Språkförsvarets antologi ”Språk att äga, älska och ärva”

Vi brukar ju inte ha regelrätta bokrecensioner här på Lingvistbloggen, men Per-Åke Lindblom på Språkförsvaret bad mig recensera deras nyutkomna antologi "Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva" — och eftersom jag tyckte detta var ett berömvärt initiativ med tanke på att han bör ha förstått att recensionen inte skulle bli helt okritisk har jag bestämt mig för att efterkomma hans önskemål. Recensionen har blivit ganska lång och hade blivit ännu längre om jag inte hade avstått från en del småaktigt besserwissrande.

Den snärtiga titeln i kombination med den skrattande bebisen på omslaget kan nog ge en del tilltänkta läsare förväntningar om bokens innehåll som inte riktigt infrias — boken handlar inte egentligen om svenskan i sig utan snarare är den en dokumentation av Språkförsvarets verksamhet i form av artiklar som skrivits av dess medlemmar under tiden 2004-2010 (de flesta finns också på Språkförsvarets webbplats).

Titeln på boken är hämtad från den inledande artikeln "Språk att äga, älska och ärva", som är skriven av engelsmannen Jonathan Smith, bosatt i Sverige sedan 2001, men uttrycket "att äga, älska och ärva" kommer ursprungligen från en annons för möbler och hade då en mer konkret betydelse, får man förmoda. Innebörden av uttrycket diskuteras egentligen inte i boken, men det väcker onekligen vissa frågor. Vad betyder det att äga ett språk och vem kan sägas göra det? Uppenbarligen behöver man inte ha det som modersmål — det betonas i förordet att Smiths "kärleksförklaring" till svenska språket "vittnar om att ett språk kan erövras". En engelsman kan alltså äga och älska svenskan i Språkförsvarets värld — frågan är om en svensk bosatt i Sverige kan äga och får älska engelskan?

Att boken består av redan publicerade texter, en del sex-sju år gamla, är delvis lite problematiskt. Många texter hör till debatter som inte längre är dagsaktuella. Även om det inte betyder att de är ointressanta, blir det knepigt för en läsare, som inte känner till  bakgrunden och därför inte heller vet vad de personer man polemiserar emot har sagt. Datum då artiklarna är skrivna står gömt längst ner i artikeln, ibland har man glömt att sätta ut det. Till exempel börjar en odaterad artikel så här: "Nej, Leif Pagrotsky, vi lever i ett annat samhälle i dag än under den tid då Selma Lagerlöfs och Strindbergs språk noga studerades i skolan." Vilket yttrande av Pagrotsky detta är en reaktion på får man inte veta. Här och på andra ställen hade det inte skadat med en kortare ingress till artikeln som kunde sätta in den i sitt sammanhang. En annan aspekt på det här är att det är svårt att veta vad i det som sägs som Språkförsvaret fortfarande står bakom. I september 2006 lade Språkförsvaret fram ett förslag till språklag. Jämte följebrev tar det upp nio sidor i antologin. I följebrevet framhålls det att det handlar om ett utkast som ska ses som ett diskussionsinlägg. Men fem år senare trycks det om utan synbara ändringar. — En klar redaktionsmiss är de länkar till Språkförsvarets webbplats som står i fotnoter och som (om man gör sig besväret att knappa in dem) visar sig gå till texter som står på andra ställen i boken.

Språkförsvaret är "en internetbaserad lobbyorganisation" som säger sig gärna gå "i clinch" (sid. 96). Ordvalet visar att organisationen inte består av rabiata purister som till varje pris vill undvika engelska lånord — men man vill värna om svenska språket, särskilt mot engelskans expansion, och dessutom verka för mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse.
 
De flesta skulle förmodligen hålla med Språkförsvarets medlemmar Per-Owe Albinsson och Cecilia Rydbeck när de säger att det är självklart "att det behövs ett språk för internationell kommunikation och detta språk är idag engelska, vare sig man gillar det eller inte" (sid. 32)". Men det är sällan som denna syn kommer fram i boken — istället ser man engelska framför allt ur ett maktperspektiv. Engelskans expansion i världen beror, menar man, på tre saker (sid. 149): 1) utvecklingen av satellit-tv, datorer och Internet; 2) den anglosaxiska medieindustrins hegemoniska ställning och 3) USA:s status som ekonomisk, politisk, militär och kulturell supermakt. Och eftersom engelskan hotar svenskans överlevnad måste vi göra motstånd mot den. Men i stället präglas enligt Språkförsvaret svenskarnas inställning till engelskan av  nonchalans och naivitet (sid. 10), flathet (sid. 31), eftergivenhet (sid. 45), kortsynthet och bristande omvärldsanalys (sid. 53), historie- och principlöshet, obildning och opportunism (sid. 54), enkelspårighet (sid. 87) och hyckleri (sid. 138).

