Engelska en del av den nordiska språkgemenskapen?

Jag misstänker att de flesta av våra trogna läsare har noterat att engelska numera är ett skandinaviskt språk. Det vill säga, detta har åtminstone påståtts i media med hänvisning till uttalanden av den norske lingvisten Jan Terje Faarlund i Oslo. Jag har på omvägar förstått att Faarlund kanske inte hade väntat sig att vad han sa skulle få så stor spridning. Han har skrivit en artikel om saken tillsammans med Joe Emonds, känd amerikansk generativist, men den har ännu inte kommit ut och finns tyvärr inte tillgänglig på nätet, så man får nöja sig med vad som står i tidningarna. Dock verkar det mest att handla om att engelskan har många syntaktiska företeelser gemensamma med nordiska språk. I chomskyansk anda menar man kanske att om man har samma syntax så är det också samma språk. Att det har varit stor påverkan från nordiska språk på engelskan ifråga om ordförrådet är förstås välkänt. Jag har pratat med sociolingvisten Peter Trudgill som vet en del om saken och han menar att det kanske inte är helt meningsfullt att säga att engelskan är hundraprocentigt västgermanskt eller hundraprocentigt nordgermanskt. Kontakten var hursomhelst intim — det handlar alltså om de nordiska (främst de danska) bosättningarna i England under vikingatiden.

Men om nu engelska är ett skandinaviskt språk så kan det väl få vara med i den nordiska språkgemenskapen? Och eftersom det ändå är ett nordiskt språk spelar det kanske inte så stor roll om det tar över. Språkförsvaret kan med andra ord stänga butiken. (Obs ej helt allvarligt menat :-)).

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Engelska en del av den nordiska språkgemenskapen?

  1. Martin Persson skriver:

    Ett till väderstreck

    Det har funnits en hypotes om en östgermansk befolkning i Finland och Estland, som sedan nordiserats i och med den (vikinga- och) medeltida svenska inflyttningen. Jag tror inte någon köper det längre.  

  2. Stefan Holm skriver:

    Syntaktisk ambivalens

     
    I väntan på Faarlunds och Emonds egna ord undrade jag ändå lite över påståendet i Aftenposten att Engelsk og skandinavisk har objektet etter verbet. Går man till Äldre västgötalagen, som ju anses opåverkad av plattyskan, så är det motsatta snarare regel än undantag. Redan i allra första stycket (om barndop) hittar man följande:
     
    Vardhær barn til kirkiu boret…
    Blir ett barn buret till kyrkan…
     
    tha scal a präst kallæ han skal a kirkiu bole boæ.
    Då ska (man) kalla på prästen, han ska bo på kyrkobostället.
     
    Sidhen scal font wigyæ. prester barn döpæ. oc gudfadhir a haldæ. gudmodher til namns sygiæ.
    Sedan ska (man) viga dopfunten, prästen döpa barnet, gudfadern hålla i (det) och gudmodern säga namnet.
     
    Hændir thæt sot a vegh oc ma igh til kyrkiu coma. tha scal gudfadhir döpæ oc gudmodher a haldæ. i vatn. æn uatn. ær til i namn fadhurs oc suner oc andæs hælagha tha scal thät .j. kyrkiu. gard gravæ…
    Händer det  sot på vägen och (man) inte kan komma till kyrkan, då ska gudfadern döpa och gudmodern hålla i (barnet) – i vatten, om det finns – i faderns, sonens och den helige andes namn. Sedan ska det begravas på kyrkogården…

    Nu har jag inte kollat Gula- Frosta- och Borgartingslagarna (eller de danska) men det måste ju vara syntaxen från den här tiden, som har bärighet.

  3. Stefan Holm skriver:

    No country for carnivors

     
    Nu har jag kikat lite på Gulatings- och Frostatingslagarna (google and you will find – vad bättre kan man hitta på en fredagkväll?). Mitt snabba svep säger, att Gulating domineras av SVO medan Frostating skiftar likt Västgötalagen. Som i denna vackra pendang till Upplandslagens ’land skall med lag byggas’:
     
    At lögum scal land várt byggia en eigi at úlögum eyða. En sá er eigi vill öðrum unna. hann scal eigi laga nióta.
    Med lag ska (man) bygga vårt land och inte föröda det med laglöshet. Och den som inte vill unna andra (deras rätt), ska (själv) inte få njuta av lagen.
     
