Fredrik Lindström watch

Nu är det dags att säga något om Fredrik Lindström medan några av hans "Svenska dialektmysterier" fortfarande dröjer sig kvar på SVT Play. Fredrik är en mångsidig person som har fått massor med priser och utmärkelser, däribland många som de flesta programledare på TV knappast kommer i närheten av, som Nationalencyklopedins Kunskapspris och Natur & Kulturs kulturpris för "en väsentlig insats på kulturområdet i Sverige", som han 2009 delade med Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson. Förra gången "Svenska dialektmysterier" gick (2006) prisbelönades det som "Årets infotainmentsprogram" vid en tv-gala. "Infotainment" är ett portmanteauord för en kombination av information och underhållning — och det beskriver Fredriks verksamhet rätt bra. Ofta har han lyckats med kombinationen. Vi har all anledning att vara honom tacksam för att han har ökat intresset för språk i Sverige och helt klart bidragit väsentligt till vår studerandetillströmning vissa år. Men infotainment är en svår bransch. Det finns alltid en risk att det tippar över till förmån för underhållningen, och i synnerhet finns alltid frestelsen att framställa saker som sanningar så länge som de bidrar till att man kan berätta en bra historia. Tyvärr tycker jag att Fredrik ibland faller för denna frestelse, vilket jag nu ska försöka visa.

När jag började titta på den här omgången av "Svenska dialektmysterier" tyckte jag att soppan var lite tunn. De första programmen verkade i första hand handla om Fredrik själv, i andra hand om landskapen han besökte och först i tredje hand om dialekterna som talades där. Fast ändå trevligt att titta på, och en del nya saker får man alltid lära sig. Sen har det blivit det lite bättre med informationstätheten. Sista programmet, som handlade om rikssvenska, var av högsta klass, frånsett några enstaka konstiga påståenden. Men innan dess fick man se ett par avsnitt där jag inte tycker att Fredrik tog sitt ansvar som prisbelönad och språkvetenskapligt skolad kulturpersonlighet. Avsnittet om småländska verkade ha som huvudpoäng att visa att småländskan egentligen "helt och hållet formats av människans kamp för överlevnad". Jag vet inte om Fredrik på allvar menar att småländskans prosodi och fonemsystem ser ut som de gör på grund av den rikliga förekomsten av sten i småländska åkrar men det verkade nästan så. Någon vetenskaplig grund för en sådan hypotes finns väl knappast. Men sen kom programmet om gotländskan — och där visade sig den stora grejen vara relationen mellan gutar och goter — "ett av Europas mest berömda utdöda folkslag". Att ha en anknytning till denna expansionistiska folkgrupp har sedan medeltiden av någon mystisk anledning ansetts ge en alldeles extra status. I Sverige finns det en lång tradition som identifierar goterna med götarna; så sent som 1948 kom en avhandling på tyska med titeln "Die Urheimat der Goten" där urhemmet placeras i Västergötland; författaren var svensk men hade studerat i Berlin under kriget och kallade sig på tyskt maner "Erik C.G. Graf Oxenstierna". En koppling till gutarna är ju inte alldeles osannolik med tanke på att det är ganska nära mellan Gotland och de kusttrakter i norra Polen där goterna först dyker upp i historien. Men att Gotland skulle vara goternas "urhem" är knappast en allmänt vedertagen hypotes fast man nog kunde få det intrycket i programmet, där Fredrik Lindström säger så här:

"Många tror också att härifrån stammar ett av Europas mest berömda utdöda folkslag — de mytomspunna goterna som själva sa sig ha utvandrat från en ö i Skandinavien som skulle haft formen av ett citronlöv." [Här ser man hur ett blad från ett citronträd kommer inflygande och singlar ner bredvid Gotland på kartan.]

"Goterna själva" syftar uppenbarligen på Jordanes, en författare från 500-talet som uppges ha varit av gotisk släkt. Vad Jordanes säger är att hans släkte kommer från "amplam insulam nomine Scandzam", det vill säga en "stor ö vid namn Skandza". De flesta har antagit att detta syftar på hela Skandinavien, vilket stöds av att han räknar upp en lång rad folkslag med delvis igenkännbara namn och att man i öns norra ända sägs ha dagsljus i fyrtio dagar om sommaren. Påståendet om citronlövet kommer inte från Jordanes' själv utan från den grekiske vetenskapsmannen Ptolemaios, som själv knappast hade någon anknytning till goterna. Så Fredriks framställning är tämligen tendentiös för att uttrycka det diplomatiskt.
Sen får en mycket lokalpatriotisk amatörhistoriker framträda och lägga ut texten om hur gutarna var den härskande gruppen bland goterna. Här lägger visserligen Fredrik in en brasklapp om att sagde historiker inte riktigt tillhör "mittfåran" — "de flesta historiker är betydligt försiktigare", men sen fortsätter han att ge argument för urhemsteorin:

