt uttryckt en vansklig sak. Här använder man sig av s.k. Markovkedjor.  Som framgår av exemplet i länken säger en sådan, att om solen skiner idag, så gör den det med 86 procents sannolikhet också i övermorgon (författaren kan aldrig ha tillbringat en vecka i Västsverige). Nåja, nu ska man göra Markov rättvisa och säga, att det finns ett ingångsvärde i hans kedja (man antas av erfarenhet veta, att en soldag till 90% och en regndag till 50% följs av en likadan). Men några sådana glottokronologiska empiri från paleolitikum har Pagel inte utan det blir lite av att förutsätta det som skulle bevisas.
     
    Alltså – inget ont i sig i att leta efter hur Adam och Eva eller Ask och Embla talade.  Men intrycket av denna artikel är, att man först intensivt önskat ett resultat och sedan valt matematiska metoder, som kan synas styrka det.

  7. Daniel Eriksson skriver:

    Stefan, det verkar vara 'träbark' som avses. I tabell 1 (s. 4) beskrivs ordet som ett relativt ovanligt substantiv.
    Däremot borde forskarna väl vara försiktiga med slutsatser om 'spit'. Lyle Campbell: ”A few others which frequently are similar across languages due to onomatopoeia are: [...] 'spit'” (How to Show Languages are Related, s. 273).
    Av liknande skäl borde kanske också 'mother', uteslutas. Ord i andra språkfamlijer som liknar urindoeuropeiska *méh₂tēr riskerar att vara lallord. (Jag tycker att det verkar som att det är möjliga kognater till just det ordet som 'mother' i tabellen syftar på.)

  8. Stefan Holm skriver:

    Så det kan barka iväg...

    Tack, Daniel, jag var en trähatt, som förbisåg träbark till förmån för hundbark. Men då undras ändå, varför forskarna beskriver ordet som 'relativt ovanligt'. Enligt Online Etymology Dictionary är 'Bark (n1.) "tree skin" .. probably .. related to birch'. Och talar vi om folk, som spridits i anslutning till den retirerande bautajökeln, så torde 'björk' ha varit bland det vanligaste ö.h.t. i deras värld. Vilket ostört svenskt kalhygge som helst är björken först av alla att erövra och när trädgränsen sägs krypa norrut, så nog tusan är det björk vi snackar om. Hittar de inte roten i dravidiskan är de ursäktade men annars…

  9. Hedvig Skirgård skriver:

    En post-doc på Readings universitet (samma som Pagel) har spelat in vissa av orden i studien. Hon har alltså läst upp IPAn på de föreslagna proto-orden..
    http://www.washingtonpost.com/wp-srv/special/national/words-that-last/
    Föga pålitligt eftersom hon inte är istiding osv osv. Men ett visst trivia-värde, om inte annat lär det ju ge dem uppmärksamhet i pop-vetenskapliga publikationer.

  10. Martin Persson skriver:

    Nej

    Vad är det för märkliga definitioner i Hedvigs länk?
    "Words that sound and mean the same thing in different languages are called 'cognates'."
    Då är alltså rave och rejv kanske kognater, men inte frère och bror  eller (amerikanska) elk och älg. Kan vi inte bara strunta i den här historien?

  11. Östen Dahl skriver:

    Till Stefan

    Nu undrar jag, Stefan, om du inte leder våra läsare nerför trädgårdsgången (för att kalkera ett obegripligt engelskt uttryck)?
    1) Din kritik av "mass comparison" må ha visst fog för sig, men det är väl inte riktigt det Pagel et al. ägnar sig åt?
    2) Som man kan övertyga sig om genom att lyssna på de inspelningar Hedvig länkade till så har det tilltänkta ureurasiatiska ordet för 'bark' ingenting vare sig med det germanska bark eller björkar att göra. Den rekonstruerade formen är *(s)kerǝ- vilket tänks ligga bakom ryska kora som mycket riktigt betyder 'bark' men också skulle ha gett upphov till svenska skare (ett av svenskans hundra ord för 'snö'). Dessutom anför man ett svenskt dialektord rär vilket försiktigtvis endast översätts till tyska: "Zeugungsglied" – vad det står för kan bli en lämplig tankenöt för de som inte har tyska som modersmål. (Har någon hört det här ordet?)
     

