Språkförsvar på båda sidor Atlanten

Språkförsvaret är en organisation (eller kanske snarare ett nätverk) som vill försvara svenska språket mot framför allt engelskans expansion. Ett av de viktigaste kraven är införandet av en språklag, där svenskans ställning som officiellt språk i Sverige slås fast. Svenskan är ju endast officiellt språk "de facto" i Sverige, det vill säga även om det i de flesta sammanhang fungerar som ett sådant finns ingen explicit lag som gör det till officiellt språk "de jure". I många andra länder finns det officiella språket omnämnt i konstitutionen eller i en särskild språklag.

Ett land som i likhet med Sverige saknar ett officiellt språk de jure är USA, och i likhet med Sverige finns det krafter som verkar för att ändra på detta. På nätet kan man hitta US English och English First som båda verkar för att engelskans ställning som officiellt språk i USA ska lagfästas. De här organisationerna vill alltså på sitt sätt samma sak som Språkförsvaret i Sverige, d v s verka för ett lagfäst officiellt språk, men det språk de kämpar för är identiskt med det som Språkförsvaret vill skydda oss emot, nämligen engelskan.

De amerikanska språkförsvararna hävdar nu inte att engelskan är direkt hotad i USA, det kanske vore väl magstarkt, däremot är man skeptisk till mångspråkighet, i varje fall i officiella sammanhang. Även om det inte sägs direkt, kan man förmoda att det framför allt är spanskan man är misstänksam emot. Här verkar finnas en skillnad i ideologin mellan de amerikanska och svenska språkförsvararna. Det svenska Språkförsvaret betonar att man är för mångspråkighet och språklig mångfald, och att man ser engelskans expansion som ett hot mot detta. ("Vi försvarar svenskan gentemot engelskan, ingenting annat.") Vad som är lite intressant är att man trots olikheterna i ideologi och synen på engelskan ändå för resonemang och lägger fram förslag som har stora likheter.

De amerikanska organisationerna betonar språkets roll för den nationella enheten:

"Our national motto is E pluribus unum—out of many, one. Immigrants of many nationalities built our nation, but the "melting pot" melded us into one people. This long tradition of assimilation has always included the adoption of English as the common means of communication." (US English)"

"Over 150,000 concerned Americans have joined English First. They believe this nation of immigrants must be able to talk to each other. They believe that the English language unites America." (English First)

Det svenska Språkförsvaret säger på liknande sätt:

"Svenska är det språk, som förenar alla i Sverige, den minsta gemensamma nämnaren, det gemensamma huvudspråket."

"Att ha ett gemensamt språk (vid sidan av minoritetsspråken) är ett av de viktigaste instrumenten för att avskaffa all kulturell och etnisk diskriminering och för att uppnå en nationell gemenskap."

Företrädarna för US English är angelägna att betona att de inte alls är mot invandrare:

"Is official English legislation anti-immigrant?
Official English legislation is actually pro-immigrant. A study published by the U.S. Department of Labor found that immigrants learned English more quickly when there was less native language support around them. A "linguistic welfare" system that accommodates immigrants in their native languages lowers the incentive to learn English and restricts them to low-skilled, low-paying jobs. Official English legislation encourages immigrants to learn English so they can truly enjoy the economic opportunities available to them in this country."

De verkar inte ens vara helt negativa till tvåspråkiga undervisningsprogram men betonar att de inte får bli för omfattande:

"Does official English legislation affect bilingual education or bilingual ballots?
While bilingual education is not directly addressed by official English legislation, U.S.ENGLISH supports the reform of bilingual education to favor programs that are English-intensive, short-term and transitional."

Det svenska Språkförsvaret visar sig också vara skeptiskt mot skolundervisning som i alltför stor utsträckning sker på något annat språk än svenska. Trots att man säger sig bara vända sig mot engelskan vill man i språklagen införa en bestämmelse som lyder som följer:

"Undervisningstiden på annat språk än svenska inom offentlig finansierad grund- och gymnasieskola får ej överstiga en tredjedel av den totala undervisningstiden (med undantag för rena språkämnen)."

