Tunga stenar

 

För ett par dagar sen skrev Margot Wallström och Lena Ag en debattartikel i DN med rubriken "Stoppa krigsherrarna med lag mot konfliktmineraler". "Konfliktmineralerna" sas sen vara bl.a. "de tre 'T:na': tungsten, tenn och tantalum". Det här var en lite för snabb översättning från engelska som tog sig förbi tidningens korrekturläsare – tenn heter det förstås men de två andra grundämnena heter volfram och tantal på svenska. Nu låter tungsten misstänkt svenskt och det är det också. Volfram upptäcktes liksom ett osannolikt stort antal andra grundämnen av en svensk, nämligen Carl Wilhelm Scheele, vilken som bekant också upptäckte en del andra något vardagligare grundämnen som syre (fast han inte hade kläm på att det var grundämnen). Beteckningen tungsten användes på den tiden om lite olika mineral, säger källorna, men kom på svenska att så småningom begränsas till ett annat mineral som numera dock kallas scheelit och som består till 80 procent av volfram. Ordet volfram kommer från tyskan och betydde från början 'vargsot', fast det är oklart vilket ämne det egentligen betecknade. Alltihop är ganska rörigt med andra ord. Det svenska ordet tungsten har i alla fall spritt sig till en del språk, förutom engelska åtminstone franska (tungstène) och italienska (tungsteno), men den tyska termen verkar annars vanligast (volframo på esperanto, skyndar jag mig att tillägga). 

Nu uppkommer emellertid det pikanta problemet: vad ska man anse om användningen av tungsten i svenskan, som verkar att vara i tilltagande? Ska man betrakta det som en anglicism som hotar att uttränga det goda svenska ordet volfram? Eller ska vi hälsa detta ursvenska ord tillbaka till fädernejorden, tillsammans med vildsvinen som återvänt efter att ha varit utrotade här? Fallet är inte unikt, man talar ibland om "pingponglån". Exempelvis finns det en hel del franska lånord i synnerhet i engelskan som från början kommer från germanska språk, till exempel engelska guard och svenska garde som etymologiskt är samma ord som engelska ward och svenska vård. Till de märkligare hör marskalk som etymologiskt motsvarar märraskalk, alltså en stallknekt. 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Tunga stenar

  1. Martin Persson skriver:

    "Pingponglån" tycks mig en aning tautologiskt (eller möjligen pleonastiskt). Tungsten är, logiskt sett, ett av ganska få äkta lånord (som det används i nämnda artikel). De ord som bara snos utan att lämnas borde kallas något i stil med isländska tökuorð.
    Tenn och tantal är väl metaller?

  2. Stefan Holm skriver:

    Wolfram sitter nog säker

    Ännu en krock mellan de två världarna: humaniora och naturvetenskap. ’Tantalum’ etc. är för ’tant’ Margot politiskt stoff, inte fysikaliskt – och omvänt för naturvetarna. Men de sistnämnda har nog förkörsrätt just här. Annars finge vi konsekvent byta namn på t.ex. natrium, kalium, kisel, svavel, väte, syre och kväve till sodium, potassium, silicon, sulfur, hydrogen, oxygen och nitrogen. Syrgas (som består av två syreatomer) säljs som ’Oxygen’, ’hydrogenbomb’ har man sett i media, ’silikon’ tätas våtrum med, ’sodavatten’ dricks och ’sulfa’ ges på sjukhus men inte kommer väl kemi- och fysikböckerna att skrivas om för det?
     
    Google translate, som väl för all del inte är helt att lita på, visar annars, att volfram (eller wolfram) är ordet i germanska (utom engelska och afrikaans), slaviska och uraliska språk – plus vietnamesiska!? Kolonialengelska tungsten verkar dominera resten av världen (google ger faktiskt ’tungsteno’ även på esperanto).
     
    Favoritpingpongordet är ekipera/ekipage, som lär ha upptagits i franskan från vikingnordiska skipa – utrusta (ett skepp).

  3. Mikael Parkvall skriver:

    Minst lika sköna bumeranglån som de av Stefan anförda ekipera/ekipage är, tycker jag, emalj (samma germanska rot som i smälta) och etapp (samma som i step 'steg'). Och förstås gardrob, som består av två stulna germanska rötter som fransmännen på ikea-manér monterat ihop och sen sålt tillbaks.

