Höga krav

 

De senaste dagarna har det talats en del om undervisningen i främmande språk i Sverige. Först har en debattartikel i GP undertecknad av ett antal språkprofessorer väckt viss uppmärksamhet. Den går till storms mot hot om nedläggning av ett antal språk vid universitetet, däribland latin, antik grekiska och fornkyrkoslaviska. Detta är, menar man, ett misstag ”i en tid av globalisering”, och hotar leda till att nästan ingen kommer att ”kunna läsa Dante, Dostojevskij och Platon på originalspråk?”.

Så, i missommaraftonens DN, levererade Richard Swartz en snarlik inlaga. Det rörde sig här framför allt om tyskans tillbakagång (kanske inte så mycket på akademisk nivå, som i skolsystemet i största allmänhet), och det sorgliga i att svenskar är så fokuserade på engelska i en sådan grad att andra språk helt glöms bort. Förutom tyska är Swartz också brydd över att latin och klassisk grekiska är så lite studerade.

Jag håller med Swartz i sak, men inte heller här är jag imponerad av alla detaljer. Till att börja med: I likhet med göteborgsprofessorerna är han orolig för att folk kommer att tvingas läsa klassiker i översättning, och här är det Heidegger som framhålls. I båda fallen talar vi alltså om finkulturella alster, vilka det anses vara viktigt att kunna tillgodogöra sig i original. Själva innehållet får man förmodligen i sig även i en översättning, så jag antar att det är de stilistiska finesserna som det handlar om här. (Och vad innehållet beträffar — hur många av oss, vare sig vi läst honom i original eller i översättning, kan göra anspråk på att helt ha förstått oss på ens det innehållsliga i Heideggers skriverier? Det rör sig, milt uttryckt, och rätt tunga prylar, och knappast något som ens en infödd tysktalande tuggar i sig utan vidare. Som tur är får vi dock hjälp här med en färdigtuggad tolkning, som torde göra det hela glasklart).

En sak som dock inte nämns är att läsaren måste vara rätt vass på italienska, ryska, klassisk grekiska eller tyska för att kunna tillgodogöra sig nyanserna i de nämna verken. Vem är egentligen så styv på så många språk? Och även den om är det, riskerar ju såklart att missa originalversionerna av Kalevala, Luisiaderna, eller något annat hävdat mästerverk som råkar vara skrivet på andra språk än de här nämnda. Lär vi oss en handfull främmande språk helt perfekt är det ändå bara nån sketen promille av världskulturarvet som vi kan sörpla i oss.

Och då bör man väl vi komma ihåg att de som översätter böcker rimligen är experter på sina respektive språk, så för att få ut mer av originalversionen ska man väl helst behärska språket bättre än vad proffsen gör, och då talar vi om ganska extrema kompetenskrav.

Sen är det såklart frågan om läsande av hyllad finkultur är vad vi tvåspråkiga människor främst använder våra kunskaper till. Det händer såklart att jag som alla andra drabbas av brist på intellektuellt självförtroende, men då är det mer sannolikt att det har att göra med min oförmåga att förstå supersträngteorin än min bristande erfarenhet av de litterära klassikerna. Vill man dra en lans för mer diversitet i utbudet av språkkunskaper i Sverige är jag inte övertygad att man gör det bäst genom att komma dragandes med litteratur som få känner ett behov av att läsa ens bland de som har erforderliga språkkunskaper.

Eftersom det också är krävande att lära sig ett främmande språk väl, för att inte tala om att sedan upprätthålla kunskaperna, är det fullt begripligt att inlärare efterlyser en viss prisvärdhet — en rimlig mängd ”bang för bucksen”. Och i det läget är jag inte alltför förvånad över att fornkyrkoslaviska och klassisk grekiska drar ett kortare strå än språk som man kan använda på charterresan, eller läsa webbsidor på.

Men jag tycker också att det vore bra om svenskar kunde annat än engelska, och exempelvis tyska. Fast inte i första hand för att läsa Heidegger, utan för att få fler perspektiv på världen. Nej, jag menar inte i någon sorts Sapir-Whorfskt avseende, utan snarare att vi har en ovilja att ta till oss influenser från icke engelsktalande kulturer. Till och med tyskarna som är oss så pass kulturellt närstående skildras påfallande ofta genom ett pajasfilter i Sverige. Jag misstänker att en viss närvaro av ett par ytterligare främmande språk skulle ge oss ett bredare utbud av kulturella influenser, och kanske också direkt eller indirekt göra oss mer benägna att ta på allvar även folk som inte talar engelska. Men om mina landsmän läser Heidegger och Dante i original, det gör varken till eller från för mig.