Man behöver kanske inte se engelska språket som Englands osjälviska gåva till mänskligheten men om man bara ser det som den amerikanska kulturimperialismens främsta vapen blir det också fel. Behovet av ett internationellt lingua franca är reellt och som det sägs i citatet ur boken ovan, det vi har att tillgå just nu är engelska, vare sig vi gillar det eller inte. Man kan beklaga att det språk som har denna roll också är huvudspråket i den för närvarande starkaste supermakten. Men språk som når en stark ställning nationellt eller internationellt har i allmänhet fått denna ställning genom att ha en ekonomisk och politisk maktposition — åtmistone metaforiskt har deras expansion för det mesta "gått över lik". Det gäller ju också svenska i den form vi nu känner den. Och Språkförsvaret erbjuder egentligen heller inget alternativ till engelskan som internationellt lingua franca — det är lite oklart om man överhuvudtaget vill ha något sådant, i stället talar man lite vagt om "mångspråkighet". Man gör också sitt bästa för att tona ner engelskans roll som lingua franca. I bokens baksidestext talas istället om "engelskans gångbarhet vid internationella kontakter, framför allt med de länder som räknas som anglo-amerikanska" — uttrycket "anglo-amerikansk" ger intrycket av att det är mest med Storbritannien och USA, möjligen också Canada och Australien, som man ska använda engelska med. Men även Språkförsvarets medlemmar tycker förmodligen att det är bra att svenska piloter kan flyga dem på charterresa till Thailand utan att behöva en crash course i thailändska eftersom de kan lita på att flygledarna i Phuket behärskar engelska. Om sådant sägs det dock inte så mycket i boken.

Jag är inte säker på varför man använder ordet "mångspråkighet" i stället för det vanligare "flerspråkighet" — det kan vara det engelska "multilingualism" eller honnörsordet "mångfald" som spökar. Att döma av artiklarna i boken handlar mångspråkighet emellertid mest om en enda sak, nämligen att svenskar bör lära sig åtminstone ett eller två främmande språk utöver engelska. (Här hänvisar man gärna till målsättningen "att EU-medborgare ska behärska sitt modersmål plus två språk till" (s. 48) — den ursprungliga formuleringen från Barcelona 2002 var dock att det man ville var "teaching at least two foreign languages from a very early age", vilket inte är riktigt samma sak. "From a very early age" skulle förstås kunna komma i konflikt med Språkförsvarets kritik av engelskundervisning i åk 1, så det är kanske begripligt att man inte framhäver den delen av målsättningen.)

Bland de främmande språken framhävs särskilt tyskans betydelse i ett antal artiklar skrivna av Frank-Michael Kirsch, professor i tyska. Det är förstås ingenting konstigt i att en professor i tyska vill göra reklam för sin vara — kunskaper i detta språk. Men lite märkligt är det ändå att han egentligen bara har ett argument — det ekonomiska. Kirsch noterar att Nederländerna anses årligen förlora sju miljarder euro i exportinkomster på grund av "obefintliga språkkunskaper i tyska".  I Sverige fattar vi inte hur mycket vi förlorar på att vi inte kan tyska i tillräcklig utsträckning utan frågar "med nasal röst" (s. 20) om inte tyskarna kan lära sig engelska i stället. Men "Sveriges näringsliv behöver de moderna språken" (s. 20) och "[a]ktörer i internationell handel och affärsliv som prioriterar bort marknadsrelevanta främmande språk betalar detta med ekonomiska förluster" (s. 27, i recensionen av Kjell Ljungbos avhandling om språkkunskaper i näringslivet).
 
Man tycker kanske att en professor i tyska skulle ha lite mer att erbjuda som skäl för att man ska studera hans språk, även om han inte nödvändigtvis behöver ta till Goethe och Schiller som argument. Som Per-Owe Albinsson och Cecilia Rydbeck säger (s. 31): "Hur kan man mäta vikten av sitt språk i pengar?" — fast citatet inte handlar om Kirsch utan om svenska EU-företrädares underlåtenhet att se till att man använder svenska i EU.