(Dispens kan ges i vissa fall men paragrafen är lite rörigt formulerad så det är inte helt klart hur det tänks fungera.) I följande stycke är tankegången rätt lik den man finner i citaten ovan:

"På senare tid har det återigen på vissa håll blivit högsta pedagogiska mode att använda ett invandrarspråk som första undervisningsspråk i grundskolan, eller jämsides med svenskan, i vissa invandrartäta förorter, till exempel arabiska i Rosengård i Malmö. Detta är en mycket diskutabel utveckling, som mycket väl kan förstärka segregeringen och minska intresset för att lära sig svenska."

US English betonar att deras lagförslag inte gäller privatpersoner:

"Official English does not restrict the rights of private citizens in any way."

…och i Språkförsvarets lagförslag läser vi:

"Privatpersoner kan aldrig ställas till svars för överträdelse av denna lag."

Vi hittar också följande bestämmelse i samma text:

"Medborgare, som inte behärskar svenska, har rätt till tolkning vid kontakt med alla myndigheter."

…vilket ju är generöst, men bara tycks gälla svenska medborgare, och eftersom det också sägs att "svenska språket har en särställning i och med att det förutsätts vara det gemensamma språket för alla medborgare" och att det "därmed understryks att alla medborgare bör behärska det svenska språket mer eller mindre" kan man undra om paragrafen har någon praktisk innebörd. Men också de amerikanska språkförsvararna ömmar för de som inte behärskar det officiella språket: tolkar ska finnas tillgängliga både vid rättegångar och när man ringer alarmnumret 911. Slutligen är både de svenska och amerikanska språkförsvararna eniga om värdet av kunskaper i främmande språk:

 "Acquiring a foreign language is both a gift and an asset. As it deals with only government entities, publications and documents, the enactment of official English would not affect the teaching of foreign languages. U.S. ENGLISH wholeheartedly encourages the teaching of foreign languages at every level of education. Proficiency in multiple languages opens more doors and raises incomes even higher than proficiency in a single language alone." (US English)

"Ju flera språk man behärskar, desto lättare kan man ta sig fram runtom i världen. Att anstränga sig att försöka möta en annan människa på dennes/dennas modersmål är ett självklart sätt att visa intresse, och lyckas bättre med viktiga kontakter." (Språkförsvaret)

Det verkar alltså som om man med till synes ganska olika utgångspunkter kan komma fram till ganska liknande slutsatser. Det framgår inte av Språkförsvarets webbsajt vad de egentligen tycker om de amerikanska strävandena  — bara någon enstaka artikel i deras mycket omfattande artikelarkiv berör så vitt jag kan se språksituationen i USA. Så det vore intressant att få höra om de stöder kraven på engelska som officiellt språk i detta land.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Språkförsvar på båda sidor Atlanten

  1. Per-Åke Lindblom skriver:

    Östen Dahl går över en stor å efter vatten

    Östen Dahl har kommenterat Språkförsvaret i den 10/5 i ”Lingvistbloggen”. Vi har ingenting att invända mot den publiciteten.

    Jag tycker dock att hans infallsvinkel är lite märklig. Han jämför oss med de båda amerikanska organisationerna US English och English First och hittar flera likheter. Det är nästan så att man får intrycket att han försöker tillämpa ett slags ”guilt-by-association”-resonemang. 1) US English och English First är suspekta; 2) Språkförsvaret delar vissa av deras resonemang; alltså 3) Språkförsvaret är också lite suspekt. Bara en fundering: Skulle den här ”guilt-by-associationen”-kopplingen fungera den andra vägen också? Skulle det löna sig att skriva ett inlägg i något amerikanskt språkforum och påpeka att det minsann finns en organisation, visserligen mycket liten, i Sverige, som delar vissa av de uppfattningar som US English och English First torgför?

    För det första känner jag till de båda organisationernas existens. Det finns t.o.m. en länk till US English på Språkförsvarets webbplats, där det bl.a. heter: ”Organisationen har 1, 8 miljoner medlemmar och är mycket inflytelserik. Den passar inte riktigt in under kategorin ”Liknande sidor som Språkförsvaret i andra länder”, eftersom den inte slår ’underifrån’.”
    Den avgörande skillnaden mellan språksituationen i USA och Sverige är ju att engelskan inte är hotad i USA, medan svenskan förlorar domäner till engelskan och alltså är hotat. Hur skulle engelskan i USA kunna vara hotad, när 172 miljoner av 209 miljoner vuxna amerikaner år 2000 (källa: US Bureau of the Census: language use of adults 2000) enbart kunde tala engelska?

