Någon som kallar sig Lasse har skrivit till Språkförsvarets blogg eftersom han är bekymrad över att språk inte alltid kallas efter de länder där de talas. En vän till honom menar t.ex. att man talar tagalog och inte filippinska i Filippinerna – men det tycker Lasse är fel. "För mig är det självklart att man talar filippinska i Filippinierna, indiska i Indien etc." Som Per-Åke Lindblom påpekar i sitt svar finns det förstås många olika språk i de här länderna. Lasses inlägg är ett intressant exempel på den väldigt vanliga föreställningen om att det finns ett språk i varje land. Dock har han i de konkreta fallen inte alldeles fel. Namnet på det största språket i Indien, hindi, har samma etymologi som vårt "Indien" och skulle i och för sig kunna översättas som "indiska". "Filipino" är det officiella namnet på ett av Filippinernas officiella språk, som är en standardiserad form av tagalog. Sen säger Per-Åke att det är ganska ovanligt att språk uppkallas efter stater eller landområden, det vanliga är att de har samma namn som folkgruppen som talar språket. Isländska är det enda exempel han kommer på. Men filipino är alltså ytterligare ett fall, där man helt medvetet har valt att döpa ett språk efter landet, och alldeles i grannskapet finns åtminstone två exempel till, nämligen "bahasa Indonesia" och "bahasa Malaysia", som båda är standardiserade former av malajiska. Om man sen tar med fall där språk har uppkallats efter geografiska områden innan dessa blev stater, så har vi italienska och spanska, där beteckningarna "Italia" och "Hispania" användes långt innan språken ifråga var påtänkta. Nederländska är ett annat exempel.
RSSSök
Arkiv
- juni 2013
- maj 2013
- april 2013
- mars 2013
- februari 2013
- januari 2013
- december 2012
- november 2012
- oktober 2012
- september 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- juni 2012
- maj 2012
- april 2012
- mars 2012
- februari 2012
- januari 2012
- december 2011
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
- februari 2009
- januari 2009
- december 2008
- november 2008
- oktober 2008
- september 2008
- augusti 2008
- juli 2008
- juni 2008
- maj 2008
- april 2008
- mars 2008
- februari 2008
- januari 2008
- december 2007
- november 2007
- oktober 2007
- september 2007
- augusti 2007
- juli 2007
- juni 2007
- maj 2007
- april 2007
- mars 2007
- februari 2007
- januari 2007
- december 2006
- november 2006
- oktober 2006
Inte så dum som han verkar
Lasses olyckliga val av exempel på slutet får det lätt att verka som att han är dummare än han egentligen är, men om man gör en inte orimligt välvillig tolkning av vad han säger så framstår det som att han främst vill vederlägga sin väns påstående att [land]-ska är en felaktig avledning av språknamn, eftersom den betyder 'kvinna från [land]', inte att alla språk måste heta så, och att det alltså bara kan finnas ett språk i varje land. Varken indiska eller filipinska är ju så särdeles långsökta, och jag tror inte att han menar att man måste prata argentinska eller eller papuanyaguineanska om man bor i respektive land. Men jag kan ha fel, förstås.
Språknamn
Det var nog ett halvsekel sedan jag första gången fascinerades av de olika namnen på olika språk, och t.ex. fick veta som Per-Åke nämner att namnen på ”tyska” berodde på vilket folk som var grannar med det namngivande, som teutoner, sachsare, germaner i allmänhet.
Lasse skrev ”nog existerar Holland, även om språket som talas där är nederländska, och hollänskan har reducerats till en urgammal dialekt, som talas av ett fåtal än idag. Persien kom till vår kännedom då den äldre varianten av farsi, nämligen parsi talades, det arabiska uttalet förmodar jag var "pärsi", men det är bara min gissning, men det fick oss att benämna landet det talades i – Persien. Hade farsi talats vid den tidpunkten, hade väl landet hetat Fersien idag?”.
Wiki om ”Hollands (dialect)” skriver att Hollands är den mest talade dialekten av nederländska, och att det namnet i Nederländerna används om dialekterna i provinserna Noord-Holland, Zuid-Holland och ibland även Utrecht – samt ofta även om standardnederländska! Det må nämnas att man även i norra Belgien talar Nederlands.
Och ”den äldre varianten av farsi … ’pärsi’”… Jag tror inte att [p] finns i något arabiskt språk. Och jag har från engelska översatt texter som av den iranske statsauktoriserade översättaren intygats vara korrekt översatta från ”the original in Persian”. Språket i dagens Iran är persiska på svenska. Skulle t.ex. en engelsperson säga att vi i Sverige talar svenska? Nej, hän säger Swedish.
ÖD: ”Namnet på det största språket i Indien, hindi, har samma etymologi som vårt "Indien" och skulle i och för sig kunna översättas som "indiska".” Mnjavars, men så har vi det lilla problemet att ”nyindiska” språk i min bok avser indoeuropeiska tungomål, till skillnad från t.ex. några dravdiska småspråk i södra Indien med bara en sexti-sjutti miljoner talare vardera
Thai mm
Men visst finns det en tendens att namn på länder blir namn på språk, dom största språken i Thailand och Kambodja kallas ju ofta thailändska resp. kambodjanska och inte thai resp. khmer som iaf jag hårdnackat säger.