Några smärre pågående lexikala förändringar i svenskan

 

Det var ett tag sen vi hade nåt på det gamla klassiska temat att räkna frekvenser i tidningstext för att spåra språkförändringar. Två som jag har tänkt på på sista tiden är ”växthuseffekt” vörsus ”global uppvärmning” och ”dygn” kontra ”tjugofyra timmar”. I båda fallen hade jag en känsla av att den sistnämnda varianten hade ökat, och så är det mycket riktigt — åtminstone i tidningstext, och åtminstone delvis.

Utvecklingen är extremt tydlig för växthuseffekten, och den är i början av 00-talet som det verkligen händer grejer — från att ”global uppvärmning” var 10% av totalen i mitten på 90-talet till dagens dryga 60%. Jag har inte letat efter någon amerikansk motsvarighet till Mediearkivet, men min gissning är såklart att samma sak hänt där.

Givetvis är inte ”växthuseffekten” och ”global uppvärmning” betydelsemässigt identiska — det senare är ju effekten av det förra, men utan att ha gått igenom träffarna i nån större utsträckning tror jag att de i praktiken är utbytbara i de allra flesta fall — med varandra lika väl som med ”klimathotet” och andra liknande uttryck.

För ”dygn” är inte utvecklingen lika tydlig, och just ”dygn” dominerar fortfarande, men andelen har åtminstone fördubblats under de år som täcks av Mediedatabasen. Så de kortlivade butikerna som har öppet tjugofyra timmar har nog blivit lite vanligare, men inte mycket. Lite besviken blev jag allt på mina egna intuitioner, i synnerhet för att jag var helt övertygad om att ”tjugofyra timmar (om dygnet)” vann mark på bekostnad av en av svenskans få postpositioner, nämligen den vi finner i ”dygnet runt”. Vissa landvinster görs, men det är nog inte långt bortom felmarginalen.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Några smärre pågående lexikala förändringar i svenskan

  1. Stefan Holm skriver:

     
    Helt ovanliga är väl inte postpositionerna:
    För oss emellan tar vi väl bästa humöret på och hatten av för den, som året om bjuder laget runt på krubb med dricka därtill. Spelar vi sedan natten igenom kille (tj-), så hörs ’värdshus förbi’ eka bordet runt. Blir det surt efter pga. kvällen innan, så är folk världen över ändå inte gärna en sådan förutan.

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Tja, det är ju klart att det finns fler, men det är ändå en ändlig uppsättning. Och du fick nog med än rätt ansenlig andel redan där.

  3. Östen Dahl skriver:

    En del av Stefans exempel kan analyseras som postpositioner, men andra är tämligen tveksamma. Oss emellan betyder samma sak som mellan oss och en sådan förutan är synonymt med förutan en sådan. Så där har alltså postpositionen samma funktion som en preposition. Men surt efter betyder inte efter surt, snarare är ska det tolkas som det blir surt efter x, där det är underförstått vad x är för något. Likadant med kvällen innan som inte alls betyder innan kvällen utan snarare tvärtom så att säga. 

  4. Stefan Holm skriver:

    Jo, det kom 'surt' redan sekunden 'efter' att jag tryckt på skicka-knappen. Och visst, Mikael, har de karaktär av stelnade uttryck med stilistisk intention. På väg ut är väl även de för mig naturliga (pronominella) 'bror min', 'far hennes', 'huset deras' etc. och få är namn som 'Lasse Liten', 'Landet Lagom' och 'Landet runt' (TV-program). Typen 'Viktoria den första' lär dock överleva. Problemet är, om de blir fler än två: ett efterställt 'den tredje' känns inte helt bra (och innovationen 'den tredja' lär vara omöjlig). 

  5. Olle P skriver:

    …och bland de naturliga pronominella saknar jag barndommens Anna faster, Stina moster och Lasse kusin (norra Jämtland var detta). Det föll sig så naturligt att namnet skulle komma före bestämningen, men man vandrar ut i världen och lär nytt.

