Sommarkartor — säsongsavslutning

 

Det är kanske dags att avsluta sommaren då, med en sista laddning kartor för säsongen.

Inom den semantiska typologin finns ett projekt med lingvistikens tuffaste projektnamn, nämligen the cut and break project (som jämför uttryck för förstörande i olika språk). Och man vill ju inte vara sämre själv. Här följer tre olika kartor med termer för söndrande.

Till att börja med har vi trasigheten själv. De flesta svenskar talar om att något är trasigt, och man skulle kunna tro att det är ett uttryckssätt med eoner på nacken. Denna användning är dock rätt modern, visar det sig. Trasig är visserligen belagt i SAOB från 1618, men då bara om textilier. Något som är i trasor är förstås trasigt. Men för inte så länge sedan hade det nog varit märkligt att tala om trasiga dörrar eller koppar. Om annat än textilier är nämligen trasig belagt först 1810. Söndrig, däremot, är belagt från 1525, dvs ungefär så länge som svenska alls skrivits i nån större utsträckning. Så oppositionen mellan trasig och söndrig har nog inte funnits himla mycket mer än ett sekel.

Som synes har Finland och delar av södra Sverige inte anammat denna utveckling:

Något som är trasigt kan ju även sägas vara sönder, men så icke i sydliga och västliga delar av Sverige. Där är det i sönder:

Om man agerar så att något blir trasigt har den svensktalande inte mindre än fyra uttryck att välja på. I Finland (och i någon mån i Norrbotten) söndrar man, något som i standardsvenska mest används bildligt, främst i uttrycket "söndra och härska". Ett samhälle kan vara söndrat, men här är vi alltså ute efter trasigheten hos en bil, en mobiltelefon eller ett par jeans.

I Sverige varierar tre lättverbskonstruktioner, där ha, ta och göra har varsin geografisk tyngdpunkt.

”Söndrig”-kartan bygger på knappt 1000 webbelägg, och de övriga två på nästan 2000, så här tycker jag att jag har skapligt på fötterna.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Sommarkartor — säsongsavslutning

  1. Edvin skriver:

    Jag trodde du också skulle ta upp den möjliga semantiska skillnaden mellan ha och ta sönder.  Som stockholmare säger jag nog oftare ha än ta, men när jag använder ta är det alltid om medvetet söndrande.  Att råka stöta emot en vas så den ramlar i golvet kan inte kallas att ta sönder den i min mun.  Ha sönder är nog ospecificerat i den bemärkelsen.

    Finns det för övrigt något som kan förklara den geografiskt väldigt… sönderdelade spridningen av göra sönder?

  2. Mikael Parkvall skriver:

     
    Sant. Man hade kunnat nämna det åtminstone. Och mina intuitioner liknar dina. Fast det är ju svårt att utröna hur det används i bloggarna. Eller rättare sagt, det går väl, men då skulle samma antal arbetstimmar förmodligen ha resulterat i en tiondel så många träffar.
    När det gäller den diskontinuerliga geografiska fördelningen, så brukar en sådan ofta tyda på att det rör sig om reliktområden, alltså att en ny innovation spritt sig i mitten, och lämnat periferin orörd. Vi skulle därför förvänta oss att ”göra sönder” är äldre än de andra alternativen. Att döma av SAOB verkar så vara fallet. Om jag fattar det rätt (men exemplet är sådant att jag inte ens begriper vad det betyder, måste jag erkänna), är ”göra sönder” belagt ffg 1565, ”ha sönder” 1753, och ”ta sönder” först 1834. ”Söndra” går tydligen tillbaka till fornsvensk tid.

  3. Edvin skriver:

    Men finns det alltså folk i de rödmarkerade delarna som kan säga ta sönder om olyckshändelser?  Och ha sönder har också en underlig enklav mitt i det blåa Norrland.  Skulle det ha sträckt sig längs hela kusten för att sen kring Medelpad falla bort till förmån för det äldre göra sönder?