Också Per-Åke Lindblom låter ekonomin fälla utslaget när det gäller vilka språk man bör satsa på i grundskolan (s. 22-24). Han dissar till exempel arabiska trots antalet talare eftersom han inte tror på något ekonomiskt under i arabländerna. Att det finns åtminstone ett hundratusental människor i Sverige som betraktar arabiska som sitt modersmål nämns inte som argument för att vi andra borde kunna vara intresserade av att lära oss det. Invandrarspråken som den kanske mest uppenbara sortens mångspråkighet i Sverige är för övrigt inte något som Språkförsvaret bryr sig så mycket om. Invandrarna kommer ju ändå att assimileras, "normalt senast i tredje generationen" (s. 123) — därför utgör deras språk, liksom invandrarsvenskan,  inte heller något hot mot svenskan (s. 75, 95) och kan lämnas ifred, men de kan inte heller jämföras med de nationella minoritetsspråken, t.ex. samiska, "som har talats sedan urminnes tider i Sverige" (s. 123).

Det maktperspektiv som Språkförsvaret anlägger på engelskan borde (som jag redan har antytt) också kunna tillämpas på svenskan. Det är emellertid något som man verkar ha svårt för att göra, vilket bland annat syns på analysen av språkförhållandena i Finland. På s. 125 talas om "organiserade kampanjer riktade mot svenskan" och den första sägs ha drivits av fennomanerna (finskhetsivrarna) på 1800-talet. Men vad fennomanerna i första hand strävade efter var att landets huvudspråk skulle vara folkmajoritetens modersmål, finska, snarare än minoritetsspråket svenska. Åtminstone så långt borde Språkförsvaret se parallellerna med den egna ideologin — men i stället betonar man Finlands historiska anknytning till Sverige och att merparten av Finlands äldre historia "är skriven på svenska" (s. 123). Men det senare återspeglar förstås den asymmetri som rådde mellan språken i det svenska riket, och som kan sägas fortfarande återspeglas i att finsktalande förväntas använda svenska i kontakter med Sverige.

Ett område som förstås berör mig själv direkt och som ägnas en hel del utrymme i boken är språkförhållandena i den akademiska världen. Den språkpolitik som Språkförsvaret anser bör införas i den svenska högskolan presenteras på lite olika ställen i boken, och de föreslagna reglerna ges ibland lite olika formuleringar, vilket gör det svårt att veta hur man egentligen vill ha det. Vad gäller undervisningen citerar man uppgiften att 12,5 procent av alla kurser på högskolan gavs på engelska 2006, en andel som har stigit sen dess. De flesta engelskspråkiga kurserna hittar man på masternivå, där de 2009 utgjorde 36 procent (enligt Språkrådet). Andelen utländska studenter är också mycket stor på de flesta av de här kurserna. Att man ger så många utbildningar på engelska på den här nivån beror dock enligt min uppfattning inte på kärlek till detta språk, snarare är orsakerna ekonomiska. Masterutbildningarna är en ganska ny företeelse som kom med Bolognasystemet. Tidigare fanns mycket lite utbildning på den här nivån, det var i många ämnen mycket få studenter som fortsatte efter 40 poäng, vilket betydde att kurserna inte blev självbärande, trots att man hade mycket begränsad undervisning och studenterna ofta fick läsa in kurserna på egen hand. Nu förväntas man plötsligt ordna dyra masterutbildningar, men några nya pengar har det inte kommit, och studenterna har inte blivit så många fler de heller. Att ge masterutbildningarna på engelska är helt enkelt en strategi för att få tillräckligt många studenter. Alternativet är i många fall att inte ge kurserna alls — och så skulle det förmodligen bli om man föreskrev att de skulle vara på svenska. Den enda reella möjligheten att garantera undervisning på svenska på masternivå är att radikalt höja ersättningen för kurser på den nivån, så att man kan hålla igång undervisningen även med ett mindre antal studenter.

Nu är det oklart om det verkligen är det Språkförsvaret vill. Å ena sidan säger man (sid. 79) att undervisningen på master- och forskarnivå kan ske på engelska, "om detta är mest ändamålsenligt", men i programförklaringen på sid. 151 står det att "svenskspråkiga studenter på högskolan ska kunna välja mellan svenska och engelska som undervisningsspråk", en formulering som inte verkar så genomtänkt, eftersom det skulle innebära att man alltid måste vara beredd att ge all undervisning på båda språken (alltså även den som nu ges på svenska). På sid. 79 verkar det som om rätten till undervisning på svenska gäller studenter "på grundkursnivå" (läs "grundutbildning" eller "grundläggande nivå"). Även andra formuleringar är mindre väl genomtänkta. I förslaget till språklag (sid. 62, se även s. 106) står det att utländska studenter har rätt "att examineras på engelska eller annat främmande språk". Någon sådan rätt föreligger inte nu, eftersom studenter på svenskspråkiga kurser förväntas behärska svenska i tillräcklig utsträckning — och den regel Språkförsvaret föreslår skulle alltså faktiskt försvaga svenskans ställning.

