”Hen” som kvasipronomen

 

Språkförsvarets blogg citerar Steven Pinkers bok The Language Instinct där han säger att alla försök att introducera könsneutrala pronomen som hesh och thon har misslyckats eftersom det handlar om funktionsord och "the function words form a closed club that resists new members" (medan innehållsord nyskapas hela tiden). På bloggen översätts detta som "en exklusiv klubb som inte tar emot nya medlemmar". Jag tror detta är mer kategoriskt än vad Pinker avsåg; "resists" betyder väl snarare "gör motstånd mot". Som noteras av signaturen Klas på bloggen kommer det ju ibland in nya funktionsord i språket fast det inte sker så ofta. De engelska pronomina they och them har exempelvis inlånats från nordiska språk, och i mitt förra inlägg nämnde jag att man som pronomen i svenskan anses komma från lågtyskan. Men dessutom är det så att det inte finns någon skarp gräns mellan funktionsord och innehållsord. Detta föranleder några funderingar om "kvasipronomen", något som verkar vara speciellt vanligt i östasiatiska språk (där man ibland ifrågasätter om det finns några riktiga pronomen) men som finns också på svenska. Det är alltså ord eller uttryck som används som pronomen men som grammatiskt snarast hänger kvar i en annan kategori.  Med syftning på talaren har vi t.ex. undertecknad, en annan och det från svensk romani inlånade mandrom. Som kvasitilltalspronomen finns det förstås ett oräkneligt antal ord och uttryck förutom de mest konventionaliserade som min herre och damen, och i tredje person hittar vi vederbörande. Som synes finns kvasipronomina i rätt så olika stilarter, både kanslispråk och slang. Mandrom är kanske inte så väl känt bland dagens ungdom, men i dikten När mandrom blir stor av Martin Koch från 1912 kan man studera hur det användes. Det kan noteras att även om det refererar till talaren så är det grammatiskt ändå tredje person: "lugn å kall tänder mandrom sej ett knaster". 
Kvasipronomina är alltså i allmänhet inte grammatikaliserade — om de blir det förvandlas de till riktiga pronomen, som usted 'ni' på spanska som en gång i tiden lär ha varit Vuestra merced 'ers nåd'. Pan 'herr' och pani 'fru' på polska som är de normala tilltalsorden till folk man är mindre intim med har kommit en bit på grammatikaliseringsvägen. Men full grammatikalisering hittar man inte så ofta, porten till funktionsordens klubb är ändå rätt trång. Däremot nyskapas kvasipronomina ganska lätt. Och då kommer vi till poängen här. Så länge som man bara använder hen som en ganska medveten räddningsväg i situationer där inget vanligt pronomen låter bra så kan vi se det som ett kvasipronomen snarare än som ett pronomen bona fide. Och då blir det inte märkvärdigare än vederbörande, fast lite kortare. Vill man däremot införa det som generell ersättning för han och hon kräver det en mer omfattande omprogrammering av de svensktalandes hjärnor. 
 
(Notera för övrigt i ordlistan till "När mandrom blir stor" att ord som gäng, tjalla och bio då ansågs som slang som behövde förklaras för läsarna. Några andra ord har väl försvunnit spårlöst. "Ball kek" med betydelsen 'god mat' förvånar mig, dels för att jag trodde att ball var betydligt yngre som adjektiv, dels för att det inte får någon ändelse trots att kek (=käk) borde vara neutrum.) 
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

37 kommentarer till ”Hen” som kvasipronomen

  1. David skriver:

    Ball är ball

    Det är väl snarast "ball" som här är oböjligt? Bland folk födda så sent som på 70-talet kan man höra "Det är ball" (fast möjligen lite lätt ironiskt), medan hos oss 80-talister heter det "Det är ballt", i den mån vi använder oss av ordet.

  2. Olof skriver:

    Ja, här i Skåne hör jag många ord oböjligt som uppåt landet kongruensböjs, många här i tonåren säger ”det är ball” och ”det är cool” eller ”det är kass”.

  3. Östen Dahl skriver:

    Jo det var så jag tänkte också, fast det kanske lät som om jag trodde att käk var utrum (n-genus). Kul fungerar ju så — jag har aldrig hört någon sätta en ändelse på det i svenskan. Norrmän säger däremot "det er kult" men då är det oklart om det är kul eller cool dom menar, snarast kanske det senare. Oböjligt kass tror jag finns också i Göteborg.

