Ett bräkande inlägg i Aftonbladet

Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh har skrivit en artikel med titeln Hey dude – vart tog engelskan vägen? Han har hört fotbollstränaren Pia Sundhage intervjuas på engelska och är något upprörd över att hon använde amerikanskt uttal – att hon ”bräkte på om om födelse­orten Ulrice­hamn egentligen ligger i Mellanvästern och som om hon var uppväxt på pancakes i stället för pannkakor”. Som signaturen Susanne L-A på Språkförsvaret påpekar (fast hon annars citerar Westgårdh med visst gillande) har Sundhage faktiskt bott och arbetat i USA och, men det är tydligen ingen ursäkt, inte heller att hon två gånger tackat nej till att bli inbjuden till Vita huset. Anders Westgårdh säger att det förstås är naturligt att den brittiska engelskan i Sverige snart är ”lika utdöd som latinet” och att den amerikanska populärkulturens språk ”knappast går att härleda till sitt ursprung med tydlig diktion och proper (!) ordföljd”. Det viktigaste i nutida amerikanska, enligt Westgårdh, förutom ord som ”dude, like, whassup, douchebag, fuck” är att ”bräka och överbetona r:en”. Skådespelarens Joel Kinnamans engelska beskrivs som ”sluddrig, slarvig och full av jargong”.* Slutsatsen är att ”amerikanskan är den nya engelskan”.

Nu är fakta i målet ungefär följande. Enligt gängse språkbruk i engelsktalande länder finns det inte ”engelska” och ”amerikanska” utan ”brittisk engelska” och ”amerikansk engelska”, förutom ett otal andra ”engelskor”. Brittisk och amerikansk engelska är i lika stor utsträckning fortsättningen på det språk som talades i England på sexton- och sjuttonhundratalen. I både USA och Storbritannien finns dessutom ganska stor variation på hur man talar; vad beträffar överbetoningen av r-en så finns det ”rotiska” och ”icke-rotiska” dialekter i båda länderna, det vill säga på båda sidor av Atlanten har man på vissa platser och i vissa sociala skikt tappat r-ljudet efter vokal. R-dialekterna, dit standardamerikanska men inte t.ex. de dialekter som talas i New York och Boston, ej heller hippa varianter av engelska som ”African American Vernacular English” eller (delvis) karibisk engelska, är alltså de äldsta. Kartorna på Wikipedia visar att de r-lösa dialekterna fram till mitten av 1900-talet bara omfattade ungefär halva England (och varken Skottland, Wales eller Irland). Uppskattningvis utgör de r-lösa talarna av engelska ca en fjärdedel av modersmålstalarna av engelska.

Vad distinktheten i uttalet och ordvalet så finns det förstås alla tänkbara register i både brittisk och amerikansk engelska, och svenskt ungdomsspråk kan lika väl påverkas av brittiska rappare som amerikanska gangsterfilmer. Den ”offentliga” engelskan i USA är delvis avsevärt prydare än engelskan i Sverige – filmen ”Fucking Åmål” fick som bekant heta ”Show me love” i USA.

När jag gick i skolan och även när jag läste engelska på universitetet var amerikansk engelska i det närmaste förbjuden (för alla som inte hade vistats i USA en längre tid). Officiellt kunde det motiveras med att man skulle hålla sig till en variant och att det då var bäst att välja den geografiskt närmaste men det fanns nog också en underliggande värdering att brittisk engelska, och då med det som kallas ”Received Pronunciation”, var den Riktiga Engelskan. Detta fast RP (som jag måste medge att min egen engelska, med vissa modifikationer, är modellerad på) måste ses som en i vissa avseenden extrem överklassvarietet som inte talades av mer än några få procent av befolkningen ens i England. Idag har den i stort sett ersatts av ”Estuary English”, en mer demokratisk variant som trots vad Westgårdh säger också hörs efterliknad av många svenska ungdomar.

Man kan förstås tycka olika saker om amerikansk populärkultur och om USA i allmänhet. Kanske de flesta av oss har någon form av hatkärlek till Amerikas Förenta Stater. Men det är svårt att se varför ”General American”, som ändå har fler talare än någon annan form av engelska, skulle vara mindre värd än brittisk engelska.