En central punkt är att svenskspråkiga studenter alltid ska kunna examineras på svenska och alltid ska ha rätt att skriva en uppsats eller avhandling på svenska "utom i rena språkämnen" (s. 151). Men idag är examinationen i stor utsträckning integrerad i undervisningen, vilket gör denna regel svårgenomförd i praktiken. Dessutom är det svårt att förena med den målsättning för masterexamen som formuleras i högskoleförordningen: att studenten ska "visa förmåga att i såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt klart redogöra för och diskutera sina slutsatser och den kunskap och de argument som ligger till grund för dessa i dialog med olika grupper".
 
Vad beträffar avhandlingsspråk så sägs det på sid. 79 att andelen engelskspråkiga avhandlingar steg från 78 procent 2003 till 92 procent 2006. Detta är lite märkligt eftersom Språkrådets omvärldsanalys 2009 säger att situationen har varit ganska stabil sedan mitten av 90-talet. Förklaringen är förmodligen att den källa som citeras för 2003 (Doktorandspegeln) talar om hur stor del av de då intervjuade doktoranderna som tänkte lägga fram en avhandling på engelska, alltså inte hur många färdiga avhandlingar som faktiskt lades fram. Något som inte sägs i boken är att situationen skiljer sig ganska radikalt mellan olika fakulteter. Enligt samma rapport från Språkrådet var andelen engelskspråkiga avhandlingar i humaniora 2008 under 40 procent och hade faktiskt sjunkit något från 1998, samma år som andelen i naturvetenskapliga ämnen nådde 90 procent. Men det framgår också att hälften av alla avhandlingar i Sverige var på ett främmande språk redan 1920 och att engelskans kraftigaste expansion var under perioden 1930-1950, då andelen tredubblades från 20 till 60 procent. Tyskan passerades av engelskan redan på 1930-talet. Franskan har i varje fall sedan 1920 inte haft någon större betydelse som avhandlingsspråk i Sverige. Bilden är alltså något mer komplicerad än den som Språkförsvaret ger.

Till skillnad från många deltagare i språkdebatten betonar Språkförsvaret inte modersmålets betydelse i någon större utsträckning. Det är kanske symptomatiskt att ordet "modersmål" överhuvudtaget inte används i den programförklaring som avslutar boken. Snarare är det språkets anknytning till landet Sverige som man fokuserar på — svenska språket är "en omistlig del av Sveriges historia". Språkförsvaret tar avstånd från chauvinism (s. 127) och den "nationalromantiska" idén om "ett språk, ett folk, en nation" (s. 125), och man betonar att "svenska språket inte sitter i blodet, i hud- eller ögonfärgen" utan kan "erövras" (sid. 9) av den som är villig att lära sig det (och helst också älska det, får man förmoda). Men det finns ändå i Språkförsvarets tänkande en klar koppling mellan språket och nationen, där 'nation' är ett territoriellt och politiskt snarare än ett etniskt begrepp. Svenskan ska vara officiellt språk eller "nationalspråk" i Sverige (s. 150), det ska förena "alla svenska medborgare oavsett etnisk härkomst" (ibid.). Ett sådant gemensamt språk är "en förutsättning och ett redskap för att fatta gemensamma och demokratiska beslut". (Hur detta ska fungera när man har två nationalspråk, som i Finland, eller fyra, som i Schweiz, framgår inte, inte heller hur det ska tillämpas i Nigeria eller Papua Nya Guinea.) Man talar mycket om rättigheter, men det är inte vars och ens rätt till det egna språket man fokuserar på utan "rätten att använda det officiella språket i alla sammanhang" (ibid.). De språkliga rättigheterna blir inte individuella utan gäller snarast språket självt. Visserligen står det också i programförklaringen att "rätten att använda sitt nationella minoritetsspråk och sitt hemspråk är ovillkorlig", men åtminstone vad gäller "hemspråken" (d.v.s. invandrarspråken) verkar denna rätt endast gälla vid köksbordet.