  4. Observatör skriver:

    Justerad översättning

    "…bildar en exklusiv klubb, som inte tar emot nya medlemmar" har ändrats till "…som mycket ogärna tar emot nya medlemmar." Den översättningen är mer i linje med andemeningen i Pinkers påstående.
    Apropå de engelska pronomina they/them, tog det en ockupation (Danelagen), omfattande inflyttning av danskar, ett förenat kungadöme och 400  – 500 år, innan de slog ut de anglosaxiska motsvarigheterna.

  5. Martin Persson skriver:

    Njo

    Visst händer det att folk böjer kul, men då måste de först göra en nödavledning för att få till det: kuligt, kuliga. Men en ensam ändelse blir nog mycket riktigt svårt.

  6. Stefan Holm skriver:

    Stabilt värre

     
    I boken ’Vikingarnas språk’ (2004) anger Rune Palm, att 92 av de 100 vanligaste orden i modern svenska har rötter i fornspråket och endast 8 är lånord – de (över 600 år gamla) lågtyska men, bli, blir, blev, även, måste, del och kanske. De 100 orden är till lejonparten också funktionsord, bl.a. han och hon, så dem är det en uppgift av historisk dignitet att försöka ersätta.
     
    Undrar ibland, om inte detta är dagens reella språkpoliser? Epitetet brukas ju mest om folk, som har åsikter om ’större än jag’ visavi ’större än mig’ eller språkvetare, som inte lindar in sina svar i bomull, när folk frågar, hur något ’egentligen’ bör heta. Nej, nu liksom förr bedrivs nog den faktiska språkpolisiära verksamheten av extralingvistisk politisk elit och kulturellt avantgarde.
     
    Första gången jag minns att jag reagerade var efter Maja Ekelöfs ’Rapport från en skurhink’ 1970. Elitens svar på den var att förklara namnbyte på de nyttiga människor hon gav röst åt till hygientekniker. Sedan dess har det haglat nykreationer fram till dagens bann över N-ordet eller vardagsorden för romer och samer. Har det ändrat vardagsspråket? Inte där jag hör det i alla fall – och där ingår även de närmast berörda. Är det nu svårt med sakorden, så är det bara att säga dem, som vill förändra även funktionsorden – happy go lucky!

  7. Östen Dahl skriver:

    Observatör, det är nog ingen som har velat påstå att pronomen lånas lättvindigt. Vanligare är att pronomensystem förnyas med inomspråkliga resurser. När det gäller tredje personens pronomen som han och hon händer det vanligtvis genom att man tar till funktionsord som redan finns i språket, som demonstrativer. De svenska tredjepersonspronomina är visserligen nedärvda från fornnordiskan, som Stefan noterar, men de är en innovation i  nordgermanska som inte har ägt rum i övriga germanska språk. På gotiska hade man exempelvis is (mask.), si (fem.) och ita (neutrum). 

  8. Mikael Parkvall skriver:

     
    Fast som vanligt angriper Stefan Holm en väderkvarnsfågelskrämma när han pratar om ”hen” och ersättning. Vi har ju diskuterat det förrr, men jag kan inte låta bli att påpeka att den överväldigande majoriteten av hen-förespråkare inte kräver någon förändring i ditt eller någon annans ordförråd.
    I övrigt delar jag hans ovilja mot mycket av det "kulturellt avantgardets" språkpolisande, men här har vi alltså skillnaden att det normalt inte föreslås att du och jag ska använda ett politiskt korrekt nyord som komplement till det befintliga alternativet, utan snarare att vi är dreglande rassebarbarer om vi inte gör en helomvändning ögonaböj. Lanserandet av ”hen” är därför inte jämförbart med lanserandet av diverse nya benämningar på utsatta folkgrupper.
    Jag tycker också han har fel på när han omtalar sagda polisiära verksamhet som misslyckad (eller icke framgångsrik, kanske man ska säga — misslyckad kan man ju tycka att den är av andra skäl…). De har lyckats såtillvida att rätt många, inklusive jag själv, har blivit försiktiga (eller ängsliga om man så vill) mot att använda  farliga ord som N-ordet, Z-ordet, och diverse andra som varit fullständigt naturliga under vår uppväxt. Att säga ”n*ger” eller ”z*genare” bland folk man inte träffat förut skickar i min erfarenhet helt enkelt ut signaler de flesta av oss inte sända ut. Jag ogillar det, men har tillräcklig självbevarelsedrift för att vara pragmatisk.
    Slutligen undrar jag om inte ”hygientekniker” är en skröna. Jag har inga konkreta belägg, men jag vill minnas att jag en gång googlade och bara hittade det som förlöjligande exempel, och aldrig med något exempel på förment seriös användning. Ungefär som flashbackrassarnas favoritord ”kulturberikare”, med andra ord.
    Ännu slutligare funkar ju ”bra” på samma sätt som i ”kul” i Martins exempel, Något besynnerligt hur det kan finnas så taskig korrelation mellan ordens ålder och frekvens och deras inlemmande i det befintliga morfologiska systemet.

