Knasklyk nu på film

 

Jag trodde vi hade nämnt språket pirahã åtskilliga gånger på den här sajten, men det visade sig vara rätt tunnsått med sådana omnämnanden. Hur som helst, för nytillkomna lyssnare kan sägas att pirahã (skulle det månne kunna heta pirahanska på svenska?) är ett relativt ”nyupptäckt” språk och folkslag i Amazonas. Kort uttryckt kan sägas att språket (och folket) bryter mot många hittillsa generaliseringar — när det gäller saker som vi var övertygade om att antingen alla eller inga språk (och människor) i världen gör, så nog tusan beter sig pirahã tvärtom. Åtminstone om man ska tro auktoriteten på området, vår amerikanske kollega Dan Everett. Och i stort sett tror jag de flesta i vårt skrå tycker han verkar vara en Reko Typ och en Bra Karl. Även om han måhända kan ta i lite extra ibland, så verkar pirahãs knasstatus inte vara fullständigt hittepå. Annorlunda uttryckt: om så bara hälften skulle vara tillnärmelsevis sant, så är det ändå svårt att ungå misstanken om att pirahãerna kommer från Yttre Rymden. (För lite grundfakta: svenskspråkiga Wikipedias artiklar som språket och folket, samt motsvarande engelskspråkiga sidor här och här).

Nåväl, nytt för mig var att det tydligen har gjorts en dokumentärfilm ("The grammar of happiness") om Everetts öden och äventyr i pirahãland, som ska släppas i år. Lite info om den finns här, och en rafflande trejler kan (såklart) tillgås på Youtube. Kanske kommer filmen inte att slå box office-rekord eller överösas med oscarsstatyetter, och risken finns väl att den inte ens går upp på riktigt alla svenska biografer. Men på det ena eller det andra sättet måste nog alla se den. Om inte annat hoppas jag att vår institution kan köpa in den och visa hos oss. Den kan rimligen inte vara annat än en knallhård rulle!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Knasklyk nu på film

  1. Stefan Holm skriver:

    Rosseauvarning

    Efter lite rundsurfande kan man bara hålla med om, att pirahã fascinerar. Men såååå udda är det väl ändå inte, att det ska ses som extragalaktiskt. Fonemfattigdomen kompenseras ju av stor variation i prosodin. Visslingar och rop förklaras som en central del av kommunikationen i jägar- och samlarlivet i djungeln och på floderna (för att höras över långa avstånd eller inte skrämma bort villebråd). Bristen på ord för färger (utöver ’ljust’ och ’mörkt’) och räkneord (utöver ’en’ och ’många’) finns hos andra jägare och samlare.
     
    Avsaknaden av inbäddning och rekursion löses genom att använda flera satser, dvs. pirahãnerna kan uttrycka det, som vi andra kan. I gengäld har de hur många verbsuffix som helst. Det ser i sammanfattning ut som ett agglutinerande tonspråk.
     
    Vissas tjusning inför pirahã ger lite obehagliga vibbar. Det luktar ’den ädle vilden’ (Rosseau) lång väg och det paradis Margaret Mead trodde sig ha funnit på Samoa och i Nya Guinea. Och som ett brev på posten hoppas många på det slutliga beviset mot Noam Chomsky.
     
    Det enda ’oförklarliga’ i mina ögon – om det nu stämmer – är att Everett inte lyckats lära dem den simplaste aritmetik.
     
    Förresten: ’Knasklyk’, ’hittillsa’, ’hittepå’, ’knasstatus’ – nyordsmusik!

  2. Östen Dahl skriver:

    …och nu verkar det som om Everett ändå kan tänka sig att pirahä har åtminstone en viss typ av rekursion.

    Beträffande räkneförmågan bör det tilläggas att 1) det gäller vuxna pirahãer, 2) även andra än Everett har fått negativa resultat när de har försökt.