(Efter att ha skrivit detta har jag läst kommentarerna till Anders Westgårdhs artikel – många håller förstås med honom men det finns rätt många kommentarer som går åt samma håll som ovanstående. Det finns hopp också om Aftonbladets läsare…)

*Som en kommentator i Aftonbladet påpekar har Kinnaman en amerikansk far. Enligt Wikipedia har han dessutom både svenskt och amerikanskt medborgarskap. Men Westgårdh menar väl att han i alla fall borde lära sig tala brittisk engelska.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

38 kommentarer till Ett bräkande inlägg i Aftonbladet

  1. Malin skriver:

    Vad gäller Kinnaman, precis som med Sundhage, är det ju löjligt att föreslå att han skulle tala brittisk engelska när han jobbar i USA — britter och australiensare får, såvida de inte spelar just britter och australienserare, glatt prata "amerikanska". Sedan gör en del (Hugh Laurie) det bättre än andra (Clive Owen).

  2. Erik S skriver:

    En intressant anekdot om Lukas Moodyssons film är att det ursprungliga förslaget till svensk titel var "Fucking jävla kuk-Åmål" (precis som Elin säger i filmen). Så sanningen är alltså att vi svenskar också är pryda på vårat eget språk. Och troligen hade ju amerikanerna accepterat titeln "Jävla kuk-Åmål" utan större problem.
    Obs! Ta det här som en anekdot. Jag kommer bara ihåg att jag läste det någonstans men kan inte hitta någon källa nu.

  3. Stefan Holm skriver:

    Övermaga

    Vänd på steken! Hur övermaga skulle det inte låta, om en britt anklagade en annan (svensktalande) för att ha ’fel’ dialekt? Leder man ett gäng amerikanskor, så stärker nog inte direktiv från bänken på snobbig RP auktoritet och laganda.
     
    En annan, som hört hennes stämma sedan unga år, kan meddela, att Pia kodskiftat från älvsborgsmål till göteborgska och (numera i TV) standardiserad västmellansvenska. Hon kan nog vid behov göra detsamma inom engelskan. Stå på dig, tjejen!

  4. Mikael Parkvall skriver:

    Det konstigaste med Susanne L-A:s inlägg tycker jag var att brittisk engelska representerar hur "engelska ska uttalas". De flesta engelsktalande bor ju i Staterna, och det är ju mer på grund av USAs maktposition än Storbritanniens som vi lär oss engelska i skolan.

  5. Gunnel Melchers skriver:

    Om \"rullande r\" och lite annat

    Bra rutet!
    Egentligen är ju "brittisk engelska" inte nån särskilt bra term eftersom den innefattar t.ex. skotsk och irländsk engelska som skiljer sig markant från andra "engelskor", ffr allt fonologiskt. I vår bok World Englishes (Melchers & Shaw 2011) använder vi t.ex. – i likhet med många andra "engelsk engelska", men jag medger gärna att det inte heller är helt lyckat.
    Vad beträffar RP tycker jag inte att det kan beskrivas enbart som ett

  6. Lena Ess skriver:

    Jag tänker på sång. Inte sjunger någon med bräkande r och tjocka l, inte ens i country and western? (Varför?)
    Jag skriver sånger. Vissa som sjunger dem, får jag ständigt påminna om att inte bräka på r och l. Detta är naturligtvis en rent känslomässig reaktion hos mig och inte vetenskapligt på något vis, men jag tror bräkandet i engelskan hos svenskar har med en attityd att göra, som vill vara "tuff" och hypertrendig (= "amerikansk") och att – i mitt fall – jag inte vill att mina sånger ska framföras på det viset. Inte ens en amerikan skulle sjunga dem så, tror alltså jag. Det blir "tillgjort", överdrivet. Till viss del kan nog det här fenomenet jämföras med "mode-ord" som vi allt snabbare tar till oss. De ska ju också visa att man "är i framkant" (även om man inte är medveten om det).

