Är ”man” på väg ut?

 

Dagens Nyheter skrev häromdagen om ett nytt språkreformförslag: att ersätta det generiska (allmänna) pronomenet man med en. En förekommer ju i dialekter och även i standardsvenska som objektsform av man. Så på sitt sätt är det en mindre förändring än att införa en helt nykonstruerad form som hen. Men ur en annan synpunkt är det mer genomgripande, eftersom pronomenet man är ett av svenskans vanligaste ord. När jag räknade frekvenser i en talspråkskorpus för ett antal år sen var man ganska precis en procent av alla ord i materialet. Sex procent av alla subjekt var man och bland transitiva subjekt var det så mycket som tio procent. Det är alltså en förändring som skulle märkas mer än införandet av hen för de fall när det är svårt att välja mellan han och hon, och vi skulle alla få lära oss att hålla tungan rätt i mun. 

En är vanligt i dialekter men i olika utsträckning i olika delar av det svenska dialektkontinuet: det verkar vara starkast i södra Sverige. Längre norrut används i stället ofta han som generiskt pronomen — det lär väl inte vara möjligt i dag som alternativ. Du förekommer också i dialekterna och som de flesta torde ha märkt har det blivit rätt mycket vanligare också i standardspråket, och där får man väl åtminstone delvis skylla på engelskt inflytande som vanligt. Att däremot se en som en anglicism som en av de intervjuade gör i DN-artikeln verkar däremot lite långsökt. One är ganska skriftspråkligt som generiskt pronomen utom möjligen bland äldre brittiska akademiker.   

Man är inte så gammalt i svenskan utan liksom mycket annat brukar det sägas komma från lågtyskan. Faktum är att även en av språkhistoriker har ansetts komma från tyskt håll. Det inhemska fornsvenska mönstret var att använda en subjektslös sats liksom man gör i finskan. 

Hur sexistiskt är då pronomenet man? Det får väl anses hänga på hur stark förbindelsen till substantivet man anses vara. Jag misstänker att de flesta människor tycker att det är självklart att det är samma ord, men som språkvetare kan man ju tillåta sig att sätta ett frågetecken i kanten för det. Pronomenet man är en grammatikalisering av substantivet, något som har hänt i andra språk fast i olika utsträckning lett till en differentiering. På nederländska har pronomenet blivit men och på franska är det inte längre uppenbart att on kommer av latinets homo. Också på svenska finns det skillnader även om pronomenet och substantivet är homofona. Substantivet man har som andra substantiv pluralis och bestämd form medan pronomenet man inte bryr sig om sådant men däremot böjs i kasus (objektsform en). Genitiven av substantivet är mans men av pronomenet ens. I övriga germanska språk som använder ett motsvarande pronomen skiljs det åt i stavningen från substantivet. Det skulle vi också kunna göra. En enkel reform vore att liksom norrmännen stava substantivet med två n, alltså mann, för att markera att det inte är samma ord som pronomenet. Det skulle faktiskt ge mera konsekventa stavningsregler, eftersom vi annars oftast dubbelstavar n efter kort vokal utom i funktionsord som pronomen. Men en sådan åtgärd är förstås mindre spektakulär och torde knappast väcka någon större entusiasm. 

För övrigt har ju man två ganska olika användningar i svenskan: en som motsvarar engelska you (eller one) och en som snarare motsvarar they eller någon opersonlig konstruktion. Den senare är kanske mer skriftspråklig. Jag misstänker att en låter ganska konstigt i den användningen. Hur låter det här till exempel? "Hittills har en inga spår efter rånarna." Vad säger våra götamålstalare? 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Är ”man” på väg ut?

  1. Stefan Holm skriver:

    Man=en+di

     
    I mor- och farföräldragenerationen i Skaraborg fanns inte det opersonliga pronominet ’man’. Det var dock inte rakt av ersatt av ’en’. Det dialektala ’en’ är inklusivt, dvs. antingen syftar det på talaren ensam eller så ingår denne i det kollektiv som avses. Så Ralf Edströms ’en gör så gôtt en kan’ måste betyda, att han själv är en av dem, som försöker anstränga sig efter förmåga.
     
