Är skoltyskan utrotningshotad?

Ebba Witt-Brattström skriver i dagens DN att Tyskland är som Sverige — fast bättre. Bland mycket annat säger hon:

Det är ett pinsamt faktum att det finns fler studenter som studerar svenska på den tyska högskolan (närmare 4.000) än det finns skolelever som väljer tyska som B- eller C-språk i vårt land.

Alltså: antalet elever i svenska skolor som läser tyska understiger 4 000. Stämmer det? Om vi tolkar det bokstavligt skulle det vara mindre än tusen elever i varje aktuell årskurs (från åk 6 i grundskolan och uppåt), vilket blir mindre än en procent av varje årskull. Även om vi antar att Ebba W-B menar antalet elever per årskull (i vilket fall jämförelsen med Tyskland blir lite konstig) skulle det vara en mycket låg andel (3-4%), och det låter onekligen som om skoltyskan vore direkt utrotningshotad i Sverige. Vi vet förstås att tyskan har trängts tillbaka ordentligt (främst av spanska) sedan de dagar när det var det obligatoriska andra språket för alla som läste mer än ett språk (som det var när jag gick i skolan) eller sedan den tid då tyska var det första språket för alla som läste språk överhuvudtaget (en väldigt liten minoritet). Om detta står att läsa i ett kapitel i "Språken i Sverige" (Sveriges Nationalatlas) författat av Mikael Parkvall. Dock ger han där inga totalsiffror för hur många som läser de olika språken, så man får gå till Skolverkets statistik. Den här tabellen ger information om "Moderna språk inom ramen för språkval i årskurs 6, 7, 8 och 9". Om vi för enkelhetens skull håller oss till årskurs 9, så står det så här för 2010/11:

  flickor pojkar

Samtliga elever

därav

52 231 55 392
Andel (%) med franska 17,0 10,6
Andel (%) med tyska  17,7 19,1
Andel (%) med spanska 38,1 31,5
Andel (%) med övr. mod. språk 0,2 0,2

Om jag inte räknar alldeles uppåt väggarna, innebär detta 19 927 elever som läser tyska i årskurs 9 — alltså fem gånger så många som det tal som Ebba W-B uppger för samtliga skolelever. Går man sedan till gymnasiet, visar den här tabellen att av de nästan hundra tusen personer som fick slutbetyg från gymnasiet 2009/10 hade ca 15 000 läst tyska på någon nivå. Med utgångspunkt från de här siffrorna kan man uppskatta att totala antalet elever i grundskola och gymnasium som läser tyska just nu är drygt 100 000 snarare än knappt 4 000. Skillnaden är så stor att jag måste erkänna att jag börjar tvivla på min egen förmåga att läsa statistiktabeller rätt innantill… kan Ebba W-B verkligen komma undan med så tokiga siffror?

Dessutom är det av visst intresse att jämföra med hur många som läste tyska förr i tiden. 1963, det året jag tog studenten, var totala antalet studentexamina i Sverige 14 792. Om man antar att alla dessa personer hade läst tyska på gymnasienivå är det faktiskt i stort sett samma antal som gör det idag

Jag har också försökt kolla uppgiften om 4 000 svenskstuderande i Tyskland. Svenska institutet får in läsårsredogörelser om svenskundervisning från 36 tyska högskolor och universitet, det är mer än de 13  som omtalas i artikeln, och i dem anges hur många studenter man har haft. Jag har inte orkat gå igenom alla, men 4 000 kan mycket väl vara det totala antalet personer som under ett läsår satt sina fötter på någon kurs i svenska. 
 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Är skoltyskan utrotningshotad?

  1. Vän av oordning skriver:

    Nu blir jag matt.
    Tycker Ebba alltså att Tyskland är bättre än Sverige för att tyskarna har fler minnesplatser över tyskarnas krigsförbrytelser?
    Uppskattar Ebba samtidigt den rasmystiska iver som gör att man tolkar de senaste 2000 årens historia som just "tysk"?
    Hon kommer i alla fall att nia oss när hon skjuter oss i huvudet.