    Däremot är det SVO i detta stadgande, som måtte få envar vegetarian att jubla och oss andra att tacka vår skapare för 1905, då unionen upplöstes:
     
    Ef maðr etr kiot i langa fastu þa hefir hann firir faret friði sinum uiðr alla mænn. en fe sinu uiðr biskup ef hann er fulltiða eða heiluita. Huær maðr er tolf uettra er gamal eða ellri skal fasta a langa friadag uiðr uatn oc brauð eða giallðe .iij. aura biskupi.
    Om en man äter kött under fastan, så har han förverkat sin frid bland alla män och sin egendom till biskopen när han ligger på sitt yttersta eller (så väntar honom) helvetet. Varje man, som är tolv år gammal eller äldre ska fasta på långfredagen på vatten och bröd eller böta två och ett halvt öre till biskopen.
    Rätta mig, Marit, om jag misstolkat dina (våra) förfäder.

  4. Martin Persson skriver:

    Jo,

    det nordiska fornspråket brukar antas vara SOV. Gallehushornets "Ek hlewagastiz holtijaz horna tawido" (jag HH horn-ACK göra-PRet) är nog det berömdaste exemplet.

  5. Jag bortser från passningen till Språkförsvaret, som inte var helt allvarligt menad. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till förslaget till klassifikation från Faarland/Emonds. Det går heller inte att upprätta några definitiva demarkationslinjer mellan väst- och nordgermanska språk. Engelskan utsattes för ett massivt inflytande från ”dansk tunga” under vikingatiden, men språken i Danmark, Norge och Sverige utsattes några hundra år senare för ett lika massivt inflytande från lågtyskan, ett västgermanskt språk.  I såväl engelskan som i danskan, norskan och svenskan reducerades kasussystemen; i båda fallen beroende på språkkollisioner, i det förra med franskan och i det senare med lågtyskan. När England invaderades av germanfolk på 400-talet e.v.t., ingick tre stammar eller folk i denna invasion: angler, saxare och jutar. De senare kom från nuvarande Jylland och deras språkvarietet ingick säkert i ett dialektkontinuum (från nordsjögermanska till ödanskan).
    Peter Trudgill har nog helt rätt när han påstår att ”det kanske inte är helt meningsfullt att säga att engelskan är hundraprocentigt västgermanskt eller hundraprocentigt nordgermanskt språk.”
    Om man gör en samlad bedömning av engelskans relation till de övriga germanska språken, måste man ta hänsyn till såväl ordförråd, grammatiska ord och morfem som syntax. Faarland/Emonds tar fasta på syntaktiska drag i engelskan, som överensstämmer med de skandinaviska språken, men vissa andra drag överensstämmer bara med västgermanska varieteter. Presens particip i engelskan, som används för att uttrycka pågående handling, återfinns också i nederländskan, frisiskan och lågtyskan. I svenska, danska och norska används presens particip i huvudsak adjektiviskt. Påståendet att det var omöjligt att avsluta en mening på gammalengelska med en preposition (som i dagens moderna engelska och de tre skandinaviska språken) är en överdrift; det finns åtminstone ett exempel från Beowulf, som nedtecknades på 700-talet. Den berättelsen vittnar dessutom om de nära kontakterna med Sydskandinavien. Dessutom har engelskan språkdrag, som varken återfinns i de nordgermanska eller i de andra västgermanska språken (detta sagt med reservation för att jag inte behärskar nederländska, frisiska, lågtyska, isländska och färöiska). Jag tänker på den raka ordföljden i engelskan (även om det finns undantag) och användningen av ”do/does” i frågesatser och vid preteritumkonstruktionen av verb. Svenska, norska och danska i sin tur har bestämd slutartikel – svenskan och norskan dessutom dubbel bestämdhet – vilket inte engelskan och de övriga västgermanska språken har.