    Därför är satsen ’hittills har en inga spår efter rånarna’ möjlig men bara, om man/en själv tagit upp jakten. Syftar man/en på polisen, så måste ’en’ ersättas av ’di’ (dom). Alltså: dialektalt en är ett ’avpersonifierat’ jag eller vi. Således är ’en kan aldrig veta på förhand…’ möjligt men ’en har beslutat…’ i princip omöjligt.
     
    Denna modersmjölksinsupna distinktion har di säkert inte en susning om i intellektuella stockholmska feministkretsar.

  2. Edvin skriver:

    Hen stör mig inte ens när det används som ersättning och inte bara komplement till han och hon, men en istället för man är rätt provocerande för mitt språkliga sinne.  Det ger  (när det kommer ur i övrigt rikssvensk mun) sken av någon som på pin kiv uttrycker sig ogrammatiskt för att vara jobbig.  Det är en sak att hitta på ett nytt ord och en annan att använda ett befintligt på fel sätt.

  3. Malin skriver:

    Stefan, nu tänker du tyvärr fel när du antar att de "intellektuella stockholmska" feministerna plockat till sig det dialektala "en", och att den användningen därför skulle fungera på samma sätt. Så är det ju inte. Eftersom det medvetet är tänkt som en ersättning till "man" fungerar det som "man".
    Jag som blivit rätt van vid "en" istället för "man" (även om jag inte använder det själv) tycker inte att Östens exempelmening känns märklig. Men så är jag ju intellektuell stockholmsk feminist. ;)

  4. inga johanson skriver:

    oni diras

    Och på esperanto är det inga problem
     
    man säger att… = oni diras ke…
    (en) man säger att..= viro diras ke…

  5. Stefan Holm skriver:

    En får se, Malin

     
    Ens plan var listigare än så, Malin: Om ’en’-förespråkarna får veta, att det redan finns i bonniga dialekter, så kanske vurmen för det falnar. För visst är det ännu hemskare att bli förknippad med lantisar (av båda könen) än med grabbarna på Stureplan?
     
    Se’n kan en ju försöka hävda nå’n slags ursprungsbefolklig patenträtt till ordets pronominella användning.
     
    Nog raljerat! En får se, vad framtiden bär i sitt sköte – en annan kan leva med alla varianter.

  6. Olof skriver:

    Jag har aldrig tänkt på det själv, men jag tyckte att Stefans förklaring om inklusivt ”man” lät väldigt trovärdig. Jag undrar också om användandet av ”maður” på isländska då också är ett översättningslån från tyska om det svenska ”man” är det? Det används ju som bekant likadant på Island.

  7. Edvin skriver:

    Stefan, jag tror den typen av människor som förespråkar och använder en som subjekt är långt ifrån samma människor som skulle vara ängsliga att förknippas med lantisar (eller någon annan folkgrupp).  Det finns olika sorter av hippa intellektuella stockholmare; det här är inte den som dricker latte och bakar surdegsbröd.

  8. Östen Dahl skriver:

    Tack, Stefan, jag visste att vi kunde få besked av dig. Men jag undrar lite över det där med inklusiviteten. Jag har hört liknande påståenden förut men jag skulle vilja testa några exempel som jag har hittat på nätet. Skulle du eller dina anfäder/anmödrar använda en eller di i fall som följande? 

    "Jag gillar att prata och det får man uppleva snabbt när man möter mig."

    " istället för kopplingstonen när man ringer till mig så spelas det en låt."

    eller ett konstruerat exempel:

    "Man kan nå mig hemma efter klockan fem."

    eller varför inte den här nynorska meningen:

    " Ein kan framleis trykke på "likar"-knappen når ein er på besøk, dersom ein ikkje vil gjere meg litt lukkeleg med ein bitteliten kommentar!"

