Culturomics och grammatikutveckling

Discovery Magazine har en blogg som heter "Not Exactly Rocket Science". Bloggen pysslar med den sk tredje uppgiften, dvs upplysa allmänheten om vad som försigår inom forskningvärlden. Ed Yong skrev 2010 ett inlägg där om culturomics och google n-gram korpusen. I inlägget diskuteras slutsatser om lexikonets utveckling men också grammatikens. Ledsen att jag laggar efter lite, men jag hoppas ni är intresserade lika fullt.

Klart det är spännande och kul

Culturomics är ett forskningsfält/en metod inom humaniora/statsvetenskap där stora datamängder analyseras statistiskt, sk "datacrunching". Jag har diskuterat fältet och artiklar relaterade det tidigare på den här bloggen, här. I diskussionen efter det inlägget blev det uppenbart för mig att jag kanske inte uttryckte min glädje och entusiasm tillräckligt. Det är självklart att det är toppenbra att stora studier av den här typen äger rum. Jag hoppades att det var självklart. Det var det inte, därför klargör jag det nu.

Värdet av kritik

Det betyder dock inte att vi inte ska granska och kritisera, att inte granska är att inte ta studien på allvar. Vetenskaplig forskning bygger på att andra granskar och kritiserar så att modeller/studier kan förbättras, det är som någon sa "business as usual".

Det faktum att korpusen inte är taggad eller balanserad är viktigt när de drar slutsatser om ett ords genomsnittliga livslängd. Dessutom är det viktigt att fundera över vad det innebär att skriftspråket och tillgången till böcker förändrats drastiskt 1800-2008.

En annan poäng som jag tog upp förra gången och som jag fortfarande står fast vid är sättet som det dras slutsatser om kultur utifrån frekvenser av enskilda ord. Jag tycker inte att kopplingen däremellan är självklar.

I blogginlägget citeras Mark Liberman från Language Log, han gör samma poänger om vad det innebär att det är böcker som studeras (och böcker från ett väldigt stort tidsspann), bristen på definition av kultur (i synnerhet uttrycket "culturome") samt behovet av taggning.

Men, trots all kritik så är det jättekul att detta korpus finns och att folk gör intressanta studier av det ^^!

Bilden är hämtat från inlägget om culturomics på "Not Exactly Rocker Science" och
sägs vara ett ordmoln över 4% av alla böcker (på engelska) i världen.

Grammatik och culturomics

I blogginlägget på "Not Exactly Rocket Science" diskuteras hur culturomics-gänger studerat hur grammatik förändras under rubriken "Grammar Evolves". Det handlar om att oregelbundna verb i engelska har blivit mer regelbundna och att frekventa verb är mer resistena mot att bli regelbundna. Samma slutsats dras även av Erez Liberman i en annan studie från 2007. 

Det är kanske lite att ta i att prata om "grammatikevolution" när det "endast" handlar om komplexiteten i morfologin (böjningsmönstret). Diakrona (historiska) studier av grammatik handlar också om hur grammatiken utvecklas med avseende på semantik, obligatoriskhet och syntax. Detta är en av begränsningarna med kvantitativa studier.

Trots det måste så är det här det intressantaste uttalande jag hört från culturomics. Idéen om att frekventa ord oftare är oregelbundna (eller snarare att lågfrekventa ord är mer regelbundna) är något som diskuterats i lingvistik en längre tid. Nu hoppas jag verkligen att de knyter an till grammatikaliseringsteori. Now we're talking, here's the good stuff!

Grammatik som ekonomiskt system

I artikeln "Statistical Laws Governing Fluctuations in Word Use from Word Birth to Word Death" av Petersen, Tenenbaum, Havlin & Stanley 2012 (preliminär pdf här, publiceras i Scientific Reports, 3/15/2012) gör författarna liknelsen mellan språk och finansiella system.

This study provides empirical evidence that words are competing actors in a system of finite resources. Just as business firms compete for market share, words demonstrate the same growth statistics because they are competing for the use of the writer/speaker and for the attention of the corresponding reader/listener

(Petersen, Tenenbaum, Havlin & Stanley 2012:7)

Som jag förstår det handlar detta citat om att när ett nytt fenomen kommer till så finns det först flera olika ord för det men senare mynnar det ut i bara ett – vinnaren. Linkelsen är alltså att ord ingår i ett finit system där de konkurrerar med andra ord om frekvens, deras fördelar i detta system kan vara tydlighet/oambiguitet men kanske också sociolingvistiska faktorer som att ett visst ord "låter ballare". Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här idéen annat än att om den bara handlar om nya lexikala element är den tämligen.. oentusiasmerande. Jag vill gärna veta mer om det här resonemanget och hur långt det kan dras för att förstå vad det ger oss i vår analys av språk.