Onekligen är svenskan, i den form vi känner den idag, nära förbunden med Sverige som nationalstat. I programförklaringen sägs visserligen (s.149) att svenska språket förmodligen "har talats i minst 2000 år i Sverige", men för 2000 år sedan fanns varken något som kunde kallas svenska språket eller Sverige. Snarare skulle man kunna säga att det är nationalstaten Sverige — från Gustav Vasa och framåt — som har skapat svenskan som ett språk med en enhetlig norm, avgränsat från andra språk som t.ex. danska, fast det var först långt senare som det verkligen blev ett gemensamt språk för majoriteten av befolkningen. Svenskans överlevnad i framtiden hänger, tror jag, i stor utsträckning på hur nationalstatsidén kan hävda sig i en alltmer integrerad värld. Om det senare vågar jag däremot inte ha någon åsikt, i synnerhet inte efter den senaste tidens händelser i Europa. Men redan nu är det förstås så att engelskan inte bara används i bilaterala kontakter med de anglo-amerikanska länderna utan är en del av vårt vardagsliv. I pocketbokhandeln på Stockholms central tar engelskspråkiga böcker upp 30 procent av hyllutrymmet — och man får förmoda att detta någorlunda återspeglar kundernas val, eftersom det knappast finns plats för osålda hyllvärmare. Och om vi ska tala om hot mot svenskan, är nog sociala medier väl så viktiga som språket i avhandlingar: om hälften av ens Facebookkompisar är icke-svensktalande, vilket språk använder man då i sina statusuppdateringar?  Alltså, deal with it, eller på svenska, gilla läget.

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Språkförsvarets antologi ”Språk att äga, älska och ärva”

  1. Nils Hagberg skriver:

    Längden på det här blogginlägget är inte okej. 
    Man får ju träningsverk i scrollningsfingret.

  2. Östen Dahl skriver:

    Alla former av fysisk träning är bra för hälsan och förlänger livet.

  3. Stefan Holm skriver:

    Förortens förbutik

    På såväl Stockholms som Göteborgs central kan man ju köpa dags- och veckotidningar från alla viktigare länder på jorden. Det kan man också göra ur tidningsstället i kiosken/spelbutiken (’förbutik’ heter det officiellt) utanför ’min’ ICA-affär i invandrartäta Angered centrum. Spontant kommer jag på finska, serbiska, kroatiska, ryska, grekiska, arabiska, kinesiska, engelska och tyska tidningar (det finns fler). Kommer efterfrågan, kommer utbud – en snål ICA-knalle håller sig inte med hyllvärmare. För att inte tala om skogen av parabolantenner, som pryder förorternas fasader. De är formellt förbjudna av flertalet hyresvärdar men det skulle vara mycket inopportunt att riva ned dem. Så rätten till språk utöver svenska och engelska ligger kanske inte helt risigt till.

  4. Östen Dahl skriver:

    Svar till Stefan

    Jo, Stefan, men vad jag skrev handlade inte om den rätt som folk faktiskt tar sig, utan vilka rättigheter de enligt Språkförsvarets modell ska garanteras.

  5. Linnea Hanell skriver:

    Bra skrivet. Men, hur borde språkpolitiken vara då? Vad borde man kämpa för, och vad får man helt enkelt deala med? 

  6. Östen Dahl skriver:

    Till Linnea: Se där en utmaning! Det är förstås alltid lättare att kritisera än att komma med något eget konstruktivt. Men jag tar detta som en hemläxa, så får jag återkomma. Och tack för berömmet!