  6. Stefan Holm skriver:

    Vi är nog fossiler, Olle. Förfädren verkade säga så. Rök börjar ju med aft vamod standa runar thassa (efter Vämod står dessa runor). På en några hundra år äldre sten (i Blekinge, om jag minns rätt) kan man läsa det vackra swestar mina liubu (min kära syster). Detta vet säkert Östen typolog mer om.

  7. Martin Persson skriver:

    Typologi

    Är det typologi man är ute efter, gånge man lämpligen till Wals, där man bland en mängd annat hittar förhållandet mellan runt jorden/jorden runt och svart skjorta/camisa negra i världens språk.

  8. Martin Persson skriver:

    Men

    man får hitta dit själv. Mitt länkande gick inte så bra.

  9. Stefan Holm skriver:

    Och

    …jag tog fel på landsända. Swestar sinu var från Opedal i Norge. Det var sunu sin, som var från Blekinge, vilket framgår av denna tyska undersökning i ämnet. Ett stycke längre ned visas även, att efterställt possesivt pronomen var standard i landskapslagarna. Tex. Krister ær fyrst i laghum warum (Vgl 1 – dess första mening).

  10. Östen Dahl skriver:

    Tysk och tysk… visserligen står det på Google Books att boken är skriven av Walter de Gruyter, men han var bokförläggare och skrev nog inte så mycket själv. Tittar man närmare efter så står det "Elias Wessen" på omslaget, men det handlar förstås om den svenske nordisten Elias Wessén som till skillnad från Håkan Juholts efterträdare brukade accentuera sitt namn. Det är i själva verket en översättning av Wesséns svenska språkhistoria som de flesta nordister torde ha haft som kursbok. 

    I WALS finns det tyvärr ingen karta över ordningen på possessivpronomen och substantiv, däremot kan man studera var possessivaffix hamnar, och man kan se att majoriteten av alla språk (i samplet åtminstone är det väl säkrast att tillägga) har sådana (alltså som i finska äiti-ni 'mor min'). — I skriven svenska gick det fort att flytta på possessivpronomina: i yngre fornsvenska står de nästan alltid framför. Vilket är lite märkligt med tanke på att efterställning är så pass stark som den är i många dialekter. 

  11. Per Starbäck skriver:

    Dygn

    Ska man granska den anglicistiskt påverkade nedgången för dygn så bör man inte bara kolla "24 timmar" utan också "48 timmar", "72 timmar" osv. som dyker upp istället för "två dygn" osv. Kanske även 36 timmar. (Själv tycker jag en tidsangivelse som "48 timmar" låter alldeles för precis om det kan tänkas att den faktiska tiden är närmare 47 eller 49 timmar.
     

  12. Stefan Holm skriver:

    Men medge, att Wesséns argument får en helt annan tyngd i tysk språkdräkt, ungefär som när Frau Merkel ska driva in räntor åt de tyska bankerna från sydeuropeerna.
    Nåja – men förklaras inte skiftet till förställda possesiver just av det inflytande, som (låg- & hög-) tyska hade på svenskt skrivsätt från hansatiden, via Gustav Vasas bibel och fram till åtminstone1700-talet? Dateringen av äldre Västgötalagen bygger väl delvis på, att den ensam saknar lågtyska inslag. 

  13. Östen Dahl skriver:

    Jo. Men det anmärkningsvärda är inte inflytandet söderifrån (förmodligen lika mycket från danska som från lågtyska) utan att skriftspråket var så enhetligt i förhållande till talspråket och att de efterställda possessiverna är så pass sega än idag t.o.m. i standardspråket. I Språkbankens korpus Källtext som innehåller medeltidstexter finns det 23 förekomster av min fadher och 1 av fadher min, och den är i en dikt, där det behövs för rimmens skull. Om man tittar i korpusen Bloggmix från 2012 så finns där 122 far min mot 1137 min far, så där är faktiskt andelen större. Det är förstås lite fusk eftersom man för det mesta säger min pappa. Men i alla fall…  Att skriftspråket skiljer sig från talspråket verkar kanske ganska självklart men språkhistoriker låtsas ofta som om skriftspråket är helt representativt för språkutvecklingen. Det är förstås det enda de har att gå på så det är i och för sig begripligt. 