Drivkrafter bakom språkförändring

Språk är mer än bara lexikon. I debatter om språkutveckling råder det ofta en viss förvirring om det talas om lexikon (vokabulär/ordförråd) eller grammatik. Det råder dessutom i populärvetenskapliga kretsar en stor fascination för att räkna ord ("engelska har jättejättemångaord", "inuktitut har 34 ord för snö", osv). Att vårt ordförråd förändras med avseende på vad vi är intresserade av att tala om och vad som vi anser finns (samt vad vi anser är meningsfulla skillnader) är inte (alldeles) samma sak som hur grammatik förändras,

Med risk för att tolka in för mycket i ovan resonemang skulle jag bara helt kort vilja diskutera idéen om att språkförändring inte bara drivs av talarnas behov av tydlig kommunikation. Jag har förstått från diskussioner att vissa läsare av denna blogg uppskattar litteraturgenomgång, så nu kör vi. Jag vill påpeka att jag är ung och diskuterar saker som lades fram redan innan jag var påtänkt(!!). Vissa skribenter på denna blogg kommer garanterat säga mycket kloka saker i kommentarer till detta inlägg, så håll koll på kommentarsfältet.

Vad är grammatik?

Först av all ska vi ha klart för oss att det tas för givet att språk inte skiljer sig i vad de kan uttrycka utan i vad de måste uttrycka. Detta är en idé som ofta brukar härledas tillbaka till Franz Boas (1938:132):

grammar [...] determines those aspects of
each experience that must be expressed

Som Mikael Parkvall skriver i SvD-artikeln om hen-debatten.

Med andra ord: det betraktas numera som axiomatiskt att alla språk har samma uttryckspotential (även om det inte kan anses bevisat och kanske inte ens är bevisbart [därav beskrivet som axiomatiskt]), men de tvingar sina talare till olika saker, oavsett om dessa vill eller inte.

Det här är kärnpunkten i definitionen av vad grammatik är; grammatik är det regelsystem en språkvarietet har som avgör vilka möjliga uttryck som är accepterbara uttryck i den språkvarietet. Det måste inte vara ett binärt förhållande (antingen eller), det finns gråskalor. Språkbruk signalerar vilken grupp talaren tillhör, om den inte kan uttrycka sig grammatiskt i språkvarieteten den försöker bemästra vet alla som redan bemästrar den att den inte är en medlem i den gruppen. Detta gäller medlemskap i balla ungdomsgäng med massa cool slang och på advokatfirman på strandvägen. You gotta talk the talk if you wanna walk the walk (My Fair Lady är en bra illustration på hur viktigt det är att tala "rätt".)

Jag skriver varietet eftersom det inte bara är sk "språk" som kan skilja sig med avseende på grammatik; dialekter, sociolekter osv kan också skilja sig grammatiskt. Till och med idiolekter (enskilda individers språkvarieteter) uppvisar något skilda grammatiksystem. Det finns dock oftast en känd standardvarietet som beskrivs som "korrekt" och som det oftast handlar om när frågor om vad som är grammatiskt eller inte avhandlas.

'Grammatik' kan också betyda 'grammatikundervisning', för att förvirra ytterligare.

Varför skiljer sig språk om alla har samma uttryckspotential?

Om alla språk har samma uttryckpotential och vi antar att talare generellt talar om väldigt lika saker förefaller det märkligt att språk skiljer sig så mycket åt som de gör. Det är klart att lexikon (vokabulär) skiljer sig, talare som aldrig hört talas om "rockabilly" kommer troligen inte utveckla ett ord för det (men de kan beskriva samma fenomen med andra medel). Vad som är intressant är grammatiken och syntaxen, att de skiljer sig så mycket åt.

Ett sätt att se det är att talare inte alls är intresserade av samma saker och att deras intressen reflekteras i språket (språklig relativism). En annan idé är att det ligger mer bakom språkförändring än kommunikativa behov (med det inte sagt att kommunikativa behov är detsamma som språkanvändning).