  7. Gunnel Melchers skriver:

    forts. - tryckte av misstag på \"Spara\"!

    en extrem överklassvarietiet – det finns RP och RP som beskrivits i detalj av John Wells.
    F.ö. är det fascinerande att läsa insändarnas beskrivningar av engelskt uttal, t.ex. sign. Nulleus kommentar om "rhotiska rullande r" ("rhotisk" avser bara om "r" uttalas i alla positioner där <r> finns i stavningen), "precis som i Oxford". Vem "rullar r" i Oxford?

  8. Linnea skriver:

    Svensk engelsk standardnorm

    Det där med att skolbarnen ska lära sig brittiskt uttal är för övrigt något som också jag minns från min skolgång på 1990-talet. Med ord som "bräkande", "grötigt" och "grovt" målades den amerikanska engelskan upp som ett gement och ofint språk som möjligen hade ett populärkulturellt värde, men inte mer än så.
    Det är väl lätt hänt att såna föraktfulla attityder går i arv, särskilt när föraktet riktas mot en kultur som på har en förhållandevis stark ställning bland folket. Förakt mot det folkliga är ju ingenting nytt. Kanske är det inget annat än det detta handlar om.

  9. T-Anna skriver:

    Men gud vilken dryg kommentar från Westgårdh. Jag förstår inte vad för egenvärde det skulle finnas i att behålla ett RP-uttal? Det var förresten bland det intressantaste när jag började plugga i USA för en massa år sedan, att se hur lång tid det tog de skandinaviska studenterna att skava av brittiskan (runt ett år). Nuförtin (nio år senare) har jag inget kvar av den förutom like brittisk vokabulär som inte vill ge sig, men det innebär knappast att min engelska är sämre. Tråkigt tänkt.

    Appopå RP vs. estuary förresten, vill jag minnas att ljudbanden som hörde till åtminstone mina mellanstadieböcker (mitten av nittiotalet) blandade, att rösterna i dialoger osv, iallafall de som tillhörde barn, var ledigare och mer åt estuaryhållet, medan instruktionerna höll sig till RP.

    (Och, Lena Ess, ingen sjunger väl på RP heller?)

  10. Östen Dahl skriver:

    Ja, jag vill förstås inte nedvärdera RP heller — det kan tyckas vara en överdrift att det är en "extrem överklassvarietet" (jag sa också "i vissa avseenden). Men det som väl är okontroversiellt är att RP i det gamla brittiska klassamhället användes för att upprätthålla gränser mellan folk och fä, och nog kan man misstänka att RP-användarna odlade de skillnader som fanns för att göra gränserna tydliga. 

    De rullande r-en i Oxford är förstås märkliga i sammanhanget. Men även när folk talar om att amerikaner "bräker" undrar man vilka fonetiska drag som ligger bakom. Lena Ess säger att hennes elever inte bör bräka på r och l. Det är väl då retroflexa r-ljud och velariserade l-ljud hon tänker på. Men det är ju annars får som bräker, och de har sällan kläm på retroflexerna. Själv har jag förmodat att det som uppfattas som bräkande är de amerikanska varieteter där den vokal som stavas med a som i man uttalas ganska slutet, ungefär som ä i standardsvenskt län, och dessutom blir förlängt före tonande konsonant och nasalt före ett n, kanske också till och med lite diftongerat. Wiktionary erbjuder en inte alltför extrem amerikansk variant och dessutom en brittisk som jämförelse. Detta kan man naturligtvis tycka är "oskönt" som det brukade heta förr i tiden. Men om ett språk eller en dialekt uppfattas som vacker eller ful beror inte så mycket på dess objektiva fonetiska egenskaper som på andra, mest icke-språkliga faktorer, till exempel vilken inställning man har till dem som använder språket. Så är det säkert även i detta fall.