  4. Östen Dahl skriver:

    En något säkrare källa än Google Translate är Wikipedia — i vänsterspalten finns länkar till motsvarande artikel på andra språk. Om man gör detta med utgångspunkt från den svenska artikeln "Volfram" (enda godkända stavningen enligt SAOL) kan man se att rätt många språk ger alternativa översättningar — fast inte esperanto, där är volframo den enda. 

    Beträffande mineral, grundämnen och metaller så blev det eventuellt lätt förvirring i mitt inlägg men den har jag ärvt från den DN-artikel jag citerade. Alla de uppräknade ämnena är metalliska grundämnen, som i naturen förekommer i olika mineral(er). (Här föreligger vacklan i språkbruket.) Det var alltså inte bara i fråga om beteckningarna som de högt kvalificerade författarna slarvade, utan även ifråga om distinktionen mellan grundämnen och mineral. Jag har spårat upp den amerikanska lagen om konfliktmineraler som säger så här:

    "(4) CONFLICT MINERAL.—The term ‘‘conflict mineral’’ 

    means— 

    (A) columbite-tantalite (coltan), cassiterite, gold, wolframite, or their derivatives; or 

    (B) any other mineral or its derivatives determined 

    by the Secretary of State to be financing conflict in the 

    Democratic Republic of the Congo or an adjoining country."

    Förutom i fallet guld är det alltså beteckningar som slutar på -ite (-it på svenska) vilket ser ut som en slags klassifikator för mineral. Man kan notera att wolfram dyker upp här även i engelskanfast det blir omvänt mot i svenskan, där tungsten är ett mineral och volfram grundämnet. Men för att det ska bli tre T:n måste man säga "tin, tungsten, tantalum", och det verkar som den här allittererande ramsan ofta associeras med uttrycket "conflict minerals", så även artikelförfattarna har väl ärvt förvirringen.

    Och Stefan, oxygen accepteras i ordböckerna som ett alternativ till syre. Beträffande silikon så finns det ju men har en annan betydelse än kisel. På engelska, har jag nu inhämtat, skiljer man mellan silicone 'silikon' och silicon 'kisel'. Detta inbjuder till fåniga vitsar men det är bäst att jag avhåller mig från dem.

  5. Stefan Holm skriver:

    Vargkorp(usar)

     
    En genomsökning av alla Språkbankens korpusar (nästan en miljard tecken) av ’volfram’ och ’wolfram’ (även som förled och skiftlägesoberoende) ger 515-207 i deskriptivistisk favör för wolfram. Men jag kan hålla på SAOB ändå, eftersom w (ihop med c, q, x och z) strängt taget är överflödiga tecken i ett svenskt alfabet. Vi hade större nytta av tecken för sje, tje och ng.
    Namnet såg jag förresten förklaras som ett personnamn: wolf (varg) + hramn (korp) – som i Ramberget ute på Hisingen (vilket dagens göteborgare börjat uttala ’Raaamberget’).

  6. Östen Dahl skriver:

    SAOL var ordet sa Bull – inte SAOB. Det kan säkert vara så att stavningen wolfram tränger sig på. Men ska vi då se det som en nymodig anglicism eller en återgång till en gammal hederlig germanism? 

    Etymologin på Wolfram är lite knepig. Jag tog tyska Wikipedias beskrivning eftersom jag tänkte att de borde vara mest vederhäftiga. Men frågan är vad efterledet egentligen betyder. Rām är medelhögtyska för 'sot, lort' säger man. Men Rahm på tyska kan ju också betyda 'grädde', och det passar bättre med det latinska uttrycket lupi spuma 'vargskum' som sägs ha varit föregångare till Wolfram. Men vad har du för källa för 'vargkorp', Stefan? Och hur har det blivit namnet på en metall?

  7. Arktos skriver:

    Vargguck?

     
    I zinkmalm från Sachsen fann man redan på 1500-talet ett mineral som försvårade metallutvinningen genom slaggbildning. Det “åt som en varg” av zinkmalmen. Därav förledet Wolf (varg).  Senare kom det att kallas Wolfram, där efterledet är det medelhögtyska ram som betyder smuts, smet, gegga. Guck alltså.  


    Om man får tro den tyska wikipediasidan om Wolfram.