  7. Jag vill inledningsvis tacka Östen för att han tagit sig tid att skriva en utförlig recension av ”Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva”. Det föll sig också naturligt att be honom recensera antologin. Få skribenter i Sverige har nämligen genom åren ägnat Språkförsvaret så mycket uppmärksamhet som just Östen, låt vara att denna uppmärksamhet mestadels varit kritisk.  Jag har också stor respekt för honom som lingvist. Det är självfallet viktigt att antologin får mesta möjliga publicitet, eftersom vi ger ut den på eget förlag och inte kan lägga ner några större summor på marknadsföring.
    Jag är också helt överens med honom att vi har gjort en del redaktionella missar. Dessa skylls delvis bristande erfarenhet av redaktionellt arbete, delvis – paradoxalt nog – att vi har varit alltför förtrogna med materialet, vilket lett till att det uppstått blinda fläckar. En del artiklar borde ha försetts med ingresser eller förklaringar, som placerat dem i rätt sammanhang. Däremot kunde vi inte gå in i efterhand och korrigera, eller retuschera, vissa uppfattningar, eftersom det är fråga om historiskt givna dokument.  Vi får också leva med att olika ståndpunkter  i ett dokument kan motsägas i ett annat; Språkförsvaret är ingen monolitisk organisation och olika dokument har ibland vänt sig till olika målgrupper.
    Det vore en överloppsgärning att kommentera Östens recension i detalj. Det skulle förmodligen leda till ett svar, som är minst lika omfångsrikt som hans recension. De flesta av hans kritiska invändningar är också redan kända och har alltså debatterats tidigare. Det blir säkert tillfälle att fortsätta diskussionerna i framtiden. Jag nöjer mig därför med några påpekanden.
    Jag anser att Östen ibland har en tendens att inte se skogen för alla träd, att inte kunna skilja mellan huvudsak och bisak och därför förlora sig i detaljkritik. Låt mig ta ett exempel: Det tyngsta avsnittet i antologin handlar om kampen för en språklag i Sverige. När nätverket bildades 2005, ställde vi oss som huvuduppgift att kämpa för att Sverige antog en språklag, som reglerade svenska språkets ställning. 2009 antog en enhällig riksdag också en språklag.  Vilken betydelse ska språklagen – och kampen för den – tillmätas? Har diskussionen kring språklagen och själva lagen bidragit till att öka den språkliga medvetenheten i Sverige? Eller ska man föredra språklig liknöjdhet framför språklig medvetenhet? Spelade Språkförsvaret en positiv eller negativ roll i denna kamp? Dessa frågor förbigår Östen i sin recension.
    Den som är intresserad av att läsa alla recensioner och omnämnanden av Språkförsvarets antologi, kan göra det i denna sektion som fortlöpande kommer att uppdateras. Antologin kan införskaffas via alla nätbokhandlare eller beställas via enskilda bokhandlare.
    Per-Åke Lindblom

  8. Östen Dahl skriver:

    Av de som hittills har kommenterat min recension har en tyckt den var för lång och två efterlyser saker jag inte tog upp. Den mest positiva tolkningen av detta är att recensionen trots allt var lagom lång. Men jag kan gärna återkomma om språklagar. Jag har dock diskuterat flera av de punkter som Språkförsvaret anser ska vara med i sådan lag, men Per-Åke menar väl att jag då har förlorat mig i detaljkritik.

  9. Språkslutsatser på svenska och lite om Finland

    Östen Dahl citerar den engelskspråkiga versionen av Ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Barcelona den 15-16 mars 2002. Svenska är som känt ett officiellt EU-språk. Slutsatserna finns alltså att finna på svenska, så jag kompletterar med citatet från den svenska versionen här:
    "Förbättra grundläggande kompetens, i synnerhet genom undervisning i minst
    två främmande språk från mycket tidig ålder: upprättande av en indikator för språklig
    kompetens år 2003 samt utveckling av datakunskaper: införande av ett allmänt
    utbildningsbevis för dator- och Internet-användare för elever i sekundärskolan."
    Som finlandssvensk vill jag också kommentera synen på fennomanin på 1800-talet. Dahl har naturligtvis rätt att det bland fennomanerna fanns helt berättigade krav, men det betyder inte att "organiserade kampanjer riktade mot svenskan" inte hade någon betydelse. Svenskan i Finland är, vilket Dahl säkert känner till, inte enbart ett språk som har anknytning till uppkomsten av svenska riket och det språk som detta rike började använda i sitt maktstyre utan ett språk vars talare också i det som numera är Finland i klar majoritet tillhört allmogen (för använda den traditionella indelningen och förstås i olika dialektala former), alltså har en historia motsvarande finskans i Tornedalen. Det är också viktigt att komma ihåg att finskan i svenska riket inte var helt bortglömd av administrationen före 1800-talets mitt, vilket intryck man ofta får av beskrivningar, utan att finska naturligtvis användes i kyrkan och också i övrigt i maktutövningen i finska trakter. Till och med i Kimito socken som hade (och i form av kommunen Kimitoön numera har) en stark svensk majoirtet måste kyrkoherden på 1600-talet för att kunna få fast tjänst behärska finska. Den här typen av fakta är inte särskilt kända.
    Dahls påpekanden om asymmetrin i språkförhållandena relevanta, också hans påpekanden om de motsägelser som finns i Språkförsvarets argumentation. Språkstatusfrågor är aldrig endimensionella och enkla. För ett ytterligare bidrag till komplexiteten vill jag påminna om att en stor del av västkusten var nästan helt svenskspråkig i mitten av 1800-talet. Man kan alltså fråga sig om det var berättigat att kräva att finskan skulle bli huvudspråk i hela Finland. Ryskans roll under den här tiden påverkade också argumentationen vid den här tiden. (Detta alltså som komplement. Naturligtvis passade inte ett längre resonemang kring detta in i det här redan långa blogginlägget.)