    Omvänt är här några meningar för användarna av stockholmsfeminist-"en". Kan ni säga så här?

    "I Moskva säger en att påståendena är befängda."

    "Kommunen bryter mot lagen när en inte ger mig personlig assistans."

    "Regeringen förklarar att en inte kommer att ändra beslutet."

  9. Stefan Holm skriver:

     
    Visste i min tur, Östen, att du hade något i bakfickan, när du lockade fram mig. Det är förvisso så, att farmors ord hade lytt:
     
    "Jag gillar att prata och det får en uppleva snabbt när en möter mig."
     
    " istället för kopplingstonen när en ringer till mig så spelas det en låt."
     
    "En kan nå mig hemma efter klockan fem."
     
    Vad ska en säga? För det första kan en ju i den mittersta meningen faktiskt ringa sitt eget telefonnummer. För det andra, så hade det naturliga i mening tre (liksom i det norska exemplet) nog varit ’I’. För det tredje innehåller alla meningarna ordet ’mig’, så nå’t inkluderande finns det. För det fjärde är pronominets innebörd i alla exemplen det obestämda ’någon – vem som helst’. Det är det inte i dina exempel riktade till damerna, där bestämda personer/instanser åsyftas och morfar skulle sagt:
     
    "I Moskva säger di att påståendena är befängda."
     
    "Kommunen bryter mot lagen när di inte ger mig personlig assistans."
     
    "Regeringen förklarar att di inte kommer att ändra beslutet."
     
    En får grubbla lite mer på detta, som en före ditt inlägg aldrig tänkt på utan fått med bröstmjölken.

  10. Ulla skriver:

    En kommer att tänka på det pronomen som di använder i Egalias döttrar, dam.

  11. Stefan Holm skriver:

    Kocksvenska

     
    En får ändå vara glad, så länge inte du äter sig längre in i standardspråket som opersonligt pronomen. Det är redan legio bland TV-kockarna, vilka i flock apar efter sina engelsktalande förlagor:
     
    ’Du vill inte ha steken så torr och tråkig, att köttet faller isär av sig självt.’
     
    -Va fan vet du om det, hojtar jag in i TV:n, jag råkar gilla mört kött!
     
    Håll med om, att du i denna form har något messerschmittigt över sig. Det är ju till skillnad från man och en explicit exkluderande och imperativt.
     
    Mer oförarglig är då nyss bortgångne Jarl Borsséns tablå vid köksbordet med transistorradion på:
    -Du lyssnar just nu på Sveriges Radio P3.
    -Hur kan han veta det???
     
     

  12. Östen Dahl skriver:

    Ken var ordet sa hen

    Det norska originalet Egalias døtre, som jag läste en gång för länge sen, är i det här avseendet intressantare ur lingvistisk synpunkt än den svenska översättningen . Där används nämligen det generiska pronomenet ken som ska föreställa en reducerad form av kvinne. Klart godkänt som möjlig grammatikalisering. 

  13. Östen Dahl skriver:

    Slingrig inklusion

    Beträffande den inkluderande betydelsen tycker jag att du Stefan slingrar dig. Så här tror jag att det fungerar. Till att börja med är det vanligt att språk gör den här distinktionen mellan en och di eller (i engelska) you och they. I ryska har man till exempel andra person singularis med eller utan pronomenet ty 'du' för det första fallet och tredje person pluralis utan något pronomen för det andra. När man då använder en, you eller vad det kan vara är det mestadels fråga om en generell regel som gäller för alla den kan tillämpas på (som du själv säger: 'någon — vem som helst'). Att den då mestadels inkluderar talaren följer av att den är generell; det är ungefär som att om man säger Man ska inte spotta på golvet bör man inte därefter omedelbart göra det. Men om man säger Om man vill träffa mig… så är inte regeln tillämpbar på en själv eftersom man normalt inte träffar sig själv. 
    Men jag håller inte med om att du är "explicit exkluderande". I engelskan är det nog ungefär lika vanligt att använda you om sig själv som man i samma användning i svenskan. I ryskan går det till och med att använda andra person och explicit utesluta den tilltalade. Man kan nämligen ha andra andrapersonspronomen i samma mening. Dessutom kan andra person singularis i generisk betydelse användas även när man talar med folk som man är ni med. Alltså kan man säga konstiga saker som "Med er har du inte tråkigt" (S vami ne soskutjisj'sja). 