  8. Stefan Holm skriver:

    Das also war des Pudels Kern

    En mycket plausibel förklaring jag köper rakt av, Arktos (heter du Björn och är bevandrad i indoeuropeiska?). Min gissning kom sig av, att Wolfram finns som både för- och efternamn på tyska. En av vår tids verkliga matematik-gurusar är Stephen Wolfram, vars far Hugo (författare) flydde från Kristallnatten. Och från c:a 1170-1220 har vi Wolfram von Eschenbach, författare av bl.a. Parzival. Båda har nog lite korp i sig.

  9. Östen Dahl skriver:

    Ja, lite mystiskt är det ju att Wolfram kan vara både personnamn och ett namn på ett grundämne. Jag måste erkänna att jag tidigare antog att det var namnet på upptäckaren, kanske en släkting till Stephen Wolfram, en man som antingen är galen eller ett geni eller förmodligen båda delarna. Rik som ett troll är han i alla fall. För att ytterligare trassla till det har även Tungsten fått egennamnslika användningar, som i den här boken. I den svenska översättningen heter hjälten dock Morbror Volfram, med enkelt v som sig bör. — Det fanns en gång något som hette Palm Pilot, som var en smart telefon, dock utan telefon, om ni förstår vad jag menar. De hade en modell som kallades Tungsten. Jag vet inte hur bra det var för marknadsföringen i Sverige. Trots sitt namn var den ganska lätt.

  10. Stefan Holm skriver:

    Hinsides

     
    Nå’t apart är det. Jag sökte även ’tungsten’ på Språkbankens korpusar (med betydligt färre svar). De jag såg rörde antingen smycken (ringar) eller en inställning hos kameror! Då volfram är den metall, som har högst smältpunkt av alla (3422º C) och därför används i glödlampor, kan man ana, att det rör fotografering inomhus.
     
    Dessutom reagerade jag på, att vietnamesiskan (en f.d. fransk koloni) hade ’volfram’. Fyndigheter där angavs av USA (på tal om dagens Kongo) som ett av skälen till det krig, som i tonåren mer än något annat kom att forma min världsbild. Och så den här halvgalne Stephen Wolfram – det är nå’t hinsides med hela begreppet.

  11. Arktos skriver:

    Ulvakorp och vargguck

     
    Personnamnet Wolfram (≈ Ulvakorp) är sammansatt av Wolf (varg) och rhaban (fornhögtyska för korp).   http://de.wikipedia.org/wiki/Wolfram_(Name)
     
    Ulvakorp är ett personnamn, vargguck är ett mineral. Båda heter Wolfram på tyska. 
     
    Personnamnet Wolfram stod uppenbarligen högt i kurs redan på Wolfram von Eschenbachs tid. Man tänke sig personnamnet som en kombination av vargens och korpens mytiska och goda egenskaper när man har dem på sin sida, t ex korpar som Hugin och Munin.
     
    Flera hundra år senare dyker Wolfram = vargguck upp som nyord. Det måste ha låtit som en ordlek, rentav ett öknamn, men med personnamnet har det nog ändå inte mycket att skaffa. Nu handlar det enbart om djurens onda sidor, de som visar sig när man har dem till motståndare – vargens glupskhet och korpens ev. tjuvaktighet och allmänna ondska som “syns utanpå” i dess svärta. Här gäller svärtan ett mineral.
     
    Det nya ordet  ram  (medelhögtyska) kan vara en ombildning av det gamla  hraban  utan annan koppling till korp än just svärtan och därför med annan innebörd som sot och lort.  Med det sydtyska Rahm = grädde har det inget att göra, säger Duden (Herkunftswörterbuch) och avslutar sin artikel om Wolfram med meningen:  Der Metallname ist also ursprünglich ein Scheltwort mit der Bedeutung »Wolfsschmutz« –  Namnet på metallen är … ursprungligen ett skällsord som betyder “vargsmuts”.
     
    Vargguck, sa Bull.

  12. Stefan Holm skriver:

    Uttömmande, sa Bill

    Alles klar, Arktos! Men du missade slutparentesen i din länkning. Inte ska väl medbloggarna gå miste om, att den förste kände Wolfram (von Freising) var biskop 926-937? Eller att den mest ökände, Wolfram von Richthofen, ledde bombningen av Guernica (dock ej släkt med Manfred 'den röde baronen' under första världskriget)?