  9. Stefan Holm skriver:

    Ang. st*dersk*r

    Jo, jag vet också att skicka mig. Men det gör mig ’tvåspråkig’, när det gäller de nya förbjudna orden på samma sätt som vi väl alltid varit, när det gäller allt som har med partiet mellan midjan och knäna att göra.
     
    Hygientekniker utgick väl aldrig som påbud från den politiska eller kulturella sfären men företag ändrade i flock i sina befattningsbeskrivningar. Sådana kunde vara ett studieobjekt i sig för någon hugad.

  10. Mikael Parkvall skriver:

    Men gjorde företagen verkligen det? Jag håller det på intet vis för otroligt, men har inte sett några belägg för det.

  11. Stefan Holm skriver:

    1) Har inga bevarade skriftliga belägg. 2) Är bombsäker på att jag på 70-talet såg flera exempel. 3) I Vetenskapens värld i måndags fick man veta hur mycket ens minne var värt. 4) Alltså – I rest my case.

  12. Östen Dahl skriver:

    Fel åt båda hållen

    Stefan och Micke, ni har fel båda två. För det första är det inte hygientekniker utan lokalvårdare som i stor utsträckning har ersatt städare/städerska. För det andra förekommer ändå hygientekniker än idag fast rätt marginellt. Se här till exempel.

  13. Björn skriver:

    Mikael,
    visst är det precis samma mekanism som knuffat ut N- & Z-ord i kylan som nu skall placera hen i stugvärmen. För egen del framhärdar jag i att använda han som opersonligt pronomen så som "alltid" gjorts i svenskan, och har i och med detta drabbats av känslan av att skicka oönskade signaler till somliga läsare. I den mån "hen" nu skulle etablera sig som pronomen kan man vänta sig att precis samma tryck uppstår att använda det. D.v.s. att den som avstår från att begagna ordet etiketteras med värderingar och åsikter. Av detta skäl är det oärligt av dem som kampanjar för "hen" att påstå att de vill bevara valfriheten att uttrycka sig på annat sätt — vore det så skulle de ju nöja sig med att själva bruka ordet, och inte dessutom gå i polemik för att övertala andra att göra det.

  14. Ulla skriver:

    Är det verkligen så att 'han' 'alltid' använts som opersonligt pronomen? Jag tror nog att 'hon' också kan ha eller kan ha haft den funktionen (men någon mer insatt får gärna rätta mig om det skulle vara fel) (människan = hon). Om man inte vill använda 'hen' (jag skulle inte göra det överallt) går det väl också bra med det gamla vanliga (och klumpiga) 'han eller hon', så ingen känner sig utesluten eller förbigången.

  15. Mikael Parkvall skriver:

    @Björn: Om vi ger dem lillfingret, så tar de strax hela handen. Med samma logik kan vi inte tillåta barnbidrag eller a-kassa utan att bolsjevikerna tar över imorron, och inte heller kan vi tillåta privatägda ica-butiker, för då blir hela samhället strax nyliberalt. Det duger inte att kritisera saker med ens egna hjärnspökens farhågor som enda evidens.