Joan Bybee argumentar mot att se språkförändring, och i synnerhet grammatikalisering, som en process endast driven av talares behov av tydlig och oambiguös kommunikation i sin bok Morphology: a study of the relation between meaning and form (1985). Nedan är ett citat från Bybee, Perkins och Pagliuca (1994:298) där de rekapitulerar ett resonemang från Bybee (1985). I citatet används ordet "gram-type". I det här sammanhanget är det inte nödvändigt att gå in på exakt vad denna term innebär, tolkningen "grammatisk element" räcker för tillfället. (Om du vill veta mer om gram och gram-types, läs sida 7 i Prof Dahls kapitel om tempus-aspekt-typologi i europeiska språk.)

(i) We cannot claim that a language needs a particular gram-type because no gram-type is universal. For example while future is a very common gram-type, it is not universal and we cannot claim that a language which lacks a future gram is dysfunctional. Apparently the speakers of such languages find it completely adequate for communication.
(ii) two or more markers can arise to fulfill very similar communicative needs. This would apparently not occur if only communicative needs are motivating grammaticization.
(iii) Inflectional markers are often redundant in context, suggesting that speakers do not really need them to be there.
(iii) Finally, a case is pretented in Bybee 1985 by Silva-Corvalán 1985 which shows that the spread of conditional markers in Spanish rather creates ambiguity rather than increasing expressiveness.

(Joan Bybee 1985:203-5 as cited in Bybee, J., Perkins, R., and Pagliuca, W. 1994:298)

Alltså, om språkförändrig endast drevs av talares vilja att föra tydlig och oambiguös kommunikation är det osannolikt att språk skulle skilja sig så mycket som de gör och vi skulle inte ha språkförändring som leder till grammatiska markörer som är väldigt lika/överlappar i betydelser och ställer till med ambiguitet. Om vi antar att språklig relativism inte är en faktor alls/inte tillräcklig stark faktor lämnas vi kvar med funderingen om det kanske ligger mer bakom språkförändring än  talares behov av oambiguös kommunikation…

Kluriga och vänliga hälsningar från vårstormarnas Kanada,
Hedvig.

Referenser:

Boas, F. (1938). Lanugage. In Boas, F., editor, General Anthropology. D.S. Heath and Company, Boston, New York.

Bybee, J., Perkins, R., and Pagliuca, W. (1994). The evolution of grammar: Tense, aspect, and modality in the languages of the world. The University of Chicago Press, Chichago.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Culturomics och grammatikutveckling

  1. Karl skriver:

    Varför antar man att alla språk ha samma uttryckspotential? Är inte det samma typ av (i min mening konstiga) resonemang som Universal Grammar vilket t.ex. Pirahã kan ses motbevisa?

  2. Hedvig Skirgård skriver:

    @Karl. Vad trevligt med kommentarer, nu tar vi tag i det här!
    Att säga att alla språk har samma uttryckspotential, dvs att alla språk har samma möjligheter att säga allt som talare av alla språk någonsin kan komma på att prata om, är inte samma sak som UG.
    UG är ett resonemang om att det finns vissa grammatiska (morfologiska och syntaktiska) egenskaper som alla språk har. Men grammatiken är som sagt vad ett talare måste markera, den begränsar inte vad en talare kan uttrycka.
    Jag som talare av svenska måste t.ex. markera grammatisk genus på varenda substantiv hela tiden, (t-ord versus n-ord). Talare av andra språk måste markera andra saker, som evidentialitet (informationskälla). Jag kan uttrycka informationskälla med parafrasitiska medel (med hjälp av flera bisatser), men jag måste inte. På samma sätt kan talare av evidentialitetsspråk (om de nu av någon outgundlig anledning har lust) markera vilket svenskt genus ett viss substantiv i deras språk skulle kunna ha, men de måste inte.
    Förhoppningsvis illustrativa exempel
    "Bord, som för övrigt på svenska är ett t-ord, är bra grejer asså"
    "Han köpte en ny volvo, jag såg det själv"
    Att markera något parafrastiskt är inte identiskt med att markera något grammatisk eftersom det lägger till något som inte nödvändigtvis behövdes från första början. Att markera evidentialitet grammatiskt är inte lika omständigt/"klumpigt" som att göra det parafrastiskt.
    Att säga att alla språk har samma uttryckspotential begränsar inte språk på något sätt.
    Det är extremt svårt att motbevisa detta påstående. Det är även, som Mikael Parkvall poängterar, väldigt svårt att bevisa detta påstående också. Det är därför det ofta beskrivs som ett axiom.
    Vi måste fråga oss, hur skulle vår förståelse av världens språk se ut om detta inte var sant? Om vi antog att vissa språk inte kunde uttrycka vissa koncept, vad skulle det innebära?
    Hoppas det klarade upp.
    p.s. Att vara inne och kika på Universals archive är alltid en trevlig eftermiddagssyssla.