  10. Stefan Holm skriver:

    Min kommentar till den lagomlånga recensionen om ’den rätt som folk faktiskt tar sig’ var väl inte helt offside, när det gäller vad som bör/kan göras:
     
    Språket är ’demokratiskt’ såtillvida, att folk (i Sverige numera) säger och läser vad de vill på det språk de vill utan att fråga makten om lov. Av det följer faktiskt, att svenskan (jämte engelskan) är det språk, som har minst behov av lagskydd. Det är talarna av övriga språk i Sverige, som kan behöva legislativ stöttning.
     
    Men det följer också, att det kan vara vanskligt med lagar – då folk ändå språkar enligt eget skön. Lagar, som inte tillämpas eller är av gummityp, är ett otyg. Detta är redan ett problem, när det gäller t.ex. samhällsinformation, hemspråksundervisning och tolkhjälp. Man bör nog akta sig för vackra men verkningslösa slag i luften.
     
    Ett reellt exempel: I ’mitt’ företag är engelskan koncernspråk. Det inskärps, att den ska användas i alla sammanhang. Ett undantag medges uttryckligen: Om alla i en lokal är från samma land, så kan man få tala dess ’lokala’ språk. Alltså, by the book: dyker en norrman upp, så skiftar vi till engelska. Grönköping, visst! Men det vore även en lag mot dylikt.
     
    Som synes, tror jag Östens distinktion mellan individens rättigheter och rättigheter, som anses tillkomma själva språket, är central i diskussionen.

  11. Gunvor Andersson skriver:

    Det är inte ekonomiskt möjligt att alla Sveriges universitetskurser är gratis för alla i hela världen. Om däremot bara kurser på svenska språket vore gratis för utomeuropeiska studerande skulle man kanske locka till sig akademiker som är intresserade av fortsatt kontakt med landet, inte dem som bara vill ha en billig utbildning.

  12. Peter Bakker skriver:

    se også denne anmeldelse

    En anmeldelse af denne bog findes også på sprogmuseet.dk, se her:
    http://sprogmuseet.dk/sprogpolitik/svensk-kamp-mod-engelsk-sprogimperialisme/

  13. Leif av Holmström skriver:

    En vacker halshuggning!Med kunskap och

    Med kunnighet engagemang,förståelse och "en snällt mästrande skicklighet", halshuggs Språkförsvarets antologi "Språk att äga…" av Östen Dahl. Utan att en enda droppe blod utgjutits.Fantastiskt ! Trots detta, önskar jag Språkförsvaret "god fortsättning".

  14. José L Ramírez skriver:

    Att kräva rättet till svenska språket är det som gäller - inte annat

    Det var väldigt bra att Östen Dahl gjorde en ordentlig recension av Språkförsvarets antologi. Jag känner alldeles väl till Språkförsvaret från den tid då den bildades under ledning av Per-Åke Lindblom, som hade utformat en hemsida och Språkförsvarets profil.
       Mitt eget modersmål är spanska men jag har bott länge i Sverige och har alltid varit en stark försvarare av det svenska språket. Jag lärde mig svenska så fort jag kunde och mina barn blev svensktalande som grundspråk. Engelska var inte obligatoriskt när jag kom till Sverige och till Uppsala universitet. När engelskan blev obligatorisk ledde det till att mycket av den tidigare kunskapen och bibliografi från andra språk försämrades och att översättningar till svenska blev mer sällsynta. Man skulle läsa på engelska. Tack vare mitt spanska modersmål har jag haft tillgång till mycket som svenskar inte känner till. T o m den viktigaste boken om Aristoteles av Ingemar Düring, som jag kan läsa på spanska men ej finns på engelska, är helt okänd för svenskarna. Jag har följt de svenska universitetens undfallenhet för engelskan. Många kollegor och doktorander som jag har haft med att göra ansåg att det var bättre att skriva sin avhandling på engelska än på sitt svenska modersmål. Inom KTH blev det t o m obligatoriskt att skriva sin avhandling på engelska och en av mina doktorander fick begära dispens för att få framlägga avhandlingen på svenska. Jag betraktade detta som ett övergrepp.
    Att skriva sin avhandling på engelska för att den (som många doktorander tror) kommer att bli mer läst, är fullständigt fel. Den som har engelska som modersmål står inte ut med att läsa mycket at det som svenskar skriver på engelska. Horace Engdahl har helt rätt när han påstår att svenskarna blev dummare på engelska. Att någon som inte kunde bra svenska och hade ett
    Annat internationellt modersmål (engelska, tyska, spanska, franska t ex) fick dispens att lägga fram sin avhandling på annat språk än svenska var godtagbart, men ett obligatoriskt språk som inte var det nationella språket var ett övergrepp mot en medborgerlig rättighet. Det som gjorde situationen svår var att Sverige inte hade en språklag.
     