"Det är faktiskt så att av alla levande språk så är den gotländska dialekten det som formmässigt står de utdöda gotiska språken närmast. Så här lydde exempelvis en bit av Fader Vår på gammal gotiska: "Atta unsar þu in himinam, weihnai namo þein. Qimai þiudinassus þeins. Warþai wilja þeins, swe in himinam jah ana airþai." Vid första anblicken ter sig texten ganska obegriplig, men tittar man lite närmare så kan man nog känna igen en del ord. "þu in himinam" kan nästan vem som helst räkna ut av sammanhanget att det betyder 'du som är i himlen'. "namo þein" betyder alltså 'ditt namn' med samma ordföljd som i äldre svenska, alltså "namnet ditt", och frasen "warþai wilja þeins" är väl möjlig att genomskåda – 'ske din vilja' och med exempel då på samma omvända ordföljd. Men det blir ju påfallande om vi jämför med vad det heter på gutniska: "warde dein wilo"."
 

Sanningen är nog den att det finns vissa paralleller mellan gutniska och gotiska, men knappast så att det räcker för att säga att de står varandra så nära som Fredrik påstår. Isländska torde då vara betydligt närmare eftersom den har bevarat en stor del av de böjningsformer som också fanns i gotiskan. Och beträffande den påfallande likheten mellan "warþai wilja þeins" och "warde dein wilo" så finns ju formen "varde" även i svenskt bibelspråk. Dessutom har Fredrik missat att "þeins" på gotiska inte uttalades med en diftong utan med en lång i-vokal, vilket ju gör att den svenska versionen "din vilja" kommer att blir mer lik den gotiska än den gotländska "dein wilo". Och på isländska heter det "verði þinn vilji", inte heller mer olikt.

"Men vad vet man då säkert? Första gången goterna dyker upp i historien så är det på 200-talet e.Kr. Då bor dom i norra Polen, och tittar man på en karta så är det ju precis där man hamnar om man seglar rakt söderut från Gotland och den medeltida Gutasagan den berättar faktiskt att stora delar av öns befolkning en gång utvandrat söderut, bland annat hamnat så långt bort som i Grekland."
 

Så här står det i Gutasagan, i svensk översättning:

"Då lottade de bort från landet var tredje man, så att de fingo behålla och föra bort med sig allt som de ägde ovan jord. Sedan ville de ogärna fara bort, utan foro till Torsborg och slogo sig ned där. Sedan ville landet icke tåla dem, utan de drevo bort dem därifrån. Sedan foro de bort till Fårön och slogo sig ned där. Där kunde de icke uppehålla sig utan foro till en ö vid Estland, som heter Dagö, och slogo sig ned där och byggde en borg, som ännu synes. Där kunde de icke heller uppehålla sig utan foro uppför en flod, som heter Dyna, och upp genom Ryssland. Så långt foro de, att de kommo till Grekland. Där bådo de grekernas konung att få bo i ny och nedan."    

Så visserligen hamnade de utvandrade gutarna så småningom i Grekland, men de åkte till att börja med inte söderut utan snarare ganska rakt österut, det var ju så man kom till Grekland. I norra Polen hamnade de aldrig. Igen är Fredriks uttolkning tendentiös, minst sagt. De här gamla skrivna källorna är förstås inte nödvändigtvis särskilt pålitliga, men ska man använda dem bör man återge vad de faktiskt säger och inte tolka om dem så att de passar ens egna älsklingsteorier, det gäller både forskare och infotainers.

Är infotainment förenlig med god populärvetenskap? Förhoppningsvis. Ofta lyckas i alla fall Fredrik Lindström vara både underhållande och saklig. Om han skärper sig lite kan han kanske vara det hela tiden. Men om han faller för frestelsen att dra en skröna är risken stor att folk tror honom.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Fredrik Lindström watch

  1. Olof skriver:

    Jag tyckte kvaliteten skilde sig avsevärt från avsnitt till avsnitt. Både Bohuslän och Uppland tyckte jag var bra avsnitt (möjligen bortsett från Lidingö-Bohuslän-hypotesen, finns det några andra belägg för den förresten?), medan t.ex. Värmland och Gotland var mycket sämre. I övrigt tycker jag bara det är trevligt att höra mer eller mindre genuina dialekter på teve.