  2. Jens skriver:

    Till signatur Vän av oordning

    Eh, det var väl knappast det EWB skrev om? Hon skriver att i Tyskland tas kulturen på allvar, och som ett exempel på det tar hon upp det seriösa sättet att hantera sin historia. Det är tråkigt att hon har fått några siffror om bakfoten, men att skjuta hela resonemanget i sank på de grunderna är löjligt. Varför skulle Ebba vilja nia oss och skjuta oss i huvudet? Läs om, läs rätt, kommentera i sak.

  3. Stefan Holm skriver:

    Var får dom allt ifrån?

    Fakta slår alltså hål på myten om tyskans försvinnande som ’B-språk’ i skolan (även om franskan och fr.a. spanskan vunnit terräng). Än mer häpnadsväckande var SEB-ekonomen Klas Eklund i ett av TVs soffprogram i veckan. Han hävdade, att kinesiska redan är det populäraste språket efter engelskan bland svenska gymnasieelever.
     
    Till Ebba Bratts obelagda jämförelsesiffror ska dessutom påminnas om, att tyskarna är sisådär nio gånger fler än vi. Så det skulle krävas runt 175.000 svenskstuderande tyskar per årskull, innan vi kan beskyllas för obesvarad kärlek.
     
    Att det sedan vore bra för Sverige och enskilda svenskar med bättre kunskaper i Europas största språk (nåja, efter ryskan) är en annan historia.

  4. Olle P skriver:

    "Den civiliserade artigheten (ingen du-reform i sikte) fungerar som ett socialt kitt mellan människor med olika bakgrund och olika åldrar." tyder också på att hon behöver vistas i Tyskland ett tag till.
    Jag bor nu sedan sammanlagt nio år i Tyskland och niandet är minsann inget socialt kitt, snarare tvärtom.
    Tyskar jag pratat med beskriver det som ett sätt att hålla andra på behörigt (socialt) avstånd, och jag måste säga att det är mycket vanligare att jag upplever den aspekten av niandet (eftersom jag mest blir niad på min arbetsplats) än att jag befinner mig i situationer där niandet är en uttalad hövlighet (som ett duande inte hade varit i den situationen).
     

  5. Östen Dahl skriver:

    Det är bra om kommentarerna fokuserar på de språkliga aspekterna av Ebba Witt-Brattströms artikel — även om det är frestande att ta upp en del andra saker också, men en allmän diskussion om vilket land som är bäst passar bättre i andra fora.

  6. Östen Dahl skriver:

    Bitte Abstand halten, so gut kennen wir uns ja nicht!

    Det här med det tyska ni-tilltalet är något som vi har diskuterat tidigare på bloggen. Det framgår i den diskussionen att Sie-andet inte är fullt så ohotat som Ebba vill framställa det. Jag håller helt med Olle P att idén om att det fungerar som ett "socialt kitt" är ganska konstig. En gång diskuterade jag frågan med en tysk lingvist som bland annat (något till min förvåning) konstaterade att det fanns en hel del av hans kolleger som han inte alls hade lust att lägga bort titlarna med. Detta torde bekräfta att distanseringsfunktionen är ganska viktig i sammanhanget.

  7. Andrea Kiso skriver:

    Sie-andet som integration

    Jag uppskattade att man plötsligt blev niad av lärarna från och med årskurs 10, det är kanske det enda avseendet där niandet uppfyller funktionen av social kitt. Annars håller jag med om att det är snarare ett sätt att hålla folk på avstånd, även om detta sker för det mesta så automatiskt att man (jag) knappast tänker i sådana termer.

  8. Germanisten skriver:

    Niande och distans

    Man kan reflektera vidare över språkets distansmarkörer. Tyskans niande gör den saken ganska lätt, medan vi i svenskan har ett intrikatare system, där distans markeras med samtalsämnen och den information vi delar med oss. Itressant nog är tyskarna betydligt mindre restriktiva på den punkten: de markerar distans med tilltalsorden, samtidigt som de frågar efter eller delger information som för oss är fullständigt otänkbar att dela med obekanta. En intressant skillnad i språkbruket, som nog är svårare för tyskar som lär sig svenska att hantera, än vad det är för oss när vi lär tyska.