  13. inga johanson skriver:

    tungsteno och volframo

    Enligt Reta Vortaro använder de som talar italienska, spanska och esperanto
    båda orden tungsteno och volframo
     
    hispane
    tungsteno (volframo)


    itale
    tungsteno (volframo)

  14. inga johanson skriver:

    JAG HETER WOLFGANG

    Tack Mamma och Pappa för att ni fördärvat min ungdom, tycker denne unge man som heter Wolfgang.
     
    http://www.youtube.com/watch?v=fr_lxnxpm-M 

  15. Stefan Holm skriver:

    Varggång Träben

    Ja, du Inga – i yngre år kände jag en Wolfgang Hölzenbein. Dessutom känner jag än idag Wolfgang Robe (mantel), som jag dock inte tänker säga något ironiskt om, då båda hans föräldrar föll offer för Zyklon B. 

  16. Arktos skriver:

    Personnamnssemantik

     
    Tack, Stefan, för den korrigerade länken. Jag funderade vidare på kombinationen vargar, korpar och biskopar/generaler som heter Wolfram. Vilken magi ligger det i ett namn? Skulle historien ha tagit en annan vändning om Mozart hade hetat Wolfram Amadeus?
     
    Vad betyder förresten Wolfgang?  Tja, “varggång”, dvs att gå eller röra sig varglikt. Vargen var både fruktad och högaktad för sin styrka och uthållighet. Vad mera är – och det hade jag totalt glömt – Oden själv, allfadern, åtföljdes inte bara av två korpar utan även av två vargar.  http://de.wikipedia.org/wiki/Wolfgang
     
    Det är nog nyckeln till kombon Wolfram = Ulvakorp – man vill att det lilla gossebarnet som döps till Wolfram ska få lika mäktiga hjälpare/följeslagare i livet som Oden själv, kanske särskilt om det  har efternamn som von Eschenbach eller von Richthofen. Den senare uppfyllde på sitt sätt dessa ev. förväntningar fullständigt eftersom han blev general i både armén (vargarna) och flygvapnet (korparna).
     
    En detalj – både Wolfram och Wolfgang förekommer som både för- och efternamn (om än inte tillsammans). Ungefär som Björn.

  17. Stefan Holm skriver:

    Knektanamn

     
    De enstaviga efternamnen i Sverige: Berg, Svärd, Ek, Blom, Strand osv. (+ mitt eget, som sägs vara det vanligaste i kategorin) lär komma från Indelningsverket. När var tionde bonde per by uttogs till indelt soldat, så gavs honom helt enkelt ett (enstavigt) efternamn – ’Rask’(ens). Björn hör nog dit (vår överhet vrickade till det som Örnkloo, Gyllenhöök osv.). Min farfars far lär ha hetat Lilja men två stavelser var för mycket för militären.

  18. inga johanson skriver:

    en Wolfgang, flera...

    Vad som var roligt att höra i sången med Wolfgang Masin, var att han frågade publiken om det fanns flera där som hette Wolfgang – då kom den tyska pluralformen – Wolfgänger.
    Ja, jag känner några fler med detta namn.

  19. Stefan Holm skriver:

    Avspäckning

     
    Ska man bokstavstro din länk, Arktos, så har kända tyska Wolfgänger haft efternamn som Ihåligtben (Hohlbein), Liten (Klein), Kosack (egypto- & koptolog samt lingvist!), Kräfta (Krebs), Kärlek (Liebe), Aldrigtäcka (Niedecken), Syndigskog (Schadewaldt), Tvålar (Seifen) och Vindgränder (Windgassen).
     
    Nå’t sunt är det ändå med tyskarna, som helt sonika kallar vistelse å kurort, hälsohem eller spa för Abspeckung. (Och till Wolfgängarna Mozart och Goethe står vi ju alla i tacksamhetsskuld).

  20. Östen Dahl skriver:

    Enstavig men ej indelt samt indelt men ej enstavig

    Nu är vi redan lite avämnes men jag vet inte, Stefan, om du vill säga att alla enstaviga efternamn är soldatnamn, för det är de förstås inte, vilket mitt eget namn är exempel på (det vill säga åtminstone inte vad vår släkt beträffar). Även namnet Holm fanns innan indelningsverket var påtänkt: i Wikipedia omtalas en Petrus Andreae Holm som föddes 1634 och vars far också tycks ha använt namnet. Och motståndet mot tvåstaviga soldatnamn måste ha varit lokalt. Det fanns ju gott om två- och till och med trestaviga sådana (till exempel Moberg och Frimodig). (För att bli ännu mer avämnes var det väl inte så att var tionde bonde togs ut till att bli soldat, snarare var det så att bönderna ålades att anställa en soldat och åtminstone delvis försörja honom, som alla minns som har läst Raskens eller sett den på teve.)  
    För övrigt finns det åtminstone en person i Ohio som heter Wolfgang Wolfram, förutom en SS-officer med det ståtliga namnet Wolfgang Wolfram von Wolmar som var något slags pressövervakare i protektoratet Böhmen-Mähren under andra världskriget, meddelar tjeckiska Wikipedia