    För det andra kan jag lova att Östen Dahl skulle kunna hitta ännu fler likheter mellan Språkförsvarets argumentation och argumentationen hos organisationer och debattörer i Europa, t.o.m. hos vissa brittiska språkvetare. Varför? Samtliga språk i Europa är nämligen utsatta för en press från engelskan. Det pågår en livlig debatt i hela Europa om förhållandet till engelskan. För en tid sedan beslöt Italiens parlament att italienska var Italiens officiella språk. Det förekom ingen närmare motivering, men jag är tämligen säker på att förespråkarna ville fatta detta beslut medan tid vare, med tanke på språksituationen i Europa. I Tyskland finns det en stark organisation, Verein Deutscher Sprache, som i flera år bekämpat engelskans inflytande. Både förbundspresidenten, förbundskanslern och SPD:s ordförande är idag för att tyskan slås fast som Tysklands officiella språk i grundlagen. I Norge har det förts en debatt om ”tellekantordningen”, ett belöningssystem som gynnar publicering på engelska, inom högskolan, och olika arbetsgrupper på högskolenivå har tagit fram språkplaner för att reglera förhållandet till engelskan inom högskolan; i Danmark utmynnade den senaste språkdebatten i att kulturministern tillsatte en utredning för att utreda behovet av en dansk språklag.

    För det tredje är det svårt att veta om Östen Dahl framför kritik eller inte. Han skriver t.ex. att ”de amerikanska organisationerna betonar språkets roll för den nationella enigheten” och konkluderar sedan att Språkförsvaret uttrycker sig på ett liknande sätt. Är detta något negativt eller positivt? Det är väl alldeles självklart att de flesta nationalstater ser språket som en enande kraft. Det finns inget alternativ till nationalstater – inte ens EU, som är en union av nationalstater. Det enda undantag vad språkets roll beträffar som jag känner till i Europa är Schweiz, där den historiskt-kulturella samhörigheten har varit viktigare än språkgemenskapen. Det var därför som staterna i Latinamerika satsade särskilt mycket på spanskan och förspanskning efter frigörelsen från det spanska moderlandet under första hälften av 1800-talet. Det var därför som de europeiska kolonisatörerna, med WASP-ättlingarna i spetsen, satsade på engelskan som en enande kraft i Nordamerika. Samtidigt ledde samma kolonisering till en mycket omfattande språkdöd, fr.a. genom att språkanvändarna, d.v.s. indianerna, dog till följd av sjukdomar (som européerna tog med sig), krig, massfördrivningar och medveten utrotning. Enligt vissa beräkningar, redovisade av Jared Diamond i ”Vete, vapen och virus”, reducerades ursprungsbefolkningen i Nordamerika med 95 procent. Av samma skäl för Kina numera en mycket medveten språkpolitik, dels strävar den kinesiska regeringen att säkerställa att mandarin används som undervisningsspråk, i radio och tv, kort sagt fungera som ett rikstalspråk, och dels satsar den kinesiska regeringen på att befrämja kunskaperna om det kinesiska språket utomlands, som fransmän, britter, amerikaner etc. tidigare gjort och fortfarande gör.