  12. Östen Dahl skriver:

    Daniel: Bra observationer, jag tror ingen har sagt precis detta förut. Fast i artikeln i Washington Post (som onekligen delvis är rätt plågsam läsning) vänder man på steken och ser det onomatopoetiska närmast som en fördel: 
    "“To spit” is also a surprising survivor. It may be that the sound of that word is just so expressive of the sound of the activity — what linguists call “onomatopoeia” — that it simply couldn’t be improved on over 15,000 years."
    Men dom har vänt på Grimms lag också…
    (Faktum är att roten för 'spotta' sägs vara onomatopoetisk åtminstone vad gäller altaiska språk i den etymologiska databasen LWED som Pagel et al. grundar sig på.)
    Tjejen som har läst in orden talar urindoeuropeiska och övriga urspråk med en tydlig tysk brytning. Hon har mycket vackra bakre r.

  13. Daniel Eriksson skriver:

    Jag har tyvärr aldrig hört ordet, men det finns med hos Rietz, som pudoris causa förklarar det på latin. Ordet är belagt i dina hemtrakter, Stefan!

  14. Stefan Holm skriver:

    Zeugung i ofruktbar jord

    Nej, rär eller den angivna skaraborgska varianten reer har jag aldrig hört. Men den angivna betydelsen (på latin) membrum genitale viri ligger i vart fall nära det tyska Zeugungsglied, vilket man kan tyda genom att i Digitales Wörterbuch der Deutschen Sprache kombinera Zeugung = fortplantning och Glied = lem (jfr. Mitglied = medlem).
     
    När det gäller den förkättrade barken ger ’komparativistikerna’ i Moskva, vad ieur anbelangar:
    Proto-IE: *(s)kerǝ-
    Nostratic etymology: Nostratic etymology
    Meaning: bark, skin
    Old Indian: cárman- n. `hide, skin'
    Avestan: čarǝman- `Fell, Haut'
    Old Greek: kṓrüko-s m. `Ledersack', kōrükís `id.'
    Slavic: *korā, *skorā, *skorjā; *čerslo (кожа, кора)
    Baltic: *kar-n-ā̂, *kar-d-ā̂ f., *skar-ā̂ f.
    Germanic: *xir-d=, *xr-id=; *skar=; *skir-m=
    Latin: corium, -ī n. (/corius) `dicke Haut, Fell, Balg (von Tieren), Leder; dicke Schale, Hülse; dicker Überzug, Kruste';
    Celtic: *kŏruko-s > Ir curach `Hautboot', Cymr corwg, cwrwg `ds.'
    Russ. meaning: кора, кожа
    References: WP II 573 f
     
    Deras eurasiatiska förslag på kognater är följande:
    Eurasiatic: *c`VrV
    Meaning: harsh, ragged
    Borean: Borean
    Indo-European: *sker-
    Altaic: Mong. sirügü 'rough, rugged' (or *č`era 287?)
    Uralic: *ćarV
    Kartvelian: *cer-
    Dravidian: SDr *čar- (2018) + Kui srogu, srāmbu
    References: ОСНЯ 1, 205, МССНЯ 372, ND 311 *ćarV 'hard/firm, hardened crust'.
     
    Klickar man sig vidare till uraliskans carV, så får man betydelsen ’hård’ och kartveliskans cer ger ’rough infertile earth’.  Inte nå’n tvingande bevisning precis.
     

  15. Hedvig Skirgård skriver:

     
    @Martin
    Det där med att "Words that sound and mean the same thing in different languages are called 'cognates'." är en vida spridd missuppfattning. Det sades samma sak i rapporteringen av förra sommarens hype "Mapping the origins and expansion of the Indo-European language family".
    Vad som faktiskt kan ske med språkljud  och betydelse över tid verkar fullkomligt obegripligt för till och med de mest pålästa journalisterna.

  16. Daniel Eriksson skriver:

    Tack för den uppmuntrande kommentaren, Östen!
     