  4. Mikael Parkvall skriver:

    Jag tror att jag blev så till mig av att ha hittat en intressant geografisk fördelning att jag närmast glömde bort semantiken. Men det finns väl ingen iofs anledning att anta att götalänningar är klantigare än svealännigar eller tvärtom.
    Den gula enklaven i Norrland är i första hand Umeå, och i andra hand Skellefteå. Möjligen har det med saken att göra att Umeå inte bara är ett regionalt centrum, utan också en universitetsort.  Även om jag inte markerade det på kartan, så är även Östersund gulare än sitt omland.

  5. Kenneth Nyman skriver:

    Jag (upplänning/mellansvensk) skulle nog använda "ha sönder" både om medvetna och omedvetna handlingar. Möjligen skulle jag kunna "ta sönder" med den ungefärliga betydelsen "plocka isär" eller "demontera". Men om syftet skulle vara skadegörelse, skulle jag nog säga "ha sönder", oavsett om det sker medvetet eller av oaktsamhet. 

  6. Östen Dahl skriver:

    Söndra ej!

    Jag har själv samma intuitioner som Edvin m.fl. om ta sönder men det är helt tydligt att det finns många som använder ta sönder också om oavsiktliga söndranden:
    "Jag råkade ta sönder en glödlampa en gång, och normalt brukar det vara en katastrof att städa upp."
    Om söndra: I Helsingfors kan eller kunde man läsa en uppmaning i telefonkioskerna: "Söndra ej!" — en princip som kanske kan vara bra att tillämpa generellt i livet.
    Men söndra-området i norra Sverige ligger misstänkt långt norrut — det är ju egentligen samisk- eller meänkielitalande?

  7. Stefan Holm skriver:

    Västkusten har gått i sönder

    Vill bara konfirmera din karta rörande det sydvästliga ’i sönder’, som jag hör ’all over the place’. Göteborgarnas prylar är inte bara ’i sönder’, de har också gått ’i sönder’, då någon har gjort ’i sönder’ dem. Som jag tillbringade barn- och ungdom i det inre av Västergötland (där den röda färgen på kartan så sakta bleknar), så reagerar jag och tycker ’i sönder’ låter lite barnspråk.
     
    Det är kanske påverkan från uttryck som ’isär’ eller ’i tusen bitar’, som spökar. Eller varför inte det näralydande ’(lite) i sänder’?

  8. Anders E skriver:

    Itu

    Nja
    Under hela min uppväxt längst i söder, använde jag varken trasig eller sönder. Jag hade itu saker, eller gjorde itu dem, alternativt så gick sakerna itu….
    /anders

  9. Linnea Hanell skriver:

    He sönt

    I åtminstone Umeå finns också alternativet "sönt": "gå sönt", "ta sönt", "ha sönt" – och så givetvis allra helst "he sönt" (dock inte "göra sönt", och det verkar Google hålla med om).
    Jag själv som flyttat från Umeå till Stockholm har vad jag vet slutat säga "sönt", men om jag i mitt eget kök skulle välta ner en tekanna från diskbänken skulle jag nog säga att jag "hedde sönder" den. I mindre vardagliga sammanhang kanske inte dock, men sånt är ju så svårt att veta.

  10. Östen Dahl skriver:

    Häv boken på bordet

    …och då är att märka att hedde inte är ett alternativt uttal av hade utan etymologiskt är samma som svenska hävde. Verbet häva har expanderat sin användning tämligen radikalt i nordsvenska varieteter och kan bl.a. betyda 'sätta, ställa, lägga', alltså som engelska put.

  11. JP skriver:

    I mitt regiolektala språkbruk heter det att he sönder, jmf. dialektens (centraljämtska) he sånt. Utanför mitt regiolektala språkområde skulle jag växla över till det uttalsmässigt snarlika ha sönder. Känner inte alls igen "göra sönder" som tydligen ska genomsyra Jämtland.

  12. Linnea Hanell skriver:

    He och häv

    Den etymologiska kopplingen mellan he och häva verkar visserligen vara allmänt accepterad, men jag tycker att den är lite märklig eftersom många av de dialekter som faktiskt använder ordet "he" har en mycket markant skillnad mellan e-ljud och ä-ljud. Det borde väl minska chansen att "häv" blir "he". Eller går det att förklara fonologiskt?

