Skola Thente utspottas?

Idag hamnade jag på Jonas Thentes blogg på DN:s sajt och hittade ett nyskrivet inlägg med rubriken "För mina synders skull". Han skriver där om hur viktigt det är att inse att kristendomen är en del av den västerländska kulturen och att den inte bör dissas även om man inte är troende. Detta påstående skulle jag i och för sig kunna tänka mig att diskutera men den här bloggen är inte platsen för det. Däremot är följande mening relevantare:

"Med tanke på att den gängse lösningen av teodicéproblemet är att människan har fått friheten att välja mellan ont och gott – blir jag mer och mer övertygad om att jag är ljum och skola utspottas av både himmel och helvete när den dagen kommer."

Här är det uppenbart att Thente använder sig av en hyperarkaism, närmare bestämt en omotiverad användning av ett pluralt verb, ett kärt ämne här på bloggen. "Jag är ljum och skola utspottas" har aldrig varit grammatisk svenska och för dom av oss som är uppvuxna i en tid då pluralformerna ännu var i viss mån levande låter det enbart löjligt. Detta tänkte jag blogga om, men fann att en anonym kommentator med självbeteckningen "språkfascist" hade hunnit före mig — och Thente hade dessutom hunnit svara:

"Okej, fast det var ju från GV:s Bibel: ”de ljumma skola utspottas”. På kul."

Det skulle förstås inte göra saken så mycket bättre, men när jag sökte på frasen "de ljumma skola utspottas" i Gustav V:s bibel var resultatet lika med noll. Så småningom kom jag fram till vad som måste vara den vers som har inspirerat Thente, nämligen Uppenbarelseboken 3:16:

"Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun."

För säkerhets skull kollade jag den här versen i Karl XII:s bibel:

"Men efter du äst ljum, och hvarken kall eller varm, skall jag dig utspy utur min mun."

och Bibel 2000:

"Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun."

…så formuleringen "skola utspottas" verkar vara Thentes egen uppfinning. Man kan förstås undra över hur han egentligen förvaltar kulturarvet. Fast han talar om "20 000 års  hårt vunna och tusen gånger omformulerade erfarenheter" – den här omformuleringen är väl hans eget bidrag till processen.

Jag tänkte först att det kanske var lite småaktigt att anmärka på det här, men sen läste jag de inlägg som Thente har taggat som "Språkligt" och fann att han ingalunda är främmande för att racka ner på andras språkbruk — och då är det väl inte mer än rätt att han får igen. Bland annat råkade jag på ett inlägg från september 2011 där han diskuterar tre romaner av Camilla Läckberg, eller snarare deras första sidor. I en av dem har han hittat följande mening:

”Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall.”

Detta, menar Thente, innehåller "ett upprörande syftningsfel" eftersom "han" måste syfta på Oscar II. "Grammatiskt sett" är det Oscar II som smyger sig in i skuggorna. Jag vet inte vad Thente grundar detta på, men mig veterligen finns det ingen regel som säger att ett tredjepersonspronomen måste ha sitt korrelat i samma mening eller i närmast föregående nominalfras. Jag höll för ett antal år sen på med pronomenreferens ett tag och ett vanligt fenomen som man kan konstatera är att huvudpersonen i en text kan refereras till med ett pronomen även om det är ganska långt mellan omnämnandena. I den aktuella genren är det dessutom ett populärt grepp att hålla en person anonym genom att konsekvent använda pronomen. Det kan förstås bli lite tjatigt men är knappast grammatiskt felaktigt. Den som vill studera meningen i sitt textsammanhang utan att köpa boken kan göra det här

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Skola Thente utspottas?

  1. Johan skriver:

    Borde man inte en gång i tiden till och med ha använt "denne" för att hänvisa till Oscar II där, eftersom han (f'låt denne) inte är subjekt i meningen före?

  2. Östen Dahl skriver:

    Nej, jag tror att den regeln inte heller kan eller bör tillämpas kategoriskt. Om inte annat är denne rätt formellt och ingenting man säger i ledigt talspråk. Fast det hade onekligen gjort det entydigt. Om jag hade skrivit något liknande och verkligen velat säga något om Oscar II undrar jag om jag inte hade sagt så här till exempel:

    "Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka, eftersom kungen var mycket populär på orten…"

    men både denne och han låter helt ok i mina öron.

  3. Martin Persson skriver:

    Fel kung?

    Är det inte Gustav Vasas bibel som åsyftas?

  4. Stefan Holm skriver:

    Passé och hälsar hem

    För mig som för Östen ’låter det enbart löjligt’ med ’jag skola’. Men jag blir inte klok på, vad som har skett. Gemene man har visserligen inte använt pluralformer i tal på många hundra år och vad jag minns, fick jag aldrig lära mig dem i skolan. Ändå sitter de hur naturligt som helst, då de var legio i fack- och skönlitteratur liksom i dikter och visor ända in på 1950-talet. (’Vi komma, vi komma, från pepparkakeland’, ’vi gå över daggstänkta berg, fallera’, ’viljen I veta och viljen I förstå’, ’alla sova, släckta äro ljusen’ etc, etc.)
     