  14. Östen Dahl skriver:

    PS om inklusion

    Nu glömde jag ett motexempel mot det här med den inkluderande betydelsen. Jag tror man utan vidare kan säga Under andra världskriget kunde man ofta se gengasbilar på gatorna även om man som jag inte var född då. Det vill säga, i det här fallet är regeln inte tillämplig på mig, så jag inkluderas inte. 

  15. Stefan Holm skriver:

    Närmiljön

     
    Jo, jag kände till, att you och ty är comme il faut (hm, vad säger feministerna om pronominet där) i engelska respektive ryska. Det var specifikt användningen i svenska av du i denna mening, som störde språkkänslan. Men visst har det anor även här. Herrens bud ’Du skall icke dräpa’ är förhoppningsvis inte uteslutande riktat till en själv utan generellt till alla likar.
     
    När det gäller det inkluderande, så får en kanske dra tillbaka halvbackarna en aning. Men om en säger, att en brukas opersonligt om närmiljön – en själv och/eller människor en kan tänkas ha med att göra – medan di syftar på människor en inte har med att göra, så kanske en kommer sanningen närmre. Vi och dom med andra ord. Di styrande i Moskva, regeringen och kommunen har en ju inte mycket inflytande över medan åtminstone ens närstående föräldrar kunde se gengasbilar på gatorna (och en hade gjort det själv, om en levat). Och di som ringer till en eller möter en är (eller blir) ju på något sätt ens närmiljö.
     
     

  16. Gunvor Andersson skriver:

    Di?

    Varför skriver ni di och inte de? Är det för att ni alltid säger dom och inte tro att folk fattar att ni menar de om ni skriver det? Som dalslänning säger jag de i nominativ (och det i både andra och tredje personen pluralis) och dom i ackusativ och dativ tredje personen (der i andra personen pluralis). Jag har undrat över det ibland – säger man verkligen di med i i de dialekter där man inte säger dom?
    Ja, och så säger jag förstås också en i nominativ på bonnigt vis.

  17. Östen Dahl skriver:

    Di!

    Det uttal du Gunvor beskriver är nog rätt ovanligt, det är första gången jag hör talas om det. Varifrån i Dalsland kommer du? De i andra person pluralis låter som norsk påverkan, men mig veterligen säger man di åtminstone i standardöstnorska, liksom också i de flesta svenska dialekter där man skiljer på subjektsform och objektsform inklusive finlandssvenska och äldre stockholmska. Astrid Lindgren skrev alltid di när hon skulle återge talspråk. 

  18. Stefan Holm skriver:

    Självklart skriver en bildad karl de (och dem). Det var ovan här enkom för att illustrera mitt tal (bland likar), som jag skrev di. I mitt idiom gäller di i nominativ och dom (uttal: ’dum’, ’dôm’) oblikt. Typ: ’Di kände igen mej men ja kände inte igen dom. Det finns ända längst ner i söder, där Malmö FF kallas di blåe eller di himmelsblå precis som Ingvar Carlsson och jag peppar svenska mästarna med: heja di gule och inte di dära, trampa di främmata pajka på tära!

  19. Mikael Parkvall skriver:

    Att döma av mina anteckningar har Östen rätt i att /de/ är ovanligt, men jag har (tydligen) stött på det i Västergötland och Bohuslän, samt på Gotland och Åland. I litteraturen då alltså, och inte nödvändigtvis IRL.

  20. Östen Dahl skriver:

    Älvsborg?

