Vi blir dummare på kinesiska

Här är en sak som jag har funderat över ett tag. De som tycker att engelskan får alltför stor plats i Sverige brukar tala om att vi blir dummare på engelska, och slutsatsen är då att vi inte ska använda engelska i onödan, framför allt i offentliga sammanhang. Samtidigt brukar man säga att det är viktigt att vi lär oss andra språk än engelska, i synnerhet de språk som talas av våra viktiga handelspartners, som tyska och kinesiska, så att våra företag kan tala med sina kunder på deras eget modersmål. Här är en artikel där man lyckas säga båda dessa saker nästan i samma andetag.

Men jag tycker att det här inte går riktigt ihop. Om det inte räcker med åtta eller nio års engelskstudier för att nå en acceptabel nivå i engelska, ett språk som vi dessutom utsätts för dagligen och stundligen, hur ska man då på kortare tid kunna uppnå den nivån i andra språk som är mindre tillgängliga i den svenska vardagen och i fallet kinesiska har ett helt annat skriftsystem och är typologiskt mycket längre bort från svenska än vad engelska är? Om vi blir dummare på engelska, hur mycket dummare ska vi då inte bli på kinesiska?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Vi blir dummare på kinesiska

  1. Fridolf skriver:

    Vi skulle bli ofantligt dumma på kinesiska.

    Slutledningen måste otvivelaktigt bli att vi bör förbjuda samtlig språkundervisning, undantaget utbildning i ärans och hjältarnas språk. På så sätt minimerar vi åtminstone risken för att ryktet om vår dumhet sprider sig utanför den svenska språkgemenskapens gränser.

  2. Björn skriver:

    Det handlar ju inte om att kunna föra samtal med våra handelspartners eller kunder på deras respektive modersmål, utan att kunna tjuvlyssna så mycket att det köper oss en förhandlingsteknisk fördel. Nu kan jag klart inte svara för lingvistikdelen, men för teknikcentriska konferenser i såväl Europa som Asien är just dum/dålig engelska det praktiskt gångbara. Råkar man vara bättre på språket än något tunt medelvärde är det snarare till ens nackdel. För egen del var ett sorgligt ögonblicm i närtid en konferens där keynote hölls av en britt som på klingande cockney höll ett fantastiskt öppningstal, som inte ens en handfull av deltagarna kom till att förstå.
    Hur vi praktiskt skulle gå tillväga för att slippa dumstämpeln med "aj aem fråm sviiden"? Går ju alltid att börja med att krypa före man går — sång- och gehörsträning som en del av morgongymnastiken.

  3. Tolken skriver:

    Man blir smartare med tolk naturligtvis :-). Tolken ger en också den betänketid man kanske behöver och det finns någon att skylla på om saker ändå går fel (DO shoot the messenger).
    Allt man kan på främmande språk är bra för korridorsnack, förbrödring (eller systring), shopping, prat under kaffepausen och allmänna artigheter.
    Så slutsatsen blir – lär så många språk det går, använd språken så mycket det går, men när det verkligen gäller – använd tolk. Tänk om Svanberg kunnat skylla på tolken :-)

  4. Gunnel skriver:

    Om svårförståelig \"klingande cockney\"

    @ BJörn: Du måste ju själv ha förstått öppningstalet eftersom du beskriver det som fantastiskt, men hur vet du att "inte ens en handfull av deltagarna kom till att förstå" det. Vem var talaren? Jag trodde inte att någon talade "klingande cockney" längre!

