Bättre sent än aldrig

Jag missade alldeles det här inlägget i hen-debatten som publicerades i tisdagens DN. Den som uttalar sig i frågan är ”debattören och socionomen” Elise Claeson.

Man kan ju tycka vad man vill om själva ordet hen, och man kan såklart, som just den Claeson, tycka att ”genuspedagogiken [...] är en ideologi, inte en vetenskap”.

Men kan man verkligen med hedern i behåll göra det på just de grunder som framhålls här?

Argumentet är i första hand att det gör barnen ”förvirrade”. Ty ”meningen är att vi ska vara män och kvinnor”.

Vad som är meningen med livet är nog de flesta av oss andra en aning mer osäkra på, men vad som skulle krävas för att åtminstone jag skulle godkänna argumentationen är såklart först och främst något ynka indicium på att språket överhuvud taget kan ha en sådan inverkan på det uppväxande släktets könsidentitet (om vi nu antar att det alls är ett problem). För det andra skulle man gärna vilja höra om vilka olyckor som denna bristande könsidentifikation har lett till i språkområden som just har könsneutrala tredjepersonspronomen.

Det gäller ju, som vi redan påpekat, majoriteten av världens språk – finska för att bara nämna ett av de mest närliggande exemplen. Eller mandarin för att nämna ett tungomål som tycks göra rätt god tjänst för runt miljarden jordbor. Och, som sagt, ett par tusen andra språk.

I fredagens Studio Ett i P1 (som jag hörde först efter det att jag skrivit dessa rader) fick faktiskt Claeson just denna fråga, och det var för övrigt exakt samma två språk som togs upp. Ironiskt nog tog dock sändningstiden slut innan hon fick möjlighet att förklara hur hon såg på saken.

Eller – kan måhända den finska unisexvurmen förklara varför finnar åtminstone i historien (jag förutsätter givetvis att Kalevala är dokumentär) tvingats ta till radikala grepp för att fortplanta sig?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

23 kommentarer till Bättre sent än aldrig

  1. Björn skriver:

    Tja. Genusvetenskapen är ett slags feminismens kreationism. Den uppfyller alla krav för att klassificeras som pseudovetenskap. Feminismen i sin tur är uppenbarligen en politisk ideologi. Så långt rätt, med andra ord, och genusargumenten för att införa ett "hen" utgör politisk agitation och ingenting annat.
    Men man kan ju vända på steken, säga att "varför inte" införa hen? Vad spelar det för roll? Och, i förlängningen, liksom hen-ivrarna hoppas att språket har makt att påverka politiken, har språket verkligen makt att förändra barnens könsuppfattning, om denna nu sitter så djupt? Måste man så hysa en positiv grundinställning till allehanda stollerier, bara för att de är nya? Jag tycker nog inte det. För att jag skall intressera mig för hen måste det finnas bättre argument för det än politiska kampanjer. Det kan inte vara upp till motståndarna till ett nytt påfund att finna på rationella motargument, då rationella argument *för* saken lyser med sin frånvaro.
    Jämförelserna med kinesiska, eller andra språk, känns något krystade. Det är ju inte så att ett införande av hen leder till att svenska över natt transformeras till ett språk som alltid haft tredjepersonspronomen som inte upplyser om kön. Det är ju själva förändringen och transformationen som kan tänkas ställa till problem för barn och andra, inte språkets egenskaper för stunden. Inget språk är en ögonblicksbild, frusen i tid. Tvärtom skulle jag vilja påstå att språk i jämförelse med många andra kultur- och civilistationsyttringar är ytterst präglat av sin historia.

  2. Mikael skriver:

    Kinesiska kanske inte har könsskillnader i talat språk ("ta" för både han och hon), men i skriftspråket är det så vitt jag vet olika tecken (他 för han och 她 för hon) Tror inte att det finns något könsneutralt pronomen i skrift .