  14. Stefan Holm skriver:

     
    Nog är det egendomligt alltid. Vgl I har inte bara efterställda possesiver utan även (om inte helt konsekvent) adjektiv, räkneord och genitiver. Men det har mig veterligt inte överlevt i någon dialekt:
     
    Dræpar kona man tha skal mælæ a man thän skyldæstæ. (dvs. närmast stående). Flar madhær enæ ek aldinbæræ… (ollonbärande ek). Diungær maghændæ madhær ouormaghæ böte firi öræ tvæ. (Slår mågande man en hjälplös… ordet är väl ursprung till vårt ’övermaga’). Dræpær madhær thräl manss. böte firi markum threm. Sarghar hundær ællær annar fænædher. tha skal bötæ öræ tva firi sar.
     
    Regelmässigt står också (som i tyskan) det infinita verbet sist och så talar väl ingen idag (inte ens i ett frieri):
    Bondæ son vil sær kono bydiæ. han skal hin skyldæstæ at hittæ ok bön sinæ byriæ. Eller som i Rättlösabalkens ord om Eriksgatan: Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ… tha skal han sic allum götom trolekæn sværiæ at han skal eigh ræt lægh a landi varu brytæ. tha skal lagmadhær han fyrst til konungs dömæ…

  15. Lugubert skriver:

    Osorterat

    Jag använder olika följd i far min och min pappa. Kankse tycker jag att far och den ordningen låter lite högtidligt eller gammaldags?Och jag ser ingen som nämnt Fader vår, som kanske är delvis influerat av gotiskans atta unsar.
    Sen finns det ju de norska genitiverna "… datter av Johan sin bror Anders."
    Och nederländska "In 1372 trouwde haar zus met Jan zijn broer, Edmund" -hennes syster gifte sig med Jans bror Edmund.

  16. Östen Dahl skriver:

    Lugubert, du är inte ensam om att göra skillnad mellan far min och min pappa. Pappa är ett sent ord i svenskan, det är enligt SAOB belagt först i slutet av 1600-talet och var nog länge förbehållet bättre mans barn — och i de varianterna av svenska satte man pronomenet före. Men att gotiskan skulle ha influerat de svenska bibelöversättningarna tror jag inte på. Silverbibeln kom ju inte till Sverige förrän hundra år efter att bibeln översattes till svenska, och varför skulle man för övrigt ha tagit så starkt intryck av den? Då ligger det närmare tillhands att tänka sig inflytande från tyskan, som hävdas på den här kyrkliga sidan, där det sägs att "formuleringen ”Fader vår…” … ligger närmare tyskans ”Vater unser…” än normal svenska ”Vår far…". Det enda tråkiga för den teorin är att Luthers översättning har "Unser Vater", inte "Vater unser", som en del andra översättningar… ja det finns en annan tråkig sak och det är att även de äldre svenska bibelöversättningarna för övrigt har framförställda possessiver. Så jag misstänker att ordföljden här beror på att det här är en vokativ användning. 

    Sen blir det lite farligt om vi ska dra in alla germanska possessivkonstruktioner. Det finns osannolikt många varianter…

  17. Östen Dahl skriver:

    Inte förrän jag tryckt på sändknappen för föregående kommentar slog mig det märkliga i att tyskan har fått bära hundhuvudet  för förekomsten såväl av framförställda som efterställda possessiva pronomen i svenskan. Det är väl så att man är lika snabb att skylla på tyskan när det gäller äldre svenska som på engelskan när det gäller nutiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>