Bullar och bröd

I frukostrummet på det estniska hotell där jag just nu befinner mig står det en liten skylt bredvid brödfatet (som är prydligt täckt med en vit servett) med text på estniska och engelska. Den engelska texten lyder "Bread and white bread plate" – vilket låter rätt märkligt. Är inte vitt bröd bröd? Men jag hade mina misstankar. Det ryska ordet chleb betyder enligt ordböckerna 'bröd', men jag har efter hand lärt mig att ryssar ofta menar 'mörkt bröd' när de säger chleb, för ljust bröd använder de istället bulka. Och när jag skärskådade den estniska texten kunde jag läsa "leiva ja saia valik",  och fast leib översätts som 'bröd' i ordböckerna framgår det på flera ställen på nätet (t.ex. här) att det i dagligt tal inskränks till mörkt bröd, medan ljust bröd kallas sai.  Förbindelsen leib ja sai (som på skylten stod i genitiv) ser ut att vara standardiserad. Så detta torde förklara hur den märkliga översättningen "bread and white bread" har uppstått. (Jag misstänkte Google Translate men där kommer leib ja sai ut som det enda ordet "bread" på engelska.) 

Men inte nog med detta. En sökning på chleb i bulka ledde mig till bland annat denna intressanta webbdiskussion där det framgår att den användning av de ryska orden som jag lärt mig bara existerar i S:t Petersburg och är helt okänd till exempel i Moskva. Om man går in i en affär i Moskva och ber om chleb frågar expediten undrande "Vilken sort då?". Där skiljer man nämligen mellan "svart" och "vitt" bröd och ordet bulka betyder snarast 'limpa'. Så här har vi helt plötsligt ett arealt drag — alltså något som förenar estniskan med ryskan i det närliggande S:t Petersburg. 

Det ryska ordet chleb och det estniska leib, liksom det finska leipä är alla tidiga germanska lån och är alltså befryndade med svenska lev och engelska loaf. I urgermanskan började ordet på hl- vilket förklarar den ryska formen. Även bulka ser förstås ut som om det var germanskt ('bulle') men etymologen Vasmer är skeptisk. Det svenska ordet bulle varierar för övrigt också regionalt: i min tidiga barndoms uppsvenska sa vi bulla men det dissades förstås när jag kom till Göteborg. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Bullar och bröd

  1. eKorren skriver:

    I brist på chleb, får man äta bulka. :)

  2. Tobias skriver:

    Finns det någon liknande användning av bröd (att det oftast betyder mörkt bröd) i finskan?

  3. Stefan Holm skriver:

    Lady and the Tramp

    Även om vårt dagliga ’bröd’ är samgermanskt så tycks ändå ’lev’ vara anrikast. Inte nog med dess inlånande i finska, estniska, samiska och flera slaviska språk. Det är också upphov till engelskans Lord (brödvaktare eller brödherre) och Lady (brödbakerska) och verkar ha varit allmänbeteckning för ’arbetsgivare’. Västgötalagen har t.ex:
     
    Löpær dræll bort allær ambut fra lawardhi sinum ok gör nokon skadha. dræpær. stial allær rænir. eig skal lauardhær. skædhæ. Gialda…(ungefär: Löper träl eller arbetare bort från sin arbetsgivare och gör någon skada, dräper, stjäl eller rånar, så skall arbetsgivaren inte gälda skadan…).
     
    Kanske är det att tänja saken lite väl långt men varför har ingen i denna kontext (mig veterligt) reflekterat över Gallehushornets inskrift: ek hlewagastiR holtijaR horna tawido? Om en arbetsgivare refererades till som ’brödherre’, så vore det naturligt att referera till en mänsklig arbetshäst (träl eller hantverkare) som ’brödgäst’, hlewagastiR. Alltså – ’jag, brödgästen (dvs. en hantverkare) från skogen, gjorde hornet’. Den sedvanliga förklaringen, att namnet i ett senare språkskede blev ’Lägäst’ är ju lite av god dag – yxskaft.

  4. Christer Romson Lande skriver:

    Är limpa av samma språkliga ursprung som chleb?