  11. Östen Dahl skriver:

    Om man letar lite på nätet kan man konstatera att det tungomål som mest beskylls för att bräka är skånska. I Wiktionary kan man till och med läsa att bräka kan betyda "(vardagligt, något nedsättande) tala med väldigt öppna och långdragna vokaler; till exempel om att prata på skånska eller danska". Redan på 1700-talet tyckte Olof von Dalin att danskan var bräkande, fast det danska uttalet sägs ha ändrats en del sedan dess. Fredrika Bremer tyckte detsamma om irisk engelska: "En Irländare bräkte sin rotvälska." (citerat ur SAOB).

  12. Linnea skriver:

    Liknelsen vid fårens läten är väl att man menar att den bräkande talaren inte kontrollerar eller förfinar sitt uttal, utan släpper ur sig ljuden hur som helst. Det verkar som att det är med såna antydningar man beskriver dialekter man inte gillar. Samma attityd bär beskrivningen "grov" på. Det i sig säger ju något intressant om normen för hur folk bör sköta sitt tal.

  13. Calle skriver:

    När jag i andra klass fick lite första engelskundervisning hade vi en stående del av lektionen som gick ut på att läraren frågade alla en i taget Do you speak English? varpå man skulle svara Yes, I can. Jag tyckte att det var dumt att svara så med tanke på att jag egentligen inte kunde språket, så en gång när jag fick frågan drog jag till med ett No, I can't (/kænt/). Då svarade min lärare (ganska spydigt) "Bra försök, Calle, men det heter No, I can't (/kɑːnt/)".

  14. Gunnel skriver:

    @Calle

    Ursäkta, men den läraren verkar inte ha kunnat så mycket engelska, varken av brittiskt eller amerikanskt slag!

  15. Kenneth Nyman skriver:

    Vad gäller sång och musik, är det väl inte helt ovanligt med särskilda register. Wikipædia skriver om "R-coloured vowels":
    Dropping r-colored vowels when singing has traditionally been nearly universal and a standard part of vocal training, but there are now numerous exceptions, including many Irish singers and many performers of Country music in particular and, to a lesser extent, recently-arising genres of music in general
    Det kan nog stämma att postvokaliska r ofta är uttalas "lättare" än i standardamerikansk engelska i många musikaliska sammanhang. Fast å andra sidan är det väl sällan man hör någon riktig drottningengelska i radion. När hörde ni senaste en popsångare uttala [dɑːns] på klassis RP?
    Ifråga om Esturary Engslish finns en liten youtube-tutorial

  16. Mikael Parkvall skriver:

     
    "När hörde ni senaste en popsångare uttala [dɑːns] på klassis RP?"
     
    För min del var det Marc Bolans "Get it on" från 1971. Ungefär 1:35 in i detta klipp. (Låten fick för övrigt inte släppas under det tydligen alltför snuskiga namnet i Staterna, där den istället fick heta "Bang a gong").

  17. inga johanson skriver:

    och hurdan tyska ska vi tala? den som talas i Schweiz, Österrike, Berlin, München eller Köln? 

  18. Felix Ahlner skriver:

    "När hörde ni senaste en popsångare uttala [dɑːns] på klassis RP?"
    Sophie Ellis-Bextor 2001. "Murder On The Dance Floor": http://www.youtube.com/watch?v=BsISfQAXE60

  19. Ullah skriver:

    Är Get it on en snuskig titel? Det hade jag ingen aning om. Men jag hade inte ens börjat med engelska när jag upptäckte T.Rex.

  20. Gais-Ove skriver:

    Wikipedia ser en annan möjlighet: In the United States, the song was retitled "Bang a Gong (Get It On)" to avoid confusion with a number of the same name by the group Chase.

  21. Björn skriver:

    "Problemet", om något sådant finns, är väl att unga svenskars förebild vad gäller god engelska kommit att bli amerikansk underhållnings-TV. Inte bara vad gäller uttal, utan även ordförråd och uttryck. Vidare har markörerna för att anses behärska språket bra för denna grupp kommit att bli just ett naturtroget US-amerikanskt uttal samt förtrogenhet med slang och uttryck, medan det gärna slarvas med grammatik. Följden blir att många unga då de hamnar i situationer då de talar engelska, inte med amerikaner utan t.ex. med centeraleuropéer, talar jämförelsevis snabbt, sluddrigt och med ett ordförråd som i sammanhanget varken är passande eller begripligt. Detta kryddat med allehanda grammatikaliska fel.

