Kränkande schlagerspektakel

 

Vi har ju här på Lingvistbloggen mer än en gång haft anledning att anlägga språkliga aspekter på melodifestivalen. En grej som jag höll på att glömma bort, men som uppstod i kölvattnet av förra deltävlingen var det faktum att Sean Banan blev anmäld till granskningsnämnen.

Anledningen var att han i sitt bidgrag hade använt ordet esk*må. Anmälarna har två problem med detta, där det ena är att den berörda folkgruppen inte använder denna benämning om sig själva, och den andra är dess etymologi, att det betyder "den som äter rått kött".

Givetvis är det svårt att beklaga att en anmälan drabbar en artist som får Micke Dubois att framstå som en sofistikerad artist vars verk präglas av ett stort existentiellt djup, men just grunden till anmälan är lite mer tvivelaktig.

Det ena argumentet är förstås tveksamt därigenom att det inte rimligen går att hålla reda på att vad alla i världen kallar sig själva. Och hur hanterar man det faktum att det ibland finns skiljaktiga meningar inom många grupper? Alla esk*må-folk kallar sig inte för nödvändigtvis för inuiter av det enkla skälet att de inte talar exakt samma språk, förutom förstås, det enkla faktum att få av dem antagligen behärskar svenska in the first place, eller för den delen att de är helt softa med att kallas just *skimåer. Och hur ska man benämna invånare i Papua Nya Guinea där det talas mer än åttahundra språk om man inte får kalla dem för nyguin*eaner? Och hur ska man förhåla sig till det faktum att det än idag finns föreningar som själva kallar sig Borås z*genarförening och Stockh*lms Zig*narf*rening? Om deras medlemmar nu föredrar denna term framför r*m, hur ska man då förhålla sig om man vill vara p*litiskt k*rrekt?

Detta behöver man inte vara l*ngvist för att inse det problematiska med, men det finns ett mer lingvistiskt präglat problem med de andra delen av argumentet, nämligen att eskim* inte alls betyder ”den som äter rått kött”. Och då menar jag inte det uppenbara, alltså min favortkäpphäst att ”betyder” alltid får vara stand-in för ”har en gång betytt, fast på ett annat språk”.

Utan jag menar att själva etymologin är helt felaktig enligt alla algonkinister, vilket mycket riktigt nämns i den relevanta Wikipedia-artikeln, där Ives Goddard kreddas för att ha styrt upp diskussionen.

Nämnde Goddard har varit inblandad i en liknande diskussion tidigare, nämligen den rörande ordet sq*aw, som inte alls betyder eller har betytt ”f*tta” — något som tidigare nämnts i denna blogg (liksom namnet på det arktiska folkslaget, ser jag först nu, men så länge folk vägrar att ta till sig lärdom får de väl stå ut med att man upprepar sig…).

Sean B*nan förtjänar sannligen att klandras av granskningsnämnden, men mer för hot mot den mentala folkhälsan och kränkande av allt vad finkultur heter än för språkliga klavertramp.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Kränkande schlagerspektakel

  1. Hedvig Skirgård skriver:

    Värt att nämna är att det årligen arrangeras Eskimo-Indianska Olympiska Spel, http://www.weio.org. Alltså två politiskt obekväma benämningar på folkgrupper på en gång. Jag hoppade till lite när jag hörde om det första gången men har på något sätt vant mig, nästan.
    Sen, för den som undrar, kan det tyckas märkligt att Ives Goddard som är expert på alkongiska språk uttalar sig om benämningen på folkgrupper som talar språk som tillhör en helt annan familj, nämligen den sk eskimo-aleut-familjen. Anledningen är att benämningen "eskimo" spårats till ett ord som kommer från ett alkongiskt språk, nämligen innu-aimiun/montagnais.
    Jag håller med om att de två argumenten som räknades upp var kassa, men faktum kvarstår att många inte tycker om att bli kallade eskimåer ändå och det är trots allt lite intressantare än etymologi eller om det är deras autonym. Men som Mikael påpekar är det knappast en homogen grupp och det finns många som inte bekymras av benämningen eskimå.
    Sen.. skulle jag vilja försvara Sean Banan lite också påpeka att han är lite rolig. Jullåten ("Fira Jul med Sean Banan, jag kan vara din lilla taliban") var ungefär lika rolig som Markoolios "Vi Drar Till Fjällen. Han tillhör ju den här markoolio-doctor bombay-genren som ibland kan vara lite barnslig men också liiite rolig, liite granna ändå. Särskilt om man är 10 vilket trots allt är mellos målgrupp. Jag känner mig inte tilltalad av de andra bidragen heller, jag är ju inte målgruppen.

  2. Östen Dahl skriver:

    Den här festivalen som Hedvig länkar till verkar trots namnet vara en ganska lokal grej i Alaska, där yupik-befolkningen inte verkar ha något emot beteckningen "eskimå" och inte nödvändigtvis tycker att de är inuiter. Det ironiska i sammanhanget är förstås att resultatet av att använda autonymer (folks beteckningar på sig själva eller sina språk) är att dessa ofta har en minst lika etnocentrisk eller t.o.m. rasistisk etymologi som de beteckningar de ska ersätta. Inuit betyder 'människor' och yupik sägs betyda 'riktig människa', och det är förmodligen de vanligaste autonymtyperna världen över. Det är alltså bara medlemmarna av den egna gruppen som är "riktiga människor".

    En liknande grej som jag har funderat över är att den som kallar romer för "zigenare" visar prov på antiziganism; ordet antiziganism anses däremot tydligen vara okej fast det är bildat på samma rot. 

  3. Stefan Holm skriver:

    Och stackars vi då...

