Dialektalt messande

 

Under dagen har Sveriges Radio rapporterat att ”Sms stärker ungas dialekt”. Det handlar alltså om att ungdomar i högre grad än tidigare skriver på dialekt, nu när en så stor del av deras skrivande görs i mobilen.

Bakgrunden är att ume-nordisten Anna Greggas Bäckström imorron försvarar sin avhandling "Ja bare skrivar som e låter", med underrubriken En studie av en grupp Närpesungdomars skriftpraktiker på dialekt med fokus på sms. Närpes ligger alltså i Österbotten i Finland, och hela avhandlingen finns att tillgå här.

Jag kan inte se (efter att bara ha skummat igenom den) att Bäckström drar några sådana slutsatser i avhandlingen, så heter det såhär i SR:s rapportering:

Även fast studien är gjord på helt svenskspråkiga unga i Finland tror Anna Greggas Bäckström att dialekt i sms är något som också är vanligt bland svenska unga som talar dialekt.

Det sägs inte uttryckligen att det skulle vara lika vanligt som i Närpes, men intrycket som ges är att det ändå går att överföra observationerna till den hitre sidan Östersjön.

Men det tvivlar jag starkt på. Jag har visserligen inte undersökt mess, men som en del av den här bloggens läsare känner till har jag ägnat alldeles för mycket tid åt att granska språkbruket på just bloggar, vilka trots allt representerar en snarlik genre. Och jag skulle säga att under mina bloggsökningar, så är långt mer än hälften av de bloggar som skrivits av ungdomar och som innehåller ett kraftigt lokalt färgat språk från Österbotten. Och då ska man komma ihåg att de svensktalande österbottningarna utgör ungefär 1% av alla med svenska som modersmål.

Jag är alltså rätt övertygad om att österbottningarna är allt annat än representativa för svensktalande när det gäller att skriva på dialekt. Härtill kommer att man nog kan ifrågasätta om Närpes ens är representativt för Österbotten — orten brukar rutinmässigt framhållas som den österbottniska ort som har den mest egenartade dialekten (lite som älvdalskan i svensk lore), och jag skulle inte utesluta att det har en effekt på stoltheten över den egna språkvarieteten, och kanske också benägenheten att använda den i skrift. Men det sista är mest bara spekulation från min sida.

(Den som vill bilda sig en egen uppfattning om finlandssvenska dialekter kan för övrigt med fördel besöka sajten Spara Talet).

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Dialektalt messande

  1. Stefan Holm skriver:

    Kokett, rätt och slätt

    Håller med om att dialekt på pränt är ett medvetet koketterande. Så gott som alla läskunniga människor är duktiga på att skilja mellan tal och skrift – och gör så.
     
    Men det finns subtila fall, där dialekt omedvetet poppar upp. Ett exempel är distinktionen mellan de starka verbens -it i supinum och -et i perfekt particip. Historiskt är det ju samma form, där i skrift sveauttal fått bestämma supinum- och götauttal participvarianten. Följaktligen ser jag ibland även i dagspress ’han har brutet benet’ resp. ’mötet blev avbrutit’, varvid skribentens ursprung må anses röjt.
     
    Någon gång ser man också i mina avkrokar finalt -e i (ursprungligen, tror jag, svaga maskuliner) pennen, skolen, änden m.fl.

  2. Martin Persson skriver:

    Di har sludad snacka dialekt

    Jag misstänker att Mickes analys är fullständigt korrekt, men vill bara inflika att närvaro eller frånvaro av sverigesvenskt dialektbruk i bloggar (som Micke rapporterar om) och sms (som SR påstår att Greggas Bäckström kommenterar) bör sättas i relation till det faktum att dagens ungdom helt enkelt inte talar dialekt. (Och jag är förstås medveten om att ens uppfattning av sanningshalten i detta påstående beror på hur man definierar dialekt.)

  3. Martin Persson skriver:

    det vill säga

    För att förekomma eventuella protester: Det finns förstås en och annan ung sverigesvensk som talar dialekt, men de torde inte vara speciellt mångtaliga och återfinns rimligen i snabbt krympande enklaver. (Rent känslomässigt önskar jag att jag har fel, men mina empiriska strandhugg grusar m e m detta hopp.)