    För det fjärde ställer Östen Dahl frågan om Språkförsvaret ”stöder kraven på engelska som officiellt språk i detta land (d.v.s. USA – min anm)”. Jag kan bara tala för mig själv på den punkten. Oavsett vad man tycker om engelskans framfart på den nordamerikanska kontinenten är det ett etablerat historiskt faktum att engelska är huvudspråk i USA. Dessutom stöds detta krav enligt opinionsundersökningar (senast av CNN den 8-11/6 2006) av 75 procent av amerikanarna. Jag anser inte att man ska gå emot detta krav. För övrigt har 28 delstater av 50 redan antagit engelska som officiellt språk. Dock är jag fullt medveten om det är spanskan som betraktas som ett hot. Visserligen uppgår antalet spansktalande i USA till mer än 40 miljoner och antalet kommer att fortsätta växa. Men hotet från spanskan är inte större i USA än vad italienskan en gång var i Argentina. Italienarna utgjorde nämligen majoriteten av invandrarna till Argentina, men när de invandrade till Argentina, så var spanskan redan etablerad, särskilt i den ekonomiska och politiska eliten. De spansktalande i USA som vill tillhöra etablissemanget i USA, ger upp och kommer att ge upp sitt språk på den resan. Andra generationens spansktalande är tvåspråkiga, många med engelska första språk. Många inom den andra generationen kommer att ingå blandäktenskap, vilket innebär att deras barn kommer att ha engelska som modersmål.

    Däremot är det naturligtvis viktigt att ett sådant beslut inte utnyttjas för att förtrycka användningen av andra språk i USA. Men det ena ger inte per automatik det andra: om jag fäller upp mitt paraply, är det inte alls säkert att det kommer att börja regna. Den viktigaste språkfrågan i USA består enligt min mening i att rädda de överlevande inhemska språken, indianspråken, undan språkdöden. Där har det amerikanska storsamhället, det samhälle, som historiskt sett bär skulden för fördrivningen och utrotningen av indianerna, ett ansvar för att kompensera indiannationerna. Dessa är förtjänta av allt stöd i sin kamp för att rädda de egna språken eller för att återuppliva dem.

    Avslutningvis: Det skulle föra alldeles för långt att kommentera alla Östen Dahls jämförelser. Jag ska dock avsluta med några exempel, som visar hur meningslösa vissa av hans jämförelser är. Han citerar ur Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige: ”Privatpersoner kan aldrig ställas till svars för överträdelse av denna lag.” Sedan påpekar han att det finns en liknande formulering hos US English. Så vad? Faktum är att när ett antal språkförsvarare utarbetade utkastet till språklag, så hade vi enbart studerat de katalanska, polska, lettiska, finländska och walesiska språklagarna. Formuleringen har vi förmodligen hittat i den katalanska språklagen.

    Formuleringen ”medborgare, som inte behärskar svenska, har rätt till tolkning vid kontakt med alla myndigheter” tolkar han som att alla andra, d.v.s. icke-medborgare som personer med enbart uppehållstillstånd, turister etc., skulle sakna denna rätt. I utkastet står det redan i § 3.3 att ”myndigheterna har rätt att ge bättre språklig service än vad denna lag föreskriver.” Dessutom har exempelvis undertecknad kritiserat Dansk Folkeparti på denna punkt: ”Den andra punkten säger att invandrare som har fått uppehållstillstånd inte skall få gratis tolkhjälp vid kontakt med danska myndigheter, med undantag för rättsväsendet…Det ligger i samhällets intresse att inkludera dem genom en förståelig och ömsesidig kommunikation. Tolkning vid kontakt med sjukvården kan vara livsavgörande. I vissa sammanhang, exempelvis vid kontakt med skolan, kan det vara direkt olämpligt att använda ens eget barn eller släkting som tolk "(se vidare hela bloggtexten den 27/12 2006). Det är möjligt att denna skrivning i utkastet måste förbättras, men vill man missförstå, så gör man det ändå.

    Egentligen tycker jag att Östen Dahls och Sally Boyds artikel, ”Grundlöst om språkdöd”, i Språkvård nr 4/2006 är betydligt intressantare än detta hans inlägg. I denna artikel ifrågasätter de begreppet domänförlust, hur språkdöd går till o.s.v. Jag hoppas kunna återkomma till den artikeln.

    Per-Åke Lindblom
    Medlem i nätverket Språkförsvaret.

  2. Mikael Parkvall skriver:

    Korrigering av petitess

    En liten korrektion bara till ovanstående kommentar:

    "Hur skulle engelskan i USA kunna vara hotad, när 172 miljoner av 209 miljoner vuxna amerikaner år 2000 (källa: US Bureau of the Census: language use of adults 2000) enbart kunde tala engelska"

    Någon stådan statistik existerar inte i USA. Det som U. S. Census Bureau har koll på är vad folk faktiskt talar i hemmet, inte vad de kan tala.