    Folknamn kanske man inte ska gräva för mycket i. Alla tycks överens om, att namnet götar har med gjuta att göra. Under nationalromantikens dagar lanserades tanken, att det handlade om folk, som var duktiga på att utgjuta sin säd (och ge upphov till mycken avkomma). En koppling gjordes till ’oxe’ från en indoeuropeisk rot *uks- med betydelsen våt, varav sanskrit uksen för tjur, ungefär vätskepridare, skvättare. Någon folkstam i öster lär ha benämnt sig själva efter detta.
     
    Nu har senare lingvister sansat sig och menar inte längre att fädren var några promiskuösa häradsbetäckare utan helt enkelt fått namn efter Göta älv, (isl. Gautelfr, urgerm. *gauta albiz), dvs. vårt största vattenflöde, varigenom Vänern gjuter ut upp till tusen kubikmeter vatten i sekunden.
     
    Även svearna får huka i busken i dessa tider, när nationalromantik bytts mot naturdito. Om namnet inte är ett trivialt pronomen, ’vi själva’, utan kognat med ’svedja’ utifrån uppodlandet av de områden, som höjt sig tillräckligt ur havet från skarven bronsålder-järnålder, så skulle svearna vara ena jämra skogsskövlare och atmosfärförgiftare. I jämförelse är det väl en bagatellartad beskyllning att någon äter rått kött.

  4. Anna Nottberg skriver:

    Alltid kan man trampa någon på tårna.

     
    Samma diskussion, fast kanske lite annorlunda är ju på tapeten i det stora landet i väst efter Tarantinos senaste manus har "the nword" högt på frekvensordlistan.
    Aljazeera hade igår ett tämligen roande program med olika debattörer från såväl sydkontinenten som nordkontinenten som anspelade på twitterdiskussionen kring vem som i nutiden är tillåten att använda "the nword", i vilka sammanhang och till vem och varför och allt det där.

    Alla (läs: nästan alla)  var rörande överens om att ingen människa med vit hud någonsin har rätt till ordet i något sammanhang alls, att det alltid och i alla kontexter är nedlåtande, opassande och anspelar på att svarta människor bör vara förslavade.
    (I hela diskussionen fanns förstås också enbart polariteten vit kontra svart människa. Inga gråa, röda, gula eller gröna var inbegripna.)
     

    Härlig syn på språkbruk och språkutveckling, tycker jag.

  5. h. skriver:

    En sak jag funderat ett tag på, och påmindes om av den här diskussionen, är vad det egentligen betyder att säga att en viss folkgrupps namn på sig själv egentligen betyder "människa". Kanske är det här trivialt, men då blir jag gärna upplyst. För det här låter i mina öron omöjligt. Om man kommer till en viss folkgrupp och lär sig deras språk, bl.a. att x är deras namn på sig själva (deras sätt att kontrastera sig mot andra grupper), hur kan man då samtidigt lära sig att x är ett sätt att inte göra den kontrasten (utan istället ett sätt att kontrastera t.ex. människa och djur)? Det som kan få en att förstå att x är deras namn på sig själva är samma sak som får en att förstå att det inte betyder människa; vad som kan få en att förstå att x betyder människa är samma sak som får en att förstå att det inte är deras namn på sig själva. Eller?

  6. Östen Dahl skriver:

    Svar till h.

    En bra fråga, som man säger. Jag vet inte hur det funkar i allmänhet men ska försöka reda ut det exempel som jag har bäst (men förmodligen inte fullständig) koll på, nämligen sirionófolket i Bolivia. De har ett ord mbia som för det mesta motsvarar folk eller folket på svenska. I det senare fallet syftar det då på den egna gruppen. Det kan nog också betyda 'en människa' i singularis fast det verkar mindre vanligt. Det här med kontrast är knepigt. Kanske det är som i den gamla anekdoten: stockholmaren säger till göteborgaren: "Vi kallar er för Kålle och Ada, vad brukar ni kalla oss?" och göteborgaren svarar: "Vi talar aldrig om er." När sirionófolket var en nomadiserande grupp i djungeln träffade man inte andra människor så ofta, och man uppfattade dem då förmodligen som så främmande att man inte ens behövde kontrastera dem mot de egna. Så man hade egentligen inget namn på den egna gruppen utan det var helt enkelt "folk(et)". Andra människor var abae 'aliens'. Kanske man också kan jämföra det med hur vi använder ordet världen i betydelsen 'den här planeten' utan att kontrastera det med resten av universum även om vi mycket väl vet att det finns därute.

  7. Lugubert skriver:

    Centralafrikanska?

    Hedvig, förlåt, kan inte låta bli. Du skriver alkongiska men menar algonkinska.

  8. Mikael Parkvall skriver:

    Jag tycker det heter "algonkiska", jag. (Och "algonquin" på utrikiska). Fast jag ser att svenskspråkiga Wiki tydligen har "Algonkinspråk" med <n>.

  9. Östen Dahl skriver:

    Nej Micke, det heter "Algonquian" på det vanligaste utrikiska språket och "algonquien" och "Algonkin" på ett par av de andra, om man talar om språkfamiljen. "Algonquin" är namnet på ett av de algonki(n)ska språken. På svenska verkar "algonkinsk" vara vanligast, även om det nog inte finns någon riktig etablerad tradition. I Ugglan nämns inte de algonkinska språken, däremot finns "algonkisk" som geologisk term syftande på algonk, vilket enligt Nationalencyklopedin är en "äldre benämning på den yngre delen av prekambrium (tiden före kambrium), ungefär motsvarande neoproterozoikum i modern terminologi". 

  10. Mikael Parkvall skriver:

    "Algonquian" såklart. Det vet jag ju egentligen. Jag tänkte med röven. Tydligen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>