Ett par saker till i Swartz’ argumentation tycker jag sänker poängen ytterligare. Dels det rena sakfelet att tyska är ”Europas utan jämförelse största språk”. Det är ryska som intar den positionen. Jag antar att det är EU som avses med ”Europa”, och då stämmer för all del påståendet. Swartz är för all del inte är ensam om att använda ordet ”Europa” på det sättet, men kan jag inte låta bli att undra i vilken världsdel den typen av språkbrukare anser att exempelvis Norge och Schweiz ligger.

Slutligen blir jag förutsägbart nog sur på formuleringen ”Något slags esperantoengelska, oduglig till mer än begränsad kommunikation”. Eftersom det inte existerar något språk som heter esperantoengelska, så kan jag inte tolka det på annat vis än att Swartz anser att esperanto är just  ”odugligt till mer än begränsad kommunikation”, och det är så dumt så det liknar ingenting. Jag vet att varje försvar för esperanto i de flesta kretsar betraktas som ungefär likvärdigt med prat om flygande tefat eller helande kristaller. Guschelov är ju lingvister lite mer fördomsfria, så bland lingvister ses det mer som jämförbart med att hävda att den världsjudiska konspirationen avlyssnar ens telefon. Men faktum är att det har skrivits kopiösa mängder saker på esperanto som även Swartz måste anse håller måttet, inklusive såväl originalverk som översättningar av just världslitteraturens klassiker. För att inte tala om att folk har esperanto som modersmål och hemspråk.

Även om man bortser från den osannolikt korkade liknelsen med just esperanto, och mer tar fasta på vad som verkligen påstås blir det rätt märkligt. Det råder ingen tvekan om att svenskarna är bland de bästa i världen på engelska (förutom såklart de modersmålstalande befolkningarna) Och det är alltså inte tillräckligt. Till och med som nästan världsmästare i det enda språk som intresserar oss, är och förblir vi otillräckliga. Då undrar man såklart hur sannolikt det är att vi skulle kunna uppnå Heidegger-höjder i någonting över huvud taget, i synnerhet i fler språk än engelska. En höjning av endera kvalitet eller kvantitet i svenskarnas språkkunskaper vore för all del trevligt, men en samtidig explosion av bådadera är knappast rimlig.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Höga krav

  1. inga johanson skriver:

    heidegger

    lite tysk info om Heidegger
    http://www.comedystube.de/filme/cshowMostRecent/s702/

  2. Östen Dahl skriver:

    Jag kan hålla med om att förmågan att läsa klassiska litterära verk på originalspråket nog inte är det starkaste argumentet för universitetsstudier i språk. Om man till exempel lägger ner så mycket tid på att lära sig ryska så att man kan läsa Dostojevskij med behållning har man gjort en så pass stor investering i tid och arbete att man behöver ha användning för språket i fråga på andra sätt också. Och när det gäller fornkyrkoslaviska så läste jag med viss förundran att det skulle läggas ner som universitetsämne — men huvudsakligen för att jag inte visste att det var ett sådant. När jag en gång läste ryska på universitetet var fornkyrkoslaviska en obligatorisk del av tredje terminens studier men att göra det till eget ämne var det aldrig tal om. Man läste grammatik och tio sidor text och tanken var att man skulle förstå den slaviska språkhistorien bättre. Men den som drömmer om att läsa den klassiska fornkyrkoslaviska litteraturen blir besviken, det enda som finns är religiösa texter, mest Nya Testamentet, och det blir inte så många kilobyte om man lägger ihop dem. Kyrkslaviska utan prefixet "forn-" är däremot ett ganska levande språk fast det inte är modersmål för någon (mig veterligen) och säkert tämligen nyttigt för den som vill göra karriär i den rysk-ortodoxa kyrkan. Men den 30-poängskurs som annonseras av Göteborgs universitet gäller prefigerad fornkyrkoslaviska — den ges visserligen på distans men i alla fall… (Språket är inte fullt så svårt som det låter om man har läst ryska innan — det ryska skriftspråket gjorde sig ganska sent fritt från den kyrkslaviska ramen.)

  3. Lugubert skriver:

    Luís de Camões

    Jag tyckte att namnet på det portugisiska nationaleposet såg märkligt ut. Lite Googlande får mig att misstänka att Luisiaderna i stället för Lusiaderna inspirerats av författarens förnamn.

  4. Mikael Parkvall skriver:

    Det var nog mer ett slip of the keyboard, tror jag.

  5. Kristian skriver:

    Jag kan tyska!!!………………………..ja, lite i alla fall….

  6. Bob skriver:

    Schwartz menade rimligen pidgin-engelska.

  7. Mikael Parkvall skriver:

    Det där med pidgin är ju lite känsligt för mej, eftersom det är sånt jag håller på med. Men han menade definitivt inte pidginengelska i min användning av ordet. Däremot menade han antagligen bristfällig engelska med inflytande från andra språk. Dumt var det hur som helst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>