  13. Östen Dahl skriver:

    Nog ä he häva alltid

    Jo, Linnea, men som framgår här och här finns ju också former som , häa och häva i liknande användningar, vilket pekar på ett samband mellan he och häva. Varför det har blivit he på vissa ställen vet jag inte men märkligare ting har hänt i språkhistorien.

  14. Martin Persson skriver:

    Försök till fonologisk förklaring

    Med risk för kannstöperi. Om vi utgår från att det faktiskt rör sig om ett gammalt häva, kan man tänka sig att ordet i en mer hjälpverbslik funktion (som i nutida he sönder) ofta stod i obetonad ställning, där skillnaden mellan /e/ och /ä/ rimligen torde ha blivit neutraliserad. (Jfr poängen och på ängen.)
    Nästa steg kan ha varit en lexikal klyvning (tror jag det heter), där häva och he kom att uppfattas som olika ord. I detta läge kom i så fall /e/ att bli det normala för he även i betonad ställning.
    Märkligare saker har hänt här söder om Söder, där bredvid heter bröve, men strängt taget har jag ingen aning.

  15. Linnea Hanell skriver:

    Jo

    Jag skulle ha hållit mig till att uttala mig om mitt eget språkområde, dvs. Umeåtrakten, för där har jag aldrig stött på någon som använder ett verb som "hä" (även om det påståendet inte ska tas som framlagt bevis för att den etymologiska beskrivningen skulle vara felaktig). Däremot ser jag att Skelleftebon i Östens studie böjer verbet starkt, och det tror jag inte man stöter på 14 mil söderut. Så ja, det varierar väl starkt med såna där ord som inte omfattas av någon standardnorm.
     
     Martins fonologiska förklaring låter ju rimlig. Tack för den.

  16. JP skriver:

    Jämtska he bör komma från ett äldre *hevi som i sin tur måste ha uppstått ur ett fornjämtskt hävia (eller med fornvästnordisk normerad stavning hefja) genom vokaltilljämning. Detta förklarar alldeles utmärkt varför dialekter med vokaltilljämning har (stam-)vokalen e i häva.

  17. Martin Persson skriver:

    Det äger säkert sin riktighet. På urnordiska och germanska bör det väl vidare ha hetat *havjan eller något sådant. Men jag var alltså ute efter att förklara de skilda vokalkvaliteterna i de varieteter som har he och häva, och då behöver man kanske inte gå så långt bakåt i tiden.

  18. jukk skriver:

    Jag håller inte riktigt med den där kartan. På österbottens folkmål söndrar vi inte, utan vi häver sånder eller t.o.m. lagar sånder (här använder vi fortfarande verbet laga som vi gjorde på 1500-talet, i betydelsen att något försätts i ett visst tillstånd, se SAOB). Verbet söndra existerade inte i mitt barndomsspråk (möjligen existerar det i stadsmålen). Då något är trasigt så är det sånder. Och bli trasigt är ga sånder.

  19. Pingback: Språkfrågan | Familjen Lalloo i Seattle

  20. Mikael Parkvall skriver:

    Så är det säkert, men jag säger som jag har sagt så många gånger förut (och antagligen kommer att behöva upprepa): mina kartor föreställer inte folkmål. De föreställer hur folk skriver (på bloggar och liknande) i regionalt färgat standardspråk. Alltså inte hur folkmålen låter.
    Detsamma gäller hä sönder. Jag har visserligen inte sökt efter det, men jag misstänker att det inte förekommer tillräckligt ofta i skrift för att ge utslag på kartorna.

  21. jukk skriver:

    Jag tror det är ett stort avstånd mellan det man kan anta är det officiella skriftspråket (och till en viss del talspråket i stadsområdena) och vad folk egentligen talar här i trakten. Det regionalt färgade standardspråk som man tvingas ta till ibland är mycket brokigt och varierar från person till person. Här har vi influenser från Sverige, södra Finland och folkmålen. Stannar man två personer på gatan i Vasa så är det möjligt att den ena skulle använda söndra, medan den andra skulle ta sig en funderare, söka efter ett uttryck från något standardspråk som ligger nära (inspirerat från Sverige eller kanske södra Finland) eller till sist ta till den folkliga varianten.