  3. Edvin skriver:

    (iii) Finally, a case is pretented in Bybee 1986 by Silva-Corvalán 1985 which shows that the spread of conditional markers in Spanish rather creates ambiguity rather than increasing expressiveness.
    Det låter väldigt intressant, och framför allt användbart i framtida diskussioner.  Vad är Bybee (1986) och Silva-Corvalán (1985) för böcker?  Eller kan man få en kort resumé av exemplet som nämns om det är lätt att sammanfatta?

  4. Hedvig Skirgård skriver:

    Eftersom jag inte referade direkt till dem utan via Bybee, Perkins och Pagliuca (1994) så hade jag inte dem i referenslistan. Ber så hemskt mycket om ursäkt att det stod Bybee 1986, det var såklart samma som ovan dvs 1985.
    Bybee, Joan L. 1985. Morphology: a study of the relation between meaning and form. Amsterdam: John Benjamins.
    Silva-Corvalán, Carmen (1985) Modality and semantic change. In Jaciek Fisiak (ed) Historical Semantics – Historical Word formation. Berlin: Mouton. p 547-572
    Annan artikel av Silva-Corvalán om modus i Spanska från 1995: http://journals.cambridge.org/action/displayFulltext?type=1&fid=2727444&jid=LVC&volumeId=6&issueId=03&aid=2727436

  5. David skriver:

    Ytterligare lästips

    I "Principles of Linguistic Change" vol 1 (sid. 547 -599)  lägger Labov fram ett antal vettiga invändningar mot funktionsinriktade förklaringar av språkförändringar. Han diskuterar en del fenomen i spanska, men har också med exempel från portugisiska, ladakhi och engelska.
    Labov, William (2001) Principles of Linguistic Change (volume 1): Internal Factors. Wiley-Blackwell
     
    Nu undrar jag dock huruvida "culturomics" (i dagsläget) ens är värt att ta i beaktande i en diskussion om språkförändringar. Google Scholar ger 130 träffar på "culturomics" och de ämnen som de behandlar är minst sagt spridda (allt från statistik och datainsamlingsmetoder i informationsteknologisk databehandling till evolutionär antropologi till filosofi, till kirurgi, till lingvistik etc etc). Spontant känns det som om "culturomics" är något som vissa förespråkare försöker lägga fram som nästa stora paradigm (typ cybernetik på 1960-70-talet) när det i själva verket som mest kanske kan tillföra vissa nya metodologiska/praktiska fördelar för redan etablerade fält. Även om en del forskare (Erez Aiden, Jean-Baptiste Michel, Hans Rosling m.fl.) är sjukt entusiastiska över det faktum att det i dagsläget finns jättemycket information man kan analysera är det svårt att se på vilket sätt detta i grunden skulle förändra vetenskapen. Just inom språkförändringsforskningen finns det ju redan väldigt starka kvantitativa traditioner.
     
    Att åtminstone en ledande forskare inom "culturomics" (Aiden) jobbar dubbelt för Google (som tillhandahåller programvaran för kulturomiskt analys) borde dessutom vara en anledning att ta det hela med en nypa salt. Eller för den delen med en nypa skräck ifall man tror att kulturomin har potential.

  6. Stefan Holm skriver:

    Hedvig skriver, att ’vad som är intressant är grammatiken och syntaxen, att de skiljer sig så mycket åt’. Gör de det egentligen? Kan inte alla språk uttrycka t.ex. tempus, modus och aspekt för rörelser eller numerus och bestämd/obestämd form för ting? Är inte den enda skillnaden, att vissa gör det via affix och ljudväxling (syntetiskt) och andra via partiklar, syntax och kontext (analytiskt) och vanligen via en mix av båda?
     
    En hypotes är, att affix är ursprungliga partiklar, vilka (som namnet antyder) fixerats vid ett huvudord. I många fall vet vi detta positivt, t.ex. bestämd form i svenskan: Dagen var en gång två ord – dag (ack.) + inn. Därför har dagen akut medan dagar har grav accent (dagar var tvåstavigt före den nordiska synkopen – men kan enligt sagda hypotes också ha varit två ord i en dimomhöljd forntid).
     