  3. Mikael Parkvall skriver:

    Jag delar Stefan Holms farhågor för överdriven exotifiering av pirahã och andra fjärran tungomål. Av precis den anledningen brukar jag använda, som jag gjorde ovan, ”om man ska tro auktoriteten på området” och liknande hedgar. Men för oss som inte har 30 års fältarbete på språket bakom oss är det inte så lätt att ifrågasätta Everetts data och analyser.
    Så, Rosseauvarning  — absolut. Men om vi nu ska "tro auktoriteten på området" (låt oss göra det för diskkussionens skull), så vill jag hävda att pirahã är mer än bara lite halvexcentriskt. Det är heltosigt:
    * Det finns andra fonem som har få fonem. Men pirahã har färst av dem alla.
    * Det finns andra språk med små inventarier av släktskapstermer. Men ingen har så få som pirahã.
    * Två ord för färger har, som Stefan påpekar, många andra språk. Men pirahã har inga färgord (alltså ord som i första hand eller enbart används i för att beteckna färger).
    * Samma sak för räkneord – att inte räkna längre än till två eller tre är inte ovanligt. Men att inte ha några räkneord (definition som ovan) är, tror jag, unikt.
    * I likhet med räkneord och färgtermer saknas helt ord för (dvs specifikt ägnade åt detta ändamål) tidsuttryck.
    *^Om det nu verkligen är så att de inte har rekursion, så kan de självklart ”lös[a det] genom att använda flera satser”. Men det faktum att ingen annan har valt den strategin skulle göra språket unikt.
    * Vidare tror jag att ett fonem som består i att vara en flapp “in which the tongue tip hits the alveolar ridge, and then (coming out of the mouth) the lower lip” är något som pirahã är ensamt om.
    * Att helt sakna numerus (alltså inklusiove pronominellt numerus) är inte unikt, och inte heller att hela (det minimala) pronomeninventariet är inlånat, men båda är rasande ovanliga.

    Detta var vad jag kom på just nu, men det fins säkert mera. Tillsammans blir det en hel del konstigheter, varav flera är sådana att de inte är belagda i något annat mänskligt språk. Ovanstående var delvis citerat ur minnet, och det gäller i än högre grad följande, men även rent antropologiskt framstår detta folk som rätt udda. De är helt enspråkiga, trots att ingen utomstående kan pirahã. De har extremt liberala incesttabun. De har ingen riktig dygnsrytm, utan sömn och vakenhet kommer som det faller sig. Och så har vi det där med räknandet, som redan nämnts.
    Allt alltså enligt Everett, om inte mitt minne sviker mig.
    Jag tror att om någon mindre ansedd person än Everett hade kommit med dessa påståenden om nåt språk (och folk), så skulle lingvister (och antropologer) ha samlat sig i en ring kring stackaren, och mobbat ut vederbörande med motiveringen att ”så kan inget språk se ut – tro oss, för vi är experter”. Men Everett avfärdas inte fullt så lätt. Han har studerat pirahã i tretti år, och han är tveklöst påläst på lingvistiska grundfakta. Det är rimligt att Rosseau-varningslampan blinkar gulrött, men det finns finns likväl skäl att ta påståendena på visst allvar.
    Språk kanske kan se ut sådär ändå?

  4. Stefan Holm skriver:

    Pirahã tycks verkligen uddare än uddast. Min fot på bromspedalen gällde bara de misantroper, som poppar upp för att säga: ’se här har vi hittat ett naturtillstånd, som minsann fått vetenskapen att komma på skam’.
     
    Har jag förstått Chomsky rätt (jo, jag håller hans koncept för det bästa), så kan ett mänskligt språk till skillnad från bofinken inte se ut hur som helst. Baserat på vår perception av tillvaron (som enligt fysiken för all del är bedräglig), så ser alla människor i grunden ting och rörelser samt kombinationer och relationer dem emellan på ett likartat (och därmed begränsat) sätt. I våra språk manifesteras detta via en uppsättning olika (men följaktligen ändå begränsade) möjligheter.
     
    Pirahã hamnar inom dessa begränsningar (förutom, som sagt, att jag inte blir klok på, att det inte går att lära dem att räkna).
     
    En detalj ang. dygnsrytm: I en folklivsskildring från Dannike (öster om Borås) från förra sekelskiftet läste jag, att man året runt följde solen, dvs. sov utav bara den på vintern men knappast alls på sommaren. Så föll det sig för dem och det finns säkert något skäl till varför ’det faller sig’ som det gör för pirahãnerna.

  5. Henrik R. skriver:

    Vanliga språkbrukare?