    Jag skulle kunna spinna vidare på detta, men eleverna väntar!

  9. Östen Dahl skriver:

    Makt och solidaritet

    Det finns skäl att påminna om att det finns en hel del skrivet om vad som ligger bakom val av pronomen och andra tilltalsord. Det klassiska arbetet är
     
    Brown, Roger, and Albert Gilman. 1960. "The pronouns of power and solidarity." In Sebeok, Thomas A. (editor). Style in language. Cambridge, MA: Massachusetts Institute of Technology. 253–276.

    Det som Andrea berättar handlar om att en övergång från ett asymmetriskt och maktbaserat system (där den ena parten duar och den andra niar), som är typiskt för hierarkiska strukturer (som bevaras i relationen mellan vuxna och barn), till ett symmetriskt system där duandet uttrycker vad Brown och Gilman kallar "solidaritet", och niandet följaktligen kan konnotera icke-solidaritet eller distans ("ni är inte min kompis"), fast det nog från början skulle markera respekt. I det gamla svenska systemet lyckades pronomenet ni samtidigt kombinera de negativa sidorna av bägge systemen — det markerade både makt och icke-solidaritet.

  10. win casini skriver:

    Synd..

    Tycker i ärlighetens namn att det här är lite synd. Själv läste jag tyska i halva grundskolan och gymnasiet. Har faktiskt haft förvånansvärt mycke användning för den, och då har jag ändå inte rest nå mycket i Tysklan.

  11. Stefan Holm skriver:

    Nie Ni in Schweden?

    Har vi nå’nsin niat nå’t vidare i Sverige? Fram till hans bortgång 1987 lyssnade jag ofta i timmar till min morfar, som dels var en god berättare och dels ( från 1919 c:a) hade arbetat som privatchaufför åt friherre Fredrik von Essen på Hellidens slott utanför Tidaholm.
     
    Tilltalet var självfallet du arbetsfolket emellan men över de sociala skrankorna användes tredje person: ’Kan Gustav ha vagnen framkörd till klockan halv åtta i morgon bitti?’ Visst, baron! Får man fråga baron, vart vi ska fara?’ ’Ja, Gustav kan preparera för fyra dagars bortavaro.’ Det spelade sedan ingen roll, att morfar blev ädlingens närmaste förtrogne under de många resorna kors och tvärs över riket (frälseståndet gjorde i stort sett ingenting annat än for runt till varann för att äta och supa): titlarna lades aldrig bort.
     
    Likt Hedebyborna kånkade herrskapet (1936). Barnen, som var jämnåriga med morfar, fick skaffa sig ’vanliga jobb’ och i det direkta umgänget där var det du som gällde. Men jag hörde dem aldrig omtalas som något annat än ’Baron Hans’ och ’Fröken Ella’. Ordet ’Ni’ (i singularis) kan jag aldrig påminna mig ha hört från morfars mun.
     
    Och visst, i unga år, före Bror Rexeds du-reform (1968?) och medan man själv hade en gnutta hyfs kvar, kunde man väl säga ’varsågod och sitt, tant’, när man reste sig upp i bussen. Men ’Ni’? Aldrig (förutom i det militära)! Det ligger något föraktfullt i det.

  12. Östen Dahl skriver:

    Jo nog niades det alltid

    Jag håller inte riktigt med. Under 60-talet blev jag trots min ungdom niad ganska ofta, även i det civila. Många lärare både på gymnasiet och universitetet sa ni, liksom administrativ personal på universitetet. Jag tror man sa ni även i affärer och på restauranger t.ex. "Min herre" kunde de säga i en herrekiperingsaffär, men det lät lite ansträngt. Men här är direkt motevidens till Stefans påstående. I den här intervjun från 1967 med ecklesiastikminister Ragnar Edenman nias denne potentat konsekvent av intervjuaren Ulf Gudmundson. Jag tror att ni vid den här tidpunkten hade tappat en del av de negativa konnotationer det tidigare hade.