    Även om skriftspråket håller emot, så finns liknande moderna (nåja) tendenser: För visa honom/henne/det finns de genusböjda verbformerna visan, visana, visat (av han, hana och det).
     
    Man kan tänka sig, att denna process är naturlig i språk, som talas av en relativt liten, homogen, stabil och isolerad grupp människor, dvs. allas vårt ursprungstillstånd. Ett från början analytiskt språk tenderar här spontant att bli syntetiskt (ev. via en agglutinerande fas). Motorn torde vara, att vi vill tala så ekonomiskt som möjligt, dvs. snabbt och med minsta möjliga ansträngning.
     
    Motsatsen, att ett språk ’slås isär’ och blir analytiskt, kan man tänka sig, om det är stort, talas av folk, som bor vid allfarvägen och har intensivt utbyte med andra språk. Den vägen har stora språk som hindi, latin, kinesiska och engelska gått till skillnad från t.ex. de små och isolerade cirkumpolära språken. Här är väl motorn, att vi vill kommunicera utan att behärska subtila böjningsparadigm (me Tarzan, you Jane).
     
    Så har vi kanske en pendel: analytiskt-agglutinerande-syntetiskt-analytiskt igen… men som kan vara på väg att stanna i och med globaliseringen (av inte minst informationsutbytet). För första gången i historien bor vi ju alla idag vid allfarvägen.
     
    Oavsett kan vi uttrycka alla grammatiska varianter. Det syntetiska husets färg betyder samma sak som det analytiska the colour of the house. Och även om vi inte har någon svensk form för imperfektiv aspekt (pågående handling) typ engelskans I’m reading, så kan vi analytiskt säga jag sitter och läser. Formen skiljer men inte innehållet. I den speciella meningen tror jag att Chomsky var inne på något fundamentalt mänskligt – och att culturomicsarna inte behöver uppfinna hjulet igen.

  7. Östen Dahl skriver:

    Knepigheter och lättja

    Det här med uttryckspotential är precis som antyds i Micke-citatet rätt knepigt. Man måste till exempel bestämma sig för hur potentiell potentialen får vara. På pirahã torde man i dagens läge inte kunna uttrycka "kvadratroten ur minus ett" men det kunde man inte heller på svenska innan någon matematiker bestämde hur det skulle heta. Om man sen har kravet att det som uttrycks ska kunna uttryckas någorlunda enkelt blir det ganska klara skillnader mellan språk. Försök översätta "Only one of my grandmothers' aunts is alive" till svenska utan att krångla till det, eller försök säga "Hur många timmar är ett halvt dygn?" på engelska.
    Jag är inte riktigt säker på vem Hedvig argumenterar emot när hon säger att det inte bara är talarnas behov av klarhet som driver språkändringar. Redan innan någon av oss var påtänkt talade lingvister om att det finns olika delvis motsägande behov hos människor som kommunicerar, och att man måste ta hänsyn till hur de interagerar för att förstå hur språk utvecklas. Bland annat har det varit populärt att ställa behovet av klarhet och effektiv kommunikationsöverföring mot tendenser till bekvämlighet och lättja, eller mera positivt formulerat strävan efter att inte använda mer resurser än nöden kräver. Traditionellt har man tänkt sig att det senare är en av de viktigaste drivkrafterna i språkförändring. Men det finns förstås mycket annat här som skulle bli för långt att reda ut (min tendens till bekvämlighet tar över).
    Den sida författad av mig som Hedvig hänvisar till kan vara svår att få upp på Google Books, men för dom som har tillgång till Ebrary finns den där, liksom min bok om språklig komplexitet där det står en hel del om de här sakerna.