  6. Östen Dahl skriver:

    Jag kan hålla med om en hel del av vad Per-Åke skriver, bland annat att man måste titta på alla delar av språket för att avgöra frågan om engelskans ursprung — och dessutom måste man jämföra de olika forn- och medelengelska dialekterna för att få en klarare bild av hur övergången mellan forn- och medelengelska gick till. Jag misstänker att ingen av oss behärskar detta material så bra att vi kan uttala oss med säkerhet. Men man kan som exempel ta räkneorden, där framför allt dom mellan två och fem brukar anses vara ganska immuna mot lån. På den här sajten kan man studera räkneord på ett osannolikt antal språk. Om man då jämför medelengelska med å ena sidan fornengelska och å andra sidan fornnordiska ("Runic" och "Old Norse") så ser man att det är rätt många detaljer där medelengelska helt tydligt är en fortsättning av fornengelskan snarare än av fornnordiskan. Till exempel hette det "átta níu tíu" på fornnordiska och "eahta nighon tíen" på fornengelska. Om någon utan förkunskaper eller fördomar ombeds para ihop de här orden med modern engelska eller svenska tror jag resultatet bara kan bli ett. Men det här kan bara vara indicier. 

    Men några av Per-Åkes exempel på fenomen är kanske mindre relevanta. Rak ordföljd och do-omskrivning är senare fenomen; engelska var ett V2-språk fram till 1300-talet. Jag vet inte varifrån Per-Åke har påståendet att t.ex. nederländska har en progressivkonstruktion med ett presensparticip: de konstruktioner som finns använder infinitiv som i Hij is aan het fietsen 'Han cyklar', Hij is fietsend är ogrammatiskt, och motsvarande gäller om jag inte minns alldeles fel också de andra låglandsgermanska språken. Det är förstås riktigt att de skandinaviska standardspråken har suffigerad bestämd artikel, men en inte ointressant detalj i sammanhanget är att många jutiska dialekter (som ju är geografiskt närmast de västgermanska) har framförställd bestämd artikel som i æ mand  'mannen'. 

  7. Progressivkonstruktion i nederländskan

    Påståendet om progressivkonstruktionen i nederländskan fick jag härifrån: http://en.wikipedia.org/wiki/Low_German. Men som sagt var kan jag inte nederländska. Och Wikipediaförfattaren kan ju också ha missuppfattat fenomenet.

  8. Östen Dahl skriver:

    Svar till Per-Åke

    Läs noga och du kommer att se att Wikipediaartikeln inte säger att nederländskan använder ett particip. Den lågtyska konstruktionen verkar vara marginell och språket skiljer inte infinitiv och presensparticip som nederländska gör. 

  9. Stefan Holm skriver:

    Även fonetiken...

     
    Är inte fonetiken ett relevant skäl att delvis skilja engelskan från såväl nord- som västgermanska. Ett urgermanskt *stainaz blev i både norr och väster stein (senare sten i lågtyska och östnordiska) men hos anglosaxarna blev det stan, senare stone.
     
    Ex. alone-allena, bone-ben, broad-bred, dough-deg, oak-ek, oath-ed, one-en, own-egen/äga, goat-get, whole-hel, holy-helig, home-hem, hot-het, loaf-lev, more-mer, most-mest, rope-rep, soul-själ, token-tecken.
     
    Ett urgermanskt *bauno blev bona (fornhögtyska) i väst och böna i norr men bean hos anglosaxarna.
     
    Ex. bread-bröd, cheap-köpa, dead-död, deaf-döv,dream-dröm, ear-öra, eye-öga, east-öst, geats-götar, hear-höra, leap-löpa, leaf-löv, leek-lök, neat-nöt (boskap), need-nöd, red-röd, stream-ström och (efter ’the vowel shift’) high-hög.
     
    Inte ens vikingarna förmådde ändra uttalet av dessa ord, som måste ha tillhört de vanligare även i äldre tid. Inte heller fick de [j] och [w] att falla i young, yoke, your, wolf, wool, word, work, wound, worm, wonder, Wodan (och Wednesday).
     
    Då både Jan Terje Faarlund och Peter Trudgill är ledamöter av Det Norske Videnskaps-Akademi, så bör de ha tillfälle att reda ut saken över exempelvis ett glas Lysholms Linie Aquavit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>