  3. Östen Dahl skriver:

    En av de saker jag ville åstadkomma var att provocera fram en diskussion, och det har jag uppenbarligen lyckats med eftersom Per-Åke Lindblom har skrivit ett inlägg som är nästan 20 % längre än mitt. Och det där med "guilt by association", som det så vackert heter på svenska, stämmer nog i viss mån, men jag tycker att det faktiskt kan vara befogat i det här fallet. Tankegången är ungefär såhär: de amerikanska rörelserna försvarar ett språk som ingen vettig människa kan tycka är hotat (även om man på Språkförsvarets webbsajt kan läsa att engelskan kanske håller på att gräva sin egen grav) och de vänder sig ganska explicit mot mångspråkighet i den offentliga sfären. Hur kan det då komma sig att deras argument och krav i mycket liknar de som framförs av en svensk rörelse som säger sig kämpa för små och hotade språk och för mångspråkighet? Per-Åke säger att det inte är klart om jag framför kritik eller inte: det är alldeles riktigt – jag ville först få veta hur Språkförsvaret ser på relationen till de amerikanska rörelserna, vilket nu Per-Åke åtminstone i viss mån har rett ut – fast kanske inte alldeles fullständigt.

    Per-Åke säger att det är "alldeles självklart att de flesta nationalstater ser språket som en enande kraft" och räknar upp en del exempel, samtidigt som han visar på de negativa följderna av enighetssträvandena. (Dock finns det väl lite fler exempel än Schweiz i Europa på att man inte har tyckt att nationen behöver bestämma sig för ETT språk.) Sen säger han att han inte tycker att man ska gå emot kraven på att engelska ska bli officiellt språk i USA men tillägger att "viktigt att ett sådant beslut inte utnyttjas för att förtrycka användningen av andra språk i USA". Just det, här har vi pudelns kärna som det heter på tyska. Problemet är ju att om inte kravet på engelskan som officiellt språk var avsett att minska användningen av övriga språk (i första hand spanska, men i förlängningen också urbefolkningarnas språk, som Per-Åke vill värna om) skulle detta krav inte vara intressantare än idén att göra hot dogs till officiell mat vid baseballmatcher (jämförelsen kommer från den brittisk-amerikanske lingvisten Geoff Pullum). Och frågan för alla liknande strävanden är om man kan främja ett språk utan att trycka ner de andra, och om man kan "slå underifrån" utan att samtidigt "slå uppifrån". Språkförsvaret anser uppenbarligen att man kan det. Men deras restriktiva inställning till skolundervisning på andra språk än svenska drabbar även minoritetsspråk och invandrarspråk.

    På slutet tycker Per-Åke att jag har missförstått lagförslaget. Det finns inga hinder för myndigheter att vara generösare än vad lagen föreskriver, säger han. Men bestämmelsen om rätt till tolkning måste väl vara avsedd att skydda utsatta grupper, och vad är det då för poäng med en paragraf som inte handlar om de grupper som behöver skydd? Vad kan en invandrare göra om en myndighet tycker att de inte har råd med tolkning?

    Slutligen undrar jag om uttrycket "Så vad?" – använder du det med "tungan i kinden" som en av mina bloggkamrater brukar säga, eller tycker du att det är uttrycksfullare än "Än sen då?"?

  4. Per-Åke Lindblom skriver:

    Huvudfrågan i debatten

    Inledningsvis vill jag bara beklaga att detta svar är längre än Östen Dahls förra svar, men det finns inget att göra åt saken. I sitt första inlägg buntade Östen ihop Språkförsvaret med två amerikanska organisationer, US English och English First, trots att språksituationen i USA och Sverige är diametralt olika. Svenskan, liksom flera andra europeiska språk, utsätts för domänförluster inom nyckelområden som högre utbildning och forskning, näringsliv, massmedia etc., medan amerikansk engelska är ohotad inom samma områden. Som jag skrev tidigare borde Östen ha jämfört våra argument med de argument, som framförs av olika språkorganisationer, språkdebattörer och lingvister ute i Europa. Jag nämner också för säkerhets skull att det pågår en minst lika intressant språkdebatt i Afrika, Sydamerika och Asien som den i Europa.

