N*gr*rn* utrotningshotade

N-orden är ju ett kärt diskussionsämne på Lingvistbloggen. Enligt Huffington Post fanns det ännu i senaste amerikanska folkräkningen 36 000 personer som betecknade sig själva som "Negro", vilket var en nedgång från 50 000 tio år tidigare. Det sägs huvudsakligen röra sig om äldre personer i sydstaterna. Nu har folkräkningsmyndigheten bestämt sig för att stryka alternativet "Negro" från sina blanketter. Vi får se om någon protesterar.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till N*gr*rn* utrotningshotade

  1. Stefan Holm skriver:

    Pluralt grubbleri

    Vet nå’n, varför n-ordet har plural på –er? Alla tvåstaviga i utrum på –er i singularis (som jag kommer på) har ju –ar. Fjäder, hummer, iller, joker, laser, moster, seger, skoter, tiger…. Avviker gör färgerna i kortspel, där man kan ha en eller flera ruter (inte ’rutrar’) på hand, samt det rätt ovanliga kader, där SAOB anger både –ar och –er i flertal..

    SAOB säger, att ordet är lånat från franskans negre. Kanske har det då tagit mönster av genre, entre och livre, som ju får –r eller –er i flertal? Men då återstår att förklara, varför n-ordet ändå försvenskats i singularis.

    (Forna omljud som i fader/fäder och broder/bröder är naturligtvis irrelevanta som mönsterbildare).

  2. Östen Dahl skriver:

    Ändelsen -ar har förekommit tidigare enligt SAOB:

    Negrar eller Morianer äro det tredje slags tjenstefolk, som brukas här i landet (dvs. Nordamerika). KALM Resa 2: 477 (1756).

    De som vilja ha negrar måste hädanefter köpa varan af .. (den argentinske statschefen Rosas') agenter. TROLLE Duvall 1: 408 (1875).

    Stefan har nog rätt om tvåstaviga ord, men det finns ett par trestaviga som kan ta -er: palaver och manöver. De är nog mer vacklande dock. 

  3. Lars Borin skriver:

    segrar, etc.

    Jag hittar ganska många tvåstaviga utrer med -er i flertal, en del inhemska, men många inlån: basker, boxer, center, dager, eker, fjäder, hamster, jumper, krater, (volt-, etc.)meter, server, seger, vinter, etc.

  4. Lars Borin skriver:

    Nej, nu blev det fel: fibrer skulle det vara

    Nej, det blev visst fel. Orden nyss var förstås -ar-ord. Listan med tvåstaviga -er-utrer med vokalbortfall och -er i plural är kort: Förutom de två n-orden innehåller den fiber och (kanske betecknande) kaffer

  5. Stefan Holm skriver:

    Puh, vid ditt första inlägg kliade jag mig i huv'et och trodde det blivit lite för sent på lördagskvällen. Se'n tänkte jag, att du nog är dretlän…  förlåt, värmlänning – nå'n slik har jag hört använda vokalbortfall + -er. Men fibrer var ju klockrent. (Folkslag kan ibland vara lite kluriga – vad heter t.ex. cimbrer och kymrer i singularis?).

  6. Gunvor Andersson skriver:

    Folkslag

    Vad beträffar folkslag så kommer jag bara på några få, nära och välbekanta, som har plural på -ar: Danskar, tyskar, ryssar, islänningar, norskar (ja, här i Dalsland i alla fall), judar, och så svenskar förstås – och, ja, turkar
     
    Ju längre bort, ju exotiskare, ju troligare att det blir -er:  amerikaner, indianer, indier, samojeder, eritreaner, afrikaner , hinduer, muslimer,  polynesier etc. etc… De närmsta är väl polackerna…
     
    Vore roligt om någon kunde förklara varför.