  21. Stefan Holm skriver:

     
    Du har säkert helt rätt, Östen. Grip och Horn är ju gamla ärevördiga adelsnamn. Men vi vanliga dödliga hade ju inga efternamn överhuvudtaget före år 1900 (liksom dagens islänningar, vars telefonkatalog är sorterad efter förnamn). Under dessa villkor hade jag hetat ’Stefan på kullen’ eller ’Åkesson’ (och vill inte bli förknippad med den riksbekantaste dylike). Men visst hade militären en förkärlek för korta och robusta efternamn. Dahl är, oavsett ursprung, ett alldeles excellent sådant.

  22. Östen Dahl skriver:

    Även vanliga dödliga

    Att "vanliga dödliga" inte hade några efternamn före 1900 är möjligen sant om du talar om folk som bodde på landet och inte var vare sig präster eller "herrskap" men inte om resten av befokningen och nog inte ens hundraprocentigt ens om de förstnämnda. För att ta ditt efternamn som exempel så hette min farfars mormors far Petter Svensson Holm,  var hökare (d.v.s. handlande) i Strömstad och föddes 1753. 

  23. Stefan Holm skriver:

    Förbannad vare unionsupplösningen

    Folk som bodde på landet och inte var vare sig präster eller "herrskap" utgjorde sisådär 90 procent av oss före industrialismens genombrott. Hade din anfader varit hökare i Strömstad idag, hade han varit rik som ett troll: Landets två ICA-affärer med störst försäljning ligger båda i norra Bohuslän och på Systembolaget i Strömstad säljer man direkt från pall och har försäljningsvolymer, som man i Stockholm och Göteborg inte ens kan drömma om. Ja vi elsker dette landet, som det stiger frem…

  24. Arktos skriver:

    Wolfgänger, Wolfsgänger och Wolfgänge

     
    Fotgängare, “person(er) som färdas till fots”, heter Fußgänger på tyska. Wolfgänger borde därför betyda “person(er) som färdas till vargs” men detta ord verkar inte användas, dvs jag hittar inte ett enda exempel. Däremot finns  Wolfsgänger som beteckning för forntida soldater som drog i strid iförda vargskinn, utklädda till vargar, för att peppa sig själva och sätta skräck i motståndarna. Se citat ur en äldre version av den tyska wikisidan om Wolfgang: 
    http://www.gutefrage.net/frage/welche-bedeutung-hat-der-name-wolfgang
     
    Jag tycker nog artisten i Ingas länk ovan använder den vanliga pluralformen av -gang, dvs -gänge. Så här säger/sjunger han om jag har hört rätt:
     
    1:02 Ihr wisst nicht, wie das ist, wenn man ein Wolfgang ist.
    Ni vet inte hur det är att heta W.
     
    1:10 … oder haben wir Wolfgänge da heute mehrere … ?
    … eller har vi flera W här i dag?
     
    1:14 Kann man Jubel von den Wolfgängen haben?
    Kan vi få höra alla W jubla?
     
    Det är tydligt att namnet Wolfgang har låg status i yngre generationer i dagens sydtyskland. Hur det är med Wolfram återstår att undersöka.

  25. inga johanson skriver:

    Tack Arktos för grammatisk korrigering

    Jag hör nog lite illa, och det var också bra med tolkningen. Alla talar inte tyska, förstår jag nu.

  26. Stefan Holm skriver:

    Drev?

     
    Detta ska väl inte ältas till leda men tyskarna själva tycks, enligt bloggen Arktos länkar till, vara osäkra på etymologin. En har fått höra (1) der mit dem Wolf ging, en annan (2a) von Wolfsgänger abgeleitet, vilket en tredje förklarar som (2b) Krieger in Tierverkleidung, en fjärde (3) mit Gang der Waffengang gemeint ist. Wolfgang ist also der Wolfsjäger, en femte (4) ein Wolf im Angriff.
     