  2. Mikael Parkvall skriver:

     

    Om jag hade varit lite modigare hade jag skrivit nästan precis samma sak som Östen. Men jag törs inte längre efter det att a) åtskilliga massmedier har utmålat det som om hela min livsuppgift vore att hata Lindström, och b) så pass många i stort sett vill skicka spanska inkvisitionen på mig för att jag har haft mage att ifrågasätta att Sankt Fredriks ord skulle vara något annat än en jordisk manifestation av Den Högstes vilja.

    Men håller med, det gör jag ju — om i stort sett varenda ord. Se bara till att du har en bra hemförsäkring, Östen!

  3. Edvin skriver:

    Jag tycker att det är bra program, men då ser jag på det med inställningen att det är mys-tv och inte en 7,5-poängskurs i svensk dialektologi.  Man får se lite trevliga miljöer från runtom i landet, se Fredrik Lindström tjöta lite med sköna människor, och som bonus får man höra lite genuin dialekt då och då.  För mig får han gärna göra ett program där han gör samma sak men struntar i att dilla om språket.  Han och Ernst Kirschteiger kunde slå sig ihop.

  4. Stefan Holm skriver:

     
    Till det sagda kan fogas, att Elias Wessén (i Svensk språkhistoria, del 1) tycker sig se ett samband mellan gutniskan och gotiskan, när det gäller synkopen och (i-) omljudet i de germanska språken. Han skriver (sid. 10):
    Vi skulle i så fall kunna skönja en urgammal dialektgräns, som skär genom de germanska språken: å ena sidan de östgermanska (gotiskan) samt gutniskan, å den andra de nordiska språken i övrigt samt de västgermanska.
    Själva orden ’goter’ och ’gutar’ kan ha samma ursprung. Däremot håller nog inte sambanden götar-goter eller jutar-goter för en språkhistorisk granskning. (Många har ju gjort anspråk på att vara urhem för de sägenomspunna goterna). Den moderna samsynen är väl, att götarna fått sitt namn från Göta älv, vars namn i sin tur har med verbet gjuta att göra, dvs. det flöde genom vilket Vänern gjuter ut sitt vatten i Kattegatt.
    Å andra sidan var gutarna säkert inte ensamma om att ha tagit sig söderut. C:a 500 f. Kr. inträffade en kraftig klimatförsämring i Norden (årsmedeltemperaturen tros ha sjunkit med tre grader – och det är mycket). Det bör rimligen ha lett till en relativ överbefolkning jämfört med vad jorden kunde producera.  Kanske tvangs under tusen års tid nordbor att i omgångar dra söderut med kulmen under folkvandringstid och final under vikingatid. Kanske är också denna klimatförsämring roten till det centrala temat i nordisk mytologi, där en från norr annalkande fimbulvinter orsakar nöd, moraliskt förfall och brödrafejder för att slutligen leda till världens undergång (ragnarök)?

  5. Östen Dahl skriver:

    Balanserat

    Jag försökte ge en balanserad bild genom att framhålla också det positiva i Fredrik Lindströms insats. Huvudpoängen är att han bör besinna det ansvar som följer med det erkännande som han (på goda grunder) åtnjuter och vara lite försiktig med de teser som han lägger fram. Sen får vi se om svenska folket förstår detta subtila budskap eller om även det tolkas som att jag vill helt göra ner Fredrik på grund av akademisk trångsyn eller allmän avundsjuka.
    Till Stefan vill jag säga att Wessén inte borde ha använt termen "dialektgräns"; snarare borde han ha sagt att gotiskan och gutniskan förenas av vissa viktiga isoglosser, alltså geografiska gränser för språkliga fenomen. Men som alla vet går isoglosser kors och tvärs i ett dialektkontinuum och i andra viktiga avseenden får man helt andra allianser. Till exempel förekommer det gotiska ordet för 'jord', airþa, i texten ovan. Ai betecknar en e- eller ä-vokal och bortsett från slutvokalen torde ordet alltså ha låtit ungefär som earth uttalat på skotsk engelska. E har vi också i tyska Erde. Men i alla de nordiska språken, inklusive gotländska, börjar motsvarande ord på jo- (fast det låter mer som - på den i detta avseende konservativa gotländskan). Och på det hela taget är gutniska/gotländska nordgermanska varieteter, inte östgermanska, vilket jag tror blir klart för den som jämför Fader Vår-översättningarna till olika germanska språk. 
    Vad beträffar folknamnens etymologier är det riktigt som Stefan säger att kopplingen mellan gotar och gutar är plausiblare än den mellan gotar och götar, trots den historiska traditionen. Men den historiska evidensen är knepig. Bland de folk som Jordanes ansåg bodde i Scandza finns ett han kallade för gautigoth, vilket har tolkats som 'goterna vid Göta älv', d.v.s. västgötar. Det skulle i så fall bekräfta att "göt" och "got" inte är samma ord men samtidigt verkar beteckningen innebära att västgötarna trots allt är goter! Om nu inte Jordanes hade rört ihop saker och ting förstås.
    Stefans teori om fimbulvinterns verkningar kan förstås vara helt eller delvis sann, fast nog verkar 1500 år en väldig lång tid att rätta till en överbefolkning? Och sen gäller det att förklara inte bara goternas uppdykande i norra Polen utan överhuvudtaget förklara hur de germanska språken uppkom och spreds. Stefans historia förutsätter att de germanska språken var på plats i Norden redan under bronsåldern; för detta finns ingen som helst påtaglig evidens. Och här har vi nog ännu ett problem som vi inte lär lösa inom bloggens ram, fast spekulera kan man ju alltid. 

  6. Stefan Holm skriver:

     
    Nej, hur folk på bronsåldern i Sverige lät, lär vi aldrig få belagt. Men en liten ’hint’ kom i förra veckan, då genetiskt material från yngre stenåldern (Gotland och Västergötland) indikerade, att jordbruket kom till Norden med nya människor och inte genom spridning till  redan här boende jägare och samlare. Det ger ju näring åt den ganska vanliga teorin, att indoeuropeiskan spreds med jordbruket, som alltså skulle vara nyckeln till denna språkfamiljs framgångssaga.
     
    Det betyder nu inte, att man kan kalla bronsåldersböndernas språk för ’germanskt’ men måhända en fornindoeuropeisk dialekt, som tog sina första stapplande steg i riktning mot urgermanska (och får man tro er kontroversielle finske kollega Kalevi Wiik under fonetiskt inflytande av en fenno-ugrisktalande omgivning).

  7. Mikael Parkvall skriver:

     

    Angående att Stefan Holm sa ”får man tro er kontroversielle finske kollega Kalevi Wiik…”, så vill jag bara påpeka att det får man verkligen inte. Det finns en ryslig massa anledningar till detta (exempelvis bristen på indicier för hans påståenden), men en av de mest uppenbara är att de flesta antar att de uraliska språken började lämna det antagna hemlandet kring Uralbergen vid ungefär samma tid som jordbruket nådde Skåne. Finsk-ugriska språk (den underavdelning av uraliska som Stefan kallar ”fenno-ugriska”) var inte ens påtänkta när någon ur-Jöns satte sitt första grävredskap i den Skånska myllan, och de nådde förmodligen våra trakter först ett par millennier senare.

    Men av samma anledning har jag lika svårt att tänka mig att de första jordbrukarna i våra nejder skulle ha varit indoeuropéer. Denna språkfamilj brukar nämligen antas vara ungefär lika gammal som den uraliska, och även dess talare hade så många hundratals mil att knalla att Jöns antagligen hade hunnit baka både en och två spettekakor under tiden. Så om han inte talade allas favorit ur-språk baskiska, så rörde det sig troligen om nåt som vi inte har minsta spår av idag, annat än möjligen i nåt svåranalyserat vattendragsnamn.

  8. Stefan Holm skriver:

    Refererandet till Wiik var mer parentetiskt – även jag ryggar inför hans ’storfinska’ agenda.
     
    Men varför skulle det vara osannolikt, att indoeuropeer förde jordbruket till Norden? Om glottokronologi ännu har något rykte, så säger den gängse rekonstruktionen av fieur, att den började splittras i dialekter senast 4000 f. Kr. Jordbruket hos oss är belagt från c:a 3500 f. Kr. Så nog kan de ha hunnit ta sig hit, vare sig de kom från södra Ryssland/Ukraina eller från Anatolien.
     
