Occitanskan lever

Nu kan det vara dags för en liten besserwissring, det var ett tag sen sist. Per Mortensen skriver i dagens DN under rubriken Occitansk skörlevnad om "den akvitanske hertigen Guillaume IX de Poitiers", som förutom att vara furste och krigare också var trubadur och då skrev "både höviska och skabrösa sånger på occitanska (den medeltida sydfranska dialekt som givit Languedoc dess namn)".  Nu ser ju "Languedoc" mera ut som namnet på ett språk, och faktiskt är det svårt att frånkänna occitanskan språkstatus och det försöker inte ens de annars språkchauvinistiska franska myndigheterna göra. Och även om det har varit en rätt brant utförsbacke för occitanskan och övriga regionala språk i Frankrike under det senaste århundradet så är det definitivt fortfarande ett fullt levande språk, alltså ingen "medeltida sydfransk dialekt". Den som tvivlar på detta kan läsa den occitanska Wikipediaartikeln om hertigen.

Men för att börja från början så brukade man på medeltiden dela in de talade romanska varieteterna i Frankrike i "langue d'oïl" och "langue d'oc" efter hur man sa "ja". Det nordfranska "langue d'oïl" — eller rättare sagt den variant som talades runt Paris — är alltså vad som så småningom blev det som vi kallar franska. I större delen av Sydfrankrike talades däremot "langue d'oc", som lika lite som "langue d'oïl" var ett enhetligt språk utan splittrat i diverse olika dialekter, av vilka provensalska är den mest kända och den som de flesta trubadurer använde. Den dialekt som den ovannämnde hertigen skrev sina sånger på var dock limousin, ett tungomål som jag i någon mån känner till eftersom jag en gång handledde en avhandling om detsamma, författad av Pierre Javanaud, som hade det som modersmål. Egentligen finns det ingen anledning att använda den franska namnformen eftersom hertigen själv kallade sig, på limousin, Guilhem IX de Peitieus — Vilhelm IX av Poitiers står det också i Nationalencyklopedin. 

På Wikipediasidan kan man läsa den dikt som Per Mortensen nämner under det franska namnet "Je n'adorerai qu'elle". På occitanska heter den "Adorarai pas qu'ela" (negationen ser misstänkt modern ut, så jag undrar om detta var det ursprungliga namnet). Mortensen citerar en versrad som "Jag älskar henne med väldig hunger" fast så står det strängt taget inte riktigt utan

Quar senes lieys non puesc viure,
Tant ai pres de s'amor gran fam.
'utan henne kan jag ej leva.
så stor hunger har jag för hennes kärlek'

Här kan man se att occitanskan skiljer sig rätt ordentligt från franska. Bland annat är den ett "pro-dropspråk", det vill säga man behöver inte sätta ut pronomen som subjekt. Man brukar säga att det språk som står närmast occitanska är katalanska. 

Den moderna provinsen Languedoc, som mycket riktigt har fått namn efter språket, är bara en del av det occitanska språkområdet. Den variant av occitanska som talas där kallas "languedocien" vilket alltså måste uttolkas 'språket som talas där man talar oc-språket'. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Occitanskan lever

  1. inga johanson skriver:
  2. Stefan Holm skriver:

    Occitanoromanska?

    Östens ’besserwissrande’ och Ingas länk var ögonöppnare. Det är visst inte bara basker, som bor på ömse sidor om den fransk-spanska gränsen. Det är kanske befogat att tala om occitanoromanska, som en distinkt dialektgrupp skild från spanskan och franskan?
     
    Har vi här ett konfliktembryo i ’regionernas Europa’? Katalanerna har ju tydligt markerat  önskan om självständighet visavi Madrid. Kan de månne påräkna sympatier från andra sidan sin norra nationsgräns.  Till skillnad från många andra språkliga minoriteter talar de i så fall med viss styrka. Barcelona i det occitansktalande Katalonien är idag Europas fjärde  största turiststad (efter London, Paris och Rom) och deras bollsparkare har enligt den i och för sig devota Wikipediasidan om FC Barcelona 85 miljoner sympatisörer bara i Europa. Troligen ännu fler röster skulle deras occitanska fränder runt Bordeaux (f’’låt den franska stavningen) få i en omröstning om planetens förnämsta viner (låt vara att jag skulle rösta på Bourgogne). Lägg därtill, att  blotta ordet Provence framkallar rysningar hos människor världen över med sinne för poesi och romantik.
     
    Hur som helst visar denna artikel, att språksituationen i det av frankerna erövrade Gallia Transalpina är en annan än den en fåvitsk trott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>