    Alltså (1) vargens polare (i naturskyddsföreningens smak?), (2) utklädd krigare, (3) vargdrev (i får- och renägarnas samt jägarförbundets smak?) eller (4) attackerande varg (inte i får- och renägarnas smak!).
    Själv kan jag tänka mig vargdrev, då flera svenska landskapslagar från den tid namnet först är känt stadgar, att varje mågande man är skyldig att en eller två gånger om året delta i drev för odjurs utrotande. 

  27. Stefan Holm skriver:

    När jag ändå är på det...

    SAOB under 'Skallgång' (Wolfgang?): (hoppas formatteringen funkar vid klipp-och-klistra direkt ur SAOB).
    1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i fråga om jakt efter villebråd; = SKALL sbst.³, a. Knäppt skallgång, skalljakt med knäppt skall. DRYSELL 143 (1728). Wid knäpt skallgång. FALK Björnskall 8 (1819). I mellersta Sverige skjutas en mängd Vargar om vintren på luderplatser genom skallgång. NILSSON Fauna 1: 231 (1847). ActaOel. 1: 26 (1924). – särsk. (numera bl. tillf.) konkret, om skallkedja vid drevjakt. Sex skidlöpare ordnades strax att bilda en skallgång. RUNEBERG (SVS) 3: 65 (1832).

  28. Arktos skriver:

    Åter till metallerna – en rättelse

     
    Det var i tennmalm från Sachsen som varggucket förekom! Inte zinkmalm (se min kommentar 1 aug). Här läste jag alldeles för fort. 
     
    Tecknets makt över tanken – Zn är det kemiska tecknet för zink, men ty Zinn betyder faktiskt tenn (Sn). Det forntyska  zin  är släkt med  tin  och  tenn. Två av de ursprungliga T:na har alltså på sina ställen förekommit tätt tillsammans.
     
    Duden för fram tanken att Zinn kommer från ett äldre germanskt ord som betyder kvist, stång, och nämner sv ten i sammanhanget. Metall (all metall?) brukade nämligen gjutas i form av stavar eller stänger. Ursprungligen skulle alltså Zinn bara betyda stav eller stavformad. 

  29. Stefan Holm skriver:

    Från Wolfram till Otto Ville

     
    Som somrig tystnad lägrat sig över bloggen, törs man sig kanske på en långsökt kommentar till Arktos förmodan om ett samband mellan ten och tenn? Min morfar, född 1901 i det västgötska kärnlandet, uttalade alltid tenn med slutet ’e’ ( som i ten – men kort). Han kunde t.ex. berätta, om det kommit ett 'följe' med förtennare (slutet ’e’) till sta’n – den tidens beskrivning av romer.
     
    Trivialt – om det inte vore för det, som Östen några gånger påpekat, att det normala för oss västgötar är att tvärtom öppna ’e’ till ’ä’, som i Ingvar Carlssons probläm.
     
    Vad jag sett är tenn ett unikt germanskt ord. Den kemiska beteckningen Sn kommer från latinets Stannum (stanniolpapper, för oss som är gamla nog att minnas). Men romarna lär i sin tur ha fått det från keltiskans sten, om man får tro detta.
     
    Då, för att anknyta till tidigare diskussion om ’Doggerland’, kunde man tänka sig, att detta keltiska ord snappats upp av uralisktalande. Sådana kan notoriskt inte uttala två konsonanter initialt. Kamraten från ungdomens Borås skulle alltid söpa bakke rins, köpa ett paket Prince, innan han gick för att roppagera sossialismen lant rapparna, propagera socialismen bland grabbarna). Ururalierna gjorde kanske om sten till ten och förmedlade det till urgermanerna?
    (Hm – känns lite kymigt att ge argument för Kalevi Wiik genom en ungdomsvän, vars ledstjärna var Otto Ville Kuusinen).

  30. Sigge skriver:

    Råkade snubbla över detta. Det är inte Scheele som upptäckte wolfram/tungsten, utan bröderna Juan Jose och Fausto Elhuyar. Scheele konstaterade enbart att han sannolikt framställt en oxid av en "ny metall". Nämnda bröder fortsatte studierna och kunde slutgiltigt bevisa att det rörde sig om ett nytt grundämne.

    (http://geolmag.geoscienceworld.org/content/93/2/175.abstract)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>