    Med tanke på att vi har en skaraborgare (Stefan) och en boråsare (Ingvar Carlsson) i di-lägret är en kvalificerad gissning att Mickes de-talare kommer från Norra Älvsborg. Det skulle ge ett sammanhängande område i västra Västra Götaland. 
    Den här SWEDIA-inspelningen av en äldre man från Frändefors i södra Dalsland innehåller ett ganska klart [de:] ungefär 40 sek. in i filen. Däremot säger den här äldre kvinnan från Bengtsfors i norra delen av landskapet tydligt di flera gånger. Den här mannen från Orust i Bohuslän verkar blanda de och di, ibland är det svårt att höra.
    Annars verkar många av SWEDIA-talarna från området säga dom. Tydligen har dom:s segertåg gått rätt långt.

  21. Gunvor Andersson skriver:

    Di?

    Ber om ursäkt – en bildad karl menar naturligtvis något speciellt med att skriva något avvikande från standard. – skriver han di så menar han di.
     
    Min dialekt hör hemma på östra sidan av Kroppefjäll i Melleruds kommun, och har nog mest likhet med den i området ner mot Vänersborg och Trollhättan. Men de och der i andra personen (genitiv singularis deran, pluralis dera) låter ju norskt.
    Ja, och jag får nog erkänna att vi också uttalar oblika dom som dôm  (eller hur man nu ska skriva ut det). Genitiven blir dômses.
    Vad beträffar "Hittills har en inga spår efter rånarna." – nej som götamålstalare skulle en nog säga "Hittills har de (di;-))  inga spår efter rånarna." Inget ord kan väl vara mer singular än en, och även om det skulle kunna handla om dig eller mig eller hela jordens befolkning så är det som enskild människa som en använder en.
     

  22. Mikael Parkvall skriver:

    Tyvärr, Östen — talaren kom från nuvarande Götene kommun, alltså Skaraborg. Men hen växlade enligt mina anteckningar mellan di och de.

  23. Stefan Holm skriver:

    Gammalt, bonnigt, manligt

    Att blanda di och de är inte märkligt i sig, då det rimligen är två närliggande uttalsvarianter av samma äldre nominativform (their).
     
    Annars har Östen rätt i, att oblika dom (<theim) är på massiv frammarsch. Det finns skäl att påpeka, att mitt di tillhör en äldre generation och knappast hörs hos någon yngre människa – i vart fall inte i Göteborg. Standardspråket tar över helt i ordningsföljderna större städer > medelstora > mindre > landsbygd samt kvinnor > män. Det är inte på så värst mycket annat än prosodin jag idag kan skilja en 18-årig göteborgare från en dito stockholmare.

  24. Gunvor Andersson skriver:

    Jo, nog är det så, dom har tagit över den yngre generationen . Lustigt nog verkar det i skriftspråket som att de biter i från sig – och slukar dem i förbifarten.
     

     
    Att använda en (eller man) i stället för jag i Götaland är väl ett sätt att skylla ifrån sig, ungefär så här: ”Jag skulle kunna göra/tycka detta, och det skulle nog många andra också, men jag vågar inte vara kategorisk”.  

  25. Stefan Holm skriver:

    Har man en kasuslös talspråksvariant (dom) men ser två varianter (de/dem) i skrift, så är det  förståeligt, om språkkänslan inte alltid finns för när man ska skriva det ena resp. det andra. Med sedvanlig fördröjning lär därför dom ta över även skriftspråket. (Henne och honom står därnäst på tur, ansatta av hon och han).

  26. Pingback: Neutral användning av hen vanligast » Eva Sahlström | Eva Sahlström

  27. Magnus Mogensen skriver:

    Det borde gå mycket mera smärtfritt att byta ut substantivet man än pronomenet man – om man nu nödvändigtvis ska haka upp sig på ordens sammanfallande bokstavskombinationer.

    Om en procent av textmassan är ordet man antar jag att högst en promille avser substantivet, förmodligen mindre. Ack så mycket smidigare!

  28. Pingback: I huvudet på matte – Vovven Vanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>