    En misstanke som faller en in, med tanke på Pirahaernas självvalda isolering, exotiska sexualvanor och låga antal, är ju att det faktiskt kan finnas något genetiskt som kanske påverkar deras språk. Från andra håll i världen är det ju känt att vissa släkter har genetiska drag som bland annat har en viss inverkan på deras språk. Dysgrammatism och dyskalkyli är väl båda ärftliga företeelser?

  6. Martin Persson skriver:

    För att haka på Henriks resonemang vill jag bara påminna om att vi som har neanderthalgener aldrig har klickljud i våra fonemsystem.

  7. Mikael Parkvall skriver:

    @Stefan Holm:  Kan bofinken se ut hur som helst? Hur som helst, så är väl ett litet problem med påståendet att ”Pirahã hamnar inom dessa begränsningar” det att begränsningarna definieras av vad vi faktiskt har stött på bland mänskliga språk.

    @Henrik R.: Jo, den tanken slår en ju onekligen, och tydligen har den drabbat tillräckligt många för att Everett explicit ska ha avfärdat den. Jag vill minnas att det tyngsta argumentet var att de ibland får lite nya gener genom att de byter sex mot varor när det kommer en flodbåt på besök (trots att de alltså inte kan tala med flodbåtskaptenen). Jag har i alla fall för mig att det var det främsta motargumentet, och jag tyckte väl inte att det var direkt blytungt. Jag har i alla fall inte hört talas om att det skulle ha gjorts någon direkt analys av deras genom.

  8. Henrik R. skriver:

    "inte direkt blytungt", nej. En härlig litotes! Hur som helst så tycks piraha-talarna vara ungefär i samma genetiska läge som den svenska vargstammen…

  9. Stefan Holm skriver:

    Fan ta bofinken

    Bofinken härrör ur en historia, som var i schwung på 70-talet (?) men som uppenbart fallit i glömska: En pojke sitter i köksfönstret och frågar sin pappa, vad det är för fågel han ser utanför. ’En bofink’ säger fadern förstrött med näsan i morgontidningen. Nästa och nästa och nästa är också en ’bofink’. Efter femte gången utbrister pojken uppbragt: ’Får en bofink se ut hur fan som helst?’
     
    Sedan har du naturligtvis en poäng i, Mikael, att jag gör ’en dygd av nödvändigheten’, när jag säger, att det vi faktiskt observerar är o.k. Men tanken bakom var ändå, att ett språk inte kan se ut alldeles som en bofink:
     
    Vi uppfattar alla (konkreta och abstrakta) ting. Dessa uttrycks i språk som nomina. Vi ser också dessa ting förändras och i rörelse. Det uttrycks som verb. Sedan ser vi tingen och deras rörelser i en mängd relationer och proportioner sinsemellan. Det uttrycks genom övriga ordklasser (såsom adjektiv, adverb, konjunktioner, räkneord, prepositioner, particip). Om ett språk sedan är analytiskt, agglutinerande eller syntaktiskt, så ändrar det inte dessa grundfakta i sak.
     
    Alltså: hittar man ett språk utan nomina och verb eller utan metod att foga samman dessa för att uttrycka de tankar, som vi ändå alla tycks kunna tänka – då ska jag höja på ögonbrynen!

  10. Stefan Holm skriver:

    Rättelse

    Äh! 'Syntaktiskt' hasplade jag ur mig – ska givetvis vara 'syntetiskt'.

  11. Mikael Parkvall skriver:

     
    Språk ”utan metod att foga samman dessa”, det hittar vi nog inte (och skulle vi göra det, så skulle vi nog dra oss för att kalla det för just ”språk”). Så det argumentet kokar ju närmast ner till att ”alla människor kommunicerar med något som har dubbel artikulation”.
    Däremot så har det ju hävdats att en del språk inte har ”nomina och verb”, alltså att de helst skulle sakna ordklasser. Cayuga, samoanska och ett par språk i det som jänkarna kallar för ”the Pacific northwest” (kan bara inte komma ihåg vilka) är sådana, även om jag inte har tillräcklig insikt i dem för att ha en egen uppfattning.