  22. JP skriver:

    Mikael, he sönder är verkligen regionalt färgat standardspråk och är – där det används – inte märkligare än konstruktioner som t.ex. bilarna är grön. En googling på uttrycket ger 3550 träffar, så det används helt klart även i regionalt färgad standardskrift.

  23. JP skriver:

    Martin, jag skulle tro att det saknas dialekter där man har både häva och he. Jag misstänker nämligen att alla dialekter med det svagtonigt utvecklade he även har (eller i alla fall hade) det vokaltilljämnade hevi. (Undantag: Möjligen kan det finnas dialekter som lånat in he som det är och som saknar vokaltilljämning. Jag har en känsla av att verbet he är ett sent inlån i jämtska – hittar det inte i Oscarssons  1700-talsordlista – så det är möjligt att det har ett begränsat epicentrum.)

  24. Mikael Parkvall skriver:

    Jag hade som sagt inte sökt efter det, men nu när JP visar att ”he sönder” ger så pass många träffar som det gör, så får jag såklart medge att jag borde ha tagit med det.
     
    Det är dock inte 3550 träffar, utan 910, om man sorterar bort dubletter. Men det borde likväl kunna generera minst 100 ortsbestämbara träffar, och förhoppningsvis mer.

  25. Mikael Parkvall skriver:

    I går skrapade jag fram en rätt stor mängd "he sönder", men datorjäveln slog oväntat av sig själv och stal alltihopat. Men en framtida revidering av kartan kommer förhoppningsvis att innehålla även denna form. Kanske kommer det att bli min första karta nånsin där JP känner igen sitt Jämtland?

  26. Alexander skriver:

    Också häva/häver/hävde/hävt sönder och hä/hädde/hätt sönder verkar ge sammanlagt i storleksordningen 400 respektive 270 unika Google-träffar vardera (presensformen här sönder är dock svårgooglad).
    En av träffarna är en Flashbacktråd där en relativt livlig diskussion utbrutit om vilket uttryck som är "rätt". I denna tråd nämner en skåning uttrycket ta isönder, ett uttryckssätt som ju kan förefalla som ett logiskt val i det område där kartorna indikerar att verbet ta väljs framför ha samtidigt som i sönder föredras framför sönder - alltså i princip i Skåne. Det verkar mycket riktigt förekomma ganska ymnigt – över 2000 unika Google-träffar på olika kombinationer av ta/tar/tog/tagit/tatt isönder/i sönder. Och när jag tittar på några stickprov verkar beläggen mycket riktigt vara koncentrerade till Skåne. 

  27. Alexander skriver:

    Inser nu att Stefan Holm ovan påtalar att en motsvarande kombinationseffekt mellan göra och i sönder torde existera i Göteborg. För detta finns dock av någon anledning betydligt färre Google-belägg, jag hittar i runda slängar 220 träffar på olika kombinationer av verbformer av göra och isönder/i sönder.
    De stickprov jag tittar på kunde alla lokaliseras till Göteborgstrakten.

  28. Henrik R. skriver:

    Wörter und Sachen

    Som nordist tycker jag att det är lite kul att ni här på Lingvistbloggen ägnar rätt mycket uppmärksamhet åt det som traditionellt kallas Wörter und Sachen-forskning. Alltså "vad heter det här på din dialekt?". Mitt intryck är annars att en vanlig skillnad mellan nordister och lingvister är att lingvisterna är mer inriktade på moderniteter, men i det här fallet tycks det alltså vara nästan tvärtom.
    För övrigt tycker jag att uppdelningen lingvister/nordister, som nog är en realitet, är oegentlig; vi sysslar ju alla med olika aspekter av språk.

  29. JP skriver:

    Henrik R, mig veterligen så berör Mikael Parkvalls oftast intressanta kartor just spridningen av moderna ord och uttryck även om så inte riktigt var fallet den här gången.

  30. Henrik R. skriver:

    Modernt

    Min kommentar avsåg tillvägagångssättet och intresseinriktningen och inte det lexikala urvalet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>