  7. Lars Borin skriver:

    Det verkar finnas tre folkslagspluraler för konsonantslutande utrer:
    -ar (enstaviga, närliggande?): tyskar, svenskar, danskar, turkar
    -Ø (de flesta med singularis på -er?): indier, parser, kymrer, galler, polynesier
    -er (resten): amerikaner, goter, vandaler, romer, araber, kaffrer
    De på -e (utom same) har -ar (finnar, judar), utom de på -are som har -Ø (holländare, romare).
    Det finns några på -man (fast inte muselman) som har -män: bushmän, fransmän.
    De på betonad vokal har oftast -er: hinduer, eskimåer.
    De på obetonad vokal: Vet ej (hausa)
    Kanske neger får -er i plural därför att konsonantutljudande (utrala) folkslagsord kvalar in i andra deklinationen (-ar)  bara om de är enstaviga i singularis och betecknar ett närliggande och känt folk (hur turken passar in här undandrar sig min bedömning) och det smäller högre än att utrala ord på -er annars brukar få -ar i plural (utom fiber, kader och kanske några till). Som sagt fanns en gång den alternativa formen negrar, men såvitt jag har förstått det var den uttryckligt nedsättande.

  8. Stefan Holm skriver:

    Englar finns dom?

    Föga mer än en gissning är kanske, att vi har plural på –ar för folk vi först lärt känna som just ’folk’, dvs. innan nationalstaterna såg dagens ljus. I övriga fall (de produktiva på –er) kan folkslagsnamnen vara sekundära, härledda ur nationsnamnen. Den tanken verkar stämma över hela linan, så när som på turken. Nationslösa ryssar har vi känt till sedan Ruriks dagar och judar sedan Ansgars. Prosodiskt har –ar också grav accent och –er akut, vilket kan indikera, att de förra är av äldre, prenationellt datum.
     
    Åt andra hållet är det kanske lite konstigt, att vi för de brittiska öarnas inbyggare bara har slut på –ar i skottar. Vi säger ju inte ’englar’ (kanske för att dom inte heller är några…).

  9. Gunvor Andersson skriver:

    Tack!

    Två fina svar. Och turkarna fanns ju före Turkiet… Och var ju ganska nära bekanta sedan, i Bender…

  10. Stefan Holm skriver:

    Turkarna som folkslag, Gunvor, hade nog fädren hört talas om några hundra år före Bender. Det bör ha gett eko ända uppe i våra avkrokar, att de intog Miklagård redan 1453, dvs. innan idën om nationalstater vunnit burskap.

  11. Martin Persson skriver:

    Redan de gamla islänningarna ...

    Och Snorri Sturluson skrev om Tyrkland i början av 1200-talet.

  12. Östen Dahl skriver:

    Har du träffat någon tjuktj?

    Det ligger nog något i vad Stefan säger om åldern på pluralsuffixen, eller snarare de ord som använder dem. Men det hela är komplicerat och svårutrett. Det finns en del beteckningar på folk som vi har känt ganska länge och som ändå har plurala namn på -er, som daner och ester. Jag hittar båda dessa ord i "Gamalnorsk ordbok" som råkar stå i min bokhylla och där har de formerna danir (sg. danr) och eistr/eistir/eistrir (någon singular anges inte). Så beteckningarna är uppenbarligen rätt gamla, och den akuta accenten kan eventuellt förklaras genom att vokalen i andra stavelsen inte fanns med början. I Gustav Vasas bibel fanns det "Parther och Meder, och Elamiter". Men det verkar som om -er har vunnit mark efter hand. De gamla götarna blev ju under 1800-talet omdöpta till göter. Och Stefans englar heter naturligtvis angler men det verkar också vara ett sent påhitt. 
     
    Sen är ändelsen -er som sådan rätt skum. Den råkar ju vara homofon med en avledningsändelse som också förekommer i namn på folkslag, t.ex. litauer. Ibland är man osäker på vilket alternativ det är fråga om, fast det har praktisk betydelse bara om man får för sig att använda ordet i singularis. I Baltikum har vi ester, letter och litauer: om vi tar dem en i taget blir det en est och en lett men en litau har man väl aldrig hört om. Fast det finns egentligen rätt många möjligheter att analysera folkslagsnamn på -er: 1) -er kan vara en pluraländelse som försvinner i singularis, som est:ester; 2) -er kan vara en avledningsändelse vilket betyder att singularis och pluralis är lika, som litauer:litauer; 3) -er kan vara en pluraländelse på ett plurale tantum (ett ord som saknar singularis) — det är vad som föreslås i SAOL för ett ord som perser. 4) det kan vara pluraländelsen på ett ord som i singularis slutar på -e — men det enda exempel jag kommer på är same, som är unikt också genom att det växlar från grav till akut mellan singularis och pluralis. 