  5. Ulf Schyldt skriver:

    Självklart är det svårt att få ihop påståendena, då båda i någon mån bygger på skruvade premisser.
    Det är egentligen ett trivialt konstaterande att med ett reducerat ordförråd, blir spännvidden i de egna uttrycksmedlen mindre. En person blir hänvisad till att klara sig med 3 – 4 000 ord i en situation när samma individ på modersmålet kunnat bruka kanske 15 000.
    Men faktum är ju att det i allra högsta grad är fråga om vilka ord, mer än antalet. Men några års erfarenhet, och med koll på vad facktermer inom ens område heter på engelska, är det inte alls säkert att någon "dumhet" gör sig gällande under affärsförhandlingar eller liknande.
    I den situationen är det en klar fördel att fler och fler "domäner" i vårt språk "koloniseras" av engelska (eller möjligen ett annat för ändamålet lämpligt språk). Det underlättar för oss (i den mån det finns ett gemensam "oss" att tala om…) att hävda oss i den internationella konkurrensen. Om våra ingenjörer, advokater osv. är bättre på engelska, kanske vi ror hem fler kontrakt (är åtminstone tanken).
    Det resonemanget är inte heller särskilt avancerat. Frågan är om det egentligen är avgörande – språkkunnighet är nog sällan en utslagsgivande faktor för den typen av formella, affärsmässiga situationer annat än i enstaka fall när något fatalt översättningsfel leder till en helt obrukbar offert. Det enstaka fallet snarare än regeln.
    Desto mer betydelsefullt är nog att våra ingenjörer, advokater, läkare, forskare et.c. är så pass inlästa och så pass delaktiga i framkanten av vad teknik och forskning erbjuder, att vi är intressanta att samarbeta med av det skälet. Och se, detta talar också för att släppa in – aktivt bjuda in – utländsk kunskap i form av både experter och publikationer.
    Problemet är inte nytt. Men nu har vi, tack vare en framsynt satsning på att lära ut engelska tidigt i skolan, en möjlighet att välja mellan språklig (och därmed i förlängningen, kunskapsmässig) isolering eller ej.
    Tidigare var språkbarriären ett hinder såväl för svenska vetenskapsmän att nå ut, som för kunskap från andra länder att nå in på svenska lärosäten. Inte ett oöverstigligt problem – men ändock något som gjorde att vi i ämnen där vi saknat världsledande forskare, ofta låg betydligt bakom "fronten".
    Det finns ingen anledning att längta tillbaka till den tidens provisiella tänkande!
    Låt oss ta ett exempel – riksdagsmannen och prästen Anders Chydenius är mest känd som yttrandefrihetens upphovsman i Sverige (och Finland, från vilket han kom) under slutet av 1700-talet. Men han publicerade också en skrift om ekonomi, "om den nationella vinsten", med idéer som föregick Adam Smiths med ett decennium. På grund av att den publicerades på svenska nådde idéerna inte heller utanför vårt land.
    Halvtannat sekel senare upprepades till viss del detta, med Bertil Ohlins och John Maynard Keynes näraliggande idéer om politisk stimulans av ekonomin i lågkonjunkturer.
    Är det inte snarare varit så att vi blir dummare av att ligga efter resten av världen och sen inte komma till tals med de idéer som faktiskt skulle kunna bi banbrytande, om de nådde utanför våra egna landsgränser?
    Och att dessa "domänförluster" skulle påverka huvuddelen av det svenska språket, är ett tankespöke. I århundraden har teknik och vetenskap – stundtals även litteratur och mycket annat – i huvudsak bedrivits på andra språk. Inte minst latin. Nu när tröskeln är mindre och vårt ordförråd snabbare berikas med utländska låneord för företeelser vi behöver ord för, är problemet snarare mindre än någonsin.
     

  6. Stefan Andersson skriver:

    Jag förundras över att folk på allvar vill att svenskar ska lära sig kinesiska i skolorna med argumentet att det är ”framtidens språk” (eller nåt sånt). Nu stämmer det visserligen att Kinas ekonomi är stark (vilket är logiskt då landet har tillgång till mer än en milliard personer som kan användas som slavarbetare) men dess språk kommer aldrig att kunna konkurrera med engelskan.
     
    Jag kan inte låta bli att undra hur pass sugna svenska barn och ungdomar är på att memorera 2000 – 3000 tecken bara för att kunna läsa en kinesisk tidning. Och om de verkligen är intresserade av språket så finns det ytterligare 45000 – 47000 tecken. Minst. Jag undrar dessutom om de som promoterar kinesiska i Sverige själva kan språket? Kan språkförsvararen Per-Åke Lindblom kinesiska? Hur långt har han i så fall kommit i sina studier? Hur många tecken har han lyckats memorera?