  3. Klim skriver:

    Att det faktiskt " först och främst krävs något ynka indicium på att språket överhuvud taget kan ha en sådan inverkan på det uppväxande släktets könsidentitet" är en insikt som tyvärr verkar ha uteblivit i den offentliga debatten. Som det har sett ut är det fasta övertygelser som gäller, vare sig man är för eller emot att införa hen. Debattörerna slår varandra i huvudet med något av de trubbiga tillhyggena dekonstruktion eller naturordning, utan vara särskilt intresserade av vad som faktiskt kan tänkas spela en primär och avgörande roll vid exempelvis insocialiseringen av könsroller.
    Vad som är lite udda i den debatt som förts i DN är att förespråkarna av ett införande av hen faktiskt verkar tro att den starka hypotesen om språklig relativism inte bara är korrekt, utan att den också i fallet hen kan användas som ett strukturomdanande redskap. I själva verket är det ju svårt att se vad hen skulle tillföra på ett annat plan än ett rent språkligt , vilket i och för sig inte alls är så lite, men diskussionen i DN har ju i första hand handlat  om de strukturella fördelarna med att kunna "konstruera kön könsneutralt". Hen är en ganska kul och bitvis vettig idé, men jag har svårt att förstå hur ett pronomen ens lite grand skulle kunna omforma djupt rotade vanor och mönster som är hundratals år gamla. Eller är det bara jag som missat att språket börjat forma människors världsbild, eller rent av hela samhällen, igen någon gång den senaste månaden? Har Whorfs hugskott fått full amnesti (bara för att de presenterats av Lyotard eller Derrida)?
    Vad den språkliga relativismen beträffar, hade nog den nu avslutade (?) debatten vunnit på ett klargörande bidrag från någon insatt och intresserad lingvist.

  4. Östen Dahl skriver:

    Knepiga forskningsresultat

    Jag har rotat lite i den tillgängliga litteraturen (med hjälp av Google Scholar). Det finns en del evidens för att genus på substantiv som betecknar djur och inanimata ting påverkar hur man ser på det som substantiven står för. Det är också ganska klart att en generisk användning av maskulina pronomen påverkar talare och lyssnare att tänka sig en man som referent (alltså om jag säger "En professor får inte bli upprörd när hans studenter vet mer än han" så är det sannolikare att man får en mental bild av en manlig professor än om man säger "Professorer får inte bli upprörda när deras…"). Men därifrån är det förstås ett steg till att säga att existensen av könsbestämda pronomen även annars har en effekt på uppfattningen av könsroller. Det närmaste jag kom en undersökning som skulle säga något om detta var den här artikeln. Där undersöktes barn i USA, Finland och Israel med avseende på tidpunkten när de fick en klar könsidentitet. De israeliska barnen var lite före de andra, vilket ju verkar vara en Whorfeffekt av ett genussystem. Men då är det intressanta att skillnaden går mellan språk som har grammatiskt genus på substantiv och dom som inte har det. Däremot var det tydligen ingen skillnad mellan engelska och finska, alltså språk som skiljer sig åt ifråga om pronomengenus. Så det skulle tala emot en Whorfeffekt för personliga pronomen, vilket författarna till artikeln förmodligen inte hade avsett.

  5. Mikael Parkvall skriver:

    @Björn: Visst är det så att många förespråkare för hen gör samma tvivelaktiga Sapir-Whorfiga grundantagande som motståndarna. Och eftersom det är ett i högsta grad ifrågasättbart axiom, böra man såklart vara försiktig med det. Där misstänker jag att vi är överens.
    Men du tycks därmed anse att det inte finns nåra vettiga argument kvar för hen. Men vad sägs om det som jag har anfört förut, nämligen att många tycker det vore skönt att slippa tvingas ange könstillhörighet (vilket ju i princip är fallet nu)? En del skulle vilja slippa det i vissa sammanhang (typ när man måste skriva ”hon/han”, ”vederbörande” och liknande), medan andra gärna skulle slippa det överlag.
    Jag tycker du missar två saker där, nämligen dels att denna önskan hos en del svensktalande är ett alldeles utmärkt för-argument, och dels att rätt få skulle vilja tvinga er andra att överge könsangivandet. För att medvetet spetsa till det en smula – på vilket är det nuvarande tvånget  bättre än en potentiell valfrihet som bevisligen aktivt efterfrågas av en del?
    Inte heller köper jag riktigt att det skulle vara en radikal skillnad mellan språk som alltid haft könsneutrala pronomen, och sådana som eventuellt kommer att införa det. Givetvis är språk, som du säger, präglade av sin historia, men dels innebär ju inte det att talarna inte kan ändra dem (det gör de ju hela tiden vare sig vi vill eller inte!), och dels är det frågan om hur mycket av denna historia som det nyfödda barnet är medvetet om. Alla har vi vuxit upp med språkdrag som föregående generation inte växte upp med.
    Om det nu är så som du skriver, att ”Det är ju själva förändringen och transformationen som kan tänkas ställa till problem för barn och andra”, så undrar man om några av de de facto genomförda förändringarna i svenska eller vilket annat språk som helst som kan visas ha lett till problem. Skulle trasslet vara begränsat till just just könsbiten? Eller har du-reformen, avskaffandet av dativ eller u-omljudet också givit upphov till djupa ärr i folksjälen?

