Kantonesiska

Ett större antal lingvister är just nu på väg till den kinesiska "särskilda administrativa regionen Xiānggǎng" eller som man vanligtvis säger, Hongkong, för att delta i den konferens som Association for Language Typology avhåller vartannat år. På tåget från flygplatsen noterade jag att medan de skrivna skyltarna är på två språk, kinesiska och engelska, är de talade meddelandena i högtalarna på tre språk: kantonesiska, engelska och mandarin — i den ordningen. Jag har sen fått veta att mandarin har tillkommit sedan Hongkong övergick från att vara en brittisk koloni till en del av Kina. Så man skulle eventuellt kunna säga att Hongkong har två officiella skriftspråk men tre officiella talspråk. I "tysktalande" Schweiz har man en liknande situation, men den är ändå annorlunda — på järnvägsstationerna i Schweiz hör man bara standardtyska i högtalarna. Kantonesiska är egentligen en varietet av yue, som i sin tur brukar anses vara en kinesisk dialekt men av lingvister numera oftare kallas ett "sinitiskt språk" — och för personer från Nordkina är det ganska obegripligt. Men det här är förstås bara ännu ett exempel på att gränsdragningen mellan språk och dialekter inte är FSE (=fullt så enkel). Kantonesiska som skriftspråk existerar faktiskt men har hittills haft begränsad användning. Men med tanke på att den provins där yue främst talas (Guangdong) är den mest expansiva i Kina och att yue anses ha sisådär 70 miljoner talare kan man notera att mandarin åtminstone som talspråk har konkurrenter.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Kantonesiska

  1. Jan-Olof skriver:

    Inte precis FSE

    Som Östen säjer så är det här med dialekter och språk inte FSE. Som han också påpekar så skrivs kantonesiska ibland; det finns en Wikipedia-version på kantonesiska, och lite till min förvåning har jag upptäckt att den inte är särskilt svårläst för en person som inte kan ett ord kantonesiska men kan läsa standardkinesiska. Påståendet att kantonesiska är ganska obegripligt för personer från Nordkina är säkert sant om talspråket, men inte om skriftspråket, åtminstone inte det lite formella språk som finns i encyklopediartiklar. Däremot är det lite annorlunda med den populär- (för att inte säja vulgär-…) litteratur på kantonesiska som åtminstone förr fanns i Hong Kong. Jag har för mej att Chao Yuen Ren för länge sen har påpekat detta nånstans, att det är vardagsspråket, inte det mer formella språket, som mest skiljer dom kinesiska dialekterna/sinitiska språken. 

  2. Östen Dahl skriver:

    Det är säkert så att skriven kantonesiska är lättare att förstå för en nordkines, eftersom man i stor utsträckning använder samma tecken fast uttalet kan vara ganska annorlunda. På vägen från mitt hotell till universitetet finns en gata som på engelska heter Pok Fu Lam Road (vilket alltså återger det kantonesiska uttalet), men det tredje ordet i detta namn skrivs på kinesiska som 林 (hoppas det kommer ut rätt!) som betyder 'skog' (två träd) och på standardkinesiska uttalas lín. Lam torde vara rätt svårbegripligt om man kommer från Beijing fast tecknet är detsamma. Lin eller Lam är ett av de vanligaste kinesiska efternamnen säger Wikipedia, men i det här fallet är Pok Fu Lam namn på ett bostadsområde.

  3. Stefan Holm skriver:

    NE om kinesiskan

    Göran Malmqvist och Jan-Olof Svantesson delar i NE in de sinitiska språken/dialekterna så här:
    1) guānhuà (mandarin) från nordost till sydväst (71% av talarna).
    Och i sydost:
    2) i Zheijang och Jiangsu (6%).
    3) xiāng I Hunan (3%).
    4) gàn i Jiangxi (4%).
    5) kèjiā (eller hakka) i Guangxi och Guangdong (4%).
    6) yuè (kantonesiska) i Guangdong och Hongkong (6%).
    7) mǐn I Fujian, Hainan och Taiwan (6%).

    De skriver också:

    ”Eftersom de kinesiska dialekterna skiljer sig mycket åt, och inte är inbördes förståeliga, betraktas de ofta av språkforskare som olika språk, som tillsammans bildar den sinitiska undergruppen av den sinotibetanska språkfamiljen. I Kina ser man dem däremot i allmänhet som dialekter av det kinesiska språket, av kulturella och politiska skäl, och kanske särskilt eftersom skriftspråket är gemensamt. Alla som lär sig att läsa och skriva lär sig samtidigt riksspråkets grammatik och ordförråd, som ligger till grund för skriftspråket. Eftersom skriftspråket lärs ut med riksspråksuttal råder numera på många håll en diglossisituation där de dialekttalande också behärskar riksspråket, vilket i sin tur har lett till att det pågår en långsam anpassning av dialekterna till den skriftliga standarden.”
     

  4. Östen Dahl skriver:

    Jo, vår kommentator Jan-Olof håller säkert med eftersom han har varit med om att skriva den där NE-artikeln. Men nu är situationen just i Hongkong lite speciell, eftersom man har varit avkopplad från resten av Kina under längre tid. Kantonesiska har alltså en starkare ställning än andra sinitiska språk/kinesiska dialekter (förutom mandarin då förstås), och min känsla är att kantonesiska också oftare ses som ett eget språk.

  5. Stefan Holm skriver:

    Fattar jag rätt, så ger Jan-Olof dessutom i nämnda artikel halva förklaringen till den skillnad mellan lin och lam (skog), som du nämner. Kantonesiskan har nämligen bevarat m, p, t och k i slutstavelser från medeltidskinesiskan, vilket inte mandarin har gjort. Återstår bara vokalskillnaden att förklara….

  6. Östen Dahl skriver:

    Jo den skillnaden mellan nord- och sydkinesiska varieteter är välkänd och syns bland annat i namnen på de förrevolutionära politikerna Sun Yat-sen och Chiang Kai-shek, som på standardkinesiska skulle bli Sun Yixian och Jiang Jieshi. Jan-Olof kan eventuellt säga mer om detta. Dock vill jag uppmana till viss återhållsamhet här, för det blir lite vidlyftigt om vi ska reda ut alla problem i den kinesiska dialektologin.  

  7. Jan-Olof skriver:

    Ja det här kanske inte är rätt ställe att fördjupa sej i kinesisk dialektfonologi…
    Men visst har kantonesiska en särställning bland kinesiska dialekter (eller vad man nu vill kalla dom), och är en sorts regional standardvariant. När Hong Kong var engelsk koloni var det inte särskilt många där som brydde sig om att lära sig prata standardkinesiska. När Kina tog över blev det plötsligt mycket viktigare att kunna det, och många i Hong Kong tyckte att dom riskerade att komma på efterkälken i förhållande till folk i Kanton och Shenzhen, där dom flesta lärt sig skolan att åtminstone hjälpligt prata standardspråket.

  8. Stefan Holm skriver:

    En arbetskamrat till mig har en udda historia: Han är kines född i Turkiet, där fadern var diplomat på Taiwans ambassad. Hans mor var filippinska (så förutom mandarin talar han tagalog). Alltnog, han far till Kina varje år och säger, att han kan tala mandarin överallt – utom just i Hongkong! Detta skyller han, rätt eller fel, på britterna, som aktivt ska ha motarbetat huvuddialekten och uppmuntrat kantonesiskan (något som han, rätt eller fel, påstår retade såväl Beijing som Taibei).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>