  7. Anders Lotsson skriver:

    Inte så dumt

    Vi blir naturligtvis dummare med torftig kinesiska än med vårt modersmål svenska.
    Men om vi måste välja mellan att prata torftig kinesiska och att inte göra oss förstådda alls så blir vi dummare utan kinesiska.
    Problemet med engelska är att massor med svenska tror att de är ena riktiga hejare på engelska, när deras språkfärdighet med lätthet överträffas av en normalbegåvad infödd engelskspråkig elvaåring.

  8. Stefan Holm skriver:

    Språk och ödmjukhet

    Kunskaper i utländska partners språk är nog mest en artighetsfråga, en ’dörröppnare’ så att säga. Men ska det drivas affärer eller skrivas kontrakt, avtal, fördrag, lagar etc., så bör professionella tolkar eller infödda anlitas. Allt annat vittnar om megalomani.
     
    Själv är jag f.n. involverad i ett skifte av affärssystem. Projektet drivs på engelska och det kan lätt konstateras, att flertalet svennars språkkunskaper (utanför nöjeslivet) lämnar mycket övrigt att önska. Spindlar i nätet är ett antal indier (från IBM) och man vet inte om man ska skratta eller gråta, när kolleger förargat fnyser över deras ’dåliga engelska’. I själva verket är den (så långt jag begriper) perfekt – bara med en annan prosodi än den som hörs från nöjets estrader.
     
    Så låt oss studera språk av alla de slag. Men hjälp oss med lite klädsam ödmjukhet inför den egna förträffligheten.

  9. Östen Dahl skriver:

    Kommentarsvar

    Till Tolken: Tolkar är väl bra om det är bra tolkar. Om det inte är det kan det bli väldigt konstigt. Mitt favoritexempel på detta är när jag en gång var med om att rektorn för Stockholms universitet förevisade universitetets stolthet, tavelsamlingen på Spökslottet, med allehanda holländska och italienska mästerverk, för en grupp besökare från ett utland som jag av diskretionsskäl underlåter att identifiera. Han talade svenska och tolkades till utländska av en man som var föreståndare för avdelningen för svenska språket på en högskola i hemlandet. Tolkningen var ganska fri. Värst var att århundradena systematiskt förflyttades ett steg så att "sextonhundratalet" blev "sextonde århundradet". På så vis försköts hela konsthistorien hundra år bakåt i tiden. — Sen är det förstås så att tolkning, i synnerhet bra tolkning, är en dyr historia som man inte alltid har råd med. Eftersom jag har haft tillfälle att se tolkbranschen lite från sidan vet jag att svenska myndigheter som är skyldiga att vid behov tillhandahålla tolk ofta har prioriterat ekonomin framför kvalitén och anställt okvalificerade tolkar.

    Till Anders Lotsson: Ja, fast valet är väl ofta mellan torftig kinesiska (eller tyska, franska, spanska etc.) och någorlunda hygglig engelska. Vad väljer man då?
    Teorin att svenskar tror att de är bättre på engelska än de faktiskt är har vi diskuterat tidigare. Här argumenterade jag att det finns belägg för att den inte stämmer. Vad beträffar den engelska elvaåringen så är det förstås riktigt när det gäller de delar av språket som en elvaåring behärskar, men jag är inte säker på att hon eller han skulle klara en sån här text (från högskoleprovet) bättre än en svensk universitetsstudent:

    "What is it that allows some kids to negotiate the tunnel to a brighter day, while others get lost or even crash? Psychological resiliency, a concept first popularized in the early 1970s, focuses on the positive. Its evangelists don’t dwell on kids who fail under stress but on those who, against long odds, succeed. “The hallmarks of a resilient child include knowing how to solve problems or knowing that there’s an adult to turn to for help,” says Robert Brooks, a clinical psychologist on the faculty of Harvard Medical School. “Resilient children have some sense of mastery of their own lives, and if they get frustrated by a mistake, they still feel they can learn from it.” "

     
     

  10. Östen Dahl skriver:

    Jag strök en kommentar här eftersom den innehöll reklam.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>