  5. Patrik Larsson skriver:

    Om Gallehushornets antagna \"Brödgäst\"

    Angående Stefan Holms i och för sig listiga förslag till tolkning av Gallehushornets HlewagastiR så är väl kruxet att det germanska ordet för bröd vi här talar om har diftong (jfr isl. hleifr, got. hlaifs osv.), något som inte avspeglas i inskriften. Vill man då hålla fast vid den tolkningen måste ett ristningsfel förutsättas, vilket är den sista utväg man bör förlita sig på. Därför är nog kopplingen till bröd trots allt inte särskilt sannolik.  

  6. Patrik Larsson skriver:

    Och strecken runt Brödgäst ska ni förstås bortse ifrån … 

  7. Stefan Holm skriver:

     
    Självklart finns diftongen ’ai’ i levens germanska ursprung. Den har regelmässigt blivit ai>a>o i engelska (hlaf>loaf) och lika regelmässigt ai>ei>e i lågtyska och östnordiska (lev). Det följer mönstret från en lång räcka ord som ben, sten, bred, get, rep, en, helig, ek, tecken, ed osv.
     
    Kronologin för ai>ei>e är väl inte helt känd. Däremot visar senare runinskrifter, att den gått från söder mot norr (Mälardalen bevarar ’ei’ längre än götalandskapen) och Gallehusinskriften är ju just sydlig. Åldersbestämningen av den är inte säker, även om former som gastiR och tawido onekligen ser gamla ut. Däremot är horna förändrat från rekonstruerade urgermanska *hurnaz och gotiska haurn (som för all del kan ha uttalats med ’o’). Annars håller jag med om, att ristningsfel inte är det första man ska tro på. Men, men – ortografin i t.ex. våra landskapslagar ser ju ut som hejsan svejsan.

  8. Patrik Larsson skriver:

    Jag håller med Stefan om i stort sett allt, men har samtidigt några invändningar. Att monoftongeringen börjat söderifrån verkar helt klart, men att den skulle visa sig i en inskrift från 300- eller 400-talet förefaller påtagligt tidigt, särskilt som digrafiska skrivningar finns kvar i de vikingatida danska inskrifterna, om än inte lika frekvent som i Mälardalen. Exempelvis Wessén menar att den östnordiska monoftongeringen snarast inleds under vikingatiden (900-talet). En intressant jämförelse i sammanhanget är den norska, med Gallehushornet i stort sett samtida Tunestenens belägg witadahalaiban, tolkat som witandahalaiban ’den som sörjer för brödet’, ’brödherre’ etc. (det första a-et i halaiban är en inskottsvokal). Nu kan man förstås hävda att Gallehushornet är östnordiskt och Tunestenen västnordisk, därav skillnaden mellan monograf och digraf, men det är som sagt mindre sannolikt med tanke på de digrafiska skrivningarna i de vikingatida danska inskrifterna. Sedan är det dessutom lite underligt att det frikaviva b-et i urnordiskt *hlaibaR ristas med runan för w, då den urnordiska runraden i princip har möjlighet att uttrycka de relevanta språkliga skillnaderna i språket (till skillnad från den vikingatida runraden, som har alldeles för få tecken i förhållande till språkljud). Till sist något om ortografin. Även om runortografi ibland kanske kan framstå som inkonsekvent är faktiskt uppenbara ristningsfel sällsynta, vill jag hävda. En viktig skillnad jämfört med handskrifter är att de är originalkällor, medan de handskrifter vi har bevarade av t.ex. landskapslagarna i regel är avskrifter i ett eller flera led, med allt vad det innebär av missuppfattningar, slarvfel, rättningsförsök osv. Därför blir en rak jämförelse mellan ortografin i en runinskrift och i en handskrift inte alltid rättvisande, då de kommit till under lite olika premisser.  

  9. Mall skriver:

    Estniska bröd

    Enligt den nya stora estniska etymologiska ordboken (2012) kommer "sai" (vitt bröd, även svenskt vetebröd, dvs sötat) av "saama", få, mottaga. Sådant bröd delades ut vid bröllop, "saajaleib"). Man hänvisar också till (dial.)ryskans "sajka", litet bröd, bulle. I finlandssvenskan ska också finnas "sajjo", en sorts fyrkantiga bullar som fiskare från Tallinn sålde i hamnarna.
    För att ytterligare komplicera saken, finns på estniska förutom "leib" och "sai" även "peenleib", ordagrant "finbröd", men i motsats till vetebrödet "sai" bakat på en blandning av råg och vete. 
    Hoppas brödet smakade, Östen!