  22. Östen Dahl skriver:

    Klockren sluddrighet

    Men om det är som Björn säger, handlar det då inte snarare om val av talstil än val av dialekt/varietet? För är sluddrighet och snabbt uttal något som är specifikt för amerikansk engelska? Anders Westgårdh verkar i och för sig tycka det, när han säger om Joel Kinnaman att "hans amerikanska är klockren, det vill säga sluddrig, slarvig och full av jargong". (För övrigt är det intressant att "klockren" och "sluddrig" inte längre känns som motsägande beskrivningar.) Jag vet inte om den påstådda sluddrigheten kan ges en objektiv fonetisk karaktäristik eller om den bara ligger i örat hos lyssnare som inte har varieteten ifråga som modersmål. Jag lyssnade på den här intervjun med Joel Kinnaman — i mitt tycke talar han snarast långsamt och eftertänksamt. Min känsla är att Westgårdh retar sig just på "klockrenheten", att Kinnaman åtminstone för ett svenskt öra helt enkelt låter för genuint amerikansk, vilket Westgårdh uppfattar som att göra sig till. Fast att prata som BP-Svanberg duger inte heller, tydligen.

  23. Kenneth Nyman skriver:

    Forskning?

    Det är ju lätt att man hör det man "vill" höra. Eller snarast kanske, det man irriterar sig på. Men är det någon som vet om det finns någon forskning på hur svenskar (eller för den delen andra modersmålstalare) uttalar sin engelska? Det låter inte som något som skulle vara alldeles för svårt att ordna. 

  24. Johan Engdahl skriver:

    Joel Kinnaman

    Jag hade nyligen en kompis över från staterna, som alltså har "amerikanska" som modersmål, och han tog vid ett tillfälle upp Joel Kinnaman. Han sa att han efter att ha sett serien The Killing "couldn't believe this guy is from Sweden!"

  25. Björn skriver:

    Jag har inte lyssnat på varken Pia Sundhage eller Joel Kinnaman, utan mina kommentarer skall ses som allmänna.
    Vad gäller sluddrighet är det min uppfattning att många (unga) svenskar som sagt prioriterar ett nordamerikanskt klingande uttal framför tydlighet, grammatik eller stort ordförråd. Därigenom tenderar de att tala otydligare och sluddrigare än de skulle behöva. Inte för att nordamerikansk engelska är sluddrig eller svårförståelig, utan för att imperfekt härmad sådan kan vara det. Det är ju inte bara uttal av vissa ljud man tillrättalägger (ex. val av r), utan såväl språkmelodi, idiom och ordförråd skall låta som hämtat ur Vänner, eller liknande TV-serie.
    Just med avseende på vilka kriterier som värdesätts i främmandespråkskunnande synes mig engelskan ha intagit en särställning. Åtminstone traditionellt skulle man kunna uttrycka sig tydligt, inte göra grammatikaliska fel samt ha ett stort ordförråd för att anses behärska ett främmande språk väl. Och jag gissar att den unge svensken fortfarande har den inställningen till andra främmande språk, som franska, tyska eller spanska.

  26. Calle skriver:

    Sen kan man väl fråga sig vilket språkbruk som är det rimliga att använda och lära ut. Har Björn något exempel på "grammatiska fel" som unga svenskar gör på engelska? Spontant tänker jag på såna saker som att svara I'm good istället för I'm well på frågan How are you?, men med tanke på att det är precis så många modersmålstalare av engelska själva säger så tycker jag inte att det är ett problem, åtminstone inte om man är medveten om att det kanske är mindre lämpligt i formella (och/eller skriftliga) sammanhang.
     
    Jag kan irritera mig lite på att man ibland försöker upprätthålla nästintill arkaiskt språk inom just språkundervisningen, som när man än idag ser God dag/afton/kväll listade som hälsningsfraser på svenska fastän knappt någon använder dem längre (mest i komiskt syfte i min bekantskapskrets). Några vänner som rätt nyligen kom till Sverige hade bara fått lära sig frasen Jag talar svenska i sin svenskundervisning och visste inte ens om att verbet prata fanns.