  16. Stefan Holm skriver:

    Den kan äga en kvarn

    Ulla – han/hon rör väl inte opersonliga utan personliga pronomen. De opersonliga ältade vi nyss i man/en-tråden. I äldre tid var detta inte bara kulturellt utan även rent språkligt mindre laddat, eftersom alla substantiv var han, hon eller det – inte bara människor.
    När ambivalens förelåg, tycks ’den’ ha kunnat användas som substitut för ’han eller hon’. Som detta stadgande i äldre Västgötalagen:
    Faldær madhær vndir mylnohivl. fær. thær banæ af. böte thrim markum. thæn ær. mylnu .a.
    Faller man under kvarnhjul, får därav bane, böte tre marker, den som kvarnen äger.
    I detta fall kan ju kvarnägaren vara en kvinna. Annars hade det nog stått ’han’, då lagtexten i övrigt är konsekvent med att bruka han eller hon. (Dock kan man invända, att det inte står något om kvinnor, som trillar i plurret vid kvarnen).
    Vad är det för fel med använda det redan befintliga och könsneutrala ’den’?

  17. Östen Dahl skriver:

    Men hallå. I exemplet från Västgötalagen står pronomenet framför en relativsats. Då har vi ju – som Stefans översättning visar - den också i modern svenska. Annars tycker jag att varken hen eller man bör benämnas "opersonliga" pronomen, även om detta sker rätt ofta. I grammatiken talar man om opersonliga konstruktioner men då menar man konstruktioner med ett tomt det som subjekt. 

  18. Östen Dahl skriver:

     

    Som svar på Ullas fråga: det ser ut som om han i den aktuella användningen har funnits med ett tag. Så här står det i Gustav Vasas bibel (Joh. 3:18):

    Hwilken som troor på honom, han warder icke dömd, Men hwilken som icke troor, han är redho dömd, Effter thet han icke troodde j Gudz eenda Sons nampn.

    och likadant i den senaste bibelöversättningen:

    Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. 

    Detta borde väl gälla både män och kvinnor?

  19. Ulla skriver:

    Jo, så är det säkerligen. Jag tror att jag har tankarna på just människan = hon, vilket också förekommer i samma bibelöversättning:
    "Hwadh hielper nu thet menniskionne, om hon förwerffuer hela werldena, och fåår doch skadha til sitt lijff? Eller hwadh kan menniskian giffua, ther hon kan igenlösa sitt lijff medh?" Matteus, 16 kap. http://sv.wikisource.org/wiki/Bibeln_%28Gustav_Vasa%29/S._Matthei_Euangelium#XVI._Capitel.

  20. Stefan Holm skriver:

    Denna där

     
    Frågan som kvarstår är, varför den dög och duger i relativsatser men inte eljest? I mitt dialektala arv kan man om både Annie Lööf och Johan Sjöstedt säga: ’den kan jag tänka mig att rösta på’ alternativt ’den skulle jag aldrig rösta på’.
     
    En misstanke är, att även den är maskulint från början. Östen berörde för några dagar sedan, att pronomen ö.h.t. är sekundära i språket (och kanske i vissa språk alls inte finns) samt att de kan ha utvecklats ur demonstrativer – den där! det där! Ett ord som ’hunden’ antas ju vara en sammandragning av hund + in(n) och ’huset’ av hus + it(t). Då återstår frågan vad de bestämda femininerna är: sola, vägga, dörra, tösa, björka, koa, regeringa osv. Då i fornspråket han och hon  (i ackusativ) hette han och hana, ligger det nära till hands att misstänka ett feminint demonstrativt *in(n)a. (Denna där, som Lufsens kompis kallar Lady på julafton).
     
    Avsaknaden av finalt -a kan jag köpa som ett argument mot den som könsneutralt pronomen men inte, att det idag bara finns i relativsatser.

  21. Östen Dahl skriver:

    Hm, nu får vi försöka reda ut begreppen här! Till att börja med — jag talade inte om den "i relativsatser" utan om den som följs av en relativsats. Den traditionella svenska terminologin i detta fall är "determinativt pronomen". Om sådana hade vi en rätt lång diskussion för ett år sen med inlägg bl.a. av Stefan, men då handlade det om kasus. 