  13. Jan-Olof skriver:

    Både och

    Mina erfarenheter stämmer både med Stefans och Östens. Jag tror aldrig att jag har tilltalat någon med "Ni".
    Där jag växte upp i det lilla halländska industrisamhället Getinge förekom aldrig tilltalsordet "Ni", iaf inte i dom kretsar där jag förekom. Jag minns att bonden på en gård, som jag brukade vara på ibland, brukade tilltala sin dräng (som det faktiskt kallades) som "Ernst" och Ernst kallade honom "Johan", det var ganska förvånande för mej.
    Jag tilltalade alla utom viss överhet (=lärare) med du. Jag minns att jag en gång fick skäll av mina föräldrar för att jag hade sagt du till en äldre man som jag inte kände särskilt väl, men jag förstod inte vad som var alternativet (antagligen att säga "farbror"). Vi hörde rykten om att i Skåne tilltalade barnen sina föräldrar med "far" och "mor", det lät väldigt exotiskt. Lärarna i små- och folkskolan skulle  tilltalas "fröken" resp. "läraren".
    När jag började på läroverket i Halmstad (1955) skulle lärarna tilltalas med "magistern" resp "fröken" (oberoende av civilstånd, vilket ju var irrelevant i sammanhanger), lite längre upp i klasserna tilltalades även kvinnliga lärare "magistern"; fast vad jag minns så tilltalades lärare i övningsämnen "läraren". En del lärare sa nog "Ni" till oss, men det vanliga var att vi tilltalades med namn. Några lärare använde efternamn till pojkarna och förnamn till flickorna. Vår klassföreståndare i realskolan, en ung adjunkt i svenska och historia, föreslog när vi började(1955) att vi och han skulle använda tilltalsordet "du" till varandra, men det tyckte klassen var helt chockerande, så det blev det vanliga mönstret "magistern" resp. namn.
    När jag började läsa matte i Lund 1964 fick vi veta på introduktionsmötet att vi skulle säga du till alla utom till professorerna som själva fick välja hur dom skulle tilltalas. Detta var alltså tre år innan Bror Rexeds medialt överskattade "du-reform". Vad jag minns har jag alltid duat och duats av universitetspersonal, med detta undantag, och med undantag för lingvistikprofessorn Bertil Malmberg som jag började läsa för 1975. Han sa "Ni" till studenterna och vi förväntades säga "professorn" till honom (fast i praktiken använde vi olika taktiker för att undvika direkt tilltal). När jag började på 3-betygsstadiet la han bort titlarna, han är de ende som formellt har lagt bort titlarna med mej (fast jag hade svårt att säga "du" till honom sen med, och att kalla honom Bertil var otänkbart…).

  14. inga johanson skriver:

    Är skoltyskan utrotningshotad?

    Svaret på frågan är väl HUR man undervisar i tyska. Om skoleleverna får Schiller, Goethe och Hamlet på det här viset så ökar man väl intresset för tyska språket och tysk kultur:
    Tips till dagens språklärare i tyska:
     
    http://www.youtube.com/watch?v=2Xy33JsGRNE
    http://www.youtube.com/watch?v=DWCbMI1SO5o
    http://www.youtube.com/watch?v=b3k8vJjUCiQ

  15. Stefan Holm skriver:

    Feodalt och borgerligt?

    Att döma av våra inlägg kanske man kan koppla 3.p-tilltalet till det aristokratiska / feodala / lantliga och 2.p.pl-ditot till det borgerliga / industrikapitalistiska / urbana Sverige. Det senare blev dock inte långlivat utan fick ge sig för de folkhemskes 'du'. Den klara skarven för mig var realskolans (1964-67) 'fröken' , 'magistern' visavi gymnasiets (1968-70) 'du'. 

  16. Anna Norman skriver:

    Jag blev niad härom dan… av nån ung person typ 80 el 90-talist.
    När jag gjorde Harlekins översättningsprov stod det i instruktionerna att man alltid ska översätta "you" med "du" även om personens titel var mrs eller miss. Ex. Miss Smith kan du vara snäll och öppna fönstret. Det tycker verkligen inte jag låter bra, men Harlekin säljer ju massvis med böcker, så de måste ju göra nånting rätt.

  17. Kulikov32Kirill skriver:

    Re:

    Хороший сантехник киев, недорого

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>