  27. Björn skriver:

    Calle: två sådana fel jag spontant kommer att tänka på är att välja fel verbform m.a.p. på numerus (is/are, was/were), samt att använda preteritumform i konjunktivställning (was istf. were).
    Just "I am good" tycker jag kanske är relativt oskyldigt; så kan även bildade US-amerikaner uttrycka sig. Jag använder det själv i sällskap där jag vet att det passar, även om jag vet att det är inkorrekt.

  28. Östen Dahl skriver:

    Det stämmer nog att svenskar inte alltid är så bra på verbkongruens på engelska. Det märks förstås framför allt när de, eller kanske jag borde säga vi, skriver. Men jag tror att det är sånt som man (tyvärr) måste träna en hel del för att lära sig behärska, och det har kanske inte direkt prioriterats i språkundervisningen. Jag vet inte om det är skillnad mellan engelska och andra främmande språk — när man någon gång hör svenskar tala tyska så är det ofta med nollkoll på kasus och dylikt.
    De andra sakerna som har tagits upp här är nog sånt man kan ta mindre allvarligt på, eftersom det är typiska språkpoliskäpphästar. 
    Men jag förstår fortfarande inte varför just amerikanskt uttal leder till sluddrighet — eller till brister i grammatiken. Jag lyssnade på ett klipp ur "Vänner" på Youtube och tyckte att det mycket väl skulle kunna användas som förebild för den som vill lära sig prata naturlig engelska. Dessutom betyder sluddrig i i mitt språkbruk ungefär 'otydlig artikulation' så jag tycker inte man kan säga att den som använder fel verbform talar sluddrigt.

  29. Björn skriver:

     

    Det är inte amerikanskt uttal som leder till sludder — det är ett ensidigt fokus på uttal som kvalitetsmätare för främmandespråksutövning där denne går ut över andra kvaliteter som grammatik och tydlighet. Det är åtminstone min hypotes här.
     
    Jag håller med om att det inte sluddras i förlagan Vänner — så varifrån kommer då sluddret? Modersmålstalare kan ofta kosta på sig att i umgängessituationer tala oartikulerat. Detta tal betraktar vi inte som sludder även om det är mindre välartikulerat än t.ex. ett tal inför en folksamling av samma person. Sluddret, menar jag, uppstår när man utan att vara fullt framgångsrik försöker härma detta vardagliga tal. Lyckas man fullt ut gör det förstås ingen skillnad, men det gör de allra flesta främmandespråkstalare inte. Jag menar att dessa skulle ha möjlighet att fokusera på tydlighet i sitt uttal, men att man hellre försöker låta autentiskt nordamerikansk (utan att lyckas fullt ut) vilket därigenom går ut över klarheten. Att det är just nordamerikansk engelska man härmar har i sammanhanget mindre betydelse — det är värderingen av "naturtroget" uttal framför andra språkliga kvaliteter som leder till fenomenet.
    Vilka svenskar är det du har hört tala tyska med noll koll på kasus? Jag frågar, för att jag tvärtom hört exempel på motsatsen. Senast en tyska jag talade med som deltagit i en friluftsresa (i Tyskland) där en svensk man med närmast fullvuxen son deltagit. Hon nämnde att mannen hade talat tyska mycket långsamt, men grammatikaliskt oklanderligt. Jag känner till fler exempel men det rör sig i samtliga om äldre, vilket får mig att fundera på — om dina exempel främst handlar om yngre — om förändrad skolundervisning kan ha någonting med saken att göra. Åtminstone fram till fyrtiotalisterna var språkundervisningen inriktad på utantillinlärning, grammatik och stavning. Senare dagars skolundervisning kanske uppvisar mer av en "prata, det gör ingenting om det blir fel"-inställning?
     

  30. Johan Engdahl skriver:

    Här finns lite intressant läsning i ämnet.