  6. Felix Ahlner skriver:

    Sydsvenskan publicerade denna artikel om afghanska flickor som klär ut sig till pojkar för att kunna extraknäcka som gatuförsäljare.
    – Som flicka skulle Tamana aldrig kunna jobba som gatuförsäljare, förklarar Tamanas pappa, Mirwais Jan. Nu slipper hon de trakasserier som både pojkar i hennes egen ålder och vuxna män annars skulle utsätta henne för.
    Artikeln nämner att detta heter Bacha posh ("klädd som pojke") på dari. Jag tyckte mig minnas något om pronomen i iranska språk, och ser man på: talarna gör ingen som helst genusskillnad i tredje person. (källa)
    Likväl kan alltså vissa delar av befolkningen inte sälja tuggummi och läsk på gatan utan att riskera trakasserier.

    Language Log tog upp just detta för ett halvår sedan, där de citerar en journalist som påstår att detta pronomensystem innebär att "essentially, everyone is referred to as male, it apparently being the only worthy sex". Detta påstående utmanas i bloggen, men också m.h.a. exempel i en av kommentarerna:
    Almost all my Panjabi friends use "he" or "she" interchangably as their one English 3ps pronoun, including Panjabi kids born in NZ. They are all equally likely to say "she" where FL speakers would expect "he" as they are to follow the allegedly chauvinist alternate route.

  7. Björn skriver:

    Barn klarar nog av att finna sina identiteter även i närvaro av ett könlöst pronomen. Däremot är det förstås så, att barn som nu falskeligen bibringas att det finns ett ord hen, med viss betydelse, har att påräkna ett par obehagliga överraskningar under sin uppväxt. Samhället de växer upp i accepterar nämligen (i nuläget) inte alls detta ord.
    En ansvarsfull uppfostran handlar om att förbereda barn för det samhälle i vilket de har att leva. Att bearbeta barn i syfte att få dem att använda och acceptera hen , väsentligen för att de inte kan värja sig på samma sätt som vuxna kan, är att utnyttja dem för sina egna politiska syften och kan bäst beskrivas som egoistiskt, manipulativt och ansvarslöst.

