Orsak och verkan

Jag sitter i Bryssel nu och har inte senaste numret av Språktidningen framför mig, men jag tyckte att en sak i dess frågespalt förtjänade att kommenteras. Det gällde en fråga från en läsare om varför verbet ”kräkas” slutade med ett -s. Svaret blev att det beror på att det är ett så kallat deponensverb. Ett deponensverb är alltså ett som ser ut som om det vore i passiv form, utan att vara det. Det har med andra ord passivens morfologiska form utan att uppvisa dess semantik och syntaktiska egenskaper.

Själv tycker jag att det är lite att spänna hästen framför kärran.  Är det verkligen en ”förklaring” vi har att göra med? Jag skulle snara kalla det för en ”beskrivning” eller kanske en ”klassificering ”eller ”kategorisering”. I mitt tycke rimligare vore dett att hävda att ”kräkas” är ett deponenesverb därför att det slutar på -s.
Samma typ av ”förklaring” stöter man dessvärre på i många andra områden, både inom och utanför ligvistiken (man kommer exempelvis lätt att tänka på en hel del verk i den chomskyanska traditionen ). Det blir lite som att besvara frågan ”Varför ligger Sveriges huvudstad vid Mälarens utlopp i Östersjön? ” med  ”Jo, därför att Stockholm har utsetts till Sveriges huvudstad, och Stockholm råkar vara beläget där”.  ”Goddag yxskaft”, liksom.

Däremot måste jag erkänna att jag inte vet det egentliga svaret på frågan, dvs varför ”kräkas”, liksom en del andra, råkar ha blivit ett deponensverb.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Orsak och verkan

  1. Hedvig Skirgård skriver:

    Harente nått med "kräka sig" att göra? Tittade lite i SAOB men det gav inte jättemycket.
    I vissa trakter kan de heta "kräka"
    Dessutom: "[fsv. kräkias; avledn. av roten i mnt. kraken, nt. kraken, t. krachen, feng. cracian, brista, spricka sönder, smälla, med betydelseutv. som i KLÖKA]"
    Varför det kommer med ett "s" i avledning från kraken framgår inte.. sen har vi ju "kväljas" också som väl lär vara relaterat.
    De äldsta förekomsterna har "s" inom parantes: "-ka(s) c. 1690 osv. -kla(s) (-kja) 15821697. -kes (-ker), pr. ind. sg. 1613 osv.)"
    Jag gillar att substantivformen av själva handlingen kan vara "kräkelse" och "kräkning", "-else" är en snygg ändning.
    :)

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Jo, passiv-s kommer ju av "sig", men den intressanta fraagan aer ju varfoer den har fastnat paa vissa verb, som tex detta, men inte paa de flesta andra.

  3. Henrik R. skriver:

    slump, delvis?

    Det är intressant att en del svenska deponensverb (som "hoppas") inte är deponens i systerspråken ("håbe"). Det visar att det inte finns några absoluta regler som har styrt utvecklingen.
    Annars tar ju deponensverb i regel inte objekt (om man inte räknar reflexiver som objekt). Man kan jämföra "yttra sig" och "säga". Dessutom har de oftast absolut eller reciprok betydelse. Det finns alltså både syntaktiska och semantiska kriterier för vilka verb som utvecklas/utvecklar sig till deponensverb, men den skandinaviska variationen visar alltså att det inte finns absoluta regler, som sagt.

  4. Ephraim skriver:

    Medium

    Den fornnordiska funktionen av -sk var väl medium/mediopassiv snarare än passiv, är inte deponensverben en rest av detta? Jag tror motsvarande situation gäller för latinets deponensverb.
    Suzanne Kemmer har gjort en studie av medium och reflexiva former i en rad språk ("The Middle Voice", 1993). Jag har inte läst den själv men sett refererad till på många ställen (http://www.glottopedia.de/index.php/The_middle_voice). Olika språk är knappast överens om vad som ska uttryckas med medium, men det verkar ändå finnas vissa typer av händelser som har större sannolikhet att göra det. Förutom t.ex. reciproka handlingar ("träffas") och känslor ("hoppas") nämns spontana handlingar, som inte avsiktligt orsakats av någon människa. Jag tror "kräkas" ryms i den sista kategorin, liksom latinets "morior".

  5. Lugubert skriver:

    Presensparticip med -s

    Har rubrikfomen något eget namn? Hur ska man se den i förhållande till deponens och passiv?
    - Är det du Anders som bor så långt bort! Du har väl kommit ridandes hit?
    - Näe.
    - Jaså, du har kommit åkandes hit?
    - Näe.
    - Men inte har väl du Anders, som bor så långt bort kommit gåendes hit?
    - Näe.
    - Men hur kom du hit?
    - Ja kom ledandes med ena ko.

  6. Paperback Lover skriver:

    Vill nog hålla med Ephraim i frågan, det känns lite som handlingar man inte helt kan ta ansvar för själv, även om det är man själv som utför dom. En kräkning görs på reflex och är därmed (vanligtvis) inte en aktiv handling. Alltså något man inte kan påverka själv och ensamt huruvida det händer/inträffar/sker/utförs. Där hamnar väl också av samma skäl "kväljas". Men det finns säkert undantag till den här teorin.

