Stolligt i Svenskan

I dagens SvD stod en märklig insändare att läsa. Skribenten, Ants Anderson, ondgör sig över att "finskan och finskheten är i Sverige fortfarande lågt värderad". Hans första exempel är assimilationspolitiken i Tornedalen, som förvisso inte är något för Sverige att vara stolt över.

Men när det gäller mer nutida förtryck anför han det i hans tycke besynnerliga i att man "avvisar [...] de finska ortsnamnen [i Finland, inte i Tornedalen] och namnet på ”den finska riksdagen”. Man får anta att han menar att vi borde säga eduskunta och Helsinki i stället för riksdagen och Helsingfors.

Han missar därmed den självklara poängen att ett par hundra tusen finländare själva använder dessa svenska termer, eftersom de är just svensktalande. Men, kanske mindre uppenbart, borde man i logikens namn inte bara omtala det Lutande Tornet i Pisa på italienska och det mongoliska parlamentet på mongoliska, utan även säga exempelvis Förenade Arabemiraten på arabiska, vilket gissningsvis få skulle klara. Och om detta inte är vad Ants Anderson eftersträvar, då infinner sig den lite märkliga slutsatsen att det enda land vars orter och institutioner vi inte får omtala på svenska är det enda land som faktiskt har svenska som officiellt språk…

Därefter påtalar Anderson det felaktiga i att ester under Sovjet-tiden ibland omtalades som "ryssar". Och det kan man väl hålla med om. I nästa stycke förfärar han sig dock över att finlandssvenskar har mage att ogilla att buntas ihop med finnar under just den benämningen. Men med tanke på att dessa båda konstateranden görs i intilliggande stycken tycker man att skribenten kunde ha sett det motsägelsefulla i sin egen argumentation. Att en finlandssvensk inte vill vara finne är "rasism" (jo, han använder det ordet!), men det är tydligen inte estens motvilja mot att kallas ryss.

Slutligen följer det klassiska påståendet att Estlands ryskspråkiga befolkning härrör från tiden efter 1945. Jag tror att vi har nämnt det förr här på lingvistbloggen, men det kan förtjäna att påpekas igen: den största delen av den ryskspråkiga befolkningen (av vilka inte alla är ryssar) är mycket riktigt inflyttad efter andra världskriget (eller, vilket mindre ofta påtalas, ättlingar till sådana inflyttare), men det innebär inte att det i Estland inte fanns ryskspråkiga innan dess. Under mellankrigstiden var de, om jag inte minns fel, runt 8%, vilket är en större andel än vad finlandssvenskarna utgör i Finland idag. För att inte tala om Tornedalningarna eller Sverigefinnarna i dagens Sverige. Eller ungefär lika många som de engelsktalande i Sydafrika, för att ta ett exempel på en grupp vars språkliga rättigheter ingen skulle komma på idén att ifrågasätta.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>