  8. Björn skriver:

    Mikael: som du skriver besitter språket redan en rad mekanismer för att inte behöva uttrycka sig könsspecifikt. De som hävdar att de behöver "hen" av denna anledning saknar kanske kännedom om dessa. Eller så är det någonting annat som ligger bakom.
    Vidare talar du om valfrihet; men språk som standardiserat kommunikationsverktyg handlar bara till en del om friheten att få uttrycka sig som man vill. Den andra delen rör rollen som mottagare. Om "hen" blir allmänt accepterat är man tvungen att läsa det, lärare får inte rätta det, och så vidare. Detta är givetvis förespråkarna medvetna om; det är ju därför de kampanjar. Om det bara handlade om friheten att få uttrycka sig som man vill skulle de ju kunna nöja sig med det.
    Slutligen skriver du om språklig förändring: men av de exempel du nämner är det bara du-reformen som kan sägas inte ha kommit på naturlig väg (*). Det som får åtminstone mig att resa ragg vad gäller "hen" är just det enträgna kampanjandet med politiska undertoner. Det stör mig inte om hugade i kommunikation sig emellan använder "hen" eller andra ord de hittat på; men uppenbarligen vill de pressa in detta ord i min begreppsvärld och vokabulär, tvinga mig att åtminstone passivt bruka det.
    (*) Med naturlig väg avser jag förändringar som kollektivet språkbrukare genomför decentraliserat. Ifråga om du-reformen tror jag att kollektivet "var överens" om att det forna tituleringssystemet nått vägs ände och att en reform eller förändring av något slag hur som helst hade skett. Att just det vi kallar du-reformen inträffade kan däremot av skett på enskildas initiativ och påbud. Men befinner vi oss då inte i samma läge m.a.p. på "hen"? Nej, jag tror inte det. Att ordet överhuvudtaget uppstått tycks väsentligen bero på det i Sverige stora intresset för rörelserna kring feminism och genus nu för tiden. Jag får dock inte intrycket att gemene man intresserar sig så särdeles för att dekonstruera vardagen m.a.p. kön, utan det tycks framför allt vara ett sysselsättning i vissa delar av universitetsvärlden och politiken.

  9. Mikael Parkvall skriver:

    Visst är det så att vi inte har någon valfrihet när det gäller vilka ord vi utsätts för, och det går ju knappast att ändra på hur man än gör. Jag kan inte undgå att höra ’stol’ eller ’bord’, även om jag kanske själv tycker att det borde heta ’asjkdbgco’ respektive ’w34t3r’. Det kan ju ingen göra något åt, och jag får helt enkelt leva med att andras åsikter om möbeltermer skiljer sig från mina egna.
    Så, visst ingen kan hindra en individ från att använda ett givet språkligt drag, och ingen kan heller skydda särskilt känsliga språkkonsumenter från något som ger dem rysningar av obehag. Men bevisligen har du ju redan exponerats för hen och noterat dess existens, så den skadan är ju uppenbarligen redan skedd. Vad diskussionen handlar om, skulle jag säga, är inte rätten att använda sig av ett visst uttryckssätt (eftersom ingen kan hindras från det), utan snarare rätten att få göra det utan att betraktas som ett ufo. Det är, som jag tolkar det, det som det kampanjas för. Och det tycker jag inte är för mycket begärt. Om det i första hand hade gällt (och det gör det säkert för vissa personer) att tvinga dig att aktivt bruka hen, då vore det en annan femma.
    För övrigt tror jag att det där med ”naturlig” väg är betydligt mindre av en dikotomi än man skulle kunna tro. Jag var inte ens född när du-reformen genomfördes, men jag tror att folk som var det kan intyga om att det inte rörde sig om ett trollslag från Bror Rexeds eller någon annans sida.

  10. Björn skriver:

    Nu hänger jag inte riktigt med i svängarna. Det verkar som att du säger att det inte vore för mycket begärt att du inte skulle betraktas som ett ufo om du framhärdar i att kalla bord för w34t3r. Det tror jag inte att du menar, ty med sådan normupplösning skulle språket rasa samman. Snarare är det väl så att om tillräckligt många börjar kalla bord för w34t3r, så tvingas övriga acceptera det. I hen-fallet tror man sig inte om att vara eller kunna bli tillräckligt många, och propagerar därför med politiska argument, istället för det tycke och den smak det egentligen handlar om. Att de (pseudo-)vetenskapliga argumenten står på synnerligen skakig grund ens om man ställer upp på de politiska målen har ju redan konstaterats i inlägg här.
     
    Jag medger gärna att jag inte heller var på plats att följa du-reformens genomförande. Min bild är att, om än tituleringen hade nått vägs ände, utgången hade kunnat bli en annan, men att somliga — såsom Bror Rexed — drev det i den riktning vi känner.

  11. Mikael Parkvall skriver:

    Nej, min ufo-referens gällde förstås hen, och inte w34t3r.

  12. Björn skriver:

    Jag får erkänna att jag förstod det. Vad jag ville belysa var att samma resonemang du i det inlägget förde kring det mer eller mindre berättigade i att vilja få andra att acceptera att man använder "hen" också gäller ditt tänkta bruk av "w34t3r".