    Ärevördiga Svenska Dagbladet plockar väl inte krönikörer från rännstenen utan Thente lär ha någon sorts kulturstatus. Är det så, att även elitens språkinsupande idag enbart sker muntligt samt via audiovisuella/sociala medier? Kommer yngre människor öht. inte i kontakt med äldre svensk litteratur? Är det bara att inse, hur rätt Hasse & Tage hade: Vid trettitre e man passé, vid trettifem kan man hälsa hem. Då frågar väl nå’n: ’vem fan är Hasse & Tage?’

  5. Östen Dahl skriver:

    Svar till Martin

    Nej, i varje fall inte om jag har fått tag på rätt vers. Den lyder nämligen så här i Gustav Vasas bibel:
    "Men effter tu äst liom, och huarken kall eller warm, skal iagh tigh vthspyy vthu min munn."
    Som synes, är det samma ordval som i Karl XII:s bibel, som enligt vad jag fått lära mig mest är en uppfräschning av Gustav Vasas — och det föranleder mig att backa från en överambitiös korrekturändring jag gjorde i Karl XII-citatet. Det stod nämligen "uthu" i källan, vilket jag trodde var en felskrivning och ändrade till "uthur". Men eftersom det står likadant i 1500-talsversionen, ska det nog vara så. Varav man lär sig att inte vara klåfingrig när man publicerar gamla texter.
    Men vidare efterforskningar ger vid handen att Thente kan ha läst Emanuel Swedenborg, som använder "utspottas" i detta sammanhang:
    "en, som hvarken är kall eller varm utan ljum, och som utspottas enligt
    Herrens ord i Uppb. 3: 15, 16"
    … men "skola" står det inte där heller, så som citat är det fortfarande fel.

  6. Edvin skriver:

    Har någon vidarebefordrat denna viktiga information till Thente?

  7. j. skriver:

    Till mitt försvar

    Nå. Informationen är vidarebefordrad och jag förstår upprördheten – även om nu proportionerna tycks mig opåkallade. Vi talar om en hastigt nedskriven blogg och inte om ett förslag till nu grundlag.
    Jag tillät mig en slarvig arkaism, av rent estetiska skäl då jag ville frammana en gammalkristen stämning. Varifrån kombinationen ljumma och utspottas kommer ifrån minns jag inte.
    I fallet Läckberg och syftningar, så kan vi väl ändå vara ense om att det är ett brott mot subjektsregeln: om man har ett satsvärdigt uttryck där subjektet är underförstått så måste detta underförstådda subjekt dyka upp som subjekt i meningens fullständiga sats.
    Respektfullt
     
    j.

  8. Östen Dahl skriver:

    Tja, så upprörda är vi kanske inte (i varje fall inte jag), men man blir alltid glad när man kan besserwissra mot kultureliten. Men jag förstår inte riktigt hur du Jonas tillämpar subjektsregeln, som du återger tämligen riktigt, även om den förmodligen är för generellt formulerad, med tanke på att det finns många konstruktioner där en satsförkortning har ett tankesubjekt som inte är subjekt i en högre sats, t.ex. Många ansåg Erik XIV vara galen och omgiven av dåliga rådgivare. Men i det konkreta fallet är det inte Oscar II som är subjekt i den närmaste fullständiga satsen utan han, som syftar på den anonyma huvudpersonen.  Det är väl inget fel på meningen Han smög sig sakta in i skuggorna, med träsvärdet berett för anfall (utom att det nog inte bör vara något komma där)? (Jag trodde alltså att det som du ansåg var problematiskt var just pronomenet han.)

    För övrigt, Stefan, så har pluralformerna av verben varit levande in i våra dagar i delar av landet som inte är så många mil från dina hemtrakter.

  9. j. skriver:

    I Männ af höga Sinnen

    Nå, Östen, jag medger att exempelmeningen inte är så flagrant som man i sin illvilja skulle kunna önska. Innan jag skrev det där kollade jag med tre av DN:s korrekturläsare samt två ledamöter av Språkrådet. De tog samtliga förhållandevis lång tid på sig innan de godkände min tes.
    Och Stefan: Jag inser hur frestande det är att fyra av Osnyten ungdom-argumentet om man till varje pris vill framhäva sin egen, högst eventuella bildning. För att få fakta rätt så arbetar jag på Dagens Nyheter, är snart 50 år gammal och kan Tage Danielsson på mina fem. Han var en lärd som aldrig skulle sänka sig till att sätta sig på någon bara för att få det bekvämare och som dessutom tillät sig retoriskt effektiva men språkligt horribla vändningar. Vad sägs om exempelvis "Norgevisans" fantastiska sätt att tvinga ordet "generalisera" att rimma på ordet "bra"?
    Tackar i övrigt för en utmärkt blogg.
    j. 

  10. Thomas N. skriver:

    Nåväl, det viktiga i sammanhanget är väl att dessa försök till arkaiskt språkbruk är irriterande, t.o.m när de utförs grammatiskt korrekt. De är ungefär lika irriterande som engelskspråkiga uttryck i var och varannan mening, i en svensk text; i regel är de ju blott frukten av skryt och dålig smak.

  11. Stefan Holm skriver:

    Osnutet är bäst

    Förlåt eventuell sarkasm, Jonas. Min bildning i frågan är verkligen 'högst eventuell'. Som jag skrev bygger mitt förhållande till pluralformer på magkänsla och jag undrade seriöst, varför denna tycks försvinna över åren. Det kanske gäller starka verb i gemen: snyta-snöt-snutit-snuten vill jag spontant böja ett gammalt klass II-verb.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>