  8. Östen Dahl skriver:

    Till Stefan

    Det mesta av vad du säger stämmer tämligen väl och är sånt som vi lär ut på grundutbildningen. Dock måste följande kommenteras:
    "Kan inte alla språk uttrycka t.ex. tempus, modus och aspekt för rörelser eller numerus och bestämd/obestämd form för ting? Är inte den enda skillnaden, att vissa gör det via affix och ljudväxling (syntetiskt) och andra via partiklar, syntax och kontext (analytiskt) och vanligen via en mix av båda?"
    Om vi fokuserar på tempus för enkelhetens skull, så är standarddefinitionen (från Comrie) "grammatikaliserat uttryck för tid". Det är ganska klart att språk skiljer sig åt ganska kraftigt ifråga om hur de markerar tid grammatiskt. Alla språk verkar ha tidsadverbial som igår och förra sommaren, men en del språk har ett tempus för det som hände imorse och ett annat för det som hände igår och markerar detta med ändelser, toner eller partiklar. Skillnaden är att de här markeringarna är obligatoriska medan tidsadverbialen används bara när de behövs för klarhetens skull (något förenklat). Det är alltså precis det som Hedvig talade om tidigare, att språk skiljer sig ifråga om vad de måste uttrycka. När du tar in kontexten blir det förvirrande eftersom det i princip inte finns något som man inte kan låta kontexten ta hand om — men då är det fusk eftersom det inte är språkliga medel man använder och det var det diskussionen handlade om.  
     

  9. Hedvig Skirgård skriver:

    @ David (Hej David förresten vad trevligt att "se" dig)

    ett antal vettiga invändningar mot funktionsinriktade förklaringar av språkförändringar
    Bara så vi är på det klara, det gällde invädningar mot att se språkförändring som endast driven av talares vilja till tydlighet, det är inte detsamma som varesig funktioninriktade förklaringar eller det mer luddiga språkanvändning (usage) som drivkraft. Och det är alldeles som Östen skriver i en kommentar inte en helt ny idé.
    Nu undrar jag dock huruvida "culturomics" (i dagsläget) ens är värt att ta i beaktande i en diskussion om språkförändringar.
    Culturomics är, som du skriver, inte så nyttänkande som många framställer det. Det är därför jag skriver forskningsfält/metod. Se gärna det längre resonemanget här. Jag tror, men jag vet inte, att vi kommer att se mer av "culturomics" som appliceras på annat än lexikon. Jag tänkte det var intressant att diskutera de upprinnelser till det som vi ser nu:
    resonemanget om språk som liknande finasiella system
    observationen om att lågfrekventa verb är mer regelbundna.
     
    @stefan Motsatsen, att ett språk ’slås isär’ och blir analytiskt,[...] Här är väl motorn, att vi vill kommunicera utan att behärska subtila böjningsparadigm
    Det finns alldeles som du säger en tendens att reducera morfem i språkfrändring, men jag hänger inte riktigt med på hur en rörelse mote isolerande ("slå isär") med nödvändighet skulle innebära att det blir lättare
    Den klassiska formuleringen om att det är lättja versus tydlighet/oambiguitet som Östen lägger fram tycker jag är en mer lämplig modell än att se det som att det alltid svänger mellan isolerande och syntetiskt. Lätt/enkel behöver inte betyda syntetiskt/agglutinerande, och tydlighet/ambiguöst är inte detsamma som isolerande.
    Isolerande och syntetiskt är dessutom termer som vi använder för att beskriva hela språksystem och språksystem är inte nödvändigtvis speciellt homogena i sin struktur.
    @Östen Jag är inte riktigt säker på vem Hedvig argumenterar emot när hon säger att det inte bara är talarnas behov av klarhet som driver språkändringar.
    Tanken var lite att "argumentera emot" en uppfattning som jag via diskussioner på olika forum förstått att många hyser och vissa implikationer av culturomics-idéen om språk som finita finansiella system kan ha. Jag är inte säker på hur det resonemanget är tänkt att funka, men jag såg det som en möjlig tolkning att språkförändring drivs av talares behov.
    Mest var faktiskt idéen att inte så mycket argumentera mot något särskilt utan bara berätta om olika grundläggande idéer i lingvisitk ("litteraturgenomgång"). Det har kommit till min uppmärksamhet att somliga läsare av denna blogg inte gått jättemycket lingvistik och gärna vill veta sånt här.
    Tack Östen för välformulerade förklaringar av att uttryckspotenial inte är så enkelt som man kan vilja tro och vad det innebär att säga att språk skiljer sig grammatiskt.

  10. David skriver:

    Hej Hedvig!
     