    Men mera generellt: jag sa inte heller att pronomen är sekundära i språket. Vad jag sa gällde just bara tredjepersonspronomina, och om dem gäller det att (1) de nästan alltid har utvecklats historiskt ur demonstrativer; (2) att det ofta inte finns någon klar gränslinje mellan dem och demonstrativer. Men om man vill säga att detta betyder att är "sekundära" så måste man säga detsamma om nästan alla grammatiska morfem. Vi kan jämföra med obestämda artiklar. Historiskt utvecklas obestämda artiklar alltid (så vitt jag vet, men det kan finnas undantag) ur räkneordet "en/ett". I standardsvenska ser eller hör man ingen skillnad på de två användningarna av "en/ett"; i engelska har däremot den obestämda artikeln reducerats till "a(n)" och är alltså skild från räkneordet "one". På liknande sätt kan tredjepersonspronomen ibland vara skilda från demonstrativer och ibland vara samma: i standardsvenska har vi särskilda pronomen för animata (levande) varelser men inte för inanimata — det vill säga den och det kan ha alla möjliga funktioner. Enligt standardspråkets normer kan vi använda den om människor som framförställd bestämd artikel, determinativt pronomen och som demonstrativ. I Stefans exempel "den kan jag tänka mig att rösta på" är den framhävt och kommer användningsmässigt nära en demonstrativ. I såna fall tror jag att man inte behöver ha dialektbakgrund för att kunna använda den. Men utanför en sån kontext låter det mindre naturligt att använda den om en person, och en lätt nedlåtande klang hänger eventuellt med även i exempel som Stefans. Ändå kan man väl tycka att det borde vara en mindre traumatisk språkreform att utöka användningen av den än att införa ett helt nykonstruerat pronomen, men här får vi se vad de svensktalande i slutändan bestämmer sig för.

    Var den maskulint från början? Det fornsvenska pronomenet þæn böjdes i de tre genus man hade då — alltså þæn - þe - þæt, och den nusvenska formen kommer onekligen närmast från maskulinvarianten. Utvecklingen av slutartikeln är lite snärjig så den känner jag mig inte beredd att reda ut just nu. 

    Vad som är könsneutralt och inte ligger enligt min mening liksom skönheten i betraktarens öga. Hur det var i fornsvenskan är förstås intressant men i grunden irrelevant. 

  22. Östen skrev: "Ändå kan man väl tycka att det borde vara en mindre traumatisk språkreform att utöka användningen av den än att införa ett helt nykonstruerat pronomen, men här får vi se vad de svensktalande i slutändan bestämmer sig för."
    Jag håller med. Den har genom språkhistorien haft ett mycket brett användningsområde sedan 1500-talet. Det räcker med att läsa avsnittet om den i SAOB för att inse detta; den har inte bara använts som bestämd artikel, demonstrativt och determinativt pronomen utan också som personligt pronomen om djur, i nedsättande betydelse om personer, när personens kön varit oväsentligt och när könet varit känt!
    När det gäller djur, har jag aldrig tvekat att använda den om ett djur, vars kön inte varit uppenbart eller känt, exempelvis grävlingen under vårt hus, som jag aldrig fick tillfälle att se. När det gäller människor kan man också använda den eller  undvika problemet , som är marginellt, genom omskrivningar eller andra lösningar.

  23. Apropå diskussionen om neger i denna tråd. I den här artikeln berättas om hur en journalist från The Telegraph försöker intervjua skådespelaren Samuel L. Jackson, som har en ledande roll i Quentin Tarantinos "Django Unchained", om ordet "nigger" utan att själv använda ordet. Ordet förekommer nämligen 100 gånger i filmen. Samuel l. Jackson låtsas inte förstå vad N-ordet betyder…

  24. Östen Dahl skriver:

    Helt marginellt är problemet inte. Om man skriver en lingvistisk artikel är det besvärligt att inte ha ett naturligt pronomen för att referera till "talaren" och "lyssnaren". När man bedömer tidskriftsartiklar är de numera ofta anonyma och det känns fånigt att inte veta hur man ska referera till artikelförfattaren. Det vore en lättnad om det fanns en allmänt accepterad strategi för de här fallen som är lite smidigare än "han eller hon" eller "vederbörande". Om det sen blir hen eller den eller dom enligt engelskans modell spelar däremot mindre roll. 

  25. Stefan Holm skriver:

     
    Idag, Östen,  är jag på mitt ordmärkande humör. Vad menar du pro primo med, att  man inte behöver ha dialektbakgrund…? Vem av kvinna (eller hen) född har inte dialektbakgrund? Vad menar du pro secundo med hur det var i fornsvenskan är … i grunden irrelevant? Tar du avstånd från den historiska lingvistiken?
     
    Innehållsmässigt har du annars, som vanligt, rätt.