    Att de hade migration i blodet visas av, att de spred sig i alla riktningar. Ieur dominerar nästan totalt från Indien till Europa och vad är mer Gefundenes Fressen än att förklara detta med ett överlägset ekonomiskt system (analogt med segertågen för Latinet med dotterspråk och den moderna engelskan).
     
    Äldre uppfattningar om stolta ariska erövrare på hästryggen stinker romantik. ’Imperier’ utan ett ekonomiskt system i botten, typ Djingis Khans, brukar inte bli långvariga. Då tror jag mer på svedjefolk och kofösare typ bonden Jöns. Då vatten i forna tider var kommunikationsleden par preference, så bör alternativen ha varit de ryska floderna eller Medelhavet och Atlantkusten.

  9. Mikael Parkvall skriver:

    Tja, inte vet jag riktigt hur jordbruket spreds, men att man skulle komma från Ukraina (eller nåt) på mellan 0 och 500 år tycker jag låter väl raskt. Jordbrukaren är väl en smula statisk såtillvida att han har en skörd att hösta in innan han drar vidare.

  10. Östen Dahl skriver:

    Gimbutas+Renfrew=sant?

    Stefan, du tycks vilja slå ihop Gimbutas och Renfrew — det vill säga kombinera föreställningen om att indoeuropeiskan uppstod i öst för ca 6 000 år sen med idén att den spreds med jordbruket. Det blir lite svårt att få ihop en tidtabell för det, eftersom jordbruket började rätt mycket tidigare i Sydeuropa (där för övrigt indoeuropeiska språk inte tog över förrän runt vår tideräknings början på många ställen). Se här en video som visar hur man tänker sig jordbrukets expansion.

  11. Stefan Holm skriver:

    Sir Colin?

    Det jordbruk, som med tiden nådde oss, uppstod redan för 9000 år sedan i ’den bördiga halvmånen’. När dessa folk ger sig till känna litterärt, så talar de inte indoeuropeiska utan afroasiatiska. Var indoeuropeerna kamperade vet vi inte men väl att de kände till jordbruk – samt att deras språk spreds med en framgång utan motstycke. Och faktiskt åt alla håll utom mot Mellanöstern och Nordafrika, där jordbruket redan var etablerat.
     
    Även om den enskilde bonden, Mikael, är statisk, så kan inte hans söner vara det. Når fler än en av dem vuxen ålder, så måste ny mark brytas. Det skedde hos oss under 1800-talet, då ’freden, vaccinet och potäterna’ (ihop med laga skiftet) skapade ett stort jordlöst proletariat på landsbygden. Emigrationen blev som bekant lösningen, åtminstone tills industrialismen kunde suga upp befolkningsöverskottet.
     
    Även naturkatastrofer och klimatförändringar tvingar bönder att flytta på sig. Se bara vad decennier av torka på Afrikas horn ställt till med i form av svält, krig och migration! När det gäller klimatförsämringen i Norden 500 f. Kr. så kan försynen ha ingripit genom att just då ha låtit den bördiga Mälardalen stiga ur Littorinahavet, torka upp och bli jungfrulig mark för jordlösa. (Ordet svear kanske trots allt betyder just ’svedjare’).
     
    En jordbruksekonomi är alltså latent expansiv. I brist på bättre förklaringar till indoeuropeiskans exempellösa spridning, bör Renfrews synpunkter åtminstone beaktas. Britterna anser ju hans insatser så märkvärdiga, att de har adlat honom. Så vi kanske bör kalla honom Sir Colin.

  12. Martin Persson skriver:

    En haltande analogi

    En detalj jag hakade upp mig var att Fredrik i Överkalix-avsnittet (som jag för övrigt gillade) gjorde en ganska haltande jämförelse med astronomi. Jag minns inte den exakta ordföljden, men det handade om att om man ser på en stjärna tusen ljusår bort, ser man den som den såg ut för tusen år sedan. Det är förstås sant, men sedan spekulerades det i att man, om man betraktade överkalixmålet, kunde se hur svenskan såg ut för tusen år sedan (eller vilka tidsrymder det nu handlade om).
     
    Om detta vore sant, skulle även det omvända gälla: Om en överkalixbo lyssnar på rikssvenska, får han veta hur överkalixmålet lät för tusen år sedan.
    Sanningen är — förstås — att det som blev rikssvenska och överkalixmål båda har utvecklats, men åt olika håll. Detta vet Fredrik förstås om, men det blev väl bättre infotainment så här.

  13. JP skriver:

    Se upp för astronomi!