  13. Stefan Holm skriver:

    De sex pluraländelser vi har i modern svenska (-or/-ar/-er/ -r/-n/-) har från den redan komplicerade forngermanska pluralbildningen genomgått en spiral av dialektala uppsplittringar och utjämningar. Så den lär väl aldrig gå att reda ut i alla detaljer.
     
    Plural på –er är klurigast av allt. Så långt mitt arma förstånd räcker har vi den i:
    I.                   Flerstaviga neutrer slutande på tryckstark vokal (partier, kaféer).
    II.                Övriga neutrer som kollektiver (viner, garner, teer).
    III.             Utrer med ordslut på -or, -het eller -skap (motorer, svagheter, egenskaper).
    IV.            Utrer med tryck på sista stavelsen (teorier, artister).
    V.               Allehanda omljudda ord (länder, händer, bröder, fötter).
    VI.            Hipp som happ i enstaviga utrer slutande på konsonant (seder, teser, turer, kajer – men hedar, mesar, burar, hajar).
     
    När det gäller folkslag verkar Östens uppdelning i fyra ursprung vettig. Annars tror jag, att GVBs bibel kan ha fått sina Perther, Meder och Elamiter inspirerade av Luthers tyska förlaga. Och same? Har det grav accent? Har jag missat något, som är uppfödd med L-ordet, vilket som bekant har –ar i pluralis?  

  14. Östen Dahl skriver:

    Grava samer?

    Det var inte fyra ursprung utan fyra sätt att analysera formerna synkront (alltså som de fungerar i dagens språk). Det kan mycket väl ha skett skiften mellan typerna; jag misstänker att det fanns singularformer som nu har kommit ur bruk — "en dan" låter inte mycket bättre än "en litau".
    Hm, jag har alltid sagt "sàme" i singularis men SAOB anger akut accent, så kanske det är jag som har missat något här. Men finns det några andra tvåstaviga ord på -e som uttalas så? Även tyska namn som "Goethe" och "Frege" får ju grav accent i svenskan.

  15. Lars Borin skriver:

    grava e-ord

    Åtminstone i mitt uttal har ord som linje, serie, prärie, orgie, premie, nuntie akut accent och är nog oftast normalt tvåstaviga oavsett om de stavas med i eller j, och de får förstås -r i plural, precis som same. Annars hittar jag bara en annan folkslagsbeteckning som bär sig åt som same, nämligen apache, men där är det väl tveksamt om slut-e:t verkligen finns annat än i skriften.

  16. Stefan Holm skriver:

    Och jag borde inte begränsat min punkt VI till konsonantslutande. Det finns även några enstaviga utrer med vokalslut, som tar -er: feer, hyer, vyer t.ex. Usch vilken soppa – någon borde tidigt ha ridit spärr mot sammansmältningen av femininum och maskulinum.

  17. Stefan Holm skriver:

    Bättre en same i Sverige än tio i Skopje

    Köper inte Lars' ord på -ie som tvåstaviga. Men linje duger gott. Annars hittar jag bara egennamn som Norge, Sverige och Skopje, som uppfyller villkoren (1) tvåstaviga, (2) ordslut på -e och (3) akut accent. Ja, om man inte räknar raddan av adjektiv i komparativ vill säga: längre, tyngre, färre, förre, hellre, närmre, värre, inre, yttre, bättre, sämre, lägre, högre, större, mindre, äldre, yngre, främre, bortre, övre, undre, nedre och kanske några till. Av dessa är det dock bara lägre, högre, övre och nedre, som likt same har lång vokal (i riksmålet alltså, inte i mitt).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>