  26. Östen Dahl skriver:

    OK, Stefan. Jag borde ha skrivit "det behövs inget speciellt dialektalt arv". Vad jag menade var att man nog kan säga så var man än kommer ifrån. 

    Däremot tänker jag inte ta avstånd från vad jag sa om fornsvenskan. Du citerar mig på ett vilseledande sätt. Jag sa ju att det var intressant att veta hur det var i fornsvenskan. Men jag menade att fornsvenskan är irrelevant för vad som är könsneutralt i modern svenska — och det finns knappast några andra objektiva kriterier heller. "Sjuksköterska" och "barnmorska" anses numera vara könsneutrala uttryck, men "städerska" är det inte. Det beror bara på vad man har bestämt sig för.

  27. Stefan Holm skriver:

    "Sjuksköterska" och "barnmorska" anses numera vara könsneutrala uttryck, men "städerska" är det inte. Det beror bara på vad man har bestämt sig för.
    .
    Anses av vem? Och vem är ’man’, som har bestämt sig. Är jag en hopplöst efterbliven kuf, som ser dessa ord som feminina, även om det finns manliga utövare av yrkena i fråga? Deras (nedärvda) pluralformer på –or (dialektalt –er) gör dem i mina öron feminina så det skriker om det. Ingen hävdar väl, att ’sto’, ’får’ och ’lejon’ är språkliga femininer bara för att de beskriver (eller kan beskriva) biologiska sådana?
     
    (Hm, har vi inte tuggat detta tidigare – jag förnimmer déjà vu).

  28. Östen Dahl skriver:

    Jo Stefan, vi har talat om de här sakerna förut — i tråden Miljöpartiet de (inte fullt så) queera, det var snart två år sen. Där sa jag bland annat att man inte skulle låta sig styras av etymologier. 

    Men till din huvudfråga: jag vet inte vem som bestämde att manliga sjuksköterskor skulle kallas så, men vad jag ville säga var att alla tycks ha accepterat det. Och som du själv påpekar är det skillnad på könstillhörighet och genus. Med "könsneutral" menade jag att orden kan användas om båda könen. Jag skulle också vilja påstå att standardsvenska substantiv har två och endast två genus: utrum (n-genus) och neutrum (t-genus). Användningen av pronomina han och hon beror inte på vilket substantiv man har som korrelat utan på referentens kön. Det ser förstås annorlunda ut i varieteter med tregenussystem, som ditt modersmål. Och det finns förstås substantiv som bara kan referera till individer av ena könet — då är de inte könsneutrala, men det säger ingenting om deras genus.

  29. h. skriver:

    Hur uttalas "mandrom"? Betoning, vokallängd

  30. Mikael Parkvall skriver:

     
    I min idiolekt är det typ [mandrɔm], med grav accent.

  31. Chokladboll skriver:

    Måste säga att jag aldrig förstått varför folk är så emot hen. Ingen försöker tvinga någon till att använda det, ingen tänker förbjuda folk från att säga hon eller han, ingen tänker utrota kön, och jag och typ alla mina vänner har välkomnat det här ordet för att just kunna undvika fula han/hon-konstruktioner. Blir det inte etablerat så blir det inte — vem vet, kanske kommer vi kunna se tillbaka på hen på samma sätt som andra modeord som kommer och går — men det fyller en funktion som den inte riktigt fyller. I min mening är den på tok för objektifierande för att kunna användas som ett pronomen rörande människor. Till exempel, jag skulle kunna fråga en nybliven förälder "vad heter hen?" om dess unge, medan både "vad heter den?" och "vad heter det?" inte känns okej. Om hen-motståndarna inte anser att de fyller en funktion så kan de väl bara strunta i att använda det och lägga sin energi på att lösa verkliga problem istället.
     
    P.S.
    Att han skulle kunna ses som könsneutralt i det moderna samhället är bara skrattretande.

  32. Östen Dahl skriver:

    Tvång?