  13. Daniel Eriksson skriver:

    Björn: Att ordet överhuvudtaget uppstått tycks väsentligen bero på det i Sverige stora intresset för rörelserna kring feminism och genus nu för tiden.

    En av de tidigaste förespråkarna verkar ha varit Rolf Dunås 1966 i en språkspalt i Upsala Nya Tidning. Är det någon som har tillgång till den artikeln?

  14. Hedvig Skirgård skriver:

    Emma Knyckare från det bra-men-ojämna-satirprorammet Tankesmedjan gjorde en vimsig och tramsig sammanfattning av hen-debatten med slutsatsen: barn bryr sig inte.
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3718&artikel=4980964
    Anmärkningsvärt är ett litet klipp med Mark Levengood (den enda finne media känner till) som uttalar sig om att det är "opraktiskt" att finska inte har han och hon..

  15. Dag Dunås skriver:

    Vad min Pappa skrev i UNT

    Har lagt upp upphovet till all denna debatt här https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10150601729734077&set=o.191186619054&type=1&theater

  16. Mikael Parkvall skriver:

    Tack, Dag! Jag blev just ombedd att skriva en stump om hen i SvD, och då är det ju inte dumt att ha sett originalet. Jag kände till det, men hade inte sett det, så det var sannerligen bra tajming!

  17. Dag Dunås skriver:

    @Mikael
    Man kan säga att det finns två original eftersom Pappa 1970 sammanställde redigerade varianter av de Språkspalter han tidigare publicerat i UNT och Reklamnyheterna och gav ut dem i boken Bättre svenska. På sidan 139f skriver han om 'hen' – http://books.google.se/books/about/B%C3%A4ttre_svenska.html?id=G6ESAAAAMAAJ&redir_esc=y

  18. Dag Dunås skriver:

    I 'sak' anser jag att hen-användningen nu har gått till överdrift. Exempel på text (hämtat från Sthlms Läns Landstings Vårdguide) där det är motiverat att använda 'hen' i st f 'hon eller han' – "Dags att besöka barnmorskan igen. Hon eller han känner efter hur barnet ligger, kontrollerar hur livmodern och barnet växer, kollar ditt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta." Har själv (nu) börjat använda 'hen' i såna sammanhang (och i övrigt inte).

  19. Henrik R. skriver:

    change from above

    Det som jag främst vänder mig emot när det gäller "hen" är att det så tydligt rör sig om en förändring som på politiska grunder ska framtvingas i språket. Och för mig är språket till sin natur mycket demokratiskt  – om talargemenskapen accepterar en förändring så blir den etablerad i språket. Det är det som Björn är inne på. Om de som vill använda "hen" bara börjar göra det och ordet därefter får en naturlig plats i svenska, så är det helt ok, men när politiker, proffstyckare och andra som bryter ryggen av sig för det politiskt korrekta trumpetar ut "hen" i alla media så anser jag att just denna olustiga propaganda är ett skäl att säga nej tack. Och vad beträffar språklig  frihet och tvång så kan man ju erinra om att man inte ska behöva bli kallad "hen" om man vill vara en "hon" eller "han".

  20. Stefan Holm skriver:

    Skriet från tassemarken

    Besserwissras det för mycket von oben, så ligger nog fältet fritt för hen att bli pejorativt i samhällets (manliga) undervegetation (vars slang ju är en viktig källa till nyord): Ditt jävla hen i ungefär samma kvarter som ’fjant’, ’fjolla’ (eller det boråsiska ’flane’).
     
    En artig karl kan väl använda hen i umgänget med dem, för vilka det uppenbart är viktigt. Vargdebatten dyker upp i huvudet: Tassen fyller vad jag förstår (likt hen) ingen vettig funktion men själva vetskapen, att han löper i våra skogar, tycks skänka stor själafrid åt fr.a. storstadsbor. Och då får vi väl för deras skull låta honom göra det (och låta dem titulera varann hen).

  21. Rickard F skriver:

    I SvD

    Ovan nämnda hen-stump av Parkvall, i SvD, kan man f.ö. läsa här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>