    Jag tycker att Hedvigs länk var lite fantasieggande. Moskvaskolan skulle kanske kunna stärka sitt argument för åtminstone en av kopplingarna mellan urindoeuropeiska och ururaliska genom att uppdatera sina urindoeuropeiska rekonstruktioner…
     
    Grollemunds urindoeuropeiska uttal av 'give' är förmodligen felaktigt, eftersom hon utelämnar en laryngal. Det beror på att Moskvaskolan har förkrigsrekonstruktionen *dō- i sin databas. Nuförtiden antar man *deh₃-.
     
    Det spännande är att Grollemund däremot uttalar en tonande velar frikativa i den ururaliska rekonstruktionen: *toɣe i databasen. Det motsvarar hur Rasmussen tänkte sig att *h₃ uttalades, förutom att han naturligtvis också beskrev laryngalen som labialiserad.
     
    Om man håller sig till exemplen på samma sida, men tillämpar laryngalteorin, uppstår dock ett annat aber . Grollemund uttalar urindoeuropeiska 'thou' som *te-. Den moderna rekonstruktionen av nominativformen är *túh₂, och här saknas tyvärr en reflex i den ururaliska rekonstruktionen, som är *tE i databasen. Men Moskvaskolan kanske skulle kunna falla tillbaka på att den urindoeuropeiska ackusativformen kan ha varit *te

  17. Östen Dahl skriver:

    En gammal dokumentär

    Den som vill bekanta sig med tidigare teorier om urtida språkfamiljer kan göra det i den här tjugo år gamla BBC-dokumentären. Det framgår att det inte är så mycket nytt förutom försöket att kvantifiera sannolikheterna i Pagel et al's artikel. Strax innan filmen gjordes var mina kolleger Björn Lindblom och Tore Janson och jag med på en konferens i Italien där flera av dom som medverkar i filmen framträdde. 

  18. Stefan Holm skriver:

    Schyst länk

    Tack för länken, Östen – kul att se folk man läst om och av in action. Greenberg, Ruhlen, Dolgopolskij och Illitj-Svitytj poppar alltid upp i nostratiska sammanhang, liksom icke-lingvisterna Sir Colin (Renfrew) och Cavalli-Sforza. Den vetgirige hittar en försvarlig mängd  nostratisk litteratur här – bl.a. Björn Collinders Pro hypothesi Uralo-Altaica. (Citatet av Illich-Svitytj uppe till höger på sidan återgavs förresten i BBC-filmen).
     
    Labov kritiseras väl av ingen men han uttalade ju sig heller inte i temafrågan. Don Ringe ser jag i farten än idag med att bygga lingvistiska träd (med hjälp av matte) och han fick ensam agera slaven på vagnen i filmen. Och Östen tycks ha rätt i att inget hänt, som lockar en hund från spisvärmen, sedan filmen spelades in.

  19. Stefan Holm skriver:

    Komparativt men kanske not for dummies

    Är man intresserad och inte vet nå’t bättre sätt att få tiden att gå, kan man plöja igenom In Defense of the Comparative Method, 140 sidor av två av Moskvaskolans frontfigurer: Anna Dybo och Georgij Starostin (båda med berömda språkvetarfäder: Vladimir resp. Sergej). Där ges i polemikens form ett praktiskt exempel på hur seriös, mödosam och allt annat än massmedialt spektakulär den komparativa metoden inom historisk språkforskning är.

  20. Daniel Eriksson skriver:

     
    En av länkarna på sidan som Stefan tipsar om leder till tidskriften ”Вопросы языкового родства”, där Starostin d.y. har skrivit en lång kritisk recension av Lyle Campbells Language Classification: History and Method (2009, s. 158-74).
     
    Om man följer Campbells kriterier i det verket bör man utesluta ytterligare en (ja, förmodligen flera om inte alla) av de 23 kognatgrupperna i Pagels artikel. ’thou’ går tydligen fetbort (Poser är medförfattare, men just följande avsnitt är skrivet av Campbell): 
     
    ”This, too, is a short form. Given that grammatical morphemes tend to contain the least marked consonants, and t is highly unmarked, forms of 'second person' exhibiting t are found in many languages around the world.” (Campbell and Poser, Language Classification, 2008, p. 252)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>