    Visserligen har ingen (mig veterligen) ännu föreslagit böter för dom som säger "han" och "hon" hemma vid köksbordet, men det stämmer inte heller riktigt att alla hen-förespråkare bara ser det som en frivillig väg ut ur de situationer när man inte vet vilket pronomen man ska använda. Som tidigare har rapporterats här på bloggen har miljöpartisten Joakim Pihlstrand-Trulp i sitt eget språkbruk helt ersatt han och hon med hen. Han har vidare motionerat både i Gröna studenter och Miljöpartiet om att dessa organisationer ska använda ett "könsneutralt språk" och då menar han uppenbarligen att de i offentliga sammanhang ska följa hans exempel. En rimlig tolkning är att han också gärna skulle se att samhället i stort skulle göra samma sak. Gröna studenters riksstyrelse besvarade motionen sägandes att
    Gröna Studenter har idag ett stort antal medlemmar som såväl lokalt som nationellt företräder förbundet i olika sammanhang. Det är varken praktiskt möjligt eller önskvärt att låta årsmötet ta beslut om vilket språk dessa ska använda sig av.
    Riksstyrelsen menade tydligen att förslaget just skulle innebära att man tvingade på medlemmarna ett visst språkbruk.
    Om något ska ses som tvång eller inte kan också vara en knepig fråga. Språkrådet säger till exempel att dom "avråder" från att använda han som könsneutralt pronomen eftersom "alltfler" numera anser att "man inte kan använda det på det sättet". Att avråda någon från något är förstås inte riktigt samma sak som ett tvång men kan ändå ofta uppfattas så i praktiken. Sen bör det väl sägas att det inte är något riktigt bindande argument att hänvisa till en växande opinion.

  33. Stefan Holm skriver:

    Makten åt folket!

     
    Även om jag av födsel och ohejdad vana säger en i st. f. man, använder ett tregenussystem och inte har några bekymmer med den som neutralt pronomen i 3. pers. sing., så har det aldrig fallit mig in att ens försöka förmå andra att ta efter detta.
     
    Men med hen förhåller det sig lite annorlunda: Dels är det en nykonstruktion (’hittepå’). Dels kommer det von oben (ursäkta, men huvudstadens kulturelit är nog ’dom däruppe’ och inte det oppositionella avantgarde den själv vill framstå som). Dels tycks bevekelsegrunderna vara ideologiska i form av Simone de Beauvoirs tes att könet inte är en biologisk utan en social kategori (vilket utöver att vara naturvetenskapligt svårt att greppa inte är oppositionellt utan opportunt och mer eller mindre officiell statspropaganda – tom. Göran Persson proklamerade ju sig som feminist).
     
    Om han och hon om någon generation har ersatts av hen, så är det bara att gratulerande utropa: Konungen är död, leve regenten! Språkliga förändringar bestämmer folket över. Våra spådomar om dem når knappast längre än till: ’regnar det i morgon, så kommer det uppifrån’.

  34. Mikael Parkvall skriver:

     
    Jag kan ärligt talat känna viss sympati för Stefan Holms inställning (även om han hårdnackat vägrar ta in att hen i första hand förespråkas av folk som inte vill dyvla det på andra).
    Det kan vara värt att påpeka att det finns ett gäng andra ord som antingen lanserats eller propagerats för (och mer eller mindre slagit igenom) av hittepå-elit-stureplansfolket. Några sådana är bandspelare, domare (inom sport), dryfta, dylik, flock, fräck, gladlynt, hörsal, idka, kroppsbyggare, kynne, matberedare, plast, snabbmat, snille, säregen, tryta, tärna, upphovsrätt och yrka.
    Jag förutsätter att Stefan Holm aldrig tagit några av dessa i sin mun, men det kan vara värt att uppmana likasinnade att också vara på sin vakt.

  35. Stefan Holm skriver:

     
    Då jag i många de långa år känt stark sympati för Mikael Parkvalls skriftställning, överger jag härmed min hårdnackade vägran att ta in, att hen-förespråkarna inte vill pådyvla mig ordet.
     
    Och visst, jag fattar schäsen (tror jag): alla ord har ’hittats på’ nå’n gång, om än inte av stureplansfolk. Däremot har de nog mer sällan slagit igenom utan att usurperas av eliten: Om inte orden för Stockholm (Eken) och man (kis) i västgötaknallarnas hemliga språk månsing hade tagits upp av förbrytarkretsar i huvudstaden och därifrån via arbetarklass spridit sig till teaterscenen, så hade inte ekenskisen existerat (eller lira, tjacka, pava, kosing, kola vippen etc.).
     

  36. Mikael Parkvall skriver:
  37. Mikael Parkvall skriver:

    Nähänä… det ovan skulle ha varit en ensam smajly,men det ville sej tydligen inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>