    Den mest intressanta meningen i hans andra inlägg är utan tvivel: ”Och frågan för alla liknande strävanden är om man kan främja ett språk utan att trycka ner de andra, och om man kan ’slå underifrån’ utan att samtidigt ’slå uppifrån’. Språkförsvaret anser uppenbarligen att man kan det.”

    Språkförsvarets utgångspunkt är att alla språk har ett egenvärde. Vi försvarar svenska språket, eftersom det råkar vara vårt modersmål, huvudspråk eller för att vi anser att kampen för svenskan, speciellt kampen gentemot engelskan, gynnar språklig mångfald i världen. Jag skriver på detta sätt för att understryka att alla medlemmar i Språkförsvaret inte har svenska som modersmål. Vi förordar mångspråkighet och mellannordisk förståelse, både för att de har ett värde i sig och för att de fungerar som motvikter till svensk-engelsk parallellspråkighet. Eftersom alla språk har ett egenvärde, följer också att vi inte har något emot engelskan i sig – bara dess expansion på andra språks bekostnad.

    Om Östen menar att det är omöjligt att främja ett språk utan att trycka ner andra, och att man inte kan ’slå underifrån’ utan att samtidigt ’slå uppifrån’, då är naturligtvis kampen mot ett hegemoniskt språk som engelskan dödsdömd redan från första början. Engelskan spelar idag ensam i första divisionen; franskan, spanskan, tyskan och kinesiskan i en andra; japanska, portugisiska, arabiska, ryska, hindi etc. i en tredje, medan svenskan spelar i någon gärdsgårdsserie. Det enda språk som på sikt skulle kunna hota engelskans överhöghet är kinesiskan, eftersom Kina utvecklas mycket snabbt ekonomiskt och kommer att uppnå samma BNP som USA inom några decennier.

    Med andra” syftar Östen på nationella minoritetsspråk och invandrarspråk. Faktum är att nästan alla stater i världen är flerspråkiga: de har antingen ett officiellt språk – eller flera – de jure eller de facto, samtidigt som det finns ett antal minoritetsspråk inom samma territorium. I Europa är det mig veterligt bara Portugal och Island, som saknar nationella minoriteter. Däremot finns det naturligtvis invandrare i både Island och Portugal.

    Detta betyder att företrädare för olika nationalspråk i Europa (som jag håller mig till för enkelhetens skull), som vill värna om det egna språket som vetenskapligt språk, i näringslivet, inom reklamens värld etc., samtidigt kommer att börja ”sparka nedåt”. Den spanska centralregeringen kommer att riva upp överenskommelserna med Katalonien, Baskien och Galicien om respektive regionalspråk; katalonierna kommer inte respektera aranesiskan längre; det italienska parlamentet, som nyligen slog fast att italienska är Italiens officiella språk, kommer att upphäva tyskans ställning i Alto Adige och franskans i Val d'Aosta; den polska regeringen kommer att börja förtrycka kasjubiskan och den tyska regeringen sorbiskan; de nordiska staterna kommer återigen att införa repressiva åtgärder mot de nationella minoritetsspråken. Vad finns det för empiriskt stöd för en sådan teori? Teori är kanske ett alltför pretentiöst ord i sammanhanget – farhågor är möjligtvis ett bättre ord.

    Det finns två felaktiga strategier i kampen mot engelskans dominans.
    Den ena, som företräds av vissa franskspråkiga debattörer, exempelvis Calvet (se vidare Reiner Enrique Hamel), som menar att huvudmotsättningen går mellan engelska och alla andra internationella språk. Han menar dessutom att den engelska språkimperialismen inte bara kan samexistera med de mindre använda språken utan faktiskt också kan profitera på återupplivandet av minoritetsspråken, eftersom dessa försvagar de nationella och internationella språken (exempelvis spanska och franska).

    Den andra strategin innebär att man helt och hållet fokuserar på att rädda de hotade språken, att engelskan är den största fienden, ”mördarspråket” nummer 1, men alla officiella språk är mördarspråk, om de har använts eller används för att ersätta ett minoritetsspråk.