  4. Stefan Holm skriver:

    Prosodinostalgi

    Så rätt, så rätt, Martin. Dialekter för även i mina öron en tynande tillvaro bland yngre, vad avser vokabulär, grammatik och ljudvärden (gäller även stockholmska, så det är inte 08-styrt). En möjlig tröst är, att lokal prosodi / satsmelodi tycks något mer immuna mot den nivellerande mediesmittan. 

  5. Henrik R. skriver:

    Ungas dialekter

    Nja, runt om i landet tycks många unga tvärtom bli allt mer positiva till sina dialekter – vi har under de senaste två åren besökt ungefär 50 orter i Sverige i ett dialektprojekt och i till exempel Jämtland är situationen nu en helt annan än för 20–30 år sedan, vilket inte minst de äldre talarna har noterat. Ett litet tecken på den här tilltagande acceptansen är kanske att Stefan Nykvist nu för tiden sjunger på älvdalska så långt söderut som i Karlskrona. Släck ner i huset, tänd ett ljus och lyssna på detta:
    http://www.youtube.com/watch?v=Z5Kx618MCbA

  6. Mikael Parkvall skriver:

     
    @Stefan Holm: Jag vet inte om jag tycker ”att dialekt på pränt är ett medvetet koketterande”, så du höll nog mest med dej själv i det avseendet . Kanske är det till stor del så på många håll i Sverige, men mitt (om än tämligen oinitierade) intryck är att det inte nödvändigtvis är fallet i Österbotten.
    @Henrik R: Det kan nog stämma att attityden till dialekter har blivit mer tolerant med åren, men det innebär ju inte med automatik att de talas mer. Vi har nog alla träffat personer vilkas föräldrar är dialekttalare, men som inte själva är det, men åtminstone jag kan inte påminna mej om att jag har upplevt motsatsen.
    Därtill kommer ju att lekmäns definition av begreppet ”dialekt” tenderar att vara mer liberalt än fackfolks. En liten prosodisk knorr där, ett regionalt ord där, och vips är man dialekttalare. Mitt återigen inte särskilt initierade intryck är att folk är betydligt mer skeptiska till morfosyntaktiska särdrag. Dessutom är min erfarenhet (och dena gång med något mer på fötterna) att döende språk ofta omfamnas just när slaget är förlorat — när de inte längre utgör ett ”hot” mot majoritetsspråket kan man kosta på sej en läpparnas bekännelse angående deras kvalitéer.

  7. Marit J skriver:

    Dialektalt koketterande?

    Jag håller inte alls med om at "dialekt på pränt är ett medvetet koketterande". När jag skriver sms eller andra meddelanden till min bror, till exempel, så vet jag ju att han förstår oavsett hur dialektalt jag skriver. Och då är det många gånger både praktiskt (vissa ord blir kortare) och naturligt (dialekten är ju den kod vi använder oss emellan annars också) att skriva dialektalt. I praktiken glider vi nog lite fram och tillbaka mellan standardskriftspråk och dialekt när vi skriver, men något koketterande är det absolut inte fråga om.

  8. Gunnel skriver:

    Om dialekt/accent i informellt skrivande (facebook, sms) observerat i Storbritannien

    I vår bok World Englishes (ursäkta reklamen) ger Philip Shaw och jag exempel på återgivande av dialekt/accent i informellt skrivande för nästan alla "engelskor" inkl. regionala dialekter. Här följer ett exempel på shetlandsdialekt från Facebook:
    Naethin laek a bit o Christmas sparkle … A'm covered in glitter aff da Christmas cairds!
    Det är t.ex. vanligt att uttrycka sin identitet genom speciella stavningar, som t.ex. cwl, skwl för 'cool', 'school' (Wales), vilket anknyter till stavning i walesiska.

  9. Henrik R. skriver:

    attityd och bruk

    Till Mikael: jo, det är förvisso sant att dialekter uppskattas mer ju ofarligare de är, men om man ser på ställen där ungdomar uppfattar sig själva som tvåspråkiga (Jämtland, Ovansiljan, delar av Norrbotten och Västerbotten) så är min uppfattning att de har börjat använda sin lokala varietet i fler sammanhang – om varieteten sedan är en utjämnad dialekt, en genuin dialekt eller rentav kanske ett språk är en annan fråga. Men min poäng är att jag tror att en ändrad attityd ligger bakom det faktum att bruket tycks öka. Det är inte lika fult att tala dialekt, och därför kan man göra det i fler sammanhang. 