  31. Stefan Holm skriver:

    Olika språkkoder?

    Björn har nog en poäng. För sisådär 20-25 år sedan skrev Jan Myrdal, att studenter från 30- och 40-talen var mycket duktigare än ’dagens’ (dvs. 80-talets) på att läsa vetenskaplig litteratur på engelska. I gengäld var nutida studenter hästlängder före, när det gällde talat vardagsspråk. Myrdal är ju Myrdal och kallade det senare ’kyparengelska’.
     
    För inte så länge sedan läste jag, att historiker Dick Harrison var inne på samma tema: han klagade över, att hans studenter var för dåliga på att förstå engelsk kurslitteratur.
     
    Men en annan, som inte upplever några bekymmer med engelsk facklitteratur (inom områden som intresserar), stod som ett fån på Liseberg för ett antal somrar sedan, när två yankee-tjejer frågade efter the roller coaster – hade aldrig hört eller sett uttrycket! Däremot minns man skolårens förtrytelse över, att Elvis kunde sjunga love me tender, medan vi fick en illröd bock i kanten för dylik grammatikhantering…
     
    Det är väl ingen tvekan om, att dagens unga i hög utsträckning hämtar sin engelska från nöjesbranschen – något som det nog är svårt för skolan att ändra på. Kanske gör man klokt i att se (ledigt) tal och (mindre ledig) skrift som två skilda språkkoder, som delvis måste läras in var för sig i ett främmande språk?

  32. Östen Dahl skriver:

    Björns teori är intressant, nu när det är lite mer renodlat formulerad. Men grammatiken borde ju egentligen vara irrelevant; jag tror inte valet står mellan att få rätt verbform och att försöka låta som en infödd. Sen är det lite svårt att verifiera, vi har ännu inte fått något konkret exempel på hur den sluddriga svenskamerikanskan ska låta och det är kanske lite svårt att hitta.
    När Björn säger att modersmålstalare kan kosta på sig att tala oartikulerat är det på sitt sätt riktigt, men jag vet inte om "oartikulerat" är rätt ord. Snarare är det så att en modersmålstalare har ett snabbare och mer reducerat uttal än vad andraspråksinlärare normalt har — och det är en av de saker som avslöjar en icke-modersmålstalare. Åtminstone på min tid brukade det framhållas i engelskundervisningen att svenskar för det mesta reducerar för lite framför allt när det gäller grammatiska småord — så där är alltså felet åt andra hållet. Jag känner mig alltså inte helt övertygad…
    När det gäller tyska så var det konkreta exemplet jag hade i minnet en radiointervju där en svensk journalist intervjuade någon på tyska, men jag tror mig ha hört mer sådant. Möjligen var det bättre förr, men de muntliga färdigheterna var säkert rätt skrala på alla språk — det stämmer då med vad Jan Myrdal sa, men annars tror jag att man ska ta sådana uttalanden med en viss nypa salt.
    Det är klart att man i språkundervisningen bör få eleverna att förstå att språket inte alltid ser likadant ut och att det kan vara bra att ha lite kläm på grammatiken åtminstone om man ska skriva en jobbansökan. Men det är ju ändå samma språk det handlar om.
    Ur pedagogisk synpunkt är det förstås ett problem att engelskan är vad man brukar kalla ett "pluricentriskt" språk, att det alltså finns flera olika standarder som gör inlärarna förvirrade. Å andra sidan är pluricentriciteten (?) relaterad till att engelskan talas på flera ställen i världen — och frågan är om den hade kunnat nå den ställning den har idag om den hade varit begränsad till ett enda land (inte ens om detta land hade varit USA).
     