    Enligt min mening måste man för närvarande i stället upprätta en allians mellan alla språk gentemot engelskan. I motsättningen mellan ett stort internationellt språk som ex. spanska, franska etc. och engelskan bör man alltid stödja de förra som motvikter till engelskan. Om kinesiskan seglar upp som en farlig konkurrent till engelskan i framtiden, är det bara bra. Däremot vinner världen ingenting på att ett annat språk övertar engelskans roll. Calvets linje innebär att man inte uppbådar maximalt stöd i kampen mot engelskan – detsamma gäller faktiskt den andra strategin.

    Det är sant att nationalspråken, som talas av många människor och som dessutom ofta har en lång skriftspråkstradition, är de främsta barriärerna mot engelskans expansion. Men de som värnar om nationalspråken måste samtidigt värna om och respektera de nationella minoritetsspråken, dels för att dessa har ett värde i sig och dels för att uppnå bredast möjliga front gentemot engelskan. I den underordnade motsättningen mellan ett nationalspråk och ett minoritetsspråk, bör man stödja det senare. Men det finns ingen anledning att i praktiken göra ett annat nationalspråk än engelska till huvudmotståndare.

    I vissa afrikanska stater förs en hoppingivande språkdebatt och -politik (se exempelvis ”Sociolingo´s Africa blog” ). Man diskuterar inte bara kolonialspråkets eventuella roll som officiellt språk och som språk för den högre utbildning utan utvidgar också undervisningen på de inhemska språken – i vissa fall måste man börja uppteckna språk, som hittills bara fungerat oralt.

    Östen återkommer till frågan om tolkning med anledning av § 6.7 i utkastet till språklag för Sverige: ”Medborgare, som inte behärskar svenska, har rätt till tolkning vid kontakt med alla myndigheter.” Östen frågar: ”Vad kan en invandrare göra om en myndighet tycker att de inte råd med tolkning?”

    Låt gå för en snäv tolkning av begreppet ”medborgare”, d.v.s. person med medborgarskap i Sverige. På vad sätt skulle denna skrivning utesluta invandrare med permanent uppehållstillstånd? Dessa har i princip samma rättigheter som svenska medborgare – med undantag för att de inte får rösta i riksdagsval eller är valbara till riksdagen. Jag har absolut ingen tanke på att utesluta min egen fru, som inte ens vill bli svensk medborgare, från rätten till tolkning. De enda grupper som inte uttryckligen omfattas av denna skrivning är invandrare utan uppehållstillstånd och turister, men deras rättigheter regleras i andra lagar och förordningar eller överenskommelser. Slutligen skriver undertecknarna av utkastet till språklag i förordet ”språklagens syfte är således inte … att försvaga de officiella, redan beslutade, minoritetsspråkens eller hemspråkens ställning i landet. "Jag kan inte se att utkastet försämrar deras ställning på en enda punkt.

    Per-Åke Lindblom

    P.S. Jag måste för övrigt erkänna att jag medvetet stoppade in ”guilt-by-association” och ”så vad” i det föregående inlägget, eftersom jag ville se om jag skulle få någon reaktion. Det fick jag. Språkförsvaret fokuserar i första hand på svenskans domänförluster – inte i första hand på språkvård. Det senare sköter Svenska Akademien, Språkrådet och olika terminologiinstitutioner mycket bättre än oss. Det betyder naturligtvis inte att det skulle gå några vattentäta skott mellan statusplanering och korpusplanering. Men Språkförsvaret prioriterar kampen mot användning av engelska, där denna signalerar att engelskan har högre status, är mer internationell, modernare o.s.v., som vid namngivning av offentliga byggnader, projekt m.m., än svenskan; detsamma gäller onödig inlåning an engelska ord, där det redan finns användbara svenska ord, exempelvis ”walking”, ”crib” och ”highlights” i stället för ”stavgång”, ”lya” och ”höjdpunkter”. Vi stödjer de språkvårdande organisationernas strävan att ersätta engelska ord med svenska.