    När det gäller det diskussionen om talares kommunikativa behov som en drivkraft i språkförändring tror jag att vi är överens beträffande giltigheten hos den typen analyser. Däremot skulle jag kalla en modell som förklarar språkförändring med talares behov som pådrivande faktor för funktionell och funktionsinriktad (då en språkförändring enligt denna modell fyller en funktion för talares kommunikativa behov – ett verkligt eller ett antaget). Som du och Östen konstaterat är en sådan modell långt ifrån komplett. Det är också vad Labov menar i Principles of Linguistic Change, och det var som var min poäng: att Labov skrivit en läsvärd bok där han bland annat diskuterar samma frågor som du tar upp i ditt citat från Bybee (närmare bestämt punkt ii, iii och iv). 

  11. Henrik R. skriver:

    fler böcker

    Det finns många böcker förutom Labovs där detta diskuteras. Jean Aitchisons "Language Change – Progress or Decay?" är ett standardverk. Själv gillar jag McMahons "Understanding Language Change". Dessutom diskuteras språkförändring ofta i böcker om språkhistoria. På svenska har vi Gertrud Pettersons "Svenska språket under 700 år" och på engelska finns till exempel Campbells "Historical Linguistics: an Introduction".

  12. Stefan Holm skriver:

    Lättare är relativt

    Nej, Hedvig, isolerande språk är inte ’lättare’ än syntetiska. För modersmålstalare är alla språk lätta. Men det finns indikationer på, att om ett språk hypotetiskt skulle uppstå från ’scratch’, så tenderar det initialt att bli av isolerande typ. Det närmaste vi kommer är kreolspråken i de f.d. kolonierna. De tycks generellt ’starta’ med oböjda ordstammar och uttrycka grammatisk variation med partiklar.
     
    Samma fenomen uppträder, när icke-infödda ska tala ett språk. Där finns en tendens till ’pidginisering’. Så var nog fallet, när det germanska formsystemet bröt ihop i engelskan. En fransktalande överhet talade efter 1066 ’englisc’ med undersåtarna men då en formfattigare variant (samt med ord och fonetik från franskan). Men då det var överheten, som talade så, tog säkert uppväxande wannabees det till sig som fräckare och fiinare än föräldrarnas bonndialekt. Något liknande kan nog sägas om fornsvenskans övergång till nusvenska, triggad av en plattysk överhet under senmedeltiden.
     
    Men – hade svenskan sedan dess fått ’vara i fred’ och saknat standardiserat skriftspråk, kunde det mycket väl ånyo ha vänt åt det syntetiska hållet. ’Jag visade den för honom’ eller ’jag lärde henne det’ kunde (som i min dialekt) ha blivit ’ja visanen’ resp. ’ja lärdenat’ – med verbsuffix i st. f. indirekt och direkt objekt. (Hm… ett embryo till ergativ i svenskan?).
     
    Dvs. alla gör vi det lätt för oss. Men vad som är ’lätt’ varierar med för vem och från vilket utgångsläge.

  13. Östen Dahl skriver:

    Fel skurkar

    Att skylla formförenklingarna i engelska och skandinaviska på fransk- resp. lågtysktalande överklass är en traditionell förklaring som inte stämmer så väl med fakta. Forskare som Peter Trudgill och John McWhorter tror att det snarare var kelter och/eller danskar/norrmän som låg bakom förändringarna i engelskan. Förenklingarna i skandinaviska språk började i västra Danmark redan innan tysken hade dykt upp. Typen av förändringar tyder på sub- snarare än superstrat.

  14. Hedvig skriver:

    Vad jag ville ha sagt, framförallt..

    @Stefan
    Det var inte den sortens lätthet jag talade om, jag syftade snarare på det Östen var inne på med minsta möjliga ansträngning för tillräckligt tydlig output, inte något universellt komplexitetsmått.
    Jag fick stå ut med en hel del satsmönstertragglande när jag gick Mandarin. Det tycktes mig som att när du skrev  "att vi vill kommunicera utan att behärska subtila böjningsparadigm" så fanns det en antydan om att det skulle vara lättare att producera isolerande språk. Jag bara kände att de subtila syntaktiska mönstrena inte var så enkla att behärska de heller. Ber om ursäkt om jag missförstod något.
    Vad jag ville ha sagt, framförallt, var att det är termerna 'isolerande', 'agglutinerande' och 'syntetiskt' är problematiska då de både är tämligen svårdefinerande samt ofta används för att beskriva ett helt språksystem.
    En modell av språkförändring som framförallt handlar om en rörelse på en skala från syntetiskt till isolerande kan missa en massa andra intressanta saker som pågår i enskilda konstruktioners utveckling och grammatikens semantiska utveckling.