  33. Calle skriver:

    Vad gäller pluricentricitet tänker jag på de s.k. moderna språken som vi lär oss i skolan. Tyska, franska och spanska var alternativen när jag fick välja, och spontant känns det som att spanska var det enda språket där man 1) ofta fick en modersmålstalare som lärare och 2) det kunde variera ganska mycket vilken varietet ens lärare talade. Som exempel kan nämnas att jag under mina år av spanskstudier hade inte mindre än sju olika lärare, vilka hade följande bakgrunder (i kronologisk ordning):
    Spanien
    Chile
    El Salvador
    Sverige (bott i Spanien)
    Chile/Mexiko
    Sverige (bott i Spanien)
    Argentina
     
    Hur den diversiteten kan ha påverkat min egen spanska vet jag inte säkert, däremot kommenterade den senaste personen jag pratade med på spanska att jag pratade lite argentinskt.
    Kopplat till diskussionen om engelskan så har jag aldrig haft någon modersmålstalare som engelsklärare. Därtill kan nämnas att det mest var en åldersfråga för vilken varietet de använde: 3 st 40-talister (brittisk); 3 st 60-talister (amerikansk); 1 st 70-talist (australisk). Den sistnämnde hade bott i Australien. Jag tror knappast att det är en allmän trend att australisk engelska är på väg att ta över i engelskundervisningen i Sverige.

  34. Marit J skriver:

    Jag tror inte det spelar så stor roll vilken engelska svenska skolelever tar som modell för sitt eget uttal. Men de behöver lära sig något om engelskans pluricentricitet, och att olika ord och uttryck används på olika håll i världen.
    Bara ett exempel: jag känner en skandinav vars engelska är helt och hållet amerikansk. Han använder amerikanska ord oavsett var i världen han är, och är inte medveten om att dessa ord kan ha en annan betydelse än den han avser. Så när han beställer chips får han det han skulle kalla french fries, och när han ber om en round trip får han ett bemötande som en yankee. Här kunde nog skolan gett honom en bättre grund, så att han kunde vara mera medveten om vad han håller på med när han lär sig engelska från sina amerikanska förebilder.

  35. Amanda Ronne skriver:

    Kan inte låta bli att göra en snabb reflektion över er diskussion. Jag är lärare i engelska (men även svenska och SVA) och har även själv bott i USA. Jag är helt övertygad om att det ni kallar oartikulation när unga svenska pratar engelska, har med nöjesindustrins "coolhet" att göra. Jag hör i klassrummet att man vill låta som en amerikan men behärskar inte språket som första-språkstalare. De omges dygnet runt av amerikansk nöjesindustri, de kan inget annat. Om man man ska dra en hård linje, så vill de kunna prata  som de pratar i filmer för det kännetecknar hög status – och kan inte läsa engelska, kanske för att läsning har lägre status generellt (i alla fall för killar).
    Sen är det intressant att även här lägger man det största ansvaret på skolan…

  36. Anders Hedman skriver:

    Det som låter tillgjort är ju om någon svensk i en svensk mening uttalar ett engelskt namn lite för amerikanskt, t.ex. när radiopratare presenterar en låt med "Beadles" eller "Paddi Smith".

  37. Östen Dahl skriver:

    Bräkande schwa m m

    Fast borde det inte då låta tillgjort också i andra riktningen, alltså till exempel "Njo Jåk" i stället för "Nojårk"? (Fast, hm, det lokala uttalet är förstås icke-rhotiskt…) Eller "New Jersey" enligt samma princip. Om svaret är "nej" visar det väl att vi fortfarande tycker att brittiskt uttal är det normala och amerikanskt uttal nåt speciellt.
    För övrigt hittar jag en intressant användning av "bräka" i senaste Språktidningen (oktober 2011, s. 22). Sten Sjöström på Sveriges Radio säger att "Skulle man bräka på hur mycket som helst när man säger "Maskva" och "Garbatjåff" skulle det bara låta fånigt." Här verkar "bräka" bara betyda 'använda ett osvenskt uttal' eller 'anstränga sig för att det ska låta som de infödda säger'. Ändå handlar det bara om uttalet av obetonade vokaler. Själv skulle jag säga "Måskvá" men använda ett ryskare uttal av Gorbatjov, vilket för övrigt inte blir ett "a" i första stavelsen utan snarare ett schwa.

  38. Johan Engdahl skriver:

    @ Calle

    Plus att det "heter" väl "Yes I do", om frågan är "Do you speak english?"?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>