    Jag var således enigt med Per-Åke Lindblom om kravet på rätten till svenska språket och var bekymrad över att så mycket vardagsupplysningar, tekniska frågor, Internet och konferensdeltagande skulle obligatoriskt vara endast på engelska. Men där stannade samförståndet mellan Per-Åke Lindbloms och min linje. Medan jag ville driva frågan om rätten att använda svenska var Lindblom mer besatt av att kämpa mot engelskan. Det framgick av Språkförsvarets presentationsparagraf som han hade formulerat. För honom gällde ”antingen-eller”. Språkförsvarets målsättning var att kämpa mot engelskan och jag föreslog att det skulle gälla ”kravet att få kommunicera på svenska i båda riktningar och alla sammanhang”. Engelskan behövde knappast nämnas. Trots att jag hade flera på min sida, vägrade Lindblom att godkänna målformuleringen och hålla fast vid en monolitisk inställning. Han, vars politiska bakgrund var annorlunda än min, kunde inte ge vika, trots att de flesta stödde mitt förslag. I stället för att förstärka sina argument till försvar för rätten till svenska språket fördunklade gjorde Språkförsvaret detta krav suspekt när anglofilerna uppfattade dem som motståndare. Man är inte tvungen att använda svenska när man inte vill, men rätten till svenskan och plikten att använda svenska för vid offentliga instanser eller vid kundbemötanden ska bli lag.
    Det har tagit flera år innan språklagen stiftas, men lagen är urvattnad: rätten till svenska är inte särskilt tydligt formulerad. Rätten till minoritetsspråk är bättre inom sina gränser än den allmänna rätten till svenska. Språkförsvaret har ägnat sin tid ofta åt petitesser som skyltformuleringar, offentliga e-postadresser och dylikt. Mycket av det som är nödvändigt för att kunna fungera som medborgare och konsument stöter fortfarande på språkliga hinder, som inte bara handlar om engelskan. Alla diskussioner om hur mycket engelskan används frivilligt i avhandlingar eller annat är fel diskussion, bara man respekterar rätten och svenska språkets främjande.

  15. José L Ramírez skriver:

    Ursäkta stavfelet. Det heter \"rätten till svebska\" förstås

    Hoppas ingen i Sprkförsvaret försöker dra poäng av att jag klcikat på fel tangent och inte märkt det

  16. Stefan Holm skriver:

     
    Bra rutet, José! Det handlar naturligtvis om rätten till ett språk, inte om skyldigheten till det. I Hammarkullen, där jag bor och majoriteten är icke infödingar, vill alla lära sig svenska. I regeringskansliet, där jag inte bor, vill man ha e-mailadresser m.m. på engelska. Låt dem hållas!
     
    Världen har redan sprungit förbi dem. Så gott som allt vi konsumerar är numera tillverkat i den gigantiska folkrepubliken i öst (eller i dess ägo – t.ex. Volvo). I min avkrok av landet hoppas vi dessutom, att den långa marsch, som Mao och hans anhängare anträdde för 80 år sedan, ska nå ända fram till Trollhättan.
     
    Världen går framåt! Det vi unga radikaler drömde om på 60-talet är här! Fascistjuntorna i Latinamerika är ersatta av folkstyren. Det sönderbombade Vietnam går som en raket. Rasistregimerna i Sydafrika, Rhodesia m.fl. är väck. Framgångarna i kampen mot nöden i Afrika söder om Sahara (allas vårt ursprung) är reamarkabla – inte minst via bistånd från Mittens rike. 45 år efter att Bob Dylan skaldade The Times They are A’changing (då gällde det väl mest US-hippies), håller det äntligen på att ske – om än inte på det sätt vi då tänkte oss.
    I detta perspektiv blir det, som José antyder lite inskränkt att fokusera på reklamfolkets eller svenska myndigheters fascination inför engelskan – 'låt dom bara gå på,  vi klarar oss nog ändå' (som Lasse Dahlqvist skaldade och Skånska Lasse sjöng).
     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>