  10. Östen Dahl skriver:

    Gott bröd

    Det estniska bröd som jag tycker är godast är det alldeles svarta som är något mitt emellan svensk kavring och tysk pumpernickel.
    För övrigt åt jag igår middag med (bland andra) en av redaktörerna (med det svenskklingande förnamnet Sven-Erik) för den nya etymologiska ordboken, som tydligen har blivit en bestseller här i Estland. 

  11. Stefan Holm skriver:

     
    Håller i min tur med Patrik och inser, att min gissning förutsätter en tidig monoftongisering av ai. En sådan kan vara möjlig: Angler, saxare och jutar i England har den fullt ut, när de ger sig till känna litterärt på 800-talet. De hade ju från 400-talet invandrat från Jylland och söder därom gränsande områden och det var just i Sønderjylland, som Gallehustexten hittades.
     
    Det är (väl?) också etablerat, att goterna uttalade ai som en monoftong. Saiws (sjö) i avskriften av Wulfilas bibel från tidigt 500-tal bör de alltså ha utsagt något i stil med *seus. Köper man sedan idén, att samiska saiva (källsjö) och finska saivo (klar del av sjö) är germanska lån, så har vi en tidig monoftongisering hos goterna, vilka även de, enligt egen krönikör, kom från sydskandinavien.
     
    Så ett begränsat geografiskt område för tidig övergång från diftong till enkel vokal skulle kunna ringas in.
     
    Fast jag måste tillstå, att försöket i OED att koppla lee (lä) till en ursprunglig betydelse ’värme’ är bestickande. Det eftersöker väl en skogsman (holtijaR) likaväl som bröd.

  12. Patrik Larsson skriver:

    Ja, kopplingen mellan hlewa och sv. , isl. hlé osv. är nog troligast, dels för att w har en stark tendens att falla bort, och således knappast kan ha gett upphov till v i sv. lev, f i isl. hleifr osv., dels för att vore det ordet för bröd hade man väntat sig en skrivning med b-runa, då det är ett germ. hlaib- (jfr att ordet för själv ristas sialbR så pass sent som i en vikingatida inskrift). Dessutom tror jag inte att det är så enkelt med det gotiska uttalet; som jag förstått det står skriftens ai vanligtvis för diftong, med undantag för position före [h] och [r] samt i verbens reduplikationsformer (i dessa tre fall är e kort) och i några få ord som långt e före vokal. Detta är då knepigt att få ihop med ett monoftongerat ai, som ju ger långt e. (Man kan ju förstås hävda att w påminner om en vokal, men som sagt, vore det ordet för bröd hade man inte väntat sig detta ljud.)
    Det kan också nämnas att vissa i stället vill knyta hlewa till grek. Kleo-; se Lexikon över urnordiska personnamn (http://www.sofi.se/images/NA/pdf/urnord.pdf).

  13. Stefan Holm skriver:

    Mat & logi åt berömd gäst

    Tack för lektionen, Patrik! Vår gäst (gastiR) var alltså troligen ute efter husrum (*chlewa-), alternativt ansåg han sig mycket berömd (kléos) eller så ville han ha käk (*chlaiba-).

  14. Patrik Larsson skriver:

    Ingen orsak, Stefan! Som du säkert förstår är jag gravt intresserad av sådana här frågor, så det var bara roligt att diskutera detta. För den som är road av något senare namn i runinskrifter kan jag förresten tipsa om Nordiskt runnamnslexikon (http://www.sofi.se/1765), med uppgifter om både personnamn och ortnamn i vikingatida inskrifter.  

  15. Stefan Holm skriver:

    Försök gärna sprida ditt grava intresse. För sisådär 20 år sedan ledde jag på en festlig tillställning en frågetävling ('quiz' heter det väl idag) bland ganska intelligenta människor. En fråga löd: Vad betyder på modern svenska runinskriften ekhlewagastiRholtijaRhornatawido. Tre alternativ (1X2) gavs och från åtta av de tio borden i salongen trodde man på mitt nonsenspåfund: eklövsgasten håller i järnhornet det vita. Ett bord gissade rätt (och mitt tredje alternativet har jag glömt). 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>