    Martin Persson skrev: "Om detta vore sant, skulle även det omvända gälla: Om en överkalixbo lyssnar på rikssvenska, får han veta hur överkalixmålet lät för tusen år sedan."
    Jag tror inte meningen var att ta jämförelsen bokstavligt. Om någon utbrister  "Se upp!" så kanske inte avsikten är att du ska luta huvudet bakåt och titta uppåt, avsikten är antagligen att du ska bli uppmärksam på en fara som inte nödvändigtvis befinner sig ovanför dig.
     
    Men naturligtvis så har Fredrik Lindström fel i sak, överkalixmål är inte 1000 år gammal svenska utan 650 år gammal svenska.

  14. Östen Dahl skriver:

    Dålig jämförelse

    JP, jag hoppas du inte vill att man ska ta din jämförelse bokstavligt, för i så fall är den ganska dålig — "se upp" är ett idiomatiskt uttryck med icke-kompositionell men helt konventionaliserad betydelse. Dessutom är det ju en utbredd föreställning att vissa dialekter är "rena fornsvenskan", så när Fredrik säger saker som det Martin P citerar, uppfattas det som sant helt bokstavligt. Det vet han, men i valet mellan det sanna och det sexiga väljer han det senare. 

  15. Mikael Parkvall skriver:

    @Stefan: Givetvis är det så att bondsönerna mer eller mindre per definition inte kan bo kvar, utan måste sprida sig, men det är också så att de inte kan sprida sig hur fort smo helst. Vad jag menade var att bondebefolkningens spridning kan ske genom avknoppningar som du beskriver, men bonden  torde ha svårare än jägaren/samlaren att bara kasta allt han har för händer, och bege sig ut på en hundratals mils språngmarsch. Och springa, det är ju just vad man måste för att få datumen att gå ihop.
    Fort kan det såklart gå, men jag undrar om det kan ha gått   fort. Som sagt 0-500 år (årtalen är dock givetvis extremt ungefärliga). Frågan är om någon jordbrukare i Ukraina hade en sportslig chans att ens känna till att Mälardelen fanns och var gefundenes fressen (=da shit).
    @JP: Ditt påstående om att "överkalixmål är [...] 650 år gammal svenska" förutsätter ju att språket inte skulle ha förändrats sen dess — vilket det såklart har.

  16. Stefan Holm skriver:

    Ryska spioner

     
    Även min illa förvaltade huvudskult förstår dina invändningar, Mikael. Men 500 år är en lång tid och fädren ska inte underskattas. Våra gener har inte förändrats sedan Fred Flintas dagar. Han var lika smart som vi, om än saknandes jumbojetar och interrailkort.
     
    Om, säger om, de gamla fieur-arna hade fått nybyggaranda i blodet, så var de nog inte dummare än att de skickade spejare efter fertil mylla. T.ex. längs Dnjepr – kunde vikingarna så kunde väl dom? Hittar man då efter ett antal släktled Gotland eller Falbygden (Mälarlandskapen var ännu havsbotten) med (1) en med träredskap lättplöjd sedimentär kalkstensjord, (2) ett klimat som i dagens Sydtyskland och (3) optimal nederbörd, så kan man paddla hem och tell the Good News about the Promised Land. Jägare & samlare var föga att bry sig om. De hölls mest längs kusterna, där säl och lax gav mer krubb än hasselnötter och skogshare.

  17. JP skriver:

    @Östen Dahl: Ja, det var möjligen en dålig jämförelse p.g.a. idiomatin hos "Se upp!". Måste jag hitta på en ny jämförelse för att poängtera det uppenbart naiva i att uppfatta Freddes liknelse mer eller mindre bokstavligt? Inte ens jag som ligger en bit in i autismspektrat (det gör visserligen de flesta av oss professionella forskare) uppfattar liknelsen bokstavligt.
    @Mikael Parkvall: Påståendet att överkalixmål skulle vara 650 år gammalt var ironi. Var inte det uppenbart? Talet 650 med två signifikanta siffror är alldeles för exakt för att ha kunnat tas på allvar.

  18. Mikael Parkvall skriver:

    @JP: Sorry, ibland är man bara trög.

  19. Martin Persson skriver:

    Om man nu tydligen måste utgå från att ingen säger vad de menar, är det väl lika bra att jag slutar lyssna på folk.

  20. Johan Engdahl skriver:

    @Martin Persson

    Bra poäng. Här har vi en annan :)
    http://www.youtube.com/watch?v=bjzfmL1N_FE

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>