  10. Stefan Holm skriver:

    Nja, ordet ’koketterande’ var kanske lite onödigt. Min poäng var, att vi alla (nästan) spontant skiljer mellan tal och skrift. För att ta mitt eget exempel, så har jag nog aldrig uttalat ett ’-it’ i supinum utan har ätet, drucket, fröset, sôvet etc. – men aldrig skrivit (’skrevet’) så annat än mycket medvetet (och lite kokett). Då talar jag ändå en av våra huvuddialekter (eller regionala standardspråk). Och om nu dessa utjämnas i tal, så vore det väl eget, om de skulle gå motsatt väg i skrift. Kanske skiljer det mellan 'stora' och 'små' mål?

  11. JP skriver:

    @Stefan Holm: Du skrev "Följaktligen ser jag ibland även i dagspress ’han har brutet benet’ resp. ’mötet blev avbrutit’, varvid skribentens ursprung må anses röjt." Hur är det med alla dialekter som har vokalbalans? Jag kommer från ett område (Jämtland) där man en gång talade en sådan dialekt och jag skulle visserligen vela mellan bruti/bryti och brute/bryte (men detta e är inte ett schwa utan ett "rent" kort e-ljud) oavsett om det handlar om supinum eller particip, men nog skulle jag konsekvent säga drucke (med e uttalat som ett schwa), aldrig "drucki". Anser du fortfarande att skribentens ursprung må anses röjt vid -et resp. -it?

  12. Östen Dahl skriver:

    Min magkänsla sa mig att den genuina formen åtminstone i Göteborg borde vara brôtet vilket tycks stödjas av följande funna försök till limerick:

    De värsta dom simma i Götet
    En tôrsklåda luktade rôtet
    Ni skyller på mig
    Dé kommer från dig!
    Som tur vá så blev inget brôtet

    … fast poeten visar dålig fonologisk medvetenhet genom att låta vokalerna ö och ô rimma, och dålig ortografisk dito genom att blanda ihop accenter och apostrofer.

    Sådana former var emellertid stigmatiserade på Hvitfeldtska h.a. läroverket. En av mina klasskamrater väckte viss munterhet genom att använda formen skrevet när han skulle översätta från något främmande språk.

  13. Stefan Holm skriver:

    Bröten och brôten

    JP – jag bugar mig ända till marken, rodnar ända ner till hälarna och ber om ursäkt för att ha förbisett, att det finns fler dialekter i Sverige än göta- och sveamål. Visst känner jag igen en jämte, när han/hon öppnar munnen.
     
    Östen och skalden får däremot ursäkta men ’brôten’ finns nog bara som realisering av ’bråten’, inte av ’bruten’. Du vet säkert, att götiskt ô-ljud kommer från fornnordiskt [o] (långt som kort). Därför eldar man med ’kôl’ men äter ’kål’ – allt annat avslöjar obarmhärtigt en utsocknes. Skalden har alltså rätt, när det gäller ’rôtet’ (jfr. engelskans stavning ’rotten’).
     
    I motsats till Hvitfeldtska, så var lokalmål fullt gångbart på h.a. läroverket i Borås (HALIB). Det bytte samma år som mitt inträde därstädes och under inflytande av dem Gunnar Ekelöf kallade ’de folkhemske’ namn till Bäckängskolan. Ack, var blev ni av, forna tiders gossläroverk! I alla händelser skulle det felrimmade poemet där ha lytt:
     
    Di värste di simma i Götet
    E tôrsklôda lokta så rôtet
    I sköller på me
    Dä kôm ifrå de
    Sôm tur va så ble inget brötet.
     
    Det var förresten usla limerickar du länkade till. Utöver ekivokt innehåll, så är väl kravet på versmått mycket strikt – som i Tage Danielssons klassiker, vilken lär vara den första någonsin på svenska:
     
    Det var en ung dam ifrån Gränna
    Som så kraftigt sin stjärt kunde spänna
    Att man i detta hål
    Kunde strypa en ål
    Ja till och med vässa en penna.

  14. Östen Dahl skriver:

    Brôte

    Ja, det verkar klart att det ska vara brötet, inte brôtet. Men i norra Sverige förekommer den här formen med ô, fast då har slut-t fallit så det blir brôte. Formen brôtet har alltså ännu inte belagts på ett övertygande sätt.
    Jag skrev "försök till limerick" eftersom jag också kände på mig att den inte var riktigt kanonisk till sin utformning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>