  7. Edvin skriver:

    Apropå intetsägande förklaringar stöter jag ofta på frågan hur man vet vilka ord som heter "en" och vilka som heter "ett", och ett vanligt svar är att de förra tar "-en" på slutet och de senare "-et"… jo tjena.

  8. Avinor skriver:

    Min svenskbok på gymnasiet (sent 90-tal) var full av dylika goddag yxskaft-förklaringar. Tillsammans med en 68-flummig lärare gav det tyvärr mig det felaktiga intrycket att språkfolk är oförmögna till logiskt tänkande. Så blev jag fysiker istället.

  9. Stefan Holm skriver:

     
    Håller också med Ephraim. Söker man i SAOB på ’*as’ + ’huvudord’, så kan man sortera fram de flesta v(erbum) dep(onens). Efter att ha valt bort dem jag tror är stendöda i språket och lagt till några egna påkomna (efter ’t’ i alfabetet) hittade jag drygt 40 stycken. Det finns dock en gråzon mot rena passiver både i SAOB och hos mig: ’brottas’ och ’skämmas’ anges som huvudord, trots att s-lösa former finns, medan ’avundas’ och ’dagas’ inte gör det. De flesta låter sig ändå insorteras i de kategorier, som Suzanne Kemmer berör:
     
    1. Reciproka: Brottas, gnabbas, kappas, kivas, samsas, slåss, tampas, vänslas.
     
    2. (Upplevt) spontana sinnesrörelser: Avundas, blygas, enträgas, envetas, envisas, hoppas, hövas, idas, jäklas, jävlas, ledas, minnas, nännas, rädas, skämmas, tredskas, trilskas, trivas, töras, yvas.
     
    3. (Upplevt) spontana skeenden: Andas, dagas, fattas, födas, förolyckas, knoppas, kräkas, lyckas, randas, ryktas, synas, svettas, vanartas, vansläktas, åldras.
     
    Aningen utanför ligger (kanske): färdas, handskas, hämnas, nalkas.
     
    Språkkänslan anar ändå ett underliggande reflexivt sig hos alla. Så frågan är, om deponens är huvudet på spiken. Historiskt och semantiskt tycks de vara (medio-)passiver. Språktidningen kunde ha svarat: ’Saker vi upplever oss eller andra inte helt styra över kan i många språk uttryckas med former hos verbet, som kallas passiva eller mediopassiva. Verbslut på -s i svenska anger ibland detta. Om den aktiva formen utan -s försvunnit ur språket, kallar vi en med -s historiskt, efter en latinsk verbform, för deponens.’
    Varför vissa har fått denna form: ’dagas, födas, knoppas’ men andra aktiv; ’skymma, dö, vissna’, är nog en slump (kanske i form av dialektal variation).

  10. Jan Wiklund skriver:

    Sig i andra språk

    Att haka på ett "sig" på verbet gör man ju i många språk utan att det är så där väldigt mycket "sig" med i det hela. På spanska betyder caer "falla" medan caerse lär ska betyda "ramla", har jag hört. Kanske det betyder något i stil med att det händer något med en utan att viljan är innkopplad.

  11. Mats Lewan skriver:

    Ett tecken på blygsamhet?

    Tack för intressant läsning, både bloggpost och kommentarer. Som journalist och språkintresserad har jag länge undrat över deponensverben men aldrig tagit mig tid att leta efter en förklaring. 
    Själv har jag mest funderat i termer av att det rör sig om en upplevelse av en passiv handling som med tiden blivit aktiv. Till exempel skulle andas kunna komma från att "få ande" av en yttre kraft, en gud kanske. 
    Särskilt har jag tänkt på verbet finnas som i så fal skulle komma av att "bli funnen", hittad. Och så har jag undrat om det i sin tur kan tyda på att vi är blygsammare och osäkrare på vår existens än i andra kulturer där verbet är aktivt.
    I många andra språk "är" eller "existerar" människor, med högburet huvud, medan vi går omkring och "blir hittade".
    Rena fantasier kanske, men på något sätt stämmer det med min upplevelse av den nordiska kulturen. 

  12. Östen Dahl skriver:

    Direkta motsvarigheter till finnas finns i de andra skandinaviska språken, och i engelska finns be found i samma betydelse, så unikt är det inte. Jag misstänker att finnas från början i första hand betydde att man kunde finna någonting snarare än att det redan hade hittats. Det är ju fortfarande så i svenskan att man tenderar att välja finnas snarare än något annat befintlighetsverb när vi talar om något som finns tillhands för att användas. Det finns sirap på hyllan säger man när sirapen behövs för julens pepparkaksbak, men Det är sirap på hyllan ger intryck av att hyllan är kladdig av sirap. Några djupare folkpsykologiska förklaringar av finnas är nog överflödiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>