    Däremot kan man i vissa sammanhang krydda sitt språk med ord, som inte försvenskats, från andra språk,. Skulle Östen ha reagerat på samma sätt, om jag använt ord som ”fait accompli”, ”gefundes fressen”, ”persona non grata” eller ”til syvende og sidst”? ”Guilt-by-association” är inte något uttryck, som har lånats in nyligen, utan som har förekommit i retoriksammanhang och i litteraturen om argumentationsteknik sedan en tid tillbaka. I normala fall brukar jag inte skriva eller säga ”så vad?” utan hellre då ”än sedan då”? eller ”så vad då?” (det senare bildat efter mönster från det förra uttrycket eller ”hej då!”). Jag ville bara se om Östen ville få sina förutfattade meningar om Språkförsvaret och dess medlemmar bekräftade, att vi är några språkliga hycklare eller något värre.

    (Detta svar finns också publicerat i Språkförsvarets nätdagbok)

  5. Per-Åke Lindblom skriver:

    Petitessen

    Jag ska bara passa på att ge Mikael Parkvall rätt om "petitessen".  Det var 172 miljoner, som bara talade engelska i hemmet, enligt U. S. Census Bureau. Så går det när man snabbläser. Men jag är ändå säker på att det är en "jävla massa" amerkanare, som bara kan engelska. Jag återkommer om jag hittar någon undersökning i den frågan.

  6. Östen Dahl skriver:

    Med tungan i kinden

    Per-Åke skriver:

    Jag måste för övrigt erkänna att jag medvetet stoppade in ”guilt-by-association” och ”så vad” i det föregående inlägget, eftersom jag ville se om jag skulle få någon reaktion. Det fick jag.

    Just det, det var därför jag undrade om du talade "med tungan i kinden" (tongue in cheek, alltså). Och det gjorde du tydligen. Men den som använder engelska uttryck för att krydda sitt språk löper naturligtvis alltid risken att någon tror att det är missriktad snobbism (se Fråga 26 på denna sida).

  7. Östen Dahl skriver:

    Sparka neråt?

    Per-Åke undrar vad det finns för empirisk grund för att anta att den som vill skydda nationalspråken måste börja "sparka nedåt". I mitt inlägg nämner jag Språkförsvarets restriktiva syn på skolundervisning på andra språk än svenska som exempel på att kan bli en konflikt mellan svenskans och andra språks intressen. I sitt svar nämner Per-Åke inte skolundervisningen utan talar bara om "nyckelområden som högre utbildning och forskning, näringsliv, massmedia etc".

    Och ibland är det inte självklart om man sparkar uppåt eller neråt — man kan ta ryskans ställning i Baltikum som exempel.

  8. Per-Åke Lindblom skriver:

    Tongue-in-cheek?

    Enligt Wikipedia är “Tongue-in-cheek …a term that refers to a style of humour in which things are said only half seriously, or in a subtly mocking way.” Uttrycket lär ha förekommit för första gången i "The Ingoldsby Legends” (1845) av Richard Harris Barham. Jag citerar bara några versrader:

    And the young Lady's portrait there, done on enamel, he
    Saw by the likeness was one of the family;
    Cried 'Superbe! Magnifique!' (With his tongue in his cheek)”

    Uttrycket tycks kunna betyda nästan vad som helst på svenska sidor och jag undrar verkligen om ”tungan i kinden” är den bästa översättningen. Översättningen ”med glimten i ögat”, som jag såg i en diskussionsgrupp, fångar i så fall bättre innehållet. Skippa ”tungan i kinden” är mitt förslag.

  9. Östen Dahl skriver:

    Tungan i kinden igen

    Jamen jag använde ju uttrycket "med tungan i kinden" med tungan i kinden, märkte du inte det? Allvarligt talat är det Micke Parkvall som brukar säga så; jag själv tycker uppriktigt sagt det låter en aning ansträngt, men jag har alltid tänkt att han säger det med tungan i kinden. Men det visar bara att det är riskabelt att använda uttryck på detta sätt, alltså "med glimten i ögat" eller "med tungan i kinden", man kan bli tagen på allvar, i synnerhet i en blogg där läsarna varken ser ögat eller kinden… fast då får man kanske sätta in ett smajly…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>