  12. Marit J skriver:

    Frågan om ett givet språk har nomina och verb beror på hur man definierar dessa klasser. Det har på den senare tiden hävdats av flera, åtminstone inom den chomskyanska traditionen, att rötter i sig själva inte har någon ordklasstilhörighet, utan denna uppstår när roten sätts in i en nominal eller verbal kontext. Engelska är ett bra exempel på ett språk där många rötter lika lätt kan användas verbalt som nominalt: "ring me" vs. "give me a ring". Det går bra så länge rotens semantik är kompatibel med båda användningarna.
    Samoanska har verb och nomina i lika hög grad som engelska. Många samoanska rötter kan kombineras med till exempel tempus- och aspektpartiklar, och fungerar då som verb, eller med artiklar, och får då en nominal funktion: e tatalo 'ber', le tatalo 'bönen'. I andra fall måste man lägge till en ändelse för att ändra ordklassen: sau 'komma', sauga ''ankomst'.

    Jag tror ryktena om ordklasslösa språk är överdrivna, samtidigt som entydigheten i ordklasstillhörigheten när det gäller språk närmare oss är övervärderad.

  13. Östen Dahl skriver:

    Svarta bofinkar

    I filosofiska sammanhang brukar man tala om svanar i stället för bofinkar. Man måste då skilja mellan påståendena "En svan kan inte se ut hursomhelst" och "Alla svanar är vita". Om man hittar en svart svan, alltså en svanmotsvarighet till pirahã, så falsifierar detta det andra påståendet men inte det första. Med andra ord: om man visar att pirahã exempelvis saknar räkneord, betyder inte det att språk kan se hursomhelst utan bara att påståendet "Alla språk har räkneord" är falskt. Och att alla svanar måste se ut som svanar är inte ett så bra argument mot en observation av en svart svan. Alltså, om man säger "Jag tror inte pirahã ser ut så här för då finns det ingen universell grammatik som ju Chomsky har sagt att det gör" så är det inte något övertygande resonemang.

  14. Stefan Holm skriver:

    Bofinkar, svanar och rosor

    Men jag tror ju på idén om en universell grammatik och att pirahã ryms därinom. Det man kan säga är väl, att denna idé, som så många andra, skenat åstad hos vissa, som velat inkludera för mycket på detaljnivå i den. Chomsky har nog haft anledning att begrunda Karl Marx ord: Gud bevare mig för en del av mina vänner, mina fiender klarar jag själv.
     
    Vit eller svart – en svan är ändå en svan. Eller, med tanke på pirahãs ’torftighet’: och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

  15. Mikael Parkvall skriver:

     
    @Marit J: För ett morfologilöst språk kan såklart syntax funka fint som ordklassidentifierare. Men om lutar sig huvudsakligen mot semantik för att bevisa att alla språk har ordklasser, då tycker jag att man strängt taget inte har sagt mycket alls. Människor gillar att tala om världen, och världen består av föremål som har olika egenskaper. Att då säga att alla språk har morfem som betecknar saker, och morfem som beskriver dessa, det är ju mer en utsaga om omvärldens beskaffenhet än om språkens.
    Därmed dock inte sagt att du har fel i påståendet att ”ryktena om ordklasslösa språk är överdrivna”.

  16. Henrik R. skriver:

    Piraha är väl varken en vit eller en svart svan, utan snarare en rutig svan med skägg som åker rullskridskor, ungefär.

    Frågan är om piraha är ett lingvistiskt undantag som vi kan strunta i (därför att Everetts studier inte har upprepats av någon annan, därför att talarna avviker genetiskt, därför att de har lurat Everett i 30 år eller av något annat skäl) eller om piraha är en verklig anomali som kräver att vi omprövar många generaliseringar om mänskliga språk. Det är ju inte bara generativa teorier som ligger pyrt till om vad som sägs om piraha är sant, utan också andra lingvister och en hel del antropologer lär få mycket att tänka på… Men jag anser att så länge piraha inte har analyserats grundligt av fler språkvetare som alla kommer till ungefär samma resultat så bör vi klassificera piraha som ett undantag, tills vidare. Om bara en enda ornitolog har sett en rutig svan med skägg och rullskridskor så finns det ingen direkt anledning för fågelskådarkollektivet att ompröva allt vad man vet om svanarnas morfologi – oavsett hur ansedd denne fågelskådare är. Minns att Fred Hoyle hade en del väldigt märkliga uppfattningar om många saker, trots att han var en erkänt skicklig astronom och matematiker.

  17. Pingback: Senaste nytt | LINGVISTBLOGGEN

  18. Pingback: Inspiration « ÖVERSÄTTARBLOGGEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>