  15. Stefan Holm skriver:

    Skurkar som skurkar

    Någonstans såg jag en jämförelse mellan de ungefär jämnåriga landskapslagarna från Jylland, Skåne och Västergötland avseende ändelsen -er i mask. nom. sing. Den är helt borta i Jyske lov, sällsynt i (fragmenten av) Skånelagen men generellt kvar i Västgötalagen (redan i dess inledande mening: Krister är fyrst i laghum warum). Så förenklingen av det nordiska formsystemet har definitivt gått från söder mot norr.
     
    Men det löser inte frågan, varifrån förenklingen kom. Jylland gränsar ändå till Tyskland, Hansan styrde och ställde runt Östersjön redan på 1100-talet och vissa förändringar i nordiskan med start i söder delas klart med medellågtyskan – t.ex. diftongernas övergång till enkla vokaler (stein>sten).
     
    I frågan om huruvida engelskans formsystem påverkades av normander, nordbor eller kelter har jag inget vettigt att säga. Oavsett, så dominerades England ekonomiskt och politiskt av icke englisc-talande från runt 800 till 1500. Så än ger jag inte upp åsikten, att det är isolerade modersmålstalare som bygger upp formsystem och icke-dito som bryter ned dem.

  16. Östen Dahl skriver:

    Jysk förenkling

    Du har alldeles rätt, Stefan, om Jyske Lov — för de fåkunniga en dansk medeltida lagbok. Men den danske nordisten Kristian Ringgaard, numera avliden, utgick just från Jyske Lov när han argumenterade mot hypotesen om tyskarnas avgörande betydelse i artikeln "Fleksionssystemets forenkling i dansk". Han menade att Jyske Lov tillkom för tidigt för att de språkförändringar som man kan iaktta där skulle kunna skyllas på den lede tysken. När du säger att "Hansan styrde och ställde runt Östersjön redan på 1100-talet" så är det en aning generöst eftersom staden Lübeck inte grundades förrän 1143 och det bör ha tagit några decennier innan man kom igång på allvar. Ringgaard citerar andra forskare som har daterat den första nedskriften av Jyske Lov till mellan 1170 och 1200. Om tyskarna skulle hinna med att påverka danskarnas språk så snabbt var det alltså ganska bråttom — och då gäller det inte talspråket utan formellt skriftspråk vilket som bekant brukar ha en ordentlig eftersläpning i utvecklingen. Till och med (menar Ringgaard) så blir tiden i kortaste laget även om man antar att språket i Jyske Lov motsvarar hur man talade när den nu bevarade handskriften nedtecknades, d.v.s. år 1300, vilket dock är rätt osannolikt. Diftongförenklingen, som du talar om, började redan på 900-talet — medellågtyskan brukar anses belagd från 1200-talet, så det är också i senaste laget. Därmed inte sagt att det inte var en fråga om språkkontakt, "sten" heter ju så (stavat med ett eller två e) i svenska, danska, lågtyska, nederländska och frisiska — exakt vem som började vet man kanske inte. Jag vill inte heller påstå att förenklingarna i böjningssystemet inte berodde på språkkontakt men kanske inte med en "plattysk överhet". 

  17. Gunnel skriver:

    Dominans av \"icke-englisc-talande\"

    800-1500 är väl att ta i i alla fall – specifikation önskas!

  18. Stefan Holm skriver:

    Ja, ja - jag tog väl i

    Du kan säkert det här bättre än jag, Gunnel. Startpunkten jag hade i sinnet var Lindisfarne 793 men det dröjde ju formellt till 878, innan Danelagen gällde i (halva) England – från London via Leicester, Nottingham och York upp till skotska gränsen. Dessutom satt danska kungar på Englands tron 1013-1014 och 1016-1042.
     
    Hur länge franskan sedan var de styrandes språk efter Hastings har stötts och blötts. NEs artikel i frågan säger , att ’mot slutet av 1300-talet återvann engelskan sin ställning som nationalspråk’. Så från min angivelse 800-1500 kortar jag utan omsvep av 100 år i var ände.
     
    Se’n kan man bara beklaga, att normanderna rekordsnabbt på bara 100 år hade skiftat från nordiska till franska. Annars kunde engelskan ha varit ett riktigt anständigt språk idag…

  19. Hello, every time i used to check weblog posts here